MJÖRNBERG: Konceptet allt mer urvattnat – det börjar bli lite löjligt

Om en supporterspelare kan vara lite vem som helst, har inte konceptet där supportrarna ska skramla till en redan kontrakterad spelare då spelat ut sin roll?

Halmstad går in på upploppet av sin supporterspelarinsamling som ska få den poängstarke forwarden Viktor Bernhardtz att stanna i föreningen. Det kanske är en skälvande dödsryckning för ett koncept som börjar bli mer och mer löjligt.

Det fanns en tid när det där med supporterspelarinsamlingar var på tapeten i var och varannan stuga och det landade spelare med häftiga namn och exotiska cvn i Hockeyettan. Men det börjar bli mer och mer sällsynt. Dels säkert för att konjunkturen i samhället för tillfället inte tillåter fansen att strössla med sina pengar och dels för att konceptet att skramla till en namngiven spelare som ändå redan är signad har blivit tydligt synat och genomskådat.

Men kanske dessutom för att det blir svårare och svårare att locka spelare som faktiskt kan brösta konceptet supporterspelare. För ska supportrarna förväntas skramla ihop sina surt förvärvade stålar för en spelare bör det ju vara något alldeles extra. Något utöver det vanliga. Det ligger liksom i det ursprungliga begreppets själ att en sådan pjäs borde vara något som egentligen är ouppnåeligt.

När det där med supporterspelare var som hetast landade häftiga nordamerikaner (som supportrarna kunde inbilla sig var något utöver det vanliga) och stjärnor i Hockeyettan. Så är det inte längre.

Nu verkar det som att en supporterspelare kan vara lite vem som helst.

Viktor Bernhardtz i Halmstad är ett ganska bra exempel. Det är en bra spelare, men knappast någon dunderstjärna och nu skramlar man för att få honom kvar i konkurrens med…well, inte en överväldigande uppsjö av konkurrenter.

I Mariestad jobbar man på samma sätt, med en kontraktsförlängning med Linus Lööf i potten. En bra Hockeyettan-spelare, men knappast lagets ultimata spets. I Mörrum är det Kevin Engvall fansen får för sina pengar. Samma sak där, en bra Hockeyettan-spelare men ingen som har visat sig kunna rocka ligans värld och hade det inte varit för att han fick glada rubriker över att avsluta fjolårssäsongen som avlastningsgnuggare i SHL hade Kiruna-fansen förmodligen knappt ens vetat vem ”fansens spelare” Ludvig Warg var.

Poängen här är så klart inte att misskreditera någon spelare. Tvärtom, jag har stor respekt för alla nämnda och vad de har och kan åstadkomma i Hockeyettan, men det är inte wow-stjärnor som verkligen höjer ögonbryn. Goda exempel på att konceptet supporterspelare blivit ganska urvattnat och faktiskt lite löjligt.

Det skulle väl vara Jesper Sellin i Vita Hästen (med två gnuggade säsonger i Hockeyallsvenskan under bältet) som kanske lever upp lite mer till supporterspelarflärden den här säsongen. Men han hade förstås aldrig fått den etiketten om det inte fanns en lokal koppling. Inte heller han är väl en sådan självklar stjärna att insamlingen känns självklar.

Det är väl helt enkelt så att det blivit svårare att attrahera de där riktiga wow-namnen. Att värva nordamerikaner har blivit bökigare och stjärnorna som vill lira i tredjeligan är färre. Därmed är det logiskt att konceptet supporterspelare blivit mer och mer sällsynt och att fansen verkar mindre och mindre benägna att bidra.

Förmdoligen är det faktiskt dags att begrava supporterspelar-konceptet för gott.