BODIN: Det gör mig stolt att vara svensk
Jag var antagligen inte ensam om att stirra på tv-skärmen med en tom, glansig blick i kväll. Mer eller mindre inkapabel att ta in vad som hände när Malmös och HV71:s kamp om en finalplats gick vidare. När pucken släpptes i Malmö Arena hade det hade bara gått drygt fyra timmar sedan terrorattacken på Drottninggatan.
Fyra timmar av känslokaos, bestörtning, rädsla och uppgivenhet, om vart annat.
Terrorattacken tog plats hundratalet meter från min och mina kollegors arbetsplats i centrala Stockholm. Ingången till Åhléns där lastbilen körde in passerar jag varje dag och det händer ofta att jag och min flickvän stämmer möte där. Likt så många andra.
Just den här dagen var jag inte på kontoret. Jag hade sent omsider bestämt mig för att stanna i hemmets lugna vrå och för att få en massa skrivande ur vägen. Runt tretiden sprack min skrivbubbla rejält när telefonen började blinka frenetiskt. Det var sms, samtal, tweets och Facebook-meddelanden i en salig blandning. Det tog antagligen en timme att vada genom information och desinformation innan man hade fått en klar bild av vad som hade hänt, innan man hade kunnat förvissa sig om att alla kollegor som faktiskt var på kontoret befann sig i säkerhet.
När det var dags för kvällens semifinal tänkte jag slentrianmässigt ”varför ställer de inte in skiten?”
En normal ryggradsreaktion i den förvirring och ilska som tar själen i besittning i sådana här stunder. I efterhand är jag glad att så inte blev fallet. Inte för att det visade sig bli en ganska underhållande semifinal, utan för att matchen i sig var ett litet bevis för att vi inte kommer att ge vika för det hat och den illvilja mot vårt fria samhälle som den här terrorattacken symboliserar. För mitt i bestörtningen över vad vårt land utsattes för i dag såg jag också mycket gott som gör mig stolt över att vara svensk. Jag såg människor som öppnade sina sinnen, sina hjärtan, sina dörrar och visade prov på en medmänsklighet som inte längre kommer per automatik i ett land som jag har upplevt som allt kallare och mer cyniskt de senaste åren.
Jag hoppas att det är så vi vågar gå vidare. Att vi fortsätter vara öppna, snälla och förstående mot varandra. Att vi inte kategoriserar allt i svart eller vitt. Att vi behåller modet och styrkan att stå över hatet och inte tillåter oss att kliva ned på samma nivå som de som hatar det vi står för.
För att citera den australiske komikern Jim Jefferies: ”Don’t be the asshole!”
Den här artikeln handlar om: