BODIN: Det här är ingen garanti för förändring

Det har varit en plågsam vår för svensk ishockey. Inte nog med att vi gick miste om ett rafflande slutspel, känslosvallande kval, en upplösning på damernas finalserie – och en potentiell VM-framgång i Schweiz. Vi har även tvingats se på när skeletten ramlat ut ur Svenska ishockeyförbundets garderob. Ett efter ett.

Anklagelser om sexuella ofredanden, en diktatorisk personalpolitik och ett suspekt avskedande av en populär trotjänare i informationsassistenten Anders Feltenmark har bland annat dominerat rubrikerna.  

Det har kort och gott varit en jäkla soppa som gjort mig både förbannad och uppgiven. Har vi verkligen inte kommit längre inom svensk ishockey år 2020?  

I dag kom beskedet att Tommy Boustedt lämnar sin tjänst som generalsekretere för Svenska ishockeyförbundet till en följd av den senaste tidens kaos – eller “knölig tid” som Boustedt själv kallade det för i pressmeddelandet som förkunnade hans avgång. Hans avhopp får ses som en logisk konsekvens av all skit som kommit upp till ytan under den här gudsförgätna våren.

Det positiva är att det ger Svenska ishockeyförbundet chansen till en omstart. En möjlighet att göra om, göra rätt och hitta en ersättare till Boustedt som faktiskt är villig att ta sig an de aktuella utmaningarna svensk ishockey står inför med ett öppet och fördomsfritt sinne. Och samtidigt bevisa att man faktiskt har en ledning som är redo att inte bara säga "rätt saker" utan även agerar därefter.

Just nu är jag allt annat än säker att så verkligen kommer att bli fallet. 

Det vore alldeles för enkelt och onyanserat att påstå att problemen börjat och slutat med Tommy Boustedt. Ju mer information jag tagit del av kring soppan på förbundet, ju mer tydligt har det blivit att det här är ett kulturellt problem. Något som sitter i väggarna. 

"Gubbvälde" och "tystnadskultur" är uttryck som återkommit i mina samtal med personer med insyn i verksamheten. Jag tror inte att det försvinner för att en enskild individ lämnar kontoret. Det krävs mer än så.

Pressen ligger nu till hundra procent på ordförande Anders Larsson och hans styrelse att få det här rätt.

Anders Larsson måste ta kontroll över situationen, börja vara tydlig och transparent, i stället för som fram tills nu ge intetsägande, svepande politikersvar i tid och otid. När han tillträdde 2015 hade jag en förhoppning om att han skulle vara en frisk progressiv fläkt som stod i kontrast till det gammalmodiga ledarskap som funnits innan honom. Den senaste tidens incidenter och skandaler som skett under hans ordförandeskap talar för motsatsen.

Jag vägrar att tro att Anders Larsson och hans styrelse inte var införstådda med vad som försiggick på deras kansli. Om de valde att låtsas som att det regnade ute, eller om de faktiskt godkände det här beteendet, kan inte jag svara på. Men i vilket fall som helst ger det en antydan om en passiv hållning som inte är okej någonstans.

Nu mer än någonsin behöver svensk ishockey ett starkt ledarskap. Någon som kan stå rakryggat när det blåser och visa vägen mot bot och bättring. Någon som strävar efter att sporten ska vara lika mycket av en förebild utanför isen som på densamma. 

Har Anders Larsson i sig att vara den ledaren?

TV: "Nån måste städa upp på förbundet"