BJURMAN: En inbjudan till livet inuti NHL-cirkusen
LÄS ÄVEN: Välkommen till hockeysverige.se, Per Bjurman
Det är ingen ny, raffinerad expert som härmed har äran att avlossa sin första krönika för Hockeysverige.se.
Som de vet som känner mig efter fjorton år som Sportbladets NHL-penna får jag inte i första hand puls av att analysera till exempel Nicklas Bäckströms så kallade possession-siffror. Det är hur det ser ut i hans ögon, och varför, inför en Game 7 när alla barndomens drömmar kan slå in jag helst febrar om i mina olika spalter och forum.
Jo, visst – under de tusentals matcher jag bevakat här borta sedan hösten 2005 har ett och annat även om själva ”produkten” fastnat och det händer att jag har alla möjliga synpunkter på varför Tampa Bay Lightning nog ändå är laget som bryter President’s Trophy-förbannelsen och vinner Stanley Cup i vår, hur Pete DeBoer borde formera San Jose Sharks powerplay och det självklara i att Robin Lehner åtminstone ska vara en av de tre målvakter som nomineras för Vezina Trophy.
Men att jag en gång förälskade mig i NHL och inte kan komma på något annat i tillvaron som är lika berusande roligt som att sitta på pressläktaren i PPG Paints Arena, Rogers Place eller TD Garden en riktigt stor kväll har lika mycket, om inte mer, att göra med inramningen som det faktum att det råkar vara världens bästa spelare som går i clinch på isen några läktaretage nedanför.
GRILLOSET LIGGER SOM EN DIMMA ÖVER NEJDEN…
Och mer än något annat vill jag försöka dela med mig av den upplevelsen; skapa lite närvaro och se till att den som läser får vara med och förnimma hur det känns när hela Bridgestone Arena i Nashville exploderar efter en Filip Forsberg-missil i nättaket och 20 000 börjar dansa till Tim McGraws ”I Like It, I Love it” i bänkraderna, hur Broadways skarpaste spotlights blänker med alldeles särskild sorts magi i den nyspolade isen på Madison Square Garden innan matchvärmningen en lördagkväll med Islanders på visit från Long Island, hur det dånar i hela mäktiga hockeykatedralen Bell Centre i ögonblicket då Shea Weber dammar ett slagskott i kortplanket, hur grilloset ligger som en dimma över nejden när Carolina-fansen håller tailgate-party utanför PNC Arena i en skogsdunge strax väster om centrala Raleigh, hur de klassiska dofterna av fuktig trunk och isoleringstejp och suspensoarsvett tränger igenom även i luxuösa, heltäckningsmattedraperade omklädningsrum som Toronto Maple Leafs i Scotiabank Arena, hur publikens vrål under nationalsången i United Center i Chicago bara blir högre och högre och till slut mest påminner om en jetmotor på högvarv, hur själva luften liksom tjocknar av förväntan och ångest under andra övertidsperioden i en avgörande konferensfinal i Staples Center i Los Angeles och hur det är att vara nära unga män som inser att triumfen de längtat efter med sådan hetta sedan de som små knattar låg sömnlösa i sina smala sängar och såg månljuset reflekteras i ”Foppa”- och Teemu Selänne-planscherna på pojkrumsväggen är i inom räckhåll – eller på väg ryckas ifrån dem. Vad som händer då, vad de känner och tänker och säger och hur de ser ut när de gör det.
Där har vi det igen. Blicken – och det som brinner i bröstkorgarna – hos de som går ut för att spela en finalmatch där Stanley Cup-bucklan ligger i potten intresserar mig mer än hur många skott de avlossade matchen innan…
JAG KAN VERKLIGEN INTE VÄNTA…
Så låt oss exempelvis säga att Arizona Coyotes fullbordar säsongens skräll och Niklas Hjalmarsson därmed faktiskt får chansen att tangera svenska rekordet i överdimensionerade ringar. Då ska nog den som vill veta mer om vad det, i teknisk och taktisk mening, är som gör honom till en så superb defensiv klippa vända sig någon annanstans.
I den här spalten kommer det handla om hans kärnfulla personlighet, besjälade inställning och oböjliga karaktär, identisk med den som Vilhelm Moberg skildrade hos andra smålänningar som, i en helt annan, tid lämnade stenrösena i Eksjö-trakten för att erövra Amerika. Han är en hockeyns Karl-Oskar; omöjlig att betvinga när han är nära sitt mål, redo att utsätta sig för vilka plågor som helst för att nå ända fram. Hur skulle man inte vilja fördjupa sig i de dragen?
Well, vi vet alldeles strax om ”Hammer” kommer vara med på festen igen eller inte. Den börjar om ganska precis två veckor – och jag kan verkligen inte vänta.
OFRÅNKOMLIGT KLIMAX
Som Mats Sundin konstaterade i sitt sommarprogram för några år sedan:
Inget i det civila livet, i några sammanhang, kan matcha atmosfären inför en Stanley Cup-duell.
Det påståendet behöver man inte vara spelare för att instämma helhjärtat i, även om den emotionella laddningen hos dem naturligtvis överträffar allt vi vittnen kommer i närheten av.
Den sprakande elektriciteten i en NHL-stad när allting skruvas upp mot ofrånkomligt klimax och inte bara säsonger utan hela karriärer kan komma att definieras drabbar alla. Den får hjärtat att dunka, kinderna att hetta och dopaminet att pumpa genom hela systemet.
Slikt kommer det handla mycket om på detta utrymme framöver.
De ”underliggande siffrorna”?
Kanske inte så mycket.
Det är ju, egentligen, ingen expert som skriver här…
Per Bjurmans blogg på Sportbladet:
https://bloggar.aftonbladet.
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet:
https://podcast.aftonbladet.
Den här artikeln handlar om:
