Virvelvinden från Vuollerim – Old School Hockey Lars-Göran Nilsson

Han är en av de stora i Brynäs historia. Idag belönas Lars-Göran Nilsson med en plats i Hall of Fame. Därför bjuder vi på en tillbakablick på virvelvindens karriär – berättad av honom själv. Vi repriserar vår Old School Hockey-intervju med Lars-Göran, från 2015.

I eftermiddag blir Lars-Göran Nilsson från Vuollerim i Norrbotten in i Hall of fame. Hann vann inte mindre än åtta SM-guld med Brynäs och var given i Tre Kronor under närmare tio år.
– Det som en stor ära att blivit invald i Hall of fame. Då tänker jag på att det är så många bra spelare som redan är med där. Sedan tycker jag att det är trevligt att Brynäs också blir uppmärksammat på grund av att dom värvade så många bra spelare på den tiden. Givetvis vill jag tacka mina lagkamrater från den tiden eftersom jag fick spela i hop med så många bra spelare. Jag har mycket dom att tacka för att jag har blivit invald i ett så här fint sällskap, berättar Lars-Göran Nilsson för hockeysverige.se.

Södra Kungsgatan 32 i Gävle är en klassisk adress om man är Brynäsare. Det var här, på restaurang Pigalle, som laget oftast träffades i samband med matcher och träningar för en bit mat hos Ninda och Rune Gustavsson.
– När jag kom hit till Gävle 1965 hade Brynäs redan börjat äta här för flera år sedan. Anledningen från början till det var nog att Minda och Rune som hade stället var riktiga Brynäsare. Det Bkev en samlingsplats här, man gick och fikade eller käkade lunch, berättar Lars-Göran Nilsson när vi ses på Pigalle för en klassisk pannbiff med lök.

När Lars-Göran Nilsson kom till Brynäs 1964 kallades han i omklädningsrummet för ”Malmkrossen från Kiruna”, men snabbt döptes han om till ”Virvelvinden från Vuollerim” eftersom hans skridskoåkning och låga spelstil gjorde honom till allsvenskans snabbaste spelare.Vi talar som ni redan har förstått om Lars-Göran Nilsson, den vindsnabbe och målfarliga forwarden som inte bara blev känd som en av Brynäs och Sveriges bästa hockeyspelare på 1960- och 70-talet.

BLÅSTES – AV EN FEJKJOURNALIST

Han blev även mycket uppskattad hos de galanta tjejerna runt om i Gävle. En historia kring Lars-Göran är då en söt tjej utgav sig för att vara chef på veckotidningen Året runt
och ville göra en hemma hos intervju. Efter några märkliga frågor undrar hon om det är okej om hon tar lite vin. Visst, Lars-Göran hade väl inget emot det. Men då frågan kom upp om det var okej att hon sov över hos honom så var det stopp. Det visade sig att hon inte alls jobbade på Året Runt utan att det handlade om en vadslagning, vilket tjejen ifråga med andra ord inte vann.

Åter till Pigalle och Lars-Göran Nilsson som fortfarande är stamgäst på restaurangen.
– När vi kom hit betalade vi tre kronor för en lunch, men sedan var det en del som missbrukade det där och tog med sig andra hit. Till slut höjde man priserna.
– Minda var ändå som en mamma för oss. Speciellt för oss som inte hade några anhöriga här. Hon och Rune hade även en restaurang utanför stan och dom brukade bjuda ut oss dit på mat ibland. Det hände att hon bjöd på maten här också när hon var på det humöret.
– Dom åkte också ofta med till bortamatcher. Speciellt till Leksand tyckte Minda att det var kul att få åka med. Nu är det döttrarna som driver Pigalle och det går bra. Det är massor med folk jämt här och det tror jag beror på att man har så bra husmanskost. Dagens spelare äter mest på hallen även om de kanske är här och äter ibland.

