Hösten i den ”nya” Hockeyettan har inte alls blivit som det var tänkt. Istället för en engagerande kamp har det mest blivit en trött lunk av de nya 20-lagsserierna. Men alla nya koncept dras med barnsjukdomar och det finns några ganska enkla ”quick fixes” för att göra Hockeyettan grejt again. Häng med!
Inför säsongen implementerades ett nytt serieupplägg i Hockeyettan där fyra serier slogs ihop till två med 20 lag i varje. Argumenten för detta var förstås först och främst kopplade till ekonomi och logistik i en liga som erbjuder rejäla utmaningar för klubbarna att få ihop det på sista raden.
Men det argumenterades även för det positiva i att alla matcher plötsligt skulle komma att betyda något i en rak serie som inte delas upp vid jul och att begripligheten i serien skulle göra den mycket mer engagerande för publiken.
Så har det inte blivit.
Ungefär en fjärdedel in i årets seriespel är snackisarna snarare hur trött och oengagerande allt känns. Oavsett om det är fans eller mediaröster som låter höra från sig tycks uppfattningen vara densamma. Det har inte blivit något lyft. Det har snarare blivit en sävlig lunk och svårigheterna att locka publik till många av arenorna talar väl i ärlighetens namn sitt tydliga språk.
Behöver det betyda att det nya serieupplägget nödvändigtvis är dåligt? Så klart inte.
Alla nymodigheter kommer med barnsjukdomar och jag kan ganska snabbt hitta detaljer som det skulle gå att skruva på för att göra Hockeyettan till den mycket mer engagerande liga tredjedivisionen trots allt har potentialen att vara.
Låt oss kalla dem ”quick fixes” till att (för att travestera en högst tveksam världsledare) göra Hockeyettan grejt again.
Så här skulle man enkelt kunna skruva upp det nya serieupplägget för att göra Hockeyettan till en mycket mer engagerande liga än vad hösten har kunnat erbjuda.
FÄRRE LAG Det är förstås här vi har roten till allt ont. 40 Hockeyettan-lag uppdelade på två serier med 20 lag i varje är alldeles för många. Framförallt om man ser till förutsättningar och de sportsliga ambitionerna. Från topp till botten i ligan skiljer det alldeles för mycket i ekonomi för att det ska bli tillräckligt jämnt. Det säger sig självt att en serie där vissa satsar stenhårt med miljoner i budget medan andra mest är intresserade av att vara med inte kommer att bli särskilt bra. Oavsett om man väljer att se det ur de största eller de minsta klubbarnas perspektiv. Det blir inte bra för någon när glappet blir för stort.
Men mängden lag gör också det logistiska arbetet med att rodda ihop intressanta serier snudd på omöjligt. Här nedan kommer vi komma in på aspekter som haltande tabeller, buckliga spelscheman och uteblivna rivalmöten. Allt är egentligen följdeffekter av att det med så många som 40 lag i ligan inte går att pussla ihop det på något annat sätt.
Ska man ha den modell som implementerats till den här säsongen måste Hockeyettan rent krasst bantas med ett ganska rejält antal lag. Vill man jobba med osthyveln snarare än svinga stora macheten skulle kanske 16 lag i varje serie kunna vara ett bra första steg (ner till 18 skulle knappast göra någon skillnad), men bäst vore förmodligen 14 lag i varje serie precis som i SHL och Hockeyallsvenskan, det vill säga 28 lag totalt i ligan.
Publiken kommer när det hettar till, men det är lite för många lag för att serien ska bli annat än en lunk Foto: [Jens Carlsson/Bildbyrån]Publiken kommer när det hettar till, men det är lite för många lag för att serien ska bli annat än en lunk. Foto: Jens Carlsson/Bildbyrån
MINDRE HALTANDE TABELL Det som varit föremål för mest kritik under inledningen av seriespelet är de gravt haltande tabellerna. Det må ha sina förklaringar i att det är utmanande att få ihop det när lagen ska tillryggalägga långa sträckor i buss och man för logistikens skull då gärna spelar flera matcher på samma bortatripp. Men när det kan skilja så mycket som fyra, fem matcher mellan hur mycket olika lag varit i elden blir det snudd på omöjligt att läsa av tabellen och att kunna placera sitt favoritlag i en kontext till andra gäng är avgörande för supportrar. Får man inte grepp om tabellen blir det svårare att uppmana ett brinnande intresse och det har verkligen märkts under hösten.
Men det stannar inte där. Rytmen har dessutom blivit vedervärdig med alla upphackade omgångar. Ena veckan har lagen spelat tre matcher för att nästa sedan bara spela en och på så vis varvat tätt matchande med evighetslånga uppehåll. När det inte finns en rytm i det hela kan det så klart påverka lagen sportsligt, men framförallt påverkar det publikintresset. Att aldrig riktigt veta när favoritlaget spelar hemma istället för att ha en stabil onsdag-söndag-onsdag-söndag-rytm har visat sig påverka negativt. Det har blivit svårt att planera och svårt att begripa.
Nu finns det förstås anledningar. Det södra schemat blev klart väldigt sent efter avhopp, elitlicensgranskningar och allmänt dividerande och Norrland är Norrland med sina geografiska utmaningar, men på något sätt måste detta åtgärdas till nästa säsong. Så haltande tabeller som det varit i höst kan man inte ha. Det är direkt förödande. Enklare med färre lag kanske?
ETT TILL STRECK Det pekades ut som en stor brist redan när serieupplägget presenterades inför säsongen att ett väldigt ingenmansland breder ut sig från plats 11 till plats 18 i tabellen. Det är något som kommer bli alltmer påtagligt ju längre säsongen pågår och tabellen sätter sig, men faktum är att det märkts av redan under den första fjärdedelen.
De övre strecken (efter lag sex respektive tio) som ska sålla ut slutspels- och play-in-lag kräver nämligen att en ganska stor mängd av säsongens matcher har spelats för att bli riktigt spännande. I upptakten, kanske rent av fram till jul, blir det snarast så att ingenmansland med tanke på de haltande tabellerna breder ut sig över hela tabellen. Istället för att varje match är viktig har känslan varit att ”det spelar ingen roll hur det går just idag” varit påtaglig. Då blir det lunk deluxe.
Men det där skulle man ju lätt kunna avhjälpa genom att skicka in fler streck i tabellen. Dels bör naturligtvis fler lag än två från varje serie tvingas kvala. Det strecket skulle man med fördel kunna skicka uppåt i tabellen. Men Hockeyettan skulle må bra av ytterligare ett streck någonstans i ingenmansland som gör att det finns mer att kämpa kring. Var det skulle placeras och vad det skulle gälla kan man dividera om, men det måste stå mer på spel i varje omgång och skapas mer streckdramatik som kan vara påtaglig redan tidigt under säsongen för att det ska kännas riktigt roligt.
