ENGLUND: Allsvenskans motsvarighet till NHL:s Milan Lucic

Utöver Oskarshamn är faktiskt Västerås det lag som överraskat mest på mig. Inför säsongen tippade jag Västerås som ett av lagen som skulle tampas kring det nedre strecket. Idag parkerar man på femte plats i den förvisso ganska jämna tabellen.

Man behöll stora delar av det material som i våras spelade upp laget i Allsvenskan och har kryddat med (för nivån) aktade namn som Frycklund, Zetterberg, Younan, Liwing och Beck. Skulle alla spelare som spelade upp laget klara omställningen till HA? Skulle den nya spetsen vara tillräcklig? Frågetecknen hos undertecknad var många inför den här säsongen.
Håller Dahlbom nu när han kommer bli än mer testad i den högre serien? För visst skulle han vara förstavalet då nya kollegan Ersson kom från juniorspel förra säsongen? Är detta säsongen då den ack så ”skillade” Frycklund äntligen blommar ut? Hade man fått in tillräckligt mycket offensiv spets till den defensivt starka truppen som lyckades med bedriften att avancera från Hockeyettan förra säsongen?

RÄTAT UT MÅNGA FRÅGETECKEN

En dryg tredjedel in i serien har man rätat ut en hel del frågetecken. Man har fått in en riktigt vass sista utpost i Samuel Ersson som faktiskt konkurrerat ut Dahlbom i inledningen. Han har spelat så pass bra att han bör ha goda chanser att bli en av tre målvakter som kommer spela junior-VM i december. Det blir intressant att se hur klubben agerar om han försvinner på J-VM och är borta i ca en månads tid. Litar man på Dahlboms målvaktsspel och endast plockar upp en juniormålvakt som båsöppnare eller siktar man in sig på ett SHL-lån?

Med några få undantag har de flesta nyförvärv levererat efter vad man kan förvänta sig:
Frycklund är en av seriens mest skillade spelare men jag tycker det är dags att han börjar få ut vad han har potential för. 10 poäng på 17 matcher är inte alls dåligt men jag tycker han är så pass skicklig att han bör kunna hålla ett snitt på en pinne per match.

Zetterberg, tillika sportchefens son, hade en strulig fjolårssäsong där han fick lämna Timrå för spel i Tingsryd utan att lyfta där heller. Han vände istället hem till tryggheten i Västerås där han har tagit upp poängproduktionen igen. 16 poäng på 19 matcher får ses som väl godkänt.

De som imponerat allra mest på mig är Kalle Östman och Marcus Bergman. Jag vet att Kalle alltid gör ett bra jobb och tävlar varje dag han kliver ut på isen. Han har fina kvalitéer men jag trodde inte han skulle stå noterad för 19 poäng på lika många matcher. Förutom den fina poängskörden står han för ett gediget tvåvägsspel och tar ett stort ansvar på isen.
Marcus Bergman spelar ett kraftfullt spel som jag är väldigt förtjust i. Han spelar med bra intensitet, hög fart samtidigt som han inte är rädd för att skita ner sig. Dessutom sitter han inne på ett riktigt vasst avslut.

FINNS TÅLAMOD FÖR DEN FALNANDE STJÄRNAN?

Den enda spelare som jag har ett stort frågetecken på i Västerås är Mattias Beck. Han har tio
säsonger i Allsvenskan där han producerat flitigt med poäng och har (mycket tack vare sin speed) varit en av Allsvenskans bästa och mest sevärda spelare. Nu har jag förvisso bara sett Västerås i fyra matcher under hösten. Men i dessa matcher har han inte bara varit osynlig, han har rent ut sagt varit dålig. Han spelar utan fart på skridskorna och tar ofta fel beslut. Poängproduktionen står på blygsamma 1+4 på 19 matcher och med tanke på vad han presterat tidigare säsonger i Allsvenskan kan man ju anta att han sitter inne på en av Västerås högsta spelarlöner. Spelar han halvskadad? Har tre säsonger i Tyskland utvecklat honom i fel riktning? Börjar åldern ta ut sin rätt eller har han bara haft dåliga dagar då jag tittat?

Beck får mer än gärna motbevisa mig då jag från tidigare säsonger minns honom som väldigt sevärd och duktig hockeyspelare. Min känsla just nu är att han är Västerås motsvarighet till Edmontons Milan Lucic. Om än i light-version, men ändå. Laget vinner förvisso en hel del hockeymatcher men frågan är hur stort tålamod man har med den
falnande stjärnan?