Från SHL till Hockeyettan

Sommartid och långläsning hör ihop. Därför har jag idag glädjen att bjuda på ett närgånget porträtt av en av Hockeyettans största profiler.

Idag har jag äran att få lite hjälp i de här raderna. Till vardags pysslar Henrik Skoglund med media åt HC Dalen och det är i den rollen han trollat fram det porträtt av David Fredriksson som ni strax kommer att förkovra er i. Raderna om den slitstarke anfallaren med den digra skadelistan, som via SHL-stopp i HV71 och Södertälje samt allsvenskt spel med Tingsryd kommit att bli en av ettans profilstarkare lagkaptener, har tidigare publicerats i olika delar på HC Dalens webbplats. Men idag bjuder vi er den i sin helhet. Håll tillgodo.

—————————-

”Tuppen” the story

Om du ber någon hockeyintresserad person som inte har någon direkt anknytning till HC Dalen att nämna någon spelare i klubben, är det troligtvis ”Tuppen” nio av tio kommer säga först. David Fredriksson startade sin hockeybana i Norrahammarsklubben för att senare ta klivet ut i Sverige och världen innan han kom hem till moderklubben igen och sköt upp föreningen till Hockeyettan under sin första säsong i A-laget.

HV71, Södertälje SK, Tingsryds AIF, Idaho Steelheads och Rouen hann Fredriksson med att avverka innan återkomsten. Dessutom var han utlånad i några matcher till Mörrum och Västerås under sin tid i HV71. Två SM-guld, ett SM-silver, Fransk mästare, Fransk cupmästare hanns med under de femton åren han var borta från HC Dalen. På landslagsnivå hann Fredriksson med två JVM-turneringar, en J20 och en J18.

– Jag började spela när jag var runt fem- sex år. Det var lite polare hemma på gatan som spelade i Dalen, vilket gjorde att jag började spela. Sen spelade brorsan också, han är tre år äldre än mig. Mest var det nog brorsan som gjorde att jag började spela, nu när jag tänker efter, säger ”Tuppen” när han ombes att vandra ”down memory lane”.

När David Fredriksson var 14 år tog han steget över till HV71:s U15-lag. Enligt honom själv utvecklades han sent som hockeyspelare och han var ingen jättetalang på den tiden. Bland annat kom han inte med i TV-pucklaget när det var 85:ornas tur att spela, utan han fick stanna hemma och vara reserv på hemmaplan. Men det skulle bli ändring på utvecklingen hos den unge Fredriksson.

– Efter första året i J18 gick jag upp till J20, då började jag även bli uttagen till landslaget, sen kom jag med i landslaget för dom som var ett år äldre (födda 84, skribentens notering) den säsongen.

Som gallerprydd B-junior får ”Tuppen” göra debut i A-laget säsongen 2002-2003. Säsongen 2003-2004 börjar han i A-laget, men skadar sig efter nio matcher. Trots lång frånvaro, slutar säsongen i dur för den dåvarande 18-åringen.

– Jag gjorde min första match efter skadan i final två mot Färjestad, sen vann vi SM-guld det året. Tack för kaffet, garvar ”Tuppen”, som fick både en guldmedalj och en guldhjälm trots de få matcherna.

David berättar att han inte alls hade räknat med att få spela mer i A-laget den säsongen efter sin skada.

– Jag vet att jag blev chockad över att jag fick hoppa in direkt, men Pär Mårts ville ha med mig, så det var bara att tacka och ta emot.

David Fredriksson. Foto: Bildbyrån.

När man pratar med en spelare som vunnit SM-guld, dessutom dubbla guld, måste ju den klassiska frågan ställas: Hur känns det att vinna SM-guld?
– Det är ju en jättekänsla såklart. Att vinna SM-guld är ju riktigt, riktigt stort. Man fattar ju inte hur mycket det berör folk runtomkring förrän de dagarna man åker kortege genom stan, hur mycket folk bryr sig om HV. Att gå upp på torget och se alla människor, ett helt jävla torg fullt med, jag vet inte hur många tusen människor, det är skithäftigt.