SAMLADES PÅ CAFÉET

Hur kunde det se ut en vanlig dag här inne under 1960-talet?
– På den tiden hade man även öppet på lördagar och söndagar. Då hade man även dans här och det serverades starköl. Nu har det förändrats otroligt mycket. Det har alltid varit ett mysigt ställe att vara på.
– Det var så mycket ungkarlar när vi kom hit så i stort sätt alla i laget samlades här. I alla fall var alla ungkarlar här. Det var också en viss trygghet att man inte behövde sitta själv hemma utan i stället åkte man hit och träffade sina kompisar.

Är det någon mer än du från Brynäs som brukar komma hit och äta fortfarande?
– Idag såg jag att gamla Brynäsledaren Breit Hellman var här. Sedan hade Inge Hammarström bjudit hit det gamla laget på Lucia. Då var alla här och käka vilket var jättekul.

De måste ha varit paradiset för journalisterna när ni alla i laget samlades på samma ställe?
– Det var lätt för journalisterna att få tag på oss eftersom vi var här. På det viset har det här stället betytt mycket. Du har exempelvis Jerry Williams. När han åker igenom här på onsdagar stannade han jämt här för att käka köttbullar och makaroner efter det var så gott här. Just på onsdagar då det är köttbullar och makaroner då jäklar är det folk här, säger Lars-Göran Nilsson med ett leende.

Nu var det inte bara Pigalle i Gävle som kom att betyda mycket som samlingspunkt för spelarna och ledarna i Brynäs.
– På mornarna innan jobbet samlades alltid alla ledarna på Central caféet. Man diskuterade vad som skulle hända och lite sådana saker

FÖRKNIPPAS MED HEMORTEN

Lars-Göran, Vuollerim SK, Öjebyn IF, IFK Kiruna, Brynäs IF och avslutningsvis Sandvikens IK, så såg din hockeybana ut. Om vi börjar med Vuollerim, vart hittar vi det på kartan?
– Det ligger i Norrbotten, fyra mil söder om Jokkmokk intill Luleälv. Med Norrbottenmått mätt inte så långt från Kiruna, bara 25 mil eller något liknande. Ganska nära Djupbäck där ”Jokkmokks-Jokke” kom ifrån faktiskt.

Du debuterade i Voullerims A-lag redan som 12-åring, men varför blev det spel i IFK Kiruna för dig?
– Det var väl så att jag gick i skolan i Piteå och jag provade med Piteå IF, men de ville inte ha mig med. Det var något om att min spelstil inte passade in. Så jag kontaktade Öjebyns IF. De hade ett bra lag då och ungefär samtidigt fick jag chansen i länslaget.
– Jag hade släkt i Kiruna och när det blev aktuellt med spel i länslaget hörde de av sig till mig från IFK. Då hörde även Piteå av sig igen, men där ville jag ju inte spela eftersom dom sagt nej till mig tidigare.

Efter att Lars-Göran Nilsson lämnat Öjebyns IF i Division 3 säsongen 1961/62 väntade alltså spel i Division 2 hos IFK Kiruna under två säsonger. Den första säsongen svara Nilsson för nio mål men under den andra säsongen får han sitt genombrott då han på arton matcher svarar för tjugo mål vilket han delade första platsen i skytteliga på tillsammans med Kenneth Mannberg från Skellefteå IF.
– Vi hade ett mycket bra lag i Kiruna med flera B-landslagsspelare, men den mest kända som jag spelade med då var nog Curt Lundmark som senare även blev förbundskapten för Tre Kronor.

”ÅKTE RUNT, RUNT, DYGNET RUNT”

Du firade stora framgångar då, liksom senare i karriären, med din fantastiska skridskoåkning. Hur tränade du upp den?
– Vi hade en sjö hemma i Vuollerim som jag åkte runt, runt på dygnet runt, skrattar Lars-Göran Nilsson.
– Skämt åsido så borde dagens hockeyspelare träna mer på sjöisar eller bandyplaner där det är lättare att utveckla sin skridskoåkning bättre. Jag upplever det som om de flesta hockeykillar och tjejer idag bara tränar under sin träningstid i ishallen. Ska man försöka bli en riktigt bra hockeyspelare ska man nog försöka jobba hårdare med egen träning på till exempel sjöisar på fritiden.

