EKHOLM: Kommer avståndet till SHL verkligen vara så stort?
Hockeysäsongen 2018-19 är säsongen då SHL-lagens sparbössor börjar fyllas på med slantar från det nya TV-avtalet.
Landets 14 bästa klubbar får extra ekonomiska medel att placera var de vill i sina organisationer för på sikt kunna växa ytterligare. Skillnaderna mot de hockeyallsvenska klubbarna ökar. Orättvist? Inte alls, så är spelets regler.
När beskedet kom för några tusen ismaskinsvarv sedan exploderade dock debatten.
”Nu är ligan stängd”
”Inga allsvenska lag kommer ju kunna mäta sig”
”Ska inte Hockeyallsvenskan bara starta eget mästerskap?”
Det var några av kommentarerna jag hörde i min hockeyumgängeskrets då, fullt förståeligt givetvis eftersom pengar ger bättre budget för att spetsa laguppställningar. Personligen höll jag med. Jag har alltid följt Hockeyallsvenskan med stort intresse, men med en så stor skillnad i kassakistan skulle väl inte ett Hockeyallsvenskt lag kunna ha en chans i bäst av sju matcher i mars? När jag idag tittar på de Hockeyallsvenska-trupperna har jag tänkt om:
Kan det rent av bli två nya SHL-lag till nästa säsong?
Om en dryg månads tid spelas den första av över 50 grundseriematcher som följs av en kvaltrappa utan dess like innan kampen om de två ”omöjliga” SHL-platserna inleds. Efter en snabb blick över trupperna är det bara att konstatera att flera allsvenska lag satsat OCH dessutom har chansen att utmana rejält.
AIK kan ha en av seriens vassate forwards- och målvaktsuppsättningar. Leksand har rent av ett ännu bättre lag än vad de hade förra säsongen och klassikerna Modo och Södertälje har byggt trupper som ser betydligt mer spännande ut än ifjol. Tänk er en lång toppstrid med de här fyra lagen plus kanske Björklöven – får ni också text-tv-flashbacks från -90-talet då?
Jag menar, visst ställer något eller rent av alla de här lagen minst en kedja av SHL-klass på benen? Absolut om du frågar mig, skillnaderna är inte så stora och det är faktiskt inte omöjligt att det blir två nya lag i SHL om ett år.
Hur botten i SHL kommer se ut är en annan historia. Flera lag har enligt mig en hel del att bevisa och kanske är bottenstriden där lika öppen som toppstriden i Allsvenskan. Men får många av lagen i andradivisionen tävla långt in på våren om plats 1-8 kommer de lagen utvecklas, både fysiskt och kvalitetsmässigt. Och det borde få de kommande bottenlagen i SHL att darra.
Sedan finns det den psykologiska aspekten. En vinnar- eller underdog-känsla slår ofta högre än ett lag som är vana vid att förlora och har stukat självförtroende. Förra året var Timrå exemplet på det. Men hela den biten kan ni vid det här laget.
Till hösten kan vi få en av de bästa och jämnaste HockeyAllsvenska-upplagorna på många år.
Och i Sverige vill vi behålla drömmen om det där spektakulära idrottsliga miraklet. Glädjen över att hembygdens lag tar sig upp en division ska var lika stor som bedrövelsen över att de åker ur. Så har det alltid varit. Så ska det (tydligen) alltid vara. Och om det är några fans tillhörande Hockeyallsvenska-klubbar som tvivlat på sitt lags chanser att gå upp en division är det dags att tänka om.
För nog är skillnaderna inte så stora rent sportsligt ändå?
Den här artikeln handlar om:
