Här avlivas de klassiska hockeymyterna en efter en
Det finns åtminstone tre klassiska myter runt hockeyn som i synnerhet gärna används av experter och även icke-experter i svensk hockey. Eller myter och myter, det handlar egentligen mer om lite slöa floskler som i sin tur blir till myter om vad att vissa lag inte kan nå framgång av olika anledningar. Bristande slutspelsrutin, för många utländska spelare och att man har för många nya spelare. Idag ska vi ta död på alla dessa myter.
Det finns några klassiska myter som fans och experter i framförallt Sverige gärna gömmer sig bakom när de lite så där slentrianmässigt ska försöka hitta enkla sätt att förklara varför vissa lag inte kommer att nå någon större framgång.
En är att man inte kan vara framgångsrik med för många utländska spelare. En annan inte kan vara det om man har för många nya spelare i truppen. En tredje är att man inte har tillräckligt med slutspelsrutin för att gå långt i ett slutspel.
Det förklaras oftast lite slött med att om man har för många nya spelare så saknar man stommen plus att det dessutom blir för svårt att spela ihop så många nya spelare.
Har man för många utländska spelare ska det vara så att det är för många olika viljor (vi vet ju alla att varje utlänning har en enskild vilja som skiljer sig från alla andras viljor och de är dessutom extremt noga med att förklara att det är just deras vilja som gäller) och dessutom har man som utlänning inte lika mycket hjärta och vilja. Man vill helt enkelt inte vinna mästerskap i andra länder än sitt eget.
Nu spelar Växjö final mot Skellefteå. Ena laget har mer än halva ordinarie uppsättningen fylld av utländska spelare. Det andra laget har tappat hälften (10) av de utespelare som var med i den sista SM-finalen förra säsongen.
”Ja, men det är undantagen som bekräftar regeln”, tycker förstås den som alltid sagt att det är så här det är.
Men nej, varför skulle de här två undantagen bekräfta något alls? Hur går det ens till när faktumet att ett lag med hälften av truppen med utlänningar finalmöter ett lag som tappat hälften av sina spelare från säsongen, och det blir ett undantag som bekräftar att det inte går när det tvärtom bekräftar att det bara är mummel från folk som vill hitta enkla sätt att försöka analysera något?
För det finns ju fler ganska närliggande exempel. Färjestad hade elva utländska spelare i truppen när man vann SM 2009.
När Lokomotiv säsongen efter flygkraschen som gjorde att ett helt lag omkom klev man ut säsongen efteråt och kom åtta av 26 lag i KHL:s totalställning, vilket väl motsvarar att bli runt fyra i SHL med en hundra procent ny trupp.
En annan välanvänd grej man gärna jobbar med är att ”nä, de saknar slutspelsrutinen för att fixa detta”.
När Ässät blev finska mästare 2013 hade de under sina sex år före detta missat slutspel fyra gånger och varit i kvartsfinal två. Man hade vunnit två av sina åtta kvartsfinaler. Den slutspelsrutinen räckte tydligen för att ta hem guldet via att bara förlora fyra matcher under slutspelet 2013.
Som om det inte vore nog med det: Före de där sex misslyckade säsongerna innan man blev mästare 2013 var man i final 2006 (dock bara med en av spelarna som var med 2013) efter att inte ha ens varit i kvartsfinal på sju raka säsonger.
Och då har jag inte ens nämnt Brynäs guld 2012, med det ganska unga laget man hade då. Där hade man inte varit längre än kvartsfinal sedan 2000.
Man vann en kvartsfinal 2011, man vann en 2010, man kammade noll 2009, var i kvalserien 2008. Ändå slutspelsrutin nog för att ta sig hela vägen till titeln 2012.
Som ni kanske minns gjorde man det dessutom med Niklas Svedberg i mål, som inte spelat en enda slutspelsmatch som senior innan han gick in och tog över showen totalt.
Så det där med bristande slutspelsrutin är inte heller en i sak hållbar motivering till varför ett lag inte skulle vinna.
Bara så att ni har koll på de här små, små detaljerna senare i era liv. När någon enbart använder sig av dessa små motiveringar till varför ett lag inte kan nå framgång, så vet ni att det har hänt förr och kommer att hända igen och att det bara är en motivering som används i brist på att orka komma fram med en mer relevant förklaring till varför ett lag kommer misslyckas.
Den här artikeln handlar om: