Tvingades välja mellan jobbet och landslaget – Old School Hockey Mats Hysing

I veckan nåddes vi av beskedet att en Morgårdshammars IF och Södertälje SK:s största profiler, förre VM-spelaren Mats Hysing, har gått ur tiden. I veckans avsnitt av Old School möter vi därför honom igen.

Mats Hysing var mas och han förknippades även med Södertälje. Det är drygt tio år sedan hockeysverige.se gjorde en intervju med honom om hans karriär till serien OLD SCHOOL HOCKEY. En av mina första för övrigt. Som en hyllning till denne skicklige hockeyspelare bjuder vi er på den intervjun ånyo.

Morgårdshammars IF var under flera säsonger ett av lagen i högsta serien inom svensk ishockey. Det var med just MIF som Mats Hysing debuterade 1962 i Allsvenskan. En debut som så småningom ta honom fram till VM spel i Stockholm 1969, men då spelande för sportklubben i Södertälje. Trots att han bott under många år i Södermanland hade forwarden och grovjobbaren från Dalarna sitt dalmål kvar.

Mats Hysing. Arkivbild

Mats, när man talar ishockey med hockeygenerationen som ledde svensk ishockey på 1950- till 70-talet talar dom ofta om den hockeykultur som fanns i Morgårdshammar i Dalarna, vad bottnar den ishockeykulturen i tror du?
– Det var väl på 1950-talet och i början av 1960-talet som det kom fram några bra kullar spelare i Morgårdshammar som tog oss upp i Allsvenskan. Men just varför vi var bra just då har jag nog inget bra svar på.

Du kommer själv från Morgårdshammar, men jag antar att det inte var bara ishockey som gällde för dig i unga år?
– Nej, nej, nej… Jag spelade en del fotboll också och även lite bandy i Heros, men det var hela tiden hockey som var sporten som var nummer ett för mig.

Allsvensk debut 1962, (högsta serien vid den här tiden) vad minns du bäst från debuten?
– Det var väl att jag fick en tand utslagen, skrattade Mats Hysing innan han fortsatte:
– Vi mötte Grums i en vänskapsmatch. Det första som hände var att jag fick en halv tand utslagen. I min kedja spelade jag tillsammans med två grabbar som kom upp samtidigt som jag i A-laget, Björn Ludvigsson och Christer Danielsson. Vi kallades för ”Kycklingkedjan”” eftersom vi var nykomlingar allihop haha…
– Vi fick inte så mycket speltid utan satt mest på bänken i dom flesta av matcherna. Men jag kommer ihåg när vi mötte Leksand på bortaplan och låg under med 5-0. Då vi fick tre chansen att komma in. Redan i första bytet så gjorde vi mål varpå ”Pära” Karlström, som stod i mål i Leksand, skrek till sina backar Vilgot Larsson och Åke Lassas och undrade hur fan dom kunde släppa igenom kycklingarna.

FÖRSTA MÅLET SOM 18-ÅRING

Första målet i högsta serien gör Mats Hysing som 18-åring mot Alfredshem (Modo) på hemmaplan. Det var i andra omgången inför 2443 åskådare. Men matchen vann bortalagen med 3-6.

Vilka var dom stora stjärnorna i Morgårdshammar vid den här tiden?
– Det var Göte Boström som senare flyttade till Frölunda, Yngve Eriksson, Bo Hansson som gick till AIK, Roland Adolfsson, Eine Ohlsson som senare spelade för både Frölunda och Tingsryd med flera.

Inför säsongen 66/67 flyttade du till Södertälje SK, var det många klubbar som ville knyta upp dig till sig?
– Nej det var det väl inte. Det var bara Södertälje som hörde av sig. Visserligen hade Leksand hört av sig vid något tillfälle, men det rann ut i sanden då jag inte hörde något mer ifrån dom.

Varför valde du att tacka ja till SSK?
– ”Vicke-Hallon” (Göte Blomqvist) som kom från Södertälje var tränare uppe i Morgårdshammar under några år och det var väl genom honom som kontakten knöts upp.

Mats Hysing, Dick Yderström och Hans Carlsson bildade en fruktad kedja. Arkivbild

Du bildade en klassisk Södertäljekedja med Dick Yderström och ”Hasse” Carlsson, vad gjorde att just ni tre passade så bra ihop?
– Jag vet faktiskt inte men vi tre fick flyt direkt när vi började spela ihop. Dick och jag var ganska nya i Södertälje medan ”Hasse” Carlsson varit med ett tag.
– Fast hur länge just vi tre spelade ihop vet jag inte direkt för jag spelade även ihop med ”Stisse” (Johansson) och ”Glenna” (Johansson) under några säsonger. Vi hade även med min kompis ”Nille” (Schillström) i stället för ”Glenna” under något år innan jag flyttade ner och spelade back dom sista åren i Södertälje.

Mats Hysing och Arne Carlsson. Arkivbild

Var det tränare Kjell Svenssons idé att ni skulle spela ihop?
– Ja det var Kjell som var tränare för Södertälje då och det var han som parade ihop oss tre.

Var det inte ganska unikt att målvakten i laget, Kjell Svensson, också var lagets tränare?
– Nja, så unikt vet jag inte om det var då. Han stod längst bak på matcher och träningar och hade ganska bra koll på oss utespelare. Jag tycker det fugerade bra. Kjell hade blicken för det där med tränarjobbet.

Du togs ut av förbundskapten Arne Strömberg till VM 1969 i Stockholm tillsammans med bland andra din kedjekompis Dick Yderström, men var inte tanken att även ”Hasse” Carlsson skulle vara med där?
– Det stämmer att ”Hasse” skulle vara med också men han ställdes åt sidan i sista stund. Jag minns inte riktigt varför, men jag och Dick fick i stället Håkan Nygren från Modo med oss.

Många har vittnat om den speciella stämning som rådde mellan Sovjet och Tjeckoslovakien efter ryssarnas invasion av Prag 1968. Hur upplevde du den?
– Det var mest otäckt innan VM då vi var nere i Prag för att spela några uppvärmningsmatcher och det stod pansarbilar i nästan alla gathörn. Ett hemskt minne måste jag säga. Tjeckerna hatade verkligen ryssarna under matcherna i VM sedan och minns jag inte helt fel så slog dom väl Sovjet också.

Mats Hysing. Arkivbild

Vad är annars det mest bestående minnet från den turneringen?
– För det första så var det stort att bara få vara med och vi var väldigt nära att vinna guld. Det avgjordes på målskillnad då Sovjet, Tjeckoslovakien och vi hamnade på samma poäng, men det blev bara silver.
– Sverige hade inte haft VM på några år då och intresset och stämningen kring våra matcher var fantastisk inne på Johanneshov.

Har du någon gång fått någon förklaring till varför det inte blev mer VM-spel?
– Det var nog mitt eget fel i första hand. Jag var uttagen till VM-truppen även året därpå, men jag skulle totalt då vara borta från jobbet närmare 90 dagar om jag skulle spelat både med Tre Kronor och Södertälje.
– Jag fick ett ultimatum av min arbetsgivare att antingen väljer du jobbet eller ishockeyn. Jag valde jobbet som det knappast gick att försörja sig på ishockeyn då.

Vilken är din största framgång som ishockeyspelare med Södertälje?
– Det var nog säsongen 1971/1972 då jag vann skytteligan i sportklubben.

Endast 30 år gammal lämnade du SSK för spel i Nyköpings BIS, hur kom det sig att du lämnade sportklubben?
– Jag hade problem med axel efter en smäll mot Frölunda då jag dundrade in i sargen och axeln hoppade ur led. Jag spelade dom sista säsongerna med ett specialskydd för axeln. I Nyköping, som låg i division 2 då, kunde jag trappa ner och ta det lite lugnare med axeln när jag spelade. Det var därför flyttade jag dit.

Hur har Mats Hysings hockeyliv sett ut efter det?
– Vi flyttade upp till Morgårdshammar igen 1978. Då tränade jag deras lag under några säsonger och satt även med i klubbens styrelse. Sedan tog vi ett beslut att flytta tillbaka till Södertälje 1985 och då jobbade jag åt Södermanlands Ishockeyförbund och var då lagledare och lite hjälptränare i deras TV- pucklag. Efter det så har jag inte haft så mycket alls att göra med hockeyn.

Vad är den stora skillnaden på hockeyn idag mot när du debuterade 1962?
– Snabbheten! Allt går så mycket snabbare idag och sedan är nog spelarna lite annorlunda byggda i kroppen än vad vi var. Spelarna då låg kring 80 kg och i dag finns det inte många som väger mindre än 100 kg.

Avslutningsvis Mats, den svåraste frågan, hur skulle ett All Star team se ut med spelare som du spelat med?
– (Skratt) Jag är väldigt lyckligt lottat som har fått spela med väldigt många fina hockeyspelare och bra killar. Mitt All Star team…  De blir det nog ”Honken” (Leif Holmqvist) i mål i alla fall. Som backar får det bli ”Lill-Strimma” (Svedberg) och Vilgot Larsson. Kedja får ”Stisse” Johansson, Sven Tumba och Lars-Göran Nilsson bilda.

Mats Hysing blev 74 år.