Prenumerera

Logga in

Från skandalomsusad juniorstjärna till Mike Babcocks ersättare

Uffe Bodin

Uffe Bodin

Sheldon Keefe har tagit sig en lång väg för att bli NHL-coach. Efter en skandalomsusad juniorkarriär, där han ingick i ökände hockeyprofilen David Frosts stall, har 39-åringen tvingats jobba hårt för att bli så pass accepterad att han numera kan träna Toronto Maple Leafs. I den här upplagan av NHL med Uffe Bodin bjuds ni in att ta del av den udda resa som Keefe har gjort.

LAS VEGAS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Sex timmar.

Så länge var mitt dokument om krisen i Toronto Maple Leafs relevant.

En del av charmen och skräcken i det här yrket att omständigheter kan förändras inom loppet av ett ögonblick. Och ska jag vara ärlig såg jag inte det här komma – att Mike Babcock skulle få sparken redan nu. 

Den före detta Torontocoachen har en sådan där ”larger than life”-aura, en auktoritet som gjorde att åtminstone jag inbillade mig att han skulle kunna överleva en sådan här kris som laget befunnit sig i. När Leafs förlorade här i Vegas härom natten var den generella känslan att även om laget torskat sex raka matcher skulle lagledning avvakta den pågående bortaturnén innan man tog ett beslut om Mike Babcocks framtid.

Den tiden ansåg man sig inte ha.

Leafs sneglade säkerligen på vad som hände med St. Louis Blues i fjol och den effekt Craig Berubes inträde fick efter att man sparkat Mike Yeo. Paradoxalt nog skedde det avskedandet också den 20 november.

Nu återstår det att se om Babcocks ersättare Sheldon Keefe är “en Berube”.

TALADE UT I BOK

39-åringen känns onekligen mogen för att få chansen i NHL efter att ha fört Toronto Marlies till Calder Cup-titeln i AHL 2018 och tagit dem långt i slutspelet även i fjol. Men det är för all del skillnad mellan att ”bara” coacha i NHL med att coacha i städer som Toronto, Montréal eller Vancouver.

Keefe kommer omgående att hamna under mikroskopet. Och det finns en del lite otrevliga saker i hans förflutna som kommer att flyta upp till ytan igen. 

Om inte annat kommer jag att bidra till det här och nu.

TSN:s NHL-guru Bob McKenzie ägnade ett kapitel åt Sheldon Keefe i sin mycket läsvärda bok ”Hockey Confidential” från 2014. Kapitlet döptes till ”Road to redemption” och handlade om hur Keefe, då huvudtränare för juniorlaget Sault Ste. Marie Greyhounds i OHL, fått kämpa för att bli respekterad i hockeyvärlden efter att som tonåring skaffat sig ett dåligt rykte.

VAR BÄSTA VÄN MED SKANDALSPELAREN

Som juniorspelare var Sheldon Keefe en stor talang, en liten envis och skicklig forward draftad av Tampa Bay Lightning i andra rundan 1999 som vräkte in poäng i OHL. Hans närmaste vän och radarpartner under stora delar av uppväxten och juniorkarriären var ingen mindre än Mike Danton. 

Samme Danton som 2004 hamnade i fängelse för att ha försökt anlita en yrkesmördare för att döda sin tidigare agent David Frost (Danton har hävdat att det egentligen var sin egen far han ville ha mördad). Samme Danton som spelade för IFK Ore och Kramfors-Alliansen i Hockeyettan i omgångar mellan 2011 och 2013.

Keefe och Danton ingick i David Frosts ökända spelarstall som tonåringar. Frost hade själv blivit avstängd från att coacha efter att ha slagit en av sina spelare på käften i båset under en match. Det hindrade honom inte från att bli en fadersfigur för de unga talanger som han satte sina klor i. Redan som 16-åring bodde Keefe till och med i ett motellrum tillsammans med Frost och två andra spelare, en plats där Danton också tillbringade en hel del tid.

Exakt vad som hände på det där motellet finns det många historier om. Det var en hel del festande och en hel del sex, allt orkestrerat av David Frost. Det som hände där skulle komma att påverka Sheldon Keefe långt senare, när han skulle till att ta sina första skär in i tränarkarriären.

Mike Dantons lillebror Tom Jeffersson berättar om hur han som 13-åring förnedrades av David Frost

MANIPULERADE

I efterhand har Keefe erkänt att Frost manipulerade honom och de andra spelarna. Det medförde att några av dem bröt med sina familjer. Inte minst då Mike Danton, som till och med bytte efternamn från Jefferson till Danton för att distansera sig från sina biologiska föräldrar. 

När Keefe och Danton skulle slå sig in i OHL lyckades David Frost se till att de hamnade i samma lag, Toronto St. Michael’s Juniors, tillsammans med två andra spelare i hans stall, Ryan Barnes och Shawn Cation. Från läktarplats signalerade han instruktioner till spelarna medan deras egentliga coach stod maktlös i båset.

– Vi var alla schackpjäser som flyttades runt på brädet. Frost kontrollerade allt, både på och utanför isen, berättar dåvarande coachen Mike Futa i McKenzies bok.

David Frosts spelare blev robotar som utförde sin mästares order. Han isolerade Danton, Keefe, Barnes och Cation för att kunna kontrollera dem helt och hållet. De fick inte ens umgås med andra lagkamrater eftersom Frost ansåg att de hade ett dåligt inflytande på sina killar.

TREJDADE ALLA FYRA

Den extrema situationen utmynnade i att St. Michael’s Juniors kände sig tvingade att trejda alla fyra, trots att de var lagets ledande spelare. Men inte ens den trejden kunde klubben kontrollera. David Frost krävde att hans spelare skulle till samma klubb. Om inte St. Michael’s Juniors mötte det kravet skulle spelarna ställa till med problem, varnade han. Frost fick sin vilja igenom då alla fyra slutligen ingick i samma trejd till Barrie Colts.

Där urartade det ännu mer. Under spelarnas sista OHL-säsong, 1999/00 lyckades Colts visserligen vinna mästerskapstiteln och Keefe bli hela ligans poängkung med 121 poäng på 68 matcher, men vägen dit var kantad av skandaler, avstängningar, kontroverser och svarta tidningsrubriker. 

Keefe skämde ut sig själv när han vägrade att skaka OHL-kommissionären David Branschs hand i samband med invigningen av det stora kanadensiska juniormästerskapet Memorial Cup, där de vinnande lagen från OHL, QMHJL och WHL möts. Colts förlorade slutligen finalen mot QMJHL-mästarna Rimouski Oceanic i en turnering som i mångt och mycket kom att handla om lagets absurda uppträdande på och utanför isen. Bland annat riktade de hot och glåpord mot vinnarlaget Rimouskis spelare, däribland blivande NHL-stjärnan Brad Richards, och lämnade i samlad trupp banketten efter turneringen i protest.  

FÖRSTÖRDE NHL-KARRIÄREN

Sheldon Keefes rykte fortsatte att befläckas när han senare skulle försöka slå sig in i NHL med Tampa Bay Lightning. Inte för att han själv misskötte sig, utan för att David Frost, som på något sätt hade fått licens att agera NHL-agent, gick Lightnings klubbledning på nerverna med sina ideliga krav och gnäll. Det fick dåvarande general managern Jay Feaster att ledsna, vilket bidrog till att Keefes NHL-karriär i slutändan stannade vid 125 matcher. 

Paradoxalt nog hände samma sak med Mike Danton i New Jersey Devils. Frost försökte febrilt få general managern Lou Lamoriello att satsa hårdare på hans klient, men den rutinerade ledaren vände dövörat till och svarade slutligen med att trejda honom till St. Louis Blues. Det var där Dantons NHL-karriär abrupt avslutades sedan han arresterats och sedermera hamnat i fängelse efter säsongen 2003/04.

På grund av knäproblem och bristande motivation avslutade Sheldon Keefe sin hockeykarriär redan som 25-åring. Trots att han och David Frost hade mindre och mindre med varandra att göra kom deras förflutna ikapp Keefe när han köpte juniorlaget Pembroke Lumber Kings och beslutade sig för att bli tränare när den egna spelarkarriären var över.

Summering av rättegången mot David Frost.

INDRAGEN I RÄTTEGÅNG

Hösten 2006, precis när Keefe ledde sitt första träningsläger i Pembroke, hamnade David Frost i domstol, anklagad för att sexuellt ha utnyttjat tonåriga flickor och pojkar mellan 1996 och 2001. En del av de påstådda brotten ska ha skett på motellrummet där Keefe bodde tillsammans med Frost som 16-åring.

Keefe drogs ofrånkomligt in skandalen, som skapade rubriker i hela Kanada, och kallades in för att vittna i rättegången. Eftersom den hölls innanför lykta dörrar är det inte känt exakt vad som sades under vittnesmålen, men David Frost fälldes aldrig för någon av de tolv åtalspunkterna och Keefe tros ha vittnat till hans fördel.

Att återvinna respekten och förtroendet hos lokalbefolkningen i Pembroke efter att under så lång tid varit förknippad med en av de mest ökända hockeyprofilerna i Kanada var allt annat än enkelt. Det var många som ville se Sheldon Keefe försvinna från staden och inte ha något med hockeyverksamheten att göra, men han lyckades övertyga dem om att ge honom chansen att visa att han förtjänade sin plats där.

Det positiva rättegången förde med sig var att Sheldon Keefe, på grund av sin roll som vittne, förbjöds från att ha kontakt med David Frost. Det blev början på slutet för deras relation. Keefe kunde slutligen lägga all sin energi på att coacha och visade sig vara riktigt bra på det. Som ägare, general manager och coach för Pembroke Lumber Kings förde han laget till fem raka ligatitlar i CJHL. 

Det fick honom att sikta högre, mot någon av de stora juniorligorna i Kanada. 

Kyle Dubas.Kyle Dubas.Foto: Uffe Bodin

FICK CHANSEN AV DUBAS

Men även om han hade haft stora framgångar i Pembroke var hans namn fortfarande förknippat med David Frost att han mer eller mindre var svartlistad. Han sökte tränarjobb i såväl OHL som QMJHL, men fick nobben gång efter annan. Det var först under säsongen 2012/13 när en ung och vid tidpunkten desperat general manager vid namn Kyle Dubas slutligen gav honom chansen. Keefe tog över juniorlaget Sault Ste. Marie Greyhounds i OHL efter tidigare NHL-spelaren Mike Stapleton.  

– Jag visste att om jag inte fick till det här skulle jag antagligen inte bara förlora jobbet, utan kanske vara ute ur hockeyn helt och hållet, säger Dubas i Bob McKenzies bok.
– Jag hade pressen på mig att få det att funka, att ta rätt beslut för organisationen. Det var verkligen en stor risk.

En risk som lyckligtvis betalade sig. 

Dubas och Keefe fick ordning på ett Greyhounds i utförsbacke. Under de två hela säsongerna som Sheldon Keefe coachade laget vann Greyhounds 98 av 136 grundseriematcher. 2015 fick han prisen som OHL:s respektive CHL:s bästa coach och lämnade organisationen i fint skick när både han och Dubas anställdes av Toronto Maple Leafs samma år. Dubas som assisterande general manager till Lou Lamoriello, Keefe som huvudtränare för farmarlaget Toronto Marlies.

ÅTERUPPRÄTTAT RYKTE

Numera är Sheldon Keefe mer känd för att vara en framgångsrik tränare än för sin koppling till David Frost. Efter Calder Cup-vinsten med Marlies 2018 finns det inte längre någon som tvivlar på vad han är kapabel till. Eller att han är en förändrad man. Den attitydstinna tonåringen som styrdes av en galning med stort kontrollbehov har växt upp och blivit sin egen man.

– När jag spelade ville jag visa att folk hade fel om mig. Jag ansågs liten, en utstött, dålig lagkamrat som ändå lyckades vinna poängligan i OHL och bli mästare. Under en lång tid fann jag min motivation i att visa folk att de hade fel om mig, så var det även när jag började coacha, säger Sheldon Keefe i Bob McKenzies bok.
– Men de senaste åren har jag inte längre brytt mig om att bevisa det längre. I stället har jag jobbat för att visa att folk har rätt om mig. Jag har många i min ringhörna, många människor jag har ett positivt förhållande till, personer som skulle offra sig för min skull. Nu arbetar jag för att belöna deras tro på mig.

Det gäller framför allt Kyle Dubas.

Nu har han återigen tagit en stor risk genom att befordra Sheldon Keefe till coach för Maple Leafs. Inte för de mörka kapitlen i sin protegés förflutna, utan för att klubben befinner sig i ett utsatt läge.

Precis som Sault Ste. Marie Greyhounds gjorde när han blev ny coach för dem.

Nattens 3–1-seger mot Arizona Coyotes var ett litet men betydande steg i rätt riktning. För Leafs, Dubas och inte minst Sheldon Keefe, som gått hela vägen från skandalomsusade juniorstjärna till att coacha en av de största klubbarna i NHL.

Mike Babcock. Mike Babcock.
Foto: All Over Press

TIO TANKAR FRÅN NHL-VECKAN

* Är Keefe rätt man för Toronto Maple Leafs? 
Jag har i ärlighetens namn ingen aning. Men jag vet i alla fall att han får de perfekta förutsättningarna att lyckas. Han har trots allt befunnit sig i organisationen i drygt fyra år, han har coachat flera av spelarna i AHL tidigare och han Kyle Dubas har givetvis ett samförstånd kring hur de vill att laget ska spela. 

Det samförståndet saknades mellan Dubas och Mike Babcock. Någonstans bakom kulisserna tror jag att det ledde till en maktkamp som Dubas slutligen vann.

Toronto Maple Leafs har mycket tappad mark att försöka jobba in, men jag tror att de kan fixa det. Spelartruppen må vara obalanserad, men samtidigt alldeles för talangfull för att underprestera så pass mycket som de gjort hittills under en 82 matcher lång grundserie.

* Babcocks kontrakt
Att sparka Mike Babcock blir ingen billig affär för Toronto Maple Leafs. Hans kontrakt löper till och med 2022/23 och uppges ge honom 6,25 miljoner dollar per säsong. Det är alltså runt 30 miljoner dollar de är skyldiga honom för att hålla sig borta. Det krävs en väldigt förmögen föreningen för att kunna ta ett sådant beslut.

* Glädjefnattet efter Babcocks avsked 
Minns ni Mike Commodore? En storvuxen NHL-back som gjorde närmare 500 matcher i ligan och vann Stanley Cup med Carolina Hurricanes 2006. Varför är han fortfarande aktuell fem år efter att ha avslutat sin karriär? Jo, han är antagligen den NHL-spelare som varit mest verbal kring hur mycket han avskyr Mike Babcock. Deras vägar korsades i både AHL och NHL och båda gångerna ansåg Commodore sig ha blivit blåst av Babcock. När coachen fick sparken drabbades han av ett glädjefnatt och förvandlade hela sin Twitter-feed till en anti-Babcock-festival.

* Jamie Benns revansch
Nog om Toronto Maple Leafs… I förra veckans krönika ifrågasatte jag huruvida Jamie Benn fortfarande var en relevant spelare. Gensvaret: övertidsmålet när Stars vände underläge till seger mot Edmonton Oilers i lördags, 2+1 när Vancouver Canucks avfärdades med 6–1 och det matchvinnande målet mot Winnipeg Jets i natt.

Dumstruten på.

Benn är naturligtvis inte slut som spelare, men jag tror att Stars, trots denna uppryckning, får svårt att få valuta för snittlönen på 9,5 miljoner dollar per år som de ska betala för 30-åringen till och med 2024/25.

Men bra anti-jinx av undertecknad ändå.

* Den bästa räddningen jag har sett
Få, om någon, har nog missat Marc-André Fleurys osannolika räddning i Vegas Golden Knights möte med Toronto. Eller “räddningen som fick Mike Babcock sparkad”, som vissa skämtsamt kallat den. 

Jag överdriver inte om jag säger att det är den bästa räddningen jag har beskådat live. Och jag höll faktiskt på att ramla av stolen när jag såg honom plocka Nic Petans skott.

Vegas Golden Knights coach Gerard Gallant kallade det “den bästa räddningen jag har sett” även han. 


* Bobby Ryans tuffa öde
Det har inte kommit några tydliga uppgifter kring varför Ottawa Senators forward Bobby Ryan tvingats ta timeout från all hockey och för att skriva in sig på NHL:s rehabprogram. Men det är givetvis beklagligt att så är fallet. 

Ryans karriär har befunnit sig i brant utförsbacke de senaste åren och det är ingen hemlighet att Ottawa Senators inte får valuta för snittlönen på 7,25 miljoner dollar. I Anaheim Ducks var amerikanen, draftad som tvåa efter Sidney Crosby 2005, en pålitlig 30-målsskytt. De senaste tre åren har han legat på mellan 10-15 per säsong samtidigt som skador satt en hel del käppar i hjulen.

Bobby Ryans liv har kantats av en del tuffa omständigheter. När han var barn tvingades familjen fly från New Jersey till Kalifornien för att hans pappa hade polisen efter sig. En historia som skicklige författaren och journalisten Gare Joyce fångade redan 2005. 

Det enda man kan göra är att hoppas att Bobby Ryan får ordning på sitt liv. Hockey är sekundärt sådana här gånger. 

* FUCK CANCER!
Vegas Golden Knights anordnade Hockey Fights Cancer-kväll i samband med nattens möte med San Jose Sharks. Inför första nedsläpp hade man en liten ceremoni där Shea Theodore, som drabbades av testikelcancer tidigare i år, bjöd ned sin cancersjuka mormor Kay på isen för att släppa pucken mellan honom och Sharks kapten Logan Couture.

En liten, men betydande gest. Och speciellt emotionell för undertecknad som också har haft testikelcancer och nyligen förlorat en närstående till cancer. 

* Spottaren
Tre matchers avstängning. Det blev bestraffningen för Washingtons forward Garnet Hathaway efter att ha spottat sitt tandskydd (!) på Anaheims back Erik Gudbranson. Det är svårt att försvara Hathaway eller försöka argumentera bort avstängningen, men att Gudbranson slapp bestraffning trots att han hade gett motståndaren en “sucker punch” alldeles innan vittnar om en viss dubbelmoral.

Hathaway skulle ha slickat Gudbranson i stället. Brad Marchand kom som bekant undan med en varning när han slätade av Ryan Callahan i Stanley Cup-slutspelet härom året.

* Andrés resa
André Burakovsky ser äntligen ut att få det att stämma på isen. Flytten från Washington till Colorado har blivit precis den fullträff han själv hoppades på. 24-åringen var en frustrerande spelare att följa i Washington i det att han aldrig lyckades få ut tillräckligt mycket av sin höga potential. Självförtroendet vacklade, han grubblade och lyckades aldrig få den topp sex-roll han behöver för att vara en effektiv spelare.

Det har han fått i Colorado – och då har poängen kommit.

För Burakovskys personliga del har det inte varit någon nackdel att Mikko Rantanen och Gabriel Landeskog gått skadade.  Det har gett speltid intill Nathan MacKinnon, en av NHL:s fem bästa spelare i min värld. Men det är inte bara att gå in och sätta klubban i isen och få gratispoäng. Det krävs skicklighet för att spela med skicklighet. Det har “Burra” visat att han klarar av.

Tio mål och 20 poäng på 22 matcher hittills. Med det tempot skulle han överträffa sitt personbästa på 17 mål och 38 poäng innan halva säsongen är spelad.

* Var tar Lias Andersson vägen?
Går man som nummer sju i draften får man enorma förväntningar på sig. Det får Lias Andersson uppleva baksidan med just nu. 21-åringen skickades till AHL av New York Rangers tidigare i veckan efter att ha noterats för en assist på 17 NHL-matcher och snittat under tio minuters speltid per match. Andersson har antagligen inte den offensiva uppsidan för att bli en topp sex-spelare i NHL, men det måste finnas tillräckligt mycket där för att han ska bli en gångbar NHL-spelare på ett eller annat sätt.

Att bygga självförtroende i AHL är rimligen rätt väg att gå här. Det kändes inte som han fick utrymme att växa i NHL, men samtidigt är det ett utrymme han måste visa att han förtjänar.

Fortsättning följer…

Andre Burakovsky.Andre Burakovsky.Foto: Bildbyrån

VECKANS NHL-LAG

Målvakt:

Marc-André Fleury, Vegas  
Som om inte den fullständigt enastående räddningen mot Toronto Maple Leafs var nog… Fleury vann två av sina tre starter och stoppade 92 av de 96 skott han ställdes inför. Det ger Vegas Golden Knights hopp. 

Backar:

Cale Makar, Colorado (2)
Men herregud… Ge honom Calder Trophy redan. Colorados nya kelgris gjorde sju poäng (2+5) på fyra matcher den gångna veckan och är, som 21 år gammal rookie, och tvåa i backarnas poängliga efter John Carlson. Det här kan vara en av de bästa rookiesäsongerna av en back vi upplever. Om inte den allra bästa.

Miro Heiskanen, Dallas
Lustigt att båda Makar och Heiskanen hamnar här efter att de tillsammans med Rasmus Dahlin omnämnts som NHL:s största framtidsnamn på backsidan. Men framtiden är tydligen redan här. Heiskanen gjorde också sju poäng på fyra matcher för Dallas, som gått från krislag till ett av ligans hetaste gäng.

Forwards:

Connor McDavid, Edmonton (3)
McDavid prenumererar på den här positionen, men vad ska man göra när karl’n är så urbota överlägsen? 13 poäng (5+8) på fyra matcher den här veckan. Överlägset bäst av alla NHL-spelare.

André Burakovsky, Colorado
“Burras” 5+3 på fyra matcher gjorde honom till bästa målskytt tillsammans med McDavid och Jack Eichel och näst bästa målskytt. Det stora genombrottet ät här för skåningen – som kan räkna med en fin löneökning i sommar om han håller i det här.

Brock Nelson, N Y Islanders
Islanders fortsätter att slå NHL med häpnad. Nu är laget uppe i 16 raka matcher med poäng. Klubbrekord. Brock Nelson har lite i skymundan varit den stora matchvinnaren för dem. I två raka matcher mot Pittsburgh Penguins blev han övertidshjälte. Samlade ihop 4+3 på tre matcher och har 19 poäng på 20 matcher. Och jag som gnällde på det där långtidskontraktet klubben sajnade honom till i somras… 

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel:

Senaste Nytt