Alla kan nog förstå känslan David beskriver. Att hyllas av tusentals för någonting man gjort är få människor förunnat. Fredriksson pekar även på att vägen till ett SM-guld, också den är en upplevelse.

– Vinner du guld så har du ett bra lag, du vinner mycket matcher under säsongen och av det får du en jäkla bra harmoni i laget. Allting är frid och fröjd och de flesta presterar på topp. Att hålla på med lagidrott när det går bra, det finns ingenting bättre. Egentligen är ju resan mot gulden samma resa jag gjorde med Dalen när vi gick från tvåan till ettan, den är lika häftig och jag var minst lika glad då. För mig var det ”OK, jag kommer hem nu, Dalen är på väg uppåt både som förening och sportsligt.” Jag kom ju hem och ville vara en bidragande faktor till att vi tog klivet upp, och så gjorde vi det. Jag gjorde en bra säsong, hela laget gjorde en bra säsong och det var riktigt häftigt. Det är skithäftigt att vinna guld, men det är själva resan som är det stora. Just med gulden där, är det ju allt efteråt, att det är så mycket folk och man får så mycket uppmärksamhet, säger han och skrattar och tillägger, sen är det ju häftigt att ha dom här guldhjälmarna hemma, inte nu så mycket kanske, men om 30 år kanske det är ashäftigt. Jag får ta på mig en då när jag är ute och klipper gräset, säger han och skrattar stort.

Efter guldet 2004 blir de fem nästkommande säsongerna stundtals tunga rent skademässigt för ”Tuppen”. Åren som ska användas till att etablera sig i Elitserien och HV71 går istället åt till operationer och rehabilitering. Bland alla de skador David drabbades av under den perioden, är troligtvis skadan i handleden den tyngsta och allvarligaste. På träning fick han en skridskoskena över handleden som skar av senor och muskler. Mellan 2004 och 2009 blev det 117 matcher i HV-tröjan för Fredriksson, hade han varit skadefri hade det varit konstigt om inte matchantalet varit minst det dubbla. Ändå var det inte bara mörka moln under denna period, ett till SM-guld (2008) lades till meritlistan och 2009 fick Färjestads BK revansch för finalförlusten 2004, vilket gav ett SM-silver för Fredriksson och HV71.

SM-silvret 2009 blir också det sista (?) ”Tuppen” gör i HV-tröjan. Han var på jakt efter en omstart i karriären och skrev på för Södertälje SK, som då spelade i Elitserien.

– Jag kände att det hade varit för mycket skador och skit och att jag behövde testa något nytt. Vi hade ju ett fruktansvärt bra lag i HV på den tiden när jag var där, det var Davidsson, Voutilainen, Thörnberg och alla dom där. Jag ville testa på ett lag där jag kanske skulle kunna få lite mera förtroende och speltid.

Säsongen 2009/2010 i SSK börjar bra, David får mycket förtroende och tycker själv att han var ”på gång”. Men säg den lycka som varar för evigt. En hjärnskakning håller honom borta i två månader, och han kommer inte riktigt upp i nivå efter det.
Det blir endast en säsong i Södertälje, en säsong som avslutas med kvalspel för att laget ska ordna nytt kontrakt i Elitserien, något man också klarar. Men för David blir det ändå spel i Hockeyallsvenskan säsongen efter, nämligen i Tingsryds AIF.

I Tingsryd blev han något av en publikfavorit. ”Tuppen” öste inte in poäng, men fansen föll för hans uppoffrande spel och kämpaglöd. Vissa av Tingsrydsupportrarna har han fortfarande kontakt med. Bland annat en rullstolsburen kille som följer Tingsryd i vått och torrt.

– Han är en av Tingsryds största supportrar och han är på mycket träningar. Hans största grej är att åka till hallen, titta på träningar, vara i omklädningsrummet, titta på matcher och allting. Han hör av sig titt som tätt till mig fortfarande och nu när vi mötte Tingsryd så blev det ju ännu mer intressant eftersom vi skulle ses då. Jag var ju avstängd i bortamötet med dom, men jag var med nere och då satt vi länge och pratade, det är skitkul att kunna göra andra glada. Efter matchen mot Tingsryd hemma, då jag var skadad, var han och jag ute och käkade. Jag mötte honom på parkeringen innan matchen och gick in med honom, det tyckte han var häftigt, att gå genom spelaringången och allt det där, det gjorde väl hans dag.

Anledningen till att ovanstående stycke är med, är för att sätta fokus på ”Tuppen” som person. Den tuffe, hårdföre och ibland brutale, vänsterforwarden är en riktigt snäll och omtänksam person utanför isen. Något lagkamraterna inte är sena att vittna om, dessutom tar han sig alltid tid att prata med fans och andra människor han möter, en som är kompis med alla.

– Så är det nog. Jag är nog inte den som har mycket ovänner, utan jag är en person som väldigt snäll, ofta till lags, alltid på gott humör och pratar med alla.

Det David säger ovan om sin personlighet är också något som kommer Dalen till gagn.

– Jag försöker alltid ställa upp och prata med barn och heja på folk, jag hejar ju på allt och alla utan att veta vilka det är ibland, skrattar Fredriksson. Men jag tycker ju att det är trevligt och jag vet att det uppskattas, speciellt av barnen.

David Fredriksson. Foto: Bildbyrån

När ledig tid ges brukar David ta bilen från hemmet i Barnarp och åka bort till ishallen och vara med ungdomslagen på isen när dom har träning.

– Dom uppskattar det, jag vet ju själv hur häftigt det var när A-lagsspelarna kom och var med på träningar när jag var ung.

När David 2013 kom hem till HC Dalen blev han direkt lagkapten för laget. Han har vid flera tidigare tillfällen berättat att han, i sitt ledarskap, försöker titta på hur Johan Davidsson agerade som lagkapten under tiden David och Johan spelade ihop i HV71. Johan Davidsson blir också Davids svar på frågan om vem som är den bäste han spelat med.

– Han var inte bara en bra spelare utan han jobbade alltid hårdast på fyspassen, han jobbade alltid hårdast på träningarna och han jobbade alltid hårdast på match. Ändå gjorde han alltid mest poäng och han var en riktigt bra förebild för alla.

Vilka är då den bäste spelaren han mött under sin karriär i den absoluta toppen. Peter Forsberg eller Henrik Zetterberg blir det spontana svaret från ”Tuppen” innan han snabbt lägger till Sidney Crosby och Alexander Ovechkin, två spelare han stötte på under sin tid i de olika juniorlandslagen.

– När vi spelade JVM mötte jag Crosby och Ovechkin. Canada hade ett sånt grymt lag, varenda jävel är typ lagkapten eller storstjärna i NHL idag, och här ligger jag i Barnarp i min hängmatta liksom, garvar ”Tuppen”, som faktiskt ligger i hängmattan vid intervjutillfället.

– Man visste ju att dom skulle bli så bra som dom är nu redan då, dom var ju omtalade i hela världen, fortsätter han. Jag vet att Ovechkin hade ett jävla driv i sin skridskoåkning, jag vet att jag tänkte mycket på det då. Dom var ju stora redan då, nu är dom ju betydligt större om man säger så.

Crosby har vunnit Stanley Cup, OS-guld och VM-guld sedan han mötte ”Tuppen” med flera i Junior-VM 2005. Dessutom har han vunnit poängligan i NHL och mycket, mycket mer. Ovechkin har bland annat vunnit VM-guld tre gånger med Ryssland hittills under karriären.

Tillslut bestämmer sig David för en spelare som han anser vara den bäste han mött.
– Sidney Crosby måste jag säga då. Han är ju två år yngre än mig och när vi spelade Junior-VM var han storstjärna i Canadas lag där de flesta var två år äldre än honom.

Till säsongen 2011/2012 åker David över till Nordamerika för att försöka ta en plats i AHL-laget, Texas Stars. Någon plats i AHL för Fredriksson blir det inte, utan säsongen spenderar han i ECHL och Idaho Steelheads. 24 poäng på 45 matcher blir det för ”Tuppen” under säsongen.

– Jag började i AHL, i Texas Stars som tillhör Dallas organisation. Jag kände när jag åkte över att jag skulle försöka slå mig in i AHL. Första två matcherna gjorde jag tre mål och allt gick hur bra som helst, sen tredje matchen åkte jag på en skada i ryggen. Tre timmar efter matchen hade jag en biljett ner till ECHL.

En förklaring till alla bokstavskombinationer är på sin plats. NHL känner alla till, världens bästa liga. AHL är farmarliga åt NHL och ECHL är farmarliga åt AHL.

– Då började jag känna att ”fan, är det verkligen värt det, alla dom här jävla skadorna. Vad är det frågan om?”.

”Tuppen” lämnar Nordamerika efter säsongen och skriver på för franska Rouen. I klubben, där han är lagkamrat med bland andra Johan Åkerman, snittar han en poäng per match och han får vara med om att vinna franska ligan och franska cupen. Trots framgången längtar han hem till familj, släkt och vänner. Sambon Anna och styvdottern Alina har befunnit sig i Sverige under Davids år utomlands och längtan efter dom är stor.

– Sista året utomlands, i Frankrike, så måste jag erkänna att det var bara för pengarna. Innan kände jag att jag kunde åka dit och göra fem säsonger och tjäna bra med pengar. Men jag kom inte längre än till november- december innan jag började tänka ”vad gör jag här? Jag vill bara hem.”

Kontakt mellan David och HC Dalen upprättas, tillslut föll alla bitarna på plats och David kunde installera sig i Dalens omklädningsrum. Ett beslut han inte ångrar.
-Jag ångrar inte en enda sekund att jag flyttade hem igen, säger ”Tuppen” bestämt.

Skador, skador och åter skador har kantat David Fredrikssons karriär. Själv är han medveten om att skadorna har varit en bromskloss i hans karriär, mängder med timmar och dagar som hade kunnat användas till att utvecklas som spelare på isen, har istället lagts på rehab. Han vill dock inte lägga någon större tanke på vart han hade kunnat befinna sig i sin karriär om han hade sluppit alla dessa skador.

– Det är jättesvårt att säga vart jag hade varit någonstans utan mina skador. Jag hade kanske varit där jag är nu, jag kanske hade varit högre upp. Men det som varit har varit och man kan inte dra tillbaka tiden, säger han.

Trots att de flesta säsonger David har gjort som senior på ett eller annat vis blivit sönderhackade av skador har han inga problem att peka ut tre säsonger som han tycker är hans tre bästa hittills i karriären.

– Jag var ju aldrig någon poängmakare i elitserien, jag spelade ju mer fysiskt, var jobbig att möta och tacklades. Men mest förtroende och speltid fick jag sista året vi hade Pär Mårts som tränare, och första året med Kenta Johansson. Jag hade en fin roll i slutspelet det året vi vann guld med Kenta, spelade i tredjekedjan med Jari Kauppila och Andreas Falk. Sen ska vi inte glömma mitt första år i Dalen heller.

Första säsongen i Dalen blir en klang- och jubelföreställning för David och hela föreningen. Över 100 poäng levereras från den Fredrikssonska klubban i serie- och kvalspel, och föreningen tar klivet upp i Hockeyettan. Många av ”Tuppens” poäng kom till efter finfint samarbete med en annan återvändare, Victor Wallin.

– Det var riktigt roligt det året. Jag och Victor kompletterade varandra riktigt bra, han gillar ju och skjuta och uppenbarligen älskar jag att passa, skrattar David.

Sen David kom hem till Sverige igen efter utlandsvistelsen har han hyllats av många för sitt fina spel och ledarskap i HC Dalen. Men, han har också fått ta emot kritik för att ibland vara övertänd och opolerad i sitt spel. Bland annat är det några tacklingar som skapat rubriker.

-Jag håller inte med om det där om att jag skulle vara övertänd och opolerad i mitt spel. Då kan jag också ställa frågan till dom som tycker det: Varför har jag aldrig fått utvisning för charging (otillåten tackling) tidigare i min karriär? Jag har fått EN utvisning för charging tidigare i min karriär, en tvåminutare blev det den gången. Nu överdriver jag kanske, men jag har aldrig fått matchstraff innan i alla fall. Då kan man undra varför jag helt plötsligt åker på en massa chargingutvisningar när jag kommer ner till dom här divisionerna?

”Tuppen” berättar att han efter matchen mot Kristianstad i september 2014, när ambulansen var inne på isen och hämtade en spelare i motståndarlaget efter en tackling, mådde riktigt dåligt av skriverierna och vinklingen av incidenten från medias sida.

– På jobbet dagen efter ringde det konstant, säger han uppgivet och berättar vidare att han upplever det som att han ibland blir straffad för att spelarna i Hockeyettan inte är lika vana att skydda sig i spelet vid sarg som dom är i högre serier.

– Är det kanske så att folk inte är lika bra på att skydda sig på den här nivån? Jag väger 107 kilo och kommer från en högre nivå seriemässigt. Jag skulle aldrig sätta mig i dom situationerna som vissa spelare gör. Hur fan kan du som puckförare inte vara med på en tackling vid sargen? Jag hade aldrig utsatt mig för det. Är du vid sargen får du vara med på en tackling, så är det. Jag håller med om att det ser brutalt ut när man ser det på video, men när vissa spelare inte skyddar sig bättre så är det svårt också.

Heltidsjobb och hockey på elitnivå. Vad gör ”Tuppen” med den lilla fritid han har?
– Under vintern har man ju ingen fritid, då är det bara hockey och jobb som gäller. Under sommaren har man väl lite mer tid över, men samtidigt tränar man då också och jobbar fem dagar i veckan. Sen kör man 7,8,9 pass i veckan på det. När jag inte tränar så försöker jag bara vara, jag försöker att inte boka upp så mycket utan njuta och bara återhämta mig. Jag försöker vara med familjen, Anna och Alina, så mycket det bara går och sen ”pula” lite i trädgården, nu i helgen (intervjun gjordes 26/5) var jag ute i trädgården och ”pulade” hela helgen. Utöver det, jag spelar rätt mycket tennis, spelar golf lite då och då. Sen umgås med polare och allt det där vanliga. Men framförallt känner jag nu på senare tid att, när man får ledigt är det bara att va och hämta energi igen. Har man en ledig dag i veckan, som det ser ut just nu, bokar man upp den med fem timmar golf och åker och spelar tennis sen, då går man ju in i väggen tillslut.

Sommaren 2004 draftades David ”Tuppen” Fredriksson av NHL-klubben St. Louis Blues som 211:e spelare totalt i draften det året. Lite senare erbjöds han ett kontrakt av klubben, ett kontrakt han tackade nej till.

– Jag kände mig inte mogen att flytta över just då, eftersom jag var så pass ung. Idag ångrar jag sjukt mycket att jag tackade nej.

Åren strax innan NHL-draften 2004 gick väldigt snabbt i den unge Fredrikssons hockeyliv. Från att ha varit ”bland de bättre” i HV:s juniorlag, blev han helt plötsligt den som var mest omtalad och som det sattes förhoppningar på från omgivningen. Juniorlandslagsspel och debut i A-laget följdes av SM-guld, spel i Junior-VM och kontraktsförslag från NHL. All under bara ett par års tid.

– Allting gick väldigt fort på den tiden, jag kom med i landslaget och allting och jag trodde nog att det skulle gå lite lättare än vad det egentligen gjorde sen.

Johan Davidsson. Foto: Bildbyrån

Davids förre lagkamrat och lagkapten i HV71, Johan Davidsson, ger sin bild av ”Tuppen” ”back in the days”.

