Desktop ad in article Mobile ad in article
Ifjol var Fredrik Eriksson en firad backgeneral i laget. Det var många som flaggade för att det kanske inte var så smart att lyfta en spelare raka vägen från isen och upp på bänken. Att det skulle kunna uppstå komplikationer i rollerna och hierarkin när det som säsongen innan var en lagpolare plötsligt skulle vara chef. Det fanns frågetecken för den lösningen.
Likaså är det tufft att vara huvudtränare i Hockeyettan. Fredrik Eriksson må ha varit en våldsamt rutinerad spelare, men på tränarbänken var han en helt färsk. Att ta klivet direkt från isen till en så pass avancerad tränarroll var också något som det kunde vajas frågetecken för.
Det är klart att Borås som klubb gillat det Fredrik Eriksson fört till bordet och ville ha kvar honom i föreningen, men det borde ha kunnat lösas på ett annat sätt. Man hade kunnat slussa in honom i hetluften via en tränarroll i juniorerna eller som assisterande tränare till ett mer etablerat namn i representationslaget.
Men man valde att trots uppradade riskfaktorer att kliva in i säsongen med Eriksson som sin nya huvudtränare. Misslyckandet i grundserien visar att det var ett stort felbeslut.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Att då ge tränaren hundhuvudet och kasta honom på soptippen kan i sammanhanget rent av framstå som ynkligt.
Det är den sportsliga ledningen snarare än Fredrik Eriksson som har misslyckats och nu väljer man att sumpa den tränare man uppenbarligen trodde så hårt på inför säsongen att man var villiga att ta de stora riskerna. Det ger inget särskilt stabilt intryck.
Fredrik Eriksson lyckades inte och det finns säkert mängder av faktorer, från en formsvag stjärnmålvakt (Konstantin Barulin) till underpresterande åldermän längst fram i laget, som bidragit till det. Vad Borås kan göra nu är att hoppas att Christer Nylund som ansluter som ny tränare när hans JVM-uppdrag för Norge är över lyckas bättre.
Och att klubben framgent tar mer genomtänkta sportsliga beslut.
