MJÖRNBERG: Låt dem ha sin trötta, stängda liga

Det ekonomiska gapet tycks öka ytterligare mellan SHL och resten av Hockeysverige. Men kommer det döda hockeyn? Jag tror inte det. Låt rock’n’rollen frodas på andra sidan gärdsgården istället!

Man skulle kunna bli arg. Man skulle kunna bli uppgiven. Man skulle kunna frukta för svensk hockeys framtid.

Jag gör inget av det. Jag konstaterar mest bara faktum när nyheterna om hur SHL-klubbarna lägger beslag på de stora pengarna och de hockeyallsvenska föreningarna får nöja sig med smulorna, om ens det, pumpas ut.

För det kommer ju inte direkt som någon överraskning. Det är i den här riktningen det pekat ganska länge. SHL har konsekvent jobbat för att täta till de redan (i stort sett) vattentäta skotten mellan sin liga och det som finns därunder.

På sikt ville man så klart bygga bort risken för att episka misslyckanden som Modo ska kunna äga rum helt och hållet och man är på god väg nu.

Det är bara att gilla läget. Det är så här verkligheten ser ut. Att många blir arga, uppgivna och fruktar för svensk hockeys framtid är förståeligt, men kommer inte att förändra någonting.

Att drömma om rättvisa, solidaritet och jämnare fördelning av medel är vackert, men tyvärr bara naivt. SHL-etablissemanget har redan drivit igenom sin agenda. Det kommer knappast att förändras.

Men ärligt talat, hur kul verkar de ha det i SHL? Med sin lång transportsträcka där alla går till slutspel och där matcherna som verkligen engagerar är ganska få till antalet. Låt dem ha sin stängda, trötta liga om det nu är vad de vill ha. Varför måste det ultimata målet för alla andra vara att avancera just dit?

Låt rock’n’rollen regera på andra sidan gärdsgården istället.

För det finns egentligen ingenting som säger att hockeyn måste dö och bli sämre eller tristare för att SHL täpper till alla möjligheter att ta sig upp. Jag skulle tro att hockeyn och dess föreningar kommer hitta andra vägar för att överleva och att blomstra.

Så länge rock’n’rollen tillåts frodas kommer känslorna att leva kvar i sporten. Så länge grisgäng som Bofors (det ultimata exemplet på en lyckad image), kulturförespråkare som Tingsryd eller en talangfabrik som Huddinge fortsätter att göra sin grej kommer det inte att vara någon fara.

Känslorna, stoltheten, och det bultande hjärtat kommer alltid att finnas där. Engagemanget i byhålorna dör inte bara för att SHL, ligan dit de flesta ändå aldrig kunnat komma, stänger sin dörr.

Nya vägar för att tävla och skapa matcher som betyder något, som får känslorna att yra, kommer att öppnas.

Jag uppehåller mig kring uttrycket rock’n’roll. För mig innebär det att känslorna är viktigare än antalet sittplatser i ishallen. Att det är viktigare med kamp än att allt blir petimeterkorrekt efter långsökt konsulterande av video. Att ärliga uttalanden och stora hjärtan får större utrymme än tillrättalagda riktlinjer för hur man bör vara. Att det råbarkade kriget på isen får större prioritet än att kunna kalla det hela för en ”premiumprodukt”. Att den pikanta lukten av gammal inpyrd svett är mil mycket mer entusiasmerande än att det finns ett gemensamt dryckesavtal för blaskig fulöl.

Jag tycker det är där de lägre ligorna, Hockeyallsvenskan, Hockeyettan och så vidare har sin charm.

I det fullständigt otyglade känslouttrycket.

En charm som man tyvärr tappat allt mer i takt med att Hockeyallsvenskan försökt vara mer och mer som SHL och Hockeyettan på samma sätt blivit lite mer vattenkammat fin i kanten.

Det kanske är dags att vända tillbaka åt det andra hållet. Så länge rock’n’rollen frodas lever hockeyn. Då spelar det inte någon roll hur många miljoner varje SHL-klubb får om året.