Sven Tumba, Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström

När fick du din första kontakt med Brynäs?
– Det var när Brynäs var uppe i Kiruna för att spela en tackmatch för att de fått Tord (Lundström) till laget. Tord kom från Kiruna AIF men de passade på att möta oss i IFK också. Jag tror vi vann med 8-3 och vår femma svarade för fem mål.
– Efter matchen kom jag av en händelse att hamna på samma tåg som Brynäs när jag skulle ner till Boden där jag gjorde värnplikten och dom skulle hem till Gävle. Thure Wickberg, som var Brynäs starke man då, hade en kompis från Harads, en grannby till Vuollerim, som efter det höll kontakten mellan mig och Brynäs. Det var han som ordnade så att jag hamnade där. Anders Engström heter han som jag har och tacka för mycket.

TACKADE NEJ TILL IFK NORRKÖPING – I FOTBOLL

Det var inte bara hockey som gällde för dig då?
– Nej, jag spelade en del fotboll också och innan jag tackade ja till Brynäs tackade jag nej till att flytta till IFK Norrköping för att spela fotboll.

Du kom till Brynäs 1964, hur var klubbens rykte då? Det har sagts att det kunde vara tuff mentalitet i omklädningsrummet.
– Det var tufft att komma in i Brynäs som nykomling. Jag hade fördelen av att ha spelat i IFK Kiruna där det liksom i Brynäs byggde på att vi var ett kamratgäng.
– Fast med tiden tog man för sig mer och mer. Och jag tror det var en oerhört nyttig skola för mig. Attityden var så annorlunda. ”Tigern” (Lennart Johansson) kunde säga vid snacket innan matcherna att jag inte skulle markera Nisse Nilsson eller Sven Tumba utan de skulle markera mig. Man vände på tankesättet.

”Tigern”? Var inte Tommy Sandlin tränare under större delen av tiden i klubben?
– Jo men det var ”Tigern” som bestämde. Tommy var mer som en assistent till oss spelare.

Upplevde du atmosfären som allt för tuff i omklädningsrummet, det sägs att flera stora talanger aldrig kom in i laget?
– Nej inte alls! Nästan alla spelare som Thure Wickberg, Breit Hellman med flera tog till Brynäs hade en så enorm vinnarskalle. Det blev heta diskussioner ibland, men alla var goda vänner. Fast visst passade inte alla in så var det nog. Det tror jag å andra sidan att det är i alla klubbar.

Av alla åtta SM-gulden du vann med Brynäs, går det att säga att något var roligare än något annat?
– Egentligen inte. Det första var lite speciellt. Första året i Brynäs, 1965, vann Frölunda. Men redan andra året vann vi i Brynäs.

VANN LEGENDARISK FINAL

Foto: Arkivbild

Guldresan 1966 var en resa som många minns som revanschen för att man tappat guldet till Västra Frölunda 1965.Säsongen 1965/66 avgjordes SM-slutspelet i kvartsfinaler, semifinaler och final. Brynäs hade vunnit sin grupp i grundserien hela nio poäng före tvåan Västra Frölunda och dessutom gjort 99 mål mer än Malmö FF som kom sist i tabellen. I Kvartsfinalen, som spelades i bästa av tre matcher, vann Brynäs över Wifsta/Östrand (idag Timrå) med 11-0 och 7-2. I semifinalen väntade Leksand som besegrades med 8-3 och 3-1.

Finalen kom att spelas mellan Brynäs och Västra Frölunda. Den första finalen vann Brynäs på hemmaplan med 4-1. Returen nere i Göteborg lyckades Frölunda vinna trots Brynäsledning med 5-4 inför sista perioden. Två snabba mål av Frölundas Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson bakom Hasse Dahllöf vände matchen till hemmavinst.

