MJÖRNBERG: En säsong för att reparera tron på en ljus framtid

Tingsryd har kraschat ur Hockeyallsvenskan och än så länge börjat snickra på en trupp som kanske inte skrämmer de stora topputmanarna i Hockeyettan. Efter många säsonger med svaga resultat och en vinter med sårig splittring mellan klubb och fans är det förståeligt att framtidstron kanske inte är den mest positiva.
Men när allt sammanfattas kommer Hockeyettan förmodligen ha visat sig vara något riktigt bra för klubben.

I takt med att silly season har sin gilla gång börjar det bli mer och mer tydligt vilka klubbar som kommer att kunna boxas in som tilltänkta topplag och favoriter i det nya serieupplägget. Men det är fortfarande frågetecken för Tingsryd.

Eller är det verkligen det?

Etablerade klubbar som rasar ur Hockeyallsvenskan brukar vara ganska snabba med att spänna musklerna, deklarera att ett snabbt avancemang uppåt är i antågande och börja bygga lag därefter. Det har vi sett Södertälje, Västerås, Karlskrona, Väsby, Troja-Ljungby och Kristianstad göra för att ta tydliga exempel. Till och med Västervik försökte ifjol även om satsningen blev kortvarig när korthuset rämnade.

På den fronten har Tingsryd så här långt varit lite mer svävande. Klubben har deklarerat att det kommer vara fokus på en hemvävd satsning där unga spelare ska få möjligheten att växa in i den gröna kostymen och att saker och ting får ta den tid de tar. Innebär det att det tar tre år att ta sig tillbaka till Hockeyallsvenskan får det göra det. Typ.

På papperet sitter man än så länge med en trupp som inte skrämmer de tilltänkta topplagen i söder, men jag är tämligen övertygad om att sportchef Patric Larsson sparar det rejäla krutet till sist. Det är inte för inte som det ryktas om en återkomst för rutinerade Hannes Johansson och att det inte är någon direkt långsökt tanke att spelare som målvakten Emil Cederlund och backarna Kevin Ekman Larsson och William Fransson från den allsvenska truppen kan bli kvar.

Tingsryd kommer med Hockeyettan-mått mätt ha ett riktigt bra lag på isen när pucken släpps i höst. Så mycket kan vi med säkerhet slå fast. Men ändå tycks supportrarna vara påtagligt obekväma med att Tingsryd nämns som ett tilltänkt topplag. Det kommer påpekanden om det från alla möjliga håll bara det andas om en framskjuten placering.

Som om optimismen fullständigt är blåst ur klubben och dess fans. Känslan är att supportrarna inte riktigt vågar tro på sin klubb.

Kanske är det inte så konstigt. Fjolåret var ju ett haveri på betydligt fler plan än bara det sportsliga. Sprickan som uppstod mellan styrelsen och de mest inbitna fansen när Tingsryds AIF lierade sig med djävulen Växjö Lakers är väldokumenterad. Detta med crescendot att sittande ordförande mellan popcorn-tuggorna kallade de egna supportrarna för ”svikare” i sociala medier för att de inte hejade entusiastiskt nog när en eftertraktad hemmamatch förlades till Vida Arena.

De som håller på Tingsryds AIF är ett stukat gäng. Kanske rent av ett misshandlat gäng och då är det förstås inte lätt att känna någon vidare framtidstro.

Men det finns ändå något att glädja sig över: nu väntar ju Hockeyettan.

Jag nämnde Södertälje och Västerås tidigare. Storklubbar som kört fullständigt vilse och på förunderliga sätt lyckats krascha rakt ner i Hockeyettan. Det var katastrof. Men det blev något bra.

I Hockeyettan var det lag som fick börja vinna igen samtidigt som klubb och supportrar kom varandra väldigt mycket närmare och det tändes en ny gnista. Det har varit vackert att se. På sätt och vis har även Troja-Ljungby lyckats omgruppera sig och hitta rätt tillsammans med sina fans under åren i ettan.

Handen på hjärtat, de senaste åren har varit en tärande kamp för att klara sig kvar i Hockeyallsvenskan för Tingsryd. Ett ok. Det har inte funnits mycket att glädja sig över. Den där Lakers-grejen som bara skapade splittring var ett desperat försök att rädda den sportsliga och ekonomiska situationen. Oövertänkt, korkat och att vända kulturen och historiken ryggen. Men sett till kontexten kanske ändå förståeligt.

Men nu kan Lakers-loggan knölas ner i papperskorgen och Tingsryd börja om på ruta ett. I Hockeyettan kan man med trovärdighet bygga ett bra lag med hemvävd prägel och bli en vinnare igen. På egen hand och med egen identitet. När det hela sammanfattas om några år är jag ganska övertygad om att degraderingen kommer kunna beskrivas som något positivt.

Ur det perspektivet är säsongen 25/26 kanske inte säsongen där de sportsliga resultaten är det allra viktigaste. Det är nog snarare säsongen där klubben ska lappa ihop relationen med fansen. Börja bygga något som är positivt från grunden. Tillsammans.

Men supportrarna behöver inte oroa sig. Tingsryds AIF kommer vara ett lag i toppen av Hockeyettan.

Snart kommer tiden när de kan börja tro igen.