“Tuffe Viktor” – Old School Hockey Jan Viktorsson

“Tuffe Viktor” kallades dagens gäst i Old School Hockey under sin karriär. Detta trots att Jan Viktorsson “bara” mäter 173 cm över jordytan så vek han aldrig ned sig i närkampsspelet. Tuffheten i kombination med en härlig teknik gjorde honom inte bara till svensk mästare med Djurgården vid tre tillfällen. Viktorsson blev även världsmästare med Tre Kronor i Åbo 1991.

Men innan vi ger oss in på Viktorssons största triumfer i karriären tar vi oss en titt på hur det började.
– Min första klubb var Handens SK, det som i dag heter Haninge HC. När jag var tio år började jag faktiskt spela för Bajen. Där blev jag kvar några år innan jag stack till Djurgården. Då måste jag ha varit runt 15 år kan jag tänka mig, säger Janne Viktorsson till hockeysverige.se.

Hur upplever du skillnaden på ungdomshockeyn i dag mot hur den var när du kom fram genom olika Stockholmsklubbars ungdomsverksamhet?
– Vi var nästan aldrig inomhus och tränade som spelarna gör i dag. Då spelade det ingen roll om det var snö eller regn utan vi bara körde på. Sen har självklart utrustningen förändrats en hel del.
– En viktig bit som mer eller mindre är ett måste som ung hockeyspelare är att du har bra föräldrar som ställer och skjutsar sina barn till olika ställen för match och träning. Det är något som jag upplever är svårare i dag.

Vad bör ungdomsspelare och ledare förändra i sitt idrottsutövande om man ska nå en optimal utbildning som du ser det?
– Självklart måste du ha en bra grund och hockeyutbildning om du ska bli en riktigt bra hockeyspelare. Förutsättningarna för det har blivit bättre med bra utbildade ledare. Men jag tycker att man börjar satsa på en sport alldeles för tidigt. Man kan höra killar som väljer bort andra sporter för hockeyn redan i tio års ålder vilket naturligtvis är vansinnigt. Försök hålla på med flera sporter så länge som möjligt för det tror jag gynnar din utveckling.

Foto: Bildbyrån

BOORK GAV GLÄDJANDE NYHETER

Janne Viktorsson debuterar i elitserien med Djurgården 1983. Tränare för Djurgården var Leif Boork och som assisterande tränare jobbade Ingvar "Putte" Carlsson. Tränarduon tog laget till SM-final där man besegrade Färjestad med 3-2 i matcher. Viktorsson spelade fyra matcher i elitserien den säsongen.
– Jag och min polare, Jeff Hällegard, hade tränat den del med A-laget det året utan att ingå i själva truppen som var på tjugotvå spelare. Det hade väl gått hyfsat för mig. Leif Boork var tränare då och han kallade upp mig på ett möte på kansliet som då låg vid Paternostervägen i Johanneshov. Han sa att truppen skulle utökas från 22 spelare till 23 och undrade om jag ville han den sista platsen. Gissa om man blev glad, skrattar Viktorsson.
– Debuten var mot Leksand på bortaplan och vi förlorade med 5-4.

Skilde sig attityden mycket mellan juniorhockeyn och seniorhockeyn?
– Visst var det skillnad, men vi var bra tränade från juniorlaget och hade inga direkta problem med det fysiska. Däremot hade man en väldig respekt för äldre spelarna. Inte så att man inte kände sig välkommen, för det var vi verkligen. Det var mera att man lyssnade på deras erfarenhet och tog till sig. I dag är det inte alls på samma sätt utan alla har ungefär lika mycket att säga till om i laget oavsett ålder.

Säsongen 1984/85 gör Jan Viktorsson en mycket fin säsong och framför allt att väldigt bra slutspel där han svarar för tre av lagets mål. Den här säsongen kom också att bli något av Viktorssons genombrott.
– Gunnar Svensson var ny som tränare i Djurgården då och jag spelade i en kedja med Håkan Södergren och Tommy Mörth. Vi gick till final mot Södertälje, men förlorade den avgörande finalen i Norrköping med 6-3.
– Jag gjorde väl något mål i finalserien men hela slutspelet fungerade bra för min del så visst kan jag se just det slutspelet som lite av ett genombrott.

Leif Boork hade då lämnat Djurgården och Gunnar Svensson tillsammans med Lars-Fredrik Nyström som tränare. Hur påverkades ni i laget av det här tränarbytet?
– Djurgården var inne i en era med SM-guld och finaler nästan varje år, men Gunnars andra år i klubben gick allt snett och vi var på väg ur elitserien. Bengt Broberg gav honom sparken och Nyström tog över laget tillsammans med Håkan Ericsson, vilket gjorde att vi faktiskt klarade oss kvar. Ett av få lyckade tränarbyten med andra ord.

PROFILSTARK TRUPP

Vid finalen 1985 hyrde Djurgården dessutom in ett ”Super-Fan” från NHL som höll stämningen uppe på läktarna.
– Det här var ju något helt nytt och man visste väl egentligen inte hur det skulle tas emot. Det var en jäkligt charmig kille som fick upp en enorm stämning på Hovet. Det var väl första gången som vågen rullade på läktarna i Sverige. Stämningen går kanske inte att jämföra med den som var för två år sedan då Djurgården var i final, men med den tidens mått mätt så var den enorm.

Vilka var stommen i det lag som du tillhörde under dina första år i klubben?
– Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Tommy Mörth, Jens Öhling, "Kalle" Lilja, "Pelle"Göransson,, Stefan Perlström, Rolf Ridderwall... Det var hur många starka individer som helst och riktiga tjurskallar på isen, skrattar Viktorsson.
– Träningarna var ofta tuffare än matcherna och det var ofta nära till slagsmål på isen. Vid sidan av var det ett hur bra gäng som helst där alla drev på varandra för att prestera bättre.

Du vinner SM-guld med Djurgården 1989, 1990 och 1991. Vad låg bakom dom här framgångarna?
– "Lasse" Falk och "Putte" Carlsson var nya som tränare och satte sin prägel på laget rent taktiskt. Vi lärde oss tänka hockey över hela banan. Det gick delvis ut på att vi inte skulle behöva jaga ihjäl oss i defensiven utan spela smart så vi hade energi kvar till då vi hade puck. Vi lyckades utmanövrera alla lagen förutom AIK. Då smög den här klassiska derbykänslan in och tog överhand.
– Vi var jäkligt tajta som grupp men framför allt var nästan alla killar i laget landslagsspelare. Med andra ord så var vi väldigt många bra hockeyspelare som spelade i Djurgården då. Dessutom var nästan alla stockholmskillar och jäkligt bra polare vid sidan av hockeyn.

Vilken guldfest minns du bäst?
– Den första är ju alltid lite speciell, men då vann vi guldet uppe i Leksand och åkte buss ner till Stockholm. Andra guldet vann vi här på hemmaplan då all släkt och alla vänner satt på läktaren vilket ger en alldeles speciell känsla. Den kvällen var helt suverän och minns jag inte helt fel så avslutade vi den på Dailys här i stan.

Vad bröt den här fina guld-eran som du ser det?
– Många av oss äldre spelade under för många år i laget samtidigt som flera av våra bästa killar blev proffs. Visserligen vann vi grundserien 1992 och gick till final mot Malmö, men flera av oss hade börjat tumma på detaljerna i spelet. Dom andra lagen hade även börjat hitta sätt att luckra upp vårt spel. Trots allt hade dom andra lagen haft tre säsonger på sig att lära sig hur vi spelade.

Foto: Bildbyrån

TