Grönborg – ett så självklart val att det är tråkigt

Det var så odramatiskt och självklart att det blev tråkigt. Enda gången jag egentligen spetsade öronen under presskonferensen där Rikard Grönborg utnämndes till Pär Mårts efterträdare var när Tommy Boustedt började tala om upplägget inför World Cup. Först då blev det intressant.

Med det sagt har jag absolut ingenting emot att Grönborg tar över rodret nästa höst. Tvärtom var det ett så naturligt val som det kan bli. Den 47-årige stockholmaren har varit förbundet troget i snart tio år, blivit något av Boustedts skyddsling och har över tid bevisat att han är rätt man att få chansen.

Det jag gillar mest med Rikard Grönborg är något som både kan vara en styrka och svaghet på samma gång. Det är hans passion för ishockey. Han brinner för sporten, sina spelare och för att vinna. Ibland lite för mycket. Som under JVM i Malmö och VM i Vitryssland förra året. Vid båda tillfällena var det under semifinaler mot Ryssland som han tappade humöret och visade prov på dåligt omdöme. Jag tror samtidigt att det är incidenter som han har lärt sig väldigt mycket av, för även om den medie- och kommunikationsutbildade Grönborg är hal som en ål i intervjusituationer var det där snedsteg som inte ens han kunde snacka bort.

VÄL LÄMPAD FÖR WORLD CUP

Jag tror framför allt att Grönborg kommer in med en alldeles förträfflig tajming lagom till World Cup nästa höst. Han är på sätt och vis fostrad i den nordamerikanska skolan efter sina år som college- och juniortränare i USA. Det tror jag speglas i hans mer aggressiva coachning, vilket antagligen blir den största skillnaden jämfört med föregångaren Mårts. Det är kvalitéer som kommer att vara värdefulla i de täta matcher som kommer att spelas borta i Toronto.

Över lag tycker jag att Pär Mårts har gjort ett förträffligt jobb som förbundskapten. Ett VM-guld, ett OS-silver samt både silver och brons på VM under de fem år han har stått i Tre Kronors bås är sannerligen ingen dålig utdelning. Speciellt inte om man betänker att VM till mångt och mycket är ett lotteri där antalet NHL-förstärkningar ofta blir avgörande (ironiskt då att Tre Kronors enda riktiga fiasko under Mårts ledning kom i hemma-VM 2012 med det namnkunnigaste laget han har kunnat sätta på isen). Men är det någonstans jag kan känna att han har fallerat är det i kunskaperna om och kommunikationen med NHL-spelarna, vilket inte minst blev tydligt i samband med Patric Hörnqvist-missen och Carl Hagelin-uttalandet under vårens VM i Tjeckien.

ETT FUNGERANDE SYSTEM UNDER BOUSTEDTS LEDNING

Här hoppas och tror jag att Grönborg kan upprätta en bättre standard. Dels har jag fått intrycket av att han är en tvättäkta hockeynörd med bra koll på NHL, vilket kommer att underlätta enormt både vad gäller scouting av spelare och i kommunikationen. Dels för att Johan Garpenlöv är tillbaka i landslagsledningen, en man som i sin tidigare roll som team manager har erfarenhet av den typen av dialog med NHL-spelarna.

Utnämningen av Rikard Grönborg är varken överraskande eller flashig, men den följer en röd tråd som förbundet har jobbat efter under en längre tid och därför sund i sig. Det finns en hel del man kan kritisera det Svenska ishockeyförbundet för, men det sportsliga har ingenting att skämmas över. Där ligger svensk hockey fortfarande nästan oförskämt bra till i världshierarkin om man ser till förutsättningarna med antalet utövare och isytor. Tommy Boustedt har arbetat fram ett program som fungerar och då finns det ingen anledning att ändra kurs.

Ibland är den fantasilösa lösningen också den bästa.