Den avgörande finalen spelades på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Nästan 13 000, mestadels gävlebor, hade kommit för att se matchen. Fast mycket till match blev det aldrig. Visserligen ledde bara Brynäs med 1-0 efter första perioden, ”Virus” Lindberg var för övrigt målskytt, men då ”Hesa Fredrik” ljöd hade Brynäs vunnit med 7-1 efter att ”Virus” gjort ytterligare ett mål, Tord Lundström två och Lasse Bylund, Håkan Wickberg och Lars-Åke Sivertsson ett var. Lars-Göran Nilsson svarade för två assists i matchen.

TIGERN BETYDDE MEST

Det har passerat förbi många spelare i Brynäs under de 14 säsonger du var aktiv i klubben som spelare. Vilken av alla dessa tror du har betytt mest för klubben?
– Det är ”Tigern”. När han kom till Brynäs från Wifsta/Östrands IF förändrades mycket i klubben. Han var inte bara en stor spelare utan även en mycket bra tränare och taktiker.

Har du haft kontakt med killarna från åren i Brynäs efter att du slutade spela?
– O ja! ”Tigern” och jag träffades ofta och stack ut och jogga. När jag är på Gavlerinken träffar man på dem som är och tittar. Det brukar vara Tord, ”Heden” (Lars Hedenström), Wille (Löfqvist), (Hasse) Dahllöf, Inge Hammarström och ”Lycken” (Jan-Erik Lyck). Jag har säkert glömt någon nu.

Du avslutade din aktiva bana med spel i division 3 med Sandviken. Vad hade du för koppling dit?
– Jag var där en säsong eftersom ”Wicke” (Håkan Wickberg) tränade Sandviken. Vi vann serien och i mål hade vi en liten kille som kan ha varit 15 år då och hette Micke Sundlöv.

Canada Cup-76, elaka tungor säger att ni gamla Brynässpelare förstörde mycket av framgången för förbundskaptenen och tillika kompisen Hans ”Virus” Lindberg. Stämmer ryktet?
– Nej den beskrivningen känner jag inte igen. Däremot killarna som spelade i NHL, exempelvis Juha Widing, ville bestämma för mycket. Det kunde inte ha varit så lätt för ”Virus” som bara var 33 år då att få ordning på alla stjärnor. ”Virus” var en bra förbundskapten.

SPELADE VM OCH WORLD CUP

Tre Kronor slutar fyra i turneringen. Lars-Göran Nilsson satt på läktaren under den inledande matchen mot USA, men spelade dom fyra sista matcherna. Med från Brynäs var för övrigt även Lars-Erik Ericsson (Idag Ridderström), Wille Löfqvist, Stig Salming, Jan-Olov ”Jos” Svensson och Tord Lundström. Dessutom var de båda utflugna ur boet pojkarna Börje Salming och Inge Hammarström med.

Lars-Göran i Tre Kronor.

VM-debuten med vit hjälm, kort klubba och nummer femton på ryggen gjorde Lars-Göran Nilsson i Ljubljana 1966. Redan under sin första turnering blev han Sveriges bästa målskytt med fyra mål, lika många som Uffe Sterner. Sverige slutade fyra. Redan året därpå får han sin första VM-medalj då Tre Kronor vinner silver i Wien. Totalt vinner han tre VM-silver, tre VM-brons, spelar i två OS och gör totalt 177 A-landskamper.

Under de år du spelade i Tre Kronor vilken var den bästa förbundskaptenen i dina ögon?
– Alla var bra och betydelsefulla för svensk ishockey. Arne Strömberg satt längst och betydde kanske mest.
– Fast en kille som Billy Harris kom in i svensk hockey med en ny mentalitet där vi skulle vinna varje match till vilket pris som helst. Om inte annat märktes det vid OS 1972 då han var så besviken att vi inte hade chans att vinna guld så han mer eller mindre struntade i bronsmatchen mot Finland.

