Filip i Peters fotspår?

De har inte mycket annat att glädjas åt i hockeyväg just nu, men ikväll går Örnsköldsvik man ur huse för att hänga Peter Forsbergs tröja i taket. På hemorten sker alltså den slutliga minnesstunden för vad som är en av svensk ishockeys största karriärer. I lördags träffade jag en annan Forsberg som just påbörjat sin.

Jämförelsen mellan Peter och Filip Forsberg är egentligen orättvis, för det enda de vid en första anblick har gemensamt är ju egentligen bara ett hyfsat vanligt efternamn. Vid 20 års ålder hade Peter Forsberg redan vunnit både OS och VM och hunnit med att sniffa noga på SM-pokalen och han går till historien som en av de allra största. Det är naturligtvis inte rimligt att sätta den pressen på Filip Forsberg.

Men likväl…

Peter Forsberg har storligen hyllats för sina meriter i både Denver och vid Hockey Hall of Fame i Toronto, men det sista monumentet över den storartade karriären reses alltså ikväll då hans tröja till sist hängs upp i staden som lika gärna kunde bära hans namn. Eftersom jag är gammal nog har jag under två decennier haft förmånen att bevittna Peter Forsbergs alla höjdpunkter från soffan, från TV-pucksguldet i Karlskoga via sena nattmanglingar i Stanley Cup till det fantastiska guldet i Turin. Jag bodde ett tag granne med Peter Forsberg i Philadelphia, men har mestadels följt honom framför TV:n och det är också där jag ämnar beskåda hyllningarna från Fjällräven Center denna afton.

Filip Forsberg har jag haft förmånen att följa på betydligt närmare håll. Jag har varit med både vid genombrottet i Leksand, draften i Pittsburgh och JVM i Malmö. Det är också här vi börjar hitta paralleller mellan 20-åringarna Filip och Peter Forsberg.

Underbarn som varit ledande spelare och hjältar i sina lag redan som juniorer och fått stort ansvar i avgörande lägen. Check. Kungar i JVM på hemmaplan, med nesliga silvermedaljer som följd. Check. Draftade högt av klubbar som lyckats schabbla bort dem i värdelösa tredjer redan innan debuten. Check. Jag vill inte jinxa något här, men om några månader är det inte alldeles otroligt att vi också kan sätta ”check” på Calder Trophy.

Vi kommer inte ifrån att Philadelphia Flyers har en central roll i Peter Forsbergs karriär. Det är också i Philadelphia jag träffar Filip Forsberg. 

Det är lite stimmigt i Nashvilles omklädningsrum efter matchen mot Flyers. Utanför rasar en rejäl snöstorm, laget ska hem till södern och vill helst av allt bara komma iväg. Kollega Bodin och jag är två av kanske totalt fyra reportrar som visar laget intresse denna lördagseftermiddag. Mike Fisher, han som är gift med Carrie Underwood, ligger och stretchar lite hunkigt i ett hörn. Någon äter en tallrik väldigt nyttig mat utan större entusiasm.

Filip Forsberg kommer ut och hälsar. Nashville har gjort en ganska tam insats, förlorat på straffar mot Philadelphia och det är överhuvud taget ett av mycket få tillfällen den här gången de förlorat två matcher i rad. Filip har för ovanlighetens skull gått poänglös från isen. Speed bump?

– Äh, vi har spelat riktigt bra hela säsongen. Nu blev det torsk senast och vi gör väl ingen toppmatch idag men jag skulle inte säga att det är en svacka, säger Filip.

Matchen mot Flyers innebär också återkomst i Predators för Mike Santorelli och Cody Franson, två spelare som klubben en gång draftat och som också inlett sina karriärer i just Nashville. Sedermera har de blommat ut på annat håll, och återvände häromdagen till musikstaden som utpräglade förstärkningar i en trejd med Toronto.

Jag frågar Filip om trejden och det budskap den skickar till omgivningen, att ett Nashville som många trodde skulle hamna utanför slutspelsplatserna inte bara leder ligan utan också tycks mena allvar med guldplanerna.

