Juniorbröderna som är ljuset i SHL-mörkret: ”Vi har alltid spelat ihop”

De har gjort det mest tillsammans i sina karriärer – inklusive att etablera sig i SHL med Djurgården. Hockeysverige.se har träffat juniorbröderna Jonathan och Marcus Davidsson för ett snack om uppväxten, hockeyutvecklingen och den framgångsrika starten på säsongen.
– I början fick jag en guldpeng för varje träning jag gjorde, berättar lillebror.
– Mig behövde de inte muta, skrattar storebror.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Förväntningarna på Djurgården inför årets säsong är stora. Inte blir dom mindre av att backen Linus Hultström nu återvänt hem efter en sväng över till Nordamerika. Men så här långt har inte stockholmsklubben infriat kraven och efter åtta spelade matcher är laget placerade på tolfte plats.

Två spelare som har varit glädjeämnen i det inledande djurgårdsmörkret är bröderna Jonathan och Marcus Davidsson, 19 respektive 17 år gamla. De senaste två säsongerna har de blivit svenska J20-mästare med Djurgården och nu spelar det tillsammans i SHL också. Jonathan har svarat för två mål och totalt fyra poäng hittills medan Marcus gjort ett mål och en assist. Deras start på säsongen har även gjort att U20-landslagets förbundskapten, Tomas Montén, har fått två starka aspiranter till JVM-laget.

Marcus Davidsson.

Bröderna Davidsson kommer ursprungligen från Tyresö, men numera bor dom vid sjön Trehörningen i Huddinge. Hockeysverige.se åkte hem dit för att lära känna två av Sveriges mest spännande SHL-juniorer lite närmare.
– Jag föddes ett och ett halvt år innan ”Mackan”. Vi testade lite olika sporter, men egentligen började det med att man då jag var fyra år så släpade med mig ut på isen. Det slutade med att jag inte ville gå av isen. Efter det kom ”Mackan” och han ville i princip göra samma sak som mig, säger Jonathan Davidsson innan Marcus fyller:
– Jag körde lite på typ ”allmis” (allmänhetens åkning) från det jag två, tre år. Jag ville vara nära mamma så jag höll mig mycket med henne eftersom när jag var yngre behövde jag ha trygghet. Det blev senare så att vi ville spela i en större förening. Tyresö var bra på sitt sätt, men det var bara själva grunden. Sedan blev det Huddinge.
– Jag kommer ihåg att jag i början satt på läktaren och följde träningarna, men jag har alltid velat göra det ”Jonte” gjorde. Då blev det så att jag också testade på isen. Dessutom fick jag i början en guldpeng för varje träning jag gjorde (skratt). Det tog det fem, sex träningar och sedan var jag också fast.

Fick inte du några guldpengar Jonathan?
– Nej, jag var fast från början så mig behövde mina föräldrar inte muta, haha…

Var Jonathan din förebild, Marcus?
– Han är ju storebror så det blir en naturlig förebild.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”FANNS ALDRIG NÅGON TANKE PÅ ATT SPELA I AIK”

Precis som för så många andra blivande storspelare innehöll dagarna för bröderna Davidsson efter skolan mycket idrott.
– Vi åkte hem från plugget och då stod alltid mamma klar med två toasts var. Vi kollade kanske lite på tv, men sedan var det direkt till ishallen. Så var det i Tyresö i alla fall, berättar Jonathan och fortsätter:
– Här i Huddinge var det lättare eftersom vi gick i skolan (Solfagraskolan) bredvid hallen så då gick vi direkt dit.

När spelade ni ihop första gången?
Jonathan:
– Vi har alltid spelat ihop. I Tyresö spelade vi tillsammans men då var vi väldigt unga. I Huddinge spelade vi i samma line, men ”Mackan” var faktiskt back i början, snabb back (skratt). Det var först i Nacka då vi var elva till 14 år som blev att vi nästan alltid spelade tillsammans.

I Nacka?
– Ja, laget i Huddinge splittrades så vi var tvungna att göra någonting. Då blev det Nacka och sedan Djurgården. Efter det har vi i princip spelat i samma kedja.

Efter tiden i Nacka valde alltså bröderna att flytta in på Hovet och spela för Djurgården.
Marcus:
– Det kom naturligt. Vi ville till en storklubb samtidigt som vi ville bo kvar hemma. Då fanns det bara Djurgården och till en viss del även AIK. Men det fanns aldrig någon tanke på att spela i AIK utan det var Djurgården för hela slanten för oss.

Jonathan, du dricker kaffe ur en djurgårdsmugg nu, men var ni djurgårdare från början?
– Vi växte väl in i det…
Marcus:
– Jag har aldrig riktigt hejat på något lag då jag var mindre eftersom jag inte var så intresserad eller insatt. Mamma och pappa var inte några jättestora fans av varken fotboll eller hockey. När vi sedan började spela hockey förstod dom hur roligt den sporten var att titta på.
– Det var först då vi började spela i Djurgården som mamma och pappa började heja på Djurgården lite grann. Sedan har det blivit mer och mer.
Jonathan:
– Nu har vi spelat sex säsonger där och då måste man vara djurgårdare?

Med tanke på vad ni berättar, hur mycket hockeynördar är ni?
Jonathan:
– Inte så mycket faktiskt. Vi gillade att gå ut och spela bandy på rasterna. Det är vad vi har växt upp med. Det har aldrig varit så att vi har kommit hem och satt oss för att prata hockey när vi var små. Det har mer varit så att vi har satt på oss våra inlines och kört lite.
Marcus:
– Vi körde även fotboll (lillasyster Alexandra spelar fotboll i Stuvsta), tennis, friidrott och golf. Vi gick på fyra eller fem sporter samtidigt ett tag. Sedan får man prioritera i en viss ålder det man tycker är roligast och hockey var det vi föredrog. Att det sedan har gått så bra kan vara för att vi är dedikerade till det man gör.

Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

”TRIVDES BRA I HAPARANDA”

Jonathan Davidsson debuterade i Djurgårdens A-lag förra säsongen. Totalt blev det 12 SHL-matcher.
– Jag satt faktiskt på bänken hela debuten. Det var ändå kul och stort att få vara med. Vi spelade mot Modo borta och jag minns att det gick väldigt snabbt där ute. Jag var med mycket första matcherna för att se och lära mig.
– Första bytet var mot Malmö borta. Då spelade jag med (Marcus) Sörensen och (Tomi) Sallinen, så jag hade en hyfsad line. Det var skitkul och det gick bra.

Jonathan Davidsson.

Var det ett stort steg att ta?
– Sådär. Det gick, som sagt var, mycket fortare, men jag tycker att jag hängde med rätt bra både på grillorna och i huvudet. Jag tror att vår line gjorde mål i ett av dom första bytena i den matchen så det var en skön start.

Du var även en sväng hos Per Kenttä i Asplöven förra säsongen, vad betydde den trippen för dig?
– Det var intressant och jag växte som både människa och spelare där. Det blev en lite tripp dit upp och det var annorlunda att få komma bort från Stockholm lite.
– Jag mognade lite mer i spelet, men det blev inte så jättemånga matcher (nio). Jag lärde mig att inte stressa fram någonting så när jag kom hem därifrån hade jag hittat lugnet i spelet i stället. Dessutom hittade jag några bra kompisar där uppe vilket gjorde att jag trivdes rätt bra i laget och med Haparanda som stad också.

”JAG MINNS ATT JAG VAR LITE SKRAJ”

Även Marcus Davidsson debuterade i A-laget förra säsongen, vilket slutade med succé.
– Jag hade inte någon tanke på att jag skulle få spela med A-laget eftersom jag inte hade tränat någonting där. Plus att det var två andra som varit uppe där tidigare. Patrik Klüft (dåvarande J20-tränaren) tyckte att det var dags för mig att testa. Jag tror även att sportchefen (Joakim Eriksson) tyckte att jag skulle få testa på hur det var.
– Jag fick meddelande att jag skulle vara med i A-laget i övermorgon och jag minns att jag var lite skraj. Jag kände knappt någon där (Jonathan spelade inte) och hade väl egentligen inte någon så kallad trygghet.
– Nu spelade jag med Micke Ahlén och ”Hank” (Henrik Eriksson) och dom är som typ farsor båda två. Jag kände mig verkligen hemma när jag var med dom. Det var en trygghet i sig och dessutom gjorde jag mål i andra bytet. Jag drev mot kassen och Micke skickade in en puck mot mig. Den tog på en styrande skridsko och in i mål. Det var helt overkligt, sägen Marcus Davidsson med ett stort leende.

Ni mötte Färjestad hemma på Hovet i din debut, hur var det att vända sig mot er klack efter pucken gått in i mål?
– Det var sjukt, haha…

Hur ser ni på era inledningar av årets säsong?
Marcus:
– Jag brukar vara lite seg i början av säsongen. Den här säsongen tycker jag att det har varit lite bättre. Jag är nöjd men jag hade aldrig trott att jag skulle spela med A-laget redan i år och i princip vara ordinarie där. Det är jag riktigt tacksam och glad över.
Jonathan:
– Jag har fått en rätt bra inledning på säsongen. Jag har redan från början tänkt att jag bara ska gå in och göra jobbet, spela mitt spel och en skapande hockey. Sedan får produktionen komma när den kommer.
– Inledningsvis har jag haft lite flyt och lite studsar med mig, men jag vet att det kan vända rätt snabbt. Då gäller det att fortsätta göra det jag har gjort hela tiden och köra hårt. Som jag ser det så kan det bli en väldigt kul fortsättning på den här säsongen.

Ni båda är aktuella för spel i Junior-VM, hur mycket finns det i era tankar?
Marcus:
– Lite grann kanske, men jag tycker ändå att det är klubblaget som är det viktigaste. Det hade varit väldigt kul om jag blev uttagen dit, men det är inte mitt ”prio” ett. Jag tänker mer på att utvecklas som spelare och ha roligt i Djurgården.
Jonathan:
– Jag är inne på ”Mackans” spår. Vi försöker påverka det vi kan och det är hur vi spelar i Djurgården. Sedan får tränarna avgöra vad dom själva tycker och sedan får vi se hur det går den dagen truppen tas ut.

Många pratar om att unga spelare idag sätter upp NHL som sitt största mål, till och med ett viktigare mål än Tre Kronor, hur ser ni båda på det?
Jonathan:
– Båda är stora drömmar. Det går inte att jämföra, men det är alltid en ära att få spela för sitt land. NHL, genom spel där kan du försörja dig ett helt liv om du får en bra lön.
Marcus:
– Jag håller med. Det är jättestort att få representera sitt land genom hockeyn, bland det största du kan göra inom ishockeyn. Att spela i NHL är en annan sak, det är som man lever hela tiden. Det är viktigt att man trivs även med det medan landslaget är som en bonus.