MJÖRNBERG: Ligans viktigaste trotjänare

Ser man sig omkring finns det ett helt
koppel av spelare som valt att bli sina föreningar trogna eller på
något annat sätt gjort sig väldigt viktiga för de gäng de
representerar. Jag snackar naturligtvis om trotjänarna.

Definitionen
av trotjänare är diffus. Det kan innebära spelare som aldrig
lämnat sin moderförening, spelare som gjort väldigt många
säsonger i befintlig klubb eller som på något annat sätt kommit
att förknippas så tight med sin förening att de gjort sig
oumbärliga.

Det är väl lite upp till var och en vad man
räknar in, men frågar ni mig är det här Hockeyettans 15
viktigaste trotjänare.

15. Lars Jinghage, Köping
Masen
kom till Köping när föreningen fortfarande låg i division 2 och
gjorde sig ett namn som vass avslutare och viktig anfallare. Att han
längs vägen har accepterat att gå från att vara en producerande
offensiv spelare till att skolas om till back säger det mesta om
laglojaliteten. Han var med och lyfte Köping till Hockeyettan, han
var med och tog dem till sitt första playoff och sin första Alletta
och i höst går han inte på nionde raka säsongen i
föreningen.

14. Martin Pärna, Halmstad
Halmstad tycks
inte klara sig utan Martin Pärna och Martin Pärna tycks inte klara
sig utan Halmstad. Nu ska sägas direkt att 25-åringen knappast
varit moderklubben trogen, utflykterna har varit några stycken, men
på ettan-nivå är det uppenbarligen i Halmstad han ska spela.
Säsongen som gick gjorde han misslyckade försök i så väl
Vimmerby som Mariestad, han trivdes inte och lämnade med svala
omdömen. Men i Halmstad dröjde det inte länge förrän det slog
gnistor igen. Nio poäng (5+4) på lika många seriematcher och 18
(5+13) på ytterligare tio kvalmatcher säger mycket. Pärna trivs i
Halmstad och jösses vad laget behöver hans leverans.

13. Linus Engqvist, Mariestad
I Mariestad trivs man uppenbarligen,
vilket har gjort att väldigt många vassa spelare som kommer dit
också blir kvar länge. Men så finns det ändå de spelare som
varit där lite längre än alla andra och som kanske betyder lite
mer. Linus Engqvist är en sådan. Bortsett från några korta
utflykter i Töreboda och Forshaga har han spenderat hela karriären
i moderklubben och man skulle kunna säga att han ger sin själ för
Mariestad. Engqvist är inte den som spelar snyggt eller
storproducerar, men han spelar med hjärtat, gör motståndare sämre
och medspelare bättre. En städgumma med känslorna på det rätta
stället och en spelstil som personifierar vad som är Mariestads
hockey-DNA.

12. Kimmy Skogland, Forshaga
Jag minns att jag
pratade med Peter Nordström under tiden han figurerade som
huvudtränare i Forshaga och att den gamle Färjestad-legendaren då
sprutade superlativer omkring sig när det gällde Kimmy Skogland.
Enligt Nordström skulle karriären kunna räcka hur långt som helst
om ”polletten bara ramlade ner”. Vad som har hänt med den där
polletten vet jag faktiskt inte, men Skogland har märkligt nog
blivit kvar i Forshaga. För visst har anfallaren verktygen för att
spela på en högre nivå och han har mognat betänkligt under sina
år i Hockeyettan. År som börjar bli många till antalet. Skogland
går in på sin sjunde raka säsong i klubben i höst och är väldigt
viktig för värmlänningarna.

11. Nicklas Larsson,
Surahammar
Varje år under listsäsongen kommer Larssons namn upp
vid ett antal tillfällen, det är naturligtvis ofrånkomligt. Han
blir bara äldre och äldre, men fortsätter envist att dra på sig
Surahammars matchtröja. Kommande höst blir han nittonde säsong i
moderklubben. Något ingen annan i ligan matchar. Han är den fasta
punkten i ett ständigt föränderligt Surahammar och på så sätt
naturligtvis oerhört viktig.

10. Jonas Lindström,
Hudiksvall
Kommande säsong blir Lindströms sammanlagt tolfte och
tionde raka i Hudiksvall. Det är bara en liten utflykt till Skåne
och Kristianstad säsongen 09/10 som pajar trotjänarraden. Offensivt
har hans roll och produktion sjunkit i takt med att laget blivit
bättre och bättre de senaste åren, men som kulturbärare och
ryggrad är han naturligtvis en spelare av stor vikt i laget. Det är
knappast någon slump att han har tre raka säsonger som kapten.

9. Filip Petersson, Tranås
Det fanns intresse från allsvenskt håll,
men kaptenen valde en stor roll och chansen att spela sin
moderförening uppåt framför att ta ett halvdassigt betalt jobb på
en högre nivå. Det visar både på mognad och ett stort
klubbhjärta. Bortsett från några kortare utflykter har 28-åringen
varit sin hemmaklubb trogen och är idag en multitool som tillhör en
av ligans bättre spelare med så väl ett imponerande energispel som
god förmåga att göra mycket poäng.

8. Erik Lindström,
Nybro
Herrn är från Värmland och har gjort det tillräckligt
bra för att vid flera tillfällen ha chansen att kliva så väl
uppåt som till andra föreningar i Hockeyettan, men ständigt valt
att stanna kvar i Småland och Nybro. Det är lite fint på något
sätt. Karriären har inte alltid varit spikrak, men Lindström har
vuxit ut till en väldigt trygg och stabil back och den gångna
säsongen visade han sig dessutom som ett sylvasst vapen framför mål
i powerplay. Totalt gjorde han elva kassar under säsongen, en
notering han aldrig varit i närheten av tidigare. Kommande säsong
blir hans åttonde raka i Nybros dress.

7. Johan Pettersson,
Kalix
Vem man än pratar med runt om i Hockeyettan är omdömet
detsamma: ”han är för bra för att spela i ettan”. Men
Pettersson har hittat en civil tillvaro som han trivs med och då är
det inte bara att flytta. Ibland måste andra värden än hockeyn få
styra. Men det gör honom inte till en sämre hockeyspelare. Vi
snackar en backgeneral med offensiv uppsida som säsong efter säsong
leder sitt lag. De två senaste säsongerna har båda landat på 41
poäng över 35 seriematcher vilket säger en hel del. I höst
startar sjätte raka säsongen i Kalix.

6. Daniel “Trucken” Karlsson, Troja/Ljungby
Går Troja upp då följer ”Trucken”
med och åker de ur då överger han inte skeppet. Så har det varit
under karriären. Den granithårde backen är en defensiv pjäs som
inte gör många poäng, men när han väl gör det då är det ofta
de viktiga poängen. En ledare som är väldigt viktig för det
Troja/Ljungby han aldrig lämnat så klart. Säsongen som gick var
knappast någon av hans bästa, men det kan å andra sidan sägas om
hela laget. Kanske blir revanschen till hösten monumental.

5. Filip Törnqvist, Mariestad
Det är inte alls omöjligt att det
finns ett samband mellan att Mariestad gjorde en genant floppsäsong
och att kaptenen och härföraren bommade hela försäsongen på
grund av en mystisk skada och sedan aldrig kom tillbaka i en form som
påminde om hans vanliga jag. Så mycket betyder han för Mariestad.
Det hetlevrade, trashtalkande grisen som inte alls saknar offensiva
skills har ju på många sätt varit den som gått i bräschen för
klubben i många år. Nu har han hunnit fylla 30 och kommer till
hösten inleda sin 13e raka säsong i Bois-färgerna. Någonting
säger mig att han just precis som laget står inför att ta gruvlig
revansch för den kraschlandning som var förra säsongen.

4. Sebastian Magnusson, KRIF
Lagkaptenen Andreas Nordfeldt må ha
gjort fler säsonger i klubben och inte varit ute på en kort
avstickare, men känslan är ändå att Sebastian Magnusson har växt
om honom i legendstatus som den störste kulturbäraren i klubben.
För medan kapten ”Notan” varit lite skadad och burit olika typer
av roller har Magnusson bara växt och växt. Det är en profil som
sticker ut och som den gångna vintern dessutom svarade för sin
offensivt starkaste säsong någonsin i karriären. En målskytt av
rang och en mångsidig forward som vunnit fansens hjärtan. Nu går
han in på sin åttonde säsong i klubben.

3. Magnus Isaksson,
Piteå
Halva juni hann passera innan han bestämde sig för att
skriva på, men visst blir det en fortsättning i Piteå för den
geniale playmakern Magnus Isaksson. Det blir en sjunde säsong i rad
i klubben för 32-åringen med meriter från så väl SHL som
Hockeyallsvenskan. Han har sprutat in poäng under samtliga sina
säsonger i Hockeyettan och är en del av den oerhört viktiga
ryggraden i laget som så gott som alltid nosar på kvalserien. En av
ettans bästa spelare, en av ettans viktigaste trotjänare.

2. Eric Gustafsson, Tranås
Den vasse lille anfallaren har aldrig
representerat någon annan förening än Tranås AIF och firade under
säsongen som gick 400 matcher i klubben. Under de flesta av sina
säsonger har han dessutom varit en riktigt poängstark spelare och
kunde fram till säsongen som gick ståta med fem raka
Hockeyettan-säsonger där han landade på en jämn poängsumma (40,
20, 30, 20 och 40) i seriespelet. Något som tyvärr bröts i våras
när han stannade på 38 pinnar, men på sätt och vis åtgärdades
det med 12 poäng när han under playoff och kvalserie var en viktig
del i den succé Tranås gjorde som lag. 50 poäng sammanlagt på
säsongen således.

1. Mikael Adamsson, Visby/Roma
Säsongen
som gick startade Visby/Roma riktigt trögt med ett anskrämligt spel
och svårigheter att få ordentligt med poäng med sig. Då var det
trotjänaren och kaptenen Mikael Adamsson som bar laget på sina
axlar. Stundtals tycktes det som att han ständigt var på rätt
ställe och gjorde mål på allt hur spelet än såg ut. Sammanlagt
blev det 25 mål i seriespelet (vilket var 12 fler än närmsta
lagkamrat i målligan) och ytterligare sju kassar på sex
playoff-matcher. Det säger väldigt mycket om den superviktige
anfallaren. Att han trots familj och jobb och en civil situation som
med åldern helt naturligt blir svårare att få ihop väljer att
kliva in i sin tolfte raka säsong med Visby är stort.