Ni hade fantastiska duster eller derbyn mot Leksand under din tid i Brynäs. Sen skulle ni spela ihop med dessa masar i Tre Kronor. Hur fungerade det?
– Bra! Det var aldrig några problem. Matcherna mot just Leksand var både tuffa och fantastiskt kul att spela. När vi sen träffades på landslagslägren var vi goda vänner. Det var fina killar allihop.

”DET VAR KLUMPIGT”

Tord Lundström.

Din vän från Kiruna, Tord Lundström, fick sparken som tränare från Brynäs för ett antal år sedan. Det här blev väldigt uppmärksammat eftersom det skedde när det endast återstod fem omgångar av serien. Tommy Sandlin blev så förbannad att han klippte sönder sitt livstidsmedlemskort i klubben.  
– Det var klumpigt av föreningen. Inte kanske så mycket för att han fick sluta utan när han fick gå. Det var, som du säger, fem omgångar kvar av elitserien då. Jag tror det blev ett himla liv helt i onödan för att man agerade som man gjorde då. Samtidigt är Brynäs en klubb som engagerar vilket inte minst märktes på hur stort det blev i rikstidningarna.

Kommer vi någonsin få uppleva en era i svensk hockey som ni hade med Brynäs på 60- och 70-talet?
– Det blir nog svårt. Visserligen hade Färjestad många fina år i följd, men så fort ett lag vinner SM idag sticker nästan alla talanger till NHL och ersätts mestadels av utländska spelare och kontinuiteten försvinner.

En som var med och byggde upp eran som gav alla SM-guld var ledaren Thure Wickberg.
– Han var en riktigt bra ledare, en sådan som brydde sig om alla. Du kan bara ta en sådan sak som att skulle man spela i Brynäs var man tvungen att antingen jobba eller studera. Det gick inte att bara gå här och drälla.
– Jag utbildade mig som rörmokare först så jag började som det först. Sedan började jag hos Thure på Kedbrandt och Wickberg. Sedan jobbade jag hela tiden där tills jag gick i pension.

FESTADE EFTER DÅLIGA INSATERNA

Vad var Blå grottan för något?
– (Skratt) Det var ett nöjesställe som låg före teatern på högersida. Jag tror att det är en biljardhall där idag. Det var ett otroligt ställe. Dit gick alla när man kunde.
– Ibland när vi hade vunnit SM kunde vi hyra det om vi inte var på ”CH” (Centralhotellet). Nog var man där en hel del gånger på sommaren. Vi var jäkligt hårt hållna av ”Tigern” och det var ingen som vågade missköta sig. Fick ”Tigen” reda på att man misskött sig blev det ett jäkla liv och alla hade respekt för honom.
– Jag tycker ändå att vi skötte oss bra med festandet, men ibland då vi spelat dåligt brukade vi ha en fest på skeppet. Då skulle vi prata ut och så där. Vi drack en hel del öl och det blev en stor nota. Då sa Lars-Åke Sivertsson att nu ringer vi Thure och säger att vi ska sparka tränaren. Nej, nej, nej sa Thure då och så sprang han ner och betalade notan för oss. Inte tänkte vi sparka någon tränare heller, skrattar Nilsson.

Vad betyder din hemby Vuollerim för dig idag?
– Det betyder jättemycket. Det är ett andningshål och när man kommer dit blir man så lugn och cool för ingen har något bråttom. Sedan är människorna som bor där väldigt hjälpsamma. Grannen rätt över sköter huset åt mig och en annan brukar skotta. Det är fantastiskt att ha sådana grannar.
– Jag brukar vara upp vid påsk och under sommaren brukar jag vara upp två gånger. Nu är det väldigt roligt med hotellet i Vuollerim. Det har gjort att det blivit en jäkla fart där uppe, avslutar Lars-Göran Nilsson.