KARLSSON: ”En skam för svensk ishockey”

När Lasse Granqvist kommenterade Sverige-Vitryssland 2002 blev han så mycket mer än en referent. Han blev en megafon för hur ett helt chockad hockeyland kände där och då. Det känns som att vi skulle kunna plocka fram hans referat från den matchen idag igen. För det här är faktiskt en skam för svensk ishockey, som Lasse sade redan 2002.

Japan. Japan. JAPAN! JAPAN slår ut Sverige ur ett hockey-VM. De slår inte bara ut Sverige. De skickar ned Sverige i B-VM. För första gången någonsin ska Damkronorna spela ett B-VM. Japan är ingen blåbärsnation på damsidan, så att förlora mot dem är egentligen ingen skam i sig. Det tragiska ligger dock i att ett land som Sverige, med de förutsättningarna vi har här, inte kan få fram ett landslag som är bättre än den japanska motsvarigheten.

Men återigen. En förlust mot Japan är inte så hemsk. Sverige har förlorat mot dem i mästerskap förut och kommer säkert att göra det igen. Men att Damkronorna förlorar mot Japan, Tyskland och Tjeckien i samma VM och vinner med uddamålet mot Frankrike, det är inte okej. Inte någonstans.

Jag vet inte ens vem jag ska skylla på. Spelarna underpresterar säkert i VM, det är jag inte rätt man att bedöma, men det spelar egentligen ingen roll. Hade det här varit ett enskilt fiasko, en vecka där allting gick fel, hade det på något sätt varit enklare att köpa. Problemet är bara att det här är en negativ kulmen på en trend som pekat i exakt den här riktningen under lång tid. Vi har sett det här komma, på något sätt. VM-misslyckanden har avlöst varandra, och under OS förra året hade Sverige bara det koreanska landslaget bakom sig. Ett landslag som spelade i OS då de hade en direktplats på grund av att de arrangerade spelen.

Det är DET som är problemet. Att svensk damhockey bara blir sämre och sämre. Att Sverige helt enkelt inte kan få ihop ett landslag som är bättre än det Ryssland, Schweiz, Tyskland, Tjeckien och Japan har. De är sämre. Klasser sämre än Ryssland, exempelvis. Och då ska vi inte ens tala om det monumentala gapet upp till Finland. Ett gap som bara växer för varje dag som går.

Att Sverige är sämre än USA och Kanada, med de förutsättningarna de har, är okej. Det är rimligt. Men det finns egentligen ingenting som säger att Sverige inte ska kunna vara på Finlands nivå. Men medan Finland spottar ur sig världsspelare, som dominerar totalt i SDHL, ska Damkronorna spela i B-VM mot nationer som det inte är värdigt att ett svenskt landslag ens ska behöva mäta sig med. Den skammen jag talar om handlar inte om dagens match, eller ens nödvändigtvis om den här turneringen. Den handlar om hur svensk ishockey ens kan hamna här. Hur den ens kan hamna i situationen att det här ens skulle kunna vara möjligt.

Oavsett om det ärspelarnas, ledarnas, Leif Boorks eller förbundets fel: Att Sverige ska spela i B-VM är skamfyllt för svensk hockey. Det här fick bara inte hända. Men det hände. Någonstans längs vägen, från OS-silvret 2006 till det här haveriet, har det gått så inåt helsike fel.

Förhoppningsvis är botten nu nådd. Förhoppningsvis blir det här dunderfiaskot en vändpunkt. En start på något bra. Precis som det blev för svensk juniorhockey, när de var på väg ur A-gruppen. Då startade förbundet, med Tommy Boustedt, upp en jättesatsning som gjorde att Sverige i stället blev mer eller mindre världsledande på juniorsidan. En satsning som betalade av sig med tolv raka semifinaler i JVM, ett gäng finaler, ständiga rekord i NHL-drafter och så vidare.

Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man ju säga. Det är bara att hoppas på att det blir så även för svensk damhockey.

För så här ska vi ju inte behöva ha det. Det här ska vi ju inte behöva uppleva.