– David är för mig en person som gjort en väldigt lång resa, som har gått från den unge talangfulle killen som kanske inte brydde sig jättemycket. Han gjorde inte allt han kunde gjort när han var yngre och har gått från att vara den där killen som gick och drog benen efter sig längst bak i ledet, till att helt plötsligt gå längst fram i ledet och vara den som driver på.

Att en kille går ifrån att vara bekväm till att vara den som alltid jobbar hårdast är inte jättevanligt. Oftast brukar polletten trilla ner när karriären är över och det inte längre går att förändra sin inställning till sin egna karriär. Men hos ”Tuppen” har den trillat ner och Johan Davidsson fortsätter berätta.

– På något sätt har ju han levt i två olika världar och det är ju någonting han idag kan dra nytta av. Han kan ju både sympatisera, förstå och upptäcka dom som inte är ”där” till hundra procent. Det är ungefär som att de värsta busarna blir de bästa domarna och där är ju han nu, han har en fot i vardera värld så att säga och har en ganska bra uppsyn åt båda hållen. Det är en fantastisk egenskap att ha när man, som David nu, går in i ett lag och är en ledare och kapten. Han har lätt att både se och förstå, avslutar Johan Davidsson.

-Jag håller med om det Johan säger, nu är jag ju verkligen den som Davidsson var mot mig, säger Fredriksson och fortsätter. Det här med att ”ligga på” och är det någon som inte kör nu så försöker jag ju vara där och säga till. Man vill ju vara den som kör och föregår med gott exempel, och det gjorde ju alltid Johan. Jag var lite bekväm av mig förr och jag kan ju se det i många andra idag, när jag ser såna idag så kan jag se mig själv lite i hur jag var förr. Jag sa faktiskt det till Davidsson för ett tag sen när jag pratade med honom, att jag förstår varför dom sa till mig när dom inte tyckte att jag gjorde jobbet.

Det är alltid intressant att prata med ”Tuppen”. Han är alltid noga med att ge bra svar på frågor han får och han tar sig alltid tid.

Den här intervjun ger en bild av varför hans karriär inte blev den karriär många trodde han skulle få. Han var ju talangen som draftades och erbjöds NHL-kontrakt som ung, han debuterade i elitserien som 17-åring och det verkade som inget kunde stoppa godståget från Barnarp. Men skadorna satte käppar i hjulen, dessutom var Davids egna inställning till sin träning inte alltid på topp när han var yngre. Dessa två faktorer spelar troligtvis en stor roll i varför det aldrig blev det definitiva genombrottet för honom. Men, som han säger själv under intervjun, det går ju faktiskt inte att veta hur det hade gått även om han sluppit skadorna.

Han verkar inte heller speciellt nedslagen över att han idag, som 29-åring, spelar i Hockeyettan med HC Dalen och är kapten för ett lag som han tycker har en skön harmoni och inställning i gruppen. En grupp där alla är lika mycket värda och divalaterna lyser med sin frånvaro. Han trivs faktiskt riktigt bra med sin hockeytillvaro och hyllar sitt lag.

– Det finns inga stjärnor i laget, laget är den största stjärnan, laget går före jaget och ingen är mer värd än någon annan, så funkar det i Dalen. Jag tror att framgångarna vi har haft de två senaste åren beror på att vi varit en grupp som varit jävligt tajt, haft jättekul ihop och krigat ihop. När det blir så når man ju framgång, det måste ju vara harmoni i en grupp och vi har inte haft några divor som stuckit ut. Alla är lika mycket värda, oavsett om man är i första- eller fjärdefemman.

Slutligen. En fråga som måste ställas: Varför kallas David Fredriksson för ”Tuppen”?
-Jag var femton år och jag tror att vi hade varit iväg och spelat bortamatch. När jag vaknade upp dagen efter tyckte han jag delade rum med att jag såg ut som en tupp i håret. Helt sjukt, men på den simpla vägen är det, avslutar David ”Tuppen” Fredriksson med ett skratt.

Skribent: Henrik Skoglund