KARLSSON: SHL:s All star-trupp 2020/2021

Måns Karlsson plockar ut två målvakter, sju backar och 13 forwards som tas ut i säsongens SHL-trupp. Dessutom blir det en del om Brynäs kaos, Färjestads sena tränarförändringar - och laget som skräller sig till semifinal.

I helgen tog den evighetslånga SHL-säsongen äntligen slut. Nu hoppas jag vi slipper fler coronafall och andra tråkigheter. Nu hoppas jag vi får ett riktigt, riktigt häftigt SM-slutspel. Det första på två år.

Varje måndag har du kunnat läsa "SHL med Måns Karlsson" här på Hockeysverige Plus. Där har jag krönikerat om ett aktuellt ämne och gått analyserat samt sammanfattat den senaste SHL-veckan. Den här gången blir det inte så.

Idag blickar jag i stället tillbaka på hela säsongen och plockar ut ett All Star-lag. Ingen All Star-femma - utan en hel matchtrupp. Två målvakter, sju backar och 13 forwards får representera SHL:s färger i en hypotetisk All Star-match mot någon annan liga.

MÅLVAKTER  

Viktor Fasth, Växjö

Efter förra säsongen var det länge oklart om Viktor Fasth ens skulle bli kvar. Han hade en nedåtgående trend på karriären, och i och med att även Växjö gick bakåt kändes det som att det kanske var dags att gå skilda vägar.

Men just när jag och många andra började fundera kring om vi sett det bästa av Viktor Fasth, ja då steppade han upp och gjorde sin bästa säsong på länge. Han hävdar själv att han är bättre än någonsin och ja...det är nog inte långt ifrån i alla fall.

38-åringen är just nu en av två målvakter som vunnit Honken trophy tre gånger. Den andra är en viss Henrik Lundqvist. Jag skulle dock bli chockad om inte Fasth plockar hem trofén även i år, och utses till SHL:s bästa målvakt för fjärde gången.

Han är bäst både sett till GAA (1,79) och räddningsprocent (93,3). Han har näst flest segrar (dock nio (!!!) färre än Janne Juvonens 28) och har allt som allt varit ligans bästa burväktare under säsongen.

Oscar Alsenfelt, Malmö

Oscar Alsenfelt har bara vunnit Honken Trophy en gång. Det borde nog ha varit någon till. Ser vi över de senaste fem åren är han SHL:s klart bästa målvakt i mina ögon.

Malmö såg länge ut att vara ett kvallag, men i slutändan blev de till och med ett stabilt slutspelgäng. Jag lägger nästan hela anledningen till det i Oscar Alsenfelts plockhandske. Han har återigen varit Malmös hjärta och själ, och den klart bäste spelaren.

33-åringen tog, precis som Viktor Fasth, 19 segrar under säsongen.

BACKAR

Moritz Seider, Rögle

Jag har bara sett en junior som gjort större avtryck hos mig i SHL: Elias Pettersson. Så bra har Moritz Seider varit. Från första skridskoskär i Sverige har han varit en absolut toppback.

Hans underliggande siffror är enorma. Statistikkontot "Better Than a monkey" har en parameter som kallas "game score" som mäter hur bra en spelare varit, match för match. Moritz Seider landar där in på 1,12. Marek Hrivik, som allmänt anses vara seriens bäste spelare, har 1,15. Det är den nivån han ligger på.

28 poäng på 41 matcher ger honom nästan samma poängsnitt per match som backarnas poängligavinnare Jesse Virtanen.

Éric Gélinas, Rögle

Éric Gelinas har nästan hamnat lite i skymundan av Moritz Seider. Men hans säsong har också varit fullständigt fenomenal. Tillsammans med Seider har han bildat SHL:s klart bästa backpar i mina ögon.

Rögle gjorde 66,7 procent av målen när Gelinas var på isen. Han hade en corsi på närmare 59 procent. Rögle hade en målskillnad på 46-23 när den hårdskjutande kanadensaren spelade. Dessutom gjorde han 34 poäng och slutade fyra i backarnas poängliga. I powerplay var han bäst, med 25 poäng.

Han gjorde sin klart bästa säsong i SHL.

Bobby Nardella, Djurgården

Vi var nog många som aldrig hade hört talats om Bobby Nardella när han anslöt till Djurgården, och som såg det som ett rejält wild card. Den spelskicklige amerikanen var dock precis det laget behövde.

Min kollega Uffe Bodin har jämfört honom med Ryan Gunderson, och det är ingen dum jämförelse. Han är kanske inte riktigt lika bra, men spelstilen påminner om den Gunderson har. Och framför allt har han en spelstil som passar perfekt just i SHL, och kanske inte håller på samma sätt i NHL.

Djurgården har successivt blivit sämre och sämre, men Nardella har gått åt andra hållet. Hans underliggande siffror har blivit bättre, och framför allt i relation med de övriga i laget sticker hans siffror ut. Om vi kollar hans "relativa corsi", det vill säga hur det ser ut med honom i laget jämfört med hans lagkamrater, är det extrema siffror. Där håller han absolut toppklass.

Eric Martinsson, HV71

I ett HV som varit säsongens stora flopplag har Eric Martinsson varit en av få, kanske den enda, som hållit en förväntad nivå. Eller kanske till och med varit lite bättre än väntat.

Det går att argumentera för att Eric Martinsson gör sin bästa SHL-säsong i karriären. Ja, han gör det poängmässigt där hans 37 poäng är näst bäst av alla backar under säsongen, men han gör det även spelmässigt. Det är en enorm skillnad på HV71 med Eric Martinsson på isen, jämfört med utan honom.

Joel Persson, Växjö

Joel Persson var inför säsongen ansedd att vara en av ligans bästa nyförvärv. Han motsvarade minst sagt förväntningarna. Med 36 poäng var han också en ynka poäng från att vinna backarnas poängliga.

Kollar vi Perssons underliggande siffror ser det i mångt och mycket bättre ut än senast han var i Sverige. Han har framför allt blivit en mer effektiv poänggörare i lika styrka, men även spelmässigt håller han samma nivå. Han behövde ingen acklimatiseringsperiod efter att ha varit borta från svensk hockey ett år.

Jesse Virtanen, Färjestad

Senast Jesse Virtanen var i Sverige vann han backarnas poängliga. När han nu vände tillbaka till SHL tog han återigen hem den. Precis som Joel Persson var Virtanen på samma nivå nu som innan han lämnade.

Om vi återigen använder oss av utmärkta Better Than a Monkey ser vi att Virtanens "spider" skiljer sig väldigt mycket åt jämfört med senast. Han är fortsatt väldigt effektiv i produktionen - men han driver inte spelet i närheten av lika bra som senast.

En anledning till det är såklart att Färjestad som lag går sämre, men även om vi ser till "relativ corsi" är siffrorna mycket sämre än tidigare. Men som ni ser har det alltså ingen påverkan på den finske backens produktion. Där håller han alltjämt hög klass.

Han ligger också i ungefär samma regioner när det gäller gjorda mål med honom på isen, kontra insläppta. Trots att Färjestad som lag gör en klart sämre säsong nu än senast han var här.

Robin Salo, Örebro

Kanske en skräll för många? Robin Salo har visserligen fått mycket beröm, men jämför du hans stjärnstatus med de övriga uttagna är det ganska stor skillnad. För att uttrycka det milt. Det är nog många som inte har koll på den spelskicklige Örebrobacken.

Salo är i mitt tycke en av SHL:s bästa tvåvägsbackar. Han är väldigt allround, slukar mycket speltid och gör allt som allt ett väldigt gediget jobb. Han är inte bäst på något, han har inte samma spets som de övriga sex backarna, men han är väldigt bra på nästan allting. Han driver spelet bra och gör också en hel del poäng. Det går faktiskt till och med att argumentera för att han varit Örebros MVP den här säsongen.

Jag blir förvånad om inte 22-åringen får känna på NHL-spel inom de kommande säsongerna.

CENTRAR

Simon Ryfors, Rögle 

Inför den här säsongen: 16 mål på 199 SHL-matcher.

Den här säsongen: 25 mål på 51.

Att Simon Ryfors skulle få ett genombrott den här säsongen tror jag de flesta var överens om. Han visade upp mycket lovande tendenser redan förra säsongen. Men att det skulle bli så här bra? Nej, det trodde nog ingen.

Ryfors vinner skytteligan på 25 mål. Han är tredje bäst i lika styrka (14 mål) och bäst av alla i powerplay (tio mål). Totalt håller han absolut toppklass vad det gäller corsi, primary points (mål+förstaassist), skottprocent och annat smått och gott.

En supersäsong rakt igenom.

Marek Hrivík, Leksand

Slovakens underliggande siffror var grymma redan förra säsongen. Då blev det dock "bara" 30 poäng eftersom det lag han hade runtomkring sig var på tok för dåligt.

Till den här säsongen värvade Leksand in två lekkamrater till Hivik, och resten är historia. Han gör 51 poäng på 44 matcher, vinner poängligan, vinner Guldhjälmen, och gör en av de bättre säsongerna vi sett av en europeisk import i SHL.

De underliggande siffrorna är inte så vansinnigt mycket bättre än ifjol, men i år kom poängen. Det säger en del om hur ensam Hrívik var i Leksand förra säsongen, men också hur mycket hans kedjekamrater har betytt.

Robert Rosén, Växjö

Robert Rosén driver inte spelet på samma sätt nu som han gjorde när han var som allra, allra bäst. Men när det gäller offensiv produktion åldras Rosén, som väntat, som ett fint vin.

För fjärde gången i karriären nådde Rosén 40 poäng i SHL (han har också en säsong med 39 poäng) och i mitt tycke är han den bästa "renodlade" centern vi har i svensk hockey. I en tid då centerpositionen inte är vad den en gång var håller Rosén "spelgeni-fanan" högt.

Visar inga tendenser till att tappa i kvalité över huvud taget.

Emil Pettersson, Växjö

Tillsammans med Andrew Calof och Jack Drury var Emil Pettersson en del av en av säsongens bästa kedjor. Jag måste säga att jag inte riktigt såg den komma, efter förra säsongens fiaskosäsong för "hemvändaren".

Då gjorde han bara 25 poäng och var till och med petad vid ett par tillfällen. Den här säsongen närmast fördubblar han poänggörandet till 48. Det är inte bara poängen som imponerar, även spelmässigt tycker jag han gjorde sin klart bästa säsong i SHL.

I powerplay går Pettersson från nio poäng förra säsongen till 19 den här. I lika styrka går han från 16 till 29 poäng.

FORWARDS

Carter Camper, Leksand

Carter Camper var definitivt en av säsongens bästa värvningar. Att komma till Sverige som 32-åring, och då göra sin första säsong i Europa, och leverera på den nivå Camper gjort är häpnadsväckande.

46 poäng på 46 matcher säger allt. Camper har dessutom blivit en av ligans mest fruktade spelare i powerplay, där han kan stå vid tekningscirkeln och prickskjuta in puckarna på ett sätt som nästan ingen annan kan i den här ligan.

Peter Cehlárik, Leksand

Vi slänger in den tredje spelaren från Leksands förstakedja också. Personligen tycker jag att Cehlárik var den av de tre leksingarna som var mest ojämn under säsongen, men hans högstanivå var så pass hög att han ändå måste in i laget.

20+20 på 45 matcher är imponerande siffror. Hans skott är oerhört bra och känslan är att slovaken kan göra mål lite överallt. Han är ett ständigt hot med pucken på klubban.

Daniel Zaar, Rögle

Daniel Zaar har tagit steg för varje säsong. Den här säsongen var Röglestjärnans klart bästa. Han slutade tvåa i poängligan och nådde för första gången 50-poängsplatån. En oerhört bra spelare som både är farlig med sitt målskytte och sina passningar.

Är en av SHL:s bästa spelare rakt över hela linjen, egentligen. Han ligger med i toppen både vad produktionen i lika styrka och i numerärt överläge.

Oscar Möller, Skellefteå

Han hade en ganska tung start på säsongen, för att uttrycka det milt. 15 matcher in på säsongen stod Möller på två assistpoäng. De sista 37 matcherna gjorde han 33 poäng och var en av seriens absolut, absolut bästa spelare. De 17 mål han gjorde under seriens sista 37 matcher var flest av alla.

Även om vi kollar till de underliggande siffrorna har Möller återigen varit dominant. Skottprocenten har gått ned, vilket såklart till hundra procent kan härledas till den hemska säsongsstarten, men i övrigt levererar Skellefteåstjärnan på samma nivå som han alltid har gjort.

Daniel Viksten, Färjestad

SHL:s skytteligavinnare tillsammans med Simon Ryfors. 25 kassar gjorde Färjestadsstjärnan. Det mest anmärkningsvärda? 19 av dem kom i lika styrka. Ingen annan gjorde fler än 16. Han gjorde dessutom otroliga 36 poäng i lika styrka, vilket var sju fler än tvåan Emil Pettersson. Daniel Viksten var verkligen en av seriens bästa spelare, och gjorde vid 31 års ålder sin klart bästa säsong i karriären.

Kungen av fem mot fem-hockey i SHL fick också ett nytt tvåårskontrakt med Färjestad under våren. Grattis, Karlstad!

Andrew Calof, Växjö

Den tolfte november säsongsdebuterade Andrew Calof för Växjö. Han spelade 39 matcher efter det - och gjorde 39 poäng. Bara en enda spelare i SHL var bättre än Calof sedan han återanslöt till ligan. Det var Daniel Zaar, som gjorde 40 poäng.

Det fanns en del riktigt bra "under säsongen-värvningar" i SHL den här upplagan. Både Max Veronneau och Carter Ashton var fullständigt lysande sedan de anslöt till Oskarshamn respektive Leksand. Men i slutändan måste jag ändå ranka Calof som den allra bästa spelaren i den kategorin.

Joakim Lindström, Skellefteå

Fenomenet Joakim Lindström slutar återigen topp-10 i SHL:s poängliga och gör 40 poäng för sjunde (!) gången på sina senaste åtta hela säsonger i SHL. Den enda gången han inte gjort 40 poäng av de åtta säsongerna var förra året - då han gjorde bedrövliga 39.

Precis som Oscar Möller hade Lindström en nattsvart säsongsstart, med sex raka poänglösa matcher. Räknar vi från omgång sju och framåt gjorde han alltså 45 poäng, och med det var han bäst av alla spelare i hela ligan. Hyfsad, imponerande, får vi säga.

Är alltjämt en av SHL:s mest effektiva spelare.

Robin Kovács, Örebro

Jag måste säga att jag är förvånad över hur bra Robin Kovacs var den här säsongen. Att han var en bra, kanske till och med riktigt bra, SHL-spelare visste jag. Men det spel han har visat upp under 2021 är bättre än jag trodde han hade i sig.

Hans produktion i lika styrka, hans sett att driva spelet och stundtals dominera byten, har varit fenomenalt. Inget annat, Han håller absolut toppklass sett till produktion per spelad minut, och känslan är att han verkligen tagit över efter Mathias Bromé som Örebros ledande forward. Får de behålla honom även kommande säsong är det bara att gratulera. Känslan är att det är först nu poletten verkligen har trillat ned hos Robin Kovacs, och således borde det finnas ännu mer att hämta.

Jonatan Berggren, Skellefteå

Efter ett par skadetyngda år anade vi nog att Jonatan Berggren skulle kunna få sitt stora genombrott den här säsongen. Men att han genom hela serien skulle vara en av ligans bästa spelare trodde i alla fall inte jag.

En enorm stark pucktransportör och spelfördelare, som lyft sitt spel något kopiöst jämfört med tidigare år. Det är inte bara poängen som kommit i en tätare takt, utan även spelet har lyft sig rejält. Sett till spelad minut har han varit en av de bästa poängproducenterna, sett till mål+första-ass har han varit en av de bästa, sett till poäng i lika styrka har han varit en av de bästa...

Han håller toppklass överallt helt enkelt. Som förstaårssenior. Efter de enorma skadeproblemen.

14 lag - 14 tankar

Brynäs: Vill ni läsa min syn på de senaste dagarnas kaos kan ni läsa det här.

Låt oss fokusera på sportchefsfrågan. När Brynäs meddelade vilken profil de sökte (en person med akademisk bakgrund och stort kontaktnät) tänkte jag omedelbart på en person: SVT:s expert Jonas Andersson.

Nu blir det av allt att döma Josef Boumedienne i stället, och man kan väl säga att steget mellan honom och Andersson inte är speciellt stort. Både pluggar/har pluggat på handels, båda har en väldigt bra koll på den finska ishockeyn samt bra kontakter i Nordamerika. Andersson har aldrig jobbat med en klubb, men hållit sig kvar i hockeyn via sitt TV-jobb.

Som sportchef tror jag att Josef Boumedienne blir ett utmärkt val för Brynäs. Han känns precis som det klubben behöver nu, både sett till personlighet och kunskap.

Djurgården: Före JVM: 6+7 på 19 matcher.

Efter JVM: 1+4 på 22 matcher.

Igår var Alexander Holtz dessutom helt petad i de första två perioderna, och fick bara speltid i slutperioden när Djurgården jagade kvittering i åttondelsfinalen mot Frölunda.

En sjukt tråkig utveckling på en säsong som inleddes så bra för supertalangen.

Frölunda: Förra veckans avsnitt av Hockeylabbet var galet intressant. Inte minst det de sa om Frölunda. Frölunda har nämligen gjort 36 (!!!) färre mål än förväntat, sett till expected goals. Det är "unheard of" i hockeyvärlden. Det är egentligen fullständigt otroligt.

Grundspelet i Frölunda är alltså alltjämt bra. Därför har jag tippat att de "skräller" lite i slutspelet och går till semifinal. Jag tror faktiskt att de slår ut Rögle i kvartsfinal, men att de sen ryker mot Växjö i semifinal.

Färjestad: För en vecka sedan kom beskedet att Peter Popovic och Gereon Dahlgren ryker, och ersätts av Pelle Prestberg och Thomas Rohdin. Ett minst sagt okonventionellt drag från Färjestad. Men vad säger det egentligen?

1) FBK ville till vilket pris som helst förändra någonting inför slutspelet. Kanske för att "väcka laget" som det så fint heter.

2) Förtroendet för Johan Pennerborn är stenhårt. Jag har tidigare varit inne på att det kanske är läge att byta ut "pennan". De underliggande siffrorna har under hans säsong inte varit sådär otroligt bra, så att det skulle komma en liten dipp den här säsongen var ganska väntat när allt kommer omkring.

Men nu har vi fått ett bevis för att Pennerborn absolut inte kommer bytas ut. Han kommer stå där i båset även till hösten - om han själv vill.

HV71: Här hade jag tänkt skriva hur kul det skulle bli ett kval mellan "LIllis" Lundh och Peter Andersson - eftersom Lundh var den som coachade Andersson när han återvände till Malmö på ålderns höst.

I stället får vi en duell mellan Sveriges mest rutinerade huvudtränare (ungefär tre decennier som head coach) och Sveriges minst rutinerade huvudtränare (ungefär två dygn som head coach).

HV har inte alls fått någon positiv "Lillis-effekt" sedan han tog över laget, men vi kan nog utgå ifrån att han inte kommer vi ut-coachad av Josef Boumedienne i alla fall. Åker HV71 ur kan vi lägga det helt och fullt på spelarna.

IK Oskarshamn: IK Oskarshamn kommer nog få finna sig i att kanske vara SHL:s minsta klubb även kommande säsong. Men läget börjar bli riktigt gynnsamt för IKO.

De kommer göra en tredje säsong i rad i högstaserien, och även om de såklart hade kunnat åka ur redan förra säsongen om det inte vore för pandemin, är det sjukt imponerande. De har redan nu etablerat sig i SHL. Och ni kan ju fråga Rögle hur enkelt det är. Det är egentligen först nu de också har gjort det på allvar.

Oskarshamn har byggt smart. De har byggt med små medel och varit ödmjuka inför sin situation. Men nu kan de på allvar börja blicka uppåt i tabellen och satsa lite, lite mer. De har ju redan sin långsiktiga grund på plats. De har sin klubbdirektör i Martin Åkerberg, sin sportchef i Thomas Fröberg och sin huvudtränare i Martin Filander. Efter förra säsongens dunderkaos känns Oskarshamn nu som en av SHL:s mest harmoniska klubbar. De har hittat rätt.

Leksand: Marek Hrivik fick under tisdagen Guldhjälmen. Han vann dessutom SHL:s poängliga. Och SHL-säsongen avslutade han genom att göra ett av säsongens läckraste mål. Titta och njut!

Linköping: Likt förra säsongen avslutade LHC säsongen bra och var ganska nära slutspel till slut.

Men vill ni veta hur nära det var att man ändå tvingades kvala? Det var sjukt nära. För några veckor sedan mötte man Brynäs på bortaplan. Brynäs ledde efter två perioder, men LHC vände i den sista. Där räddade man kontraktet.

En nollpoängare där hade gjort att Brynäs hamnat före - och Linköping hade hamnat i kval. Nu blev det en tolfteplats. De senaste tre säsongerna har man slutat tolva, elva, tolva.

Luleå: Erik Gustafsson har varit SHL:s genomgående bästa back sedan han återvände till svensk hockey. Den här säsongen har varit hans sämsta, han tog exempelvis inte plats i min SHL-trupp, men även när Gustafsson är "dålig" är han bra.

Sett till "game score" är han SHL:s tredje bästa back. Så dålig har han alltså inte varit.

Malmö: Kvällsposten avslöjade i veckan att Kim Rosdahl, under kontrakt med Oskarshamn, kan vara på väg tillbaka till Malmö. I så fall skulle han alltså bryta ett kontrakt för andra året i rad.

Rosdahl var i Malmö en breddspelare som egentligen inte hade någon offensiv i sig - men han har ju som ni vet tagit jättekliv i Modo och Oskarshamn. Kim Rosdahl har varit med ganska länge men är bara 24 (25 i maj) och frågan är om han inte kan fortsätta utvecklas några kliv till och bli en riktigt bra SHL-spelare. 

Han kan definitivt bli det i Oskarshamn - och han kan nog bli det även i Malmötröjan. Skulle det gå att lösa rent kontraktsmässigt vore det en jättefin värvning av Redhawks.

Rögle: Kvällsposten avslöjade i veckan även att Niklas Hansson ska vara klar för Zug i Schweiz. Nyheterna om att intresse fans kom från schweiziskt håll tidigare, och nu ska affären alltså vara klar. Ett blytungt tapp för Rögle, som ju även tappar Moritz Seider.

De som läser mina texter vet att jag håller Hansson oerhört högt, men jag måste säga att jag tycker han var ännu bättre förra säsongen. Hade han lämnat efter förra säsongen hade han känts oersättlig. Nu har Rögle visat att man klarar sig utmärkt även när Hansson inte spelar på sin absoluta toppnivå. Min känsla är att han varit en aning mer ojämn den här säsongen.

Med det sagt: Att ersätta en svensk spelare, med lokal anknytning, i den åldern han är...det är omöjligt. Det ska väl vara om Rögle kan locka hem Eric Martinsson om HV71 åker ur...

Växjö: Växjö går från att sluta tia till att vinna serien. Mycket kan såklart tillskrivas att flera spelare, som Emil Pettersson och Viktor Fasth, varit mycket bättre den här säsongen.

En annan anledning? Disciplinen. Förra säsongen tog Växjö flest tvåminutersutvisningar i SHL (tillsammans med Örebro). Den här säsongen tog de bara sjunde flest. De kapade 47 (!) tvåminutare, från 227 till 180. Där har ni en stor nyckel till Växjös framgång.

Skellefteå/Örebro: Norran rapporterade häromdagen att Stefan Klockare är på väg till Örebro, tänkt som en av ersättarna till Jörgen Jönsson och Christer Olsson som ska till Schweiz. Att Klockare inte blir kvar i Skellefteå är redan klart, och nog fasen känns det här som en klockren (pun intended!) rekrytering av Örebro?

Klockare behöver komma bort från Skellefteå för att få nya influenser. Och Örebro får å sin sida en av SHL:s mest erfarna assisterande tränare. En kanonvärvning, om det blir så.