– Så är det alltid, alla har ju målsättningen att gå till slutspel och där vet vi att vad som helst kan hända. Nu har vi spelat riktigt bra och så får vi in två spelare som varit i ligan länge och vet vad de handlar om, men båda har också varit här i klubben tidigare och känner sig hemma här. De är två riktigt bra spelare som jag tror kan bli nyttiga, säger Filip.

Över huvud taget leker livet för Filip Forsberg just nu. Han leder poängligan i ligans bästa lag och är favorit att vinna Calder Trophy. Den som följt honom under några år ser också hur rejält mycket starkare han blivit i kroppen, hur bra han blivit på att skydda pucken, hur han skapar respekt genom att freda sig med offensiva tacklingar och att han är stark nog att transportera pucken själv över hela banan, på öppen is så väl som i trånga passager. Känns egenskaperna igen?

Om tillvaron nu är minst sagt ljus så var läget annorlunda för ett drygt år sedan. Han tog plats i laget efter campen, men rookiesäsongen spolierades av skador, han tappade sin plats i Predators och hamnade i AHL där det bitvis var lite tungt. När Nashville till slut gick med på att skicka honom till JVM i Malmö trots skadeproblemen så visste vi inte riktigt i vilket skick han skulle vara.

Han var givetvis helt lysande. Efter JVM skrev jag en lång krönika om att Forsberg kom dit som en pojke och åkte därifrån som en man. 

Han säger det inte rakt ut, men så här i efterhand ser det onekligen ut som om det JVM där Forsberg var så dominant i ett urstarkt svenskt lag blev vändningen som behövdes.

– Först och främst var det skitkul att få komma hem och spela inför svenska folket. Det är det största och roligaste man kan göra som junior, att få leda laget var en fantastisk upplevelse. Sen var det skönt att få komma hem och få ta ansvar och spela mycket hockey efter den hösten jag haft.

Lagkamraten Mattias Ekholm är en annan spelare som tagit stora kliv i Nashville den här säsongen. Han understryker att det händer mycket på ett år i den åldern.

– Filip var bara 18-19 år när han kom hit första gången och det är lätt att glömma att det är väldigt ungt. Man växer mycket med uppgiften i den där åldern och behöver lite tid på sig. Tränaren står och skriker och man är lite obekväm, men man blir lite mer hårdhudad efter ett tag och Filip har lyft sig otroligt mycket i år. Han börjar bli en stjärna nu, säger Ekholm.

Peter Forsberg kom till Quebec vid 21 års ålder, pratade ingen franska och knappt heller engelska. Han började dåligt, blev utskälld av tränaren, kände sig bortkommen och ville bara åka hem. Det lossnade rätt rejält.

Under sitt andra år i NHL vann Peter Forsberg sin första av två Stanley Cup som en av superstjärnorna i Colorado, en organisation på en ny hockeymarknad som i kraft av bra draftval, kloka bytesaffärer och en demon mellan stolparna lade grunden för en stomme som skulle ge nästan tio år i den absoluta NHL-toppen.

Ring a bell?

Dagens Nashville går inte längre att avfärda som en överpresterande uppstickare. Laget leder NHL i stor stil och har antagligen hela ligans bästa backuppsättning, en suverän målvakt och en samling forwards som visst inte är några Malkin eller Crosbys, men som utgör ett obehagligt effektivt kollektiv. Den som med hänvisning till Nashvilles brist på offensiva superstjärnor avfärdar deras chanser bör minnas att New Jersey Devils vann tre Stanley Cup på åtta år med just det receptet.

De är inte heller en dagslända i de här sammanhangen, vi glömmer ofta att Nashville faktiskt varit ett rätt stabilt slutspelslag de senaste tio åren. Efter två år i någon form av ombyggnadsfas kommer de att kliva in i vårens slutspel med sin bästa upplaga någonsin, där varje lagdel i kraft av god management blivit ytterligare lite bättre.

Och lagets bäste forward är en ung Forsberg, som någon stackare var dum nog att byta bort.