MJÖRNBERG: Avsaknaden av vassa målskyttar är förvånande

Spelet ishockey
går ut på att göra mål. Därför kan jag tycka att det faktiskt
är lite förvånade att gängen som vill tillhöra den absoluta
toppen av Hockeyettan har sett om sitt hus så svagt på just den
fronten.

Scrolla igenom trupperna hos lagen som har ambitioner
att ta sig upp i Hockeyallsvenskan och vill tillhöra den absoluta
toppen av Hockeyettan och ni kommer hitta ett gäng riktigt skickliga
spelare. Men samtidigt se en påtaglig avsaknad av riktiga
snajpers.

Det tycks vara lite av en trend just
nu.

Troja/Ljungby har de senaste dagarna varit ute i
lokalmedia och tvingats konstatera att de saknar den där riktiga
”snajpern” och Östersund har trots fina namn på papperet och
ett spel som lovar mer förtvivlat svårt att få pucken i nät.

Östersunds bästa målskytt så här långt är Linus Wernerson Libäck med elva kassar. I fjolårets seriespel delade han
på den tätpositionen med Elias Bjuhr, de gjorde 17 mål vardera.
Det är knappast några starka papper för att vara i ett topplag i
den ganska svaga norrserien. I Troja drar Mattias Åkesson som alltid
ett tungt lass, men man har inte lyckats ersätta Mikael Roslund som
sprutade in mål ifjol.

Boden har också haft problem med
målskyttet och Hudiksvall vaknade ur sin dvala efter en och en halv
säsong som målsumpare först till Allettan.

Då pratar vi
ändå om föreningar med uttalade mål att ta sig till
Hockeyallsvenskan.

Visst är det samtidigt lag som varit mån
om att sätta ett fungerande försvarsspel, men det är inte så
enkelt att man kan förklara impotensen framåt med ett sådant
faktum. Den absoluta spetsen saknas. Den där typen av spelare som
oavsett hur spelet ser ut eller hur formen är krutar dit ett gäng
puckar oavsett om det skapas lägen eller inte.

Frågan är
varför det är så att de uttalade favoriterna så uppenbart saknar
specialiserade målskyttar?

Det är klart att Hockeyettan är
tredjeligan och att lagen i Hockeyallsvenskan dammsuger upp de allra
vassaste målskyttetalangerna (för att placera dem som gnuggare i
fjärdelinor, lex Carl Becker i Södertälje). Men det är inte
heller en förklaringsmodell som duger. För man kan ju tycka att de
storsatsande favoriterna ändå borde stå först i kön för att
locka till sig de målskyttar som ändå finns på nivån.

För
de sevärda snajper-spelarna finns ju i Hockeyettan.

Då
tänker jag i första hand så klart på uppenbara superspetsar som Markus Persson i Borlänge (som gjorde 36 kassar ifjol och har gjort
26 så här långt i år), Viktor Lennartsson (som avgjort fyra av
Nybros fem vinstmatcher i Allettan och skjutit åtta mål på sju
matcher) och Lukas Söderlund (som inledde Allettan-spelet med att
göra två mål vardera i de tre första matcherna).

Spelare
som vågar och får vara själviska, skjuter på allt och vet hur man
hittar nätet.

Vi har spelare som Henrik Thegel (Skövde), Joakim Högberg (Piteå) och Max Lalander (Lindlöven), den senare
tyvärr borta resten av säsongen, som i stort sett kommer med en
garanti på att skjuta 20 mål eller fler varje säsong. Marcus Paulsson i Mörrum är förvisso allroundskicklig och för bra för nivån, men
bommar inte ett läge när det dyker upp. Sebastian Magnusson har de
senaste säsongerna visat sig vara en oerhört kompetent målskytt
för KRIF på karriärens höst.

Det går att blicka mot
vårserierna och hitta spelare som inte bommar en chans när den
dyker upp. Som till exempel Romans Semjonovs (Vimmerby), Joakim Axman (Strömsbro) och Cheyne Matheson (Kiruna AIF). Med andra ord, det
borde inte vara en omöjlighet för de riktigt stora och starka
klubbarna att hitta den typen av spelare heller.

Hudiksvall
tycks slutligen ha hittat sin skarprättare i Jesper Wiberg som
klivit upp stort i Allettan (åtta mål på sex matcher så här
långt). Boden trodde kanske att de hade löst den saken i och med
värvningarna av Kevin Loppatto och Henri Tamminen, men kanadensaren
är redan skeppad till Halmstad och Tamminen har varit klart nyttig
men visat sig vara skickligare på utnyttja sitt vassa skott till att
skjuta ”mitt på” än i nätet. Ineffektiva Troja och Östersund
hoppas fortfarande att någon ska kliva fram och gå i bräschen för
målskyttet.

Frågan är hur lagbyggena egentligen går till.
Söker man inte efter de renodlade målskyttarna utan vill hellre att
kollektivet ska göra det? Är det ofint att värva tydliga
rollspelare som bara är bra på en sak?

För att ta Lukas
Söderlund som exempel. Han satt i Växjö. På krypavstånd från
Ljungby som dessutom samarbetat med SHL-föreningen tidigare. Men han
hamnade i Mariestad, trots att det kan tyckas att en nättare flytt
till Troja (som hade ett större behov) hade kunnat vara minst lika
rimligt.

Man ser ju hur viktigt det är med spelare som vet
var målet är beläget. Det blir avgörande i slutändan och just nu
är det en tydlig brist hos flera gäng som vill uppåt.

Varken
Troja eller Östersund har just nu den där killerinstinkten som tar
dem till Hockeyallsvenskan.