Surahammar kämpar med en betungande ekonomisk situation och måste ha in 700 000 kronor innan nyår för att kunna fullfölja säsongen. Men klubben är inte ensam. Många av ligans klubbar kämpar med det ekonomiska och någonstans måste frågan faktiskt ställas om det verkligen är ett självändamål att spela i Hockeyettan?
Klubben la korten på bordet inför medlemmar, spelare, fans och supportrar. Surahammar måste få in 700 000 kronor innan årsskiftet för att över huvud taget kunna ställa sitt lag på isen i vårserien. Det är ett dystert läge, men tisdagens öppna möte kom ändå med en liten gnutta hopp.
Nu har man varit transparenta med läget. En offensiv är igång där man går ut till företag, förhandlar med kommunen och masserar sina fans. Där gamla spelare skickar ”tiggar-sms” till alla hockeyanknutna de kan hitta i sin telefonbok och där säkert en och annan leverantör efterskänker nån faktura. Budskapet är tydligt: ”hjälp till att rädda Surahammar”.
Det kan tyckas långsökt att det lyckas. 700 000 är mycket pengar för en liten klubb. Men det är inte helt omöjligt. Det skulle kunna gå om hockeyvännerna mobiliserar för Surahammar så som det mobiliserats för andra klubbar tidigare i historien.
Men låt säga att klubben lyckas med det omöjliga, då återstår ändå en oerhört viktig fråga.
Sen då?
För de 700 tusenlappar som måste in är ju bara i det kortsiktiga perspektivet. För att klara den här säsongen. Lyckas man med bedriften kommer Surahammar ändå stå där med en kärv tillvaro framöver. Man kommer behöva vrida och vända på slantarna och söka mer hjälp för att få det ekonomiska att snurra och gå ihop till nästa säsong.
Då är det är högst rimligt att fundera kring om det verkligen är ett självändamål att spela i Hockeyettan.
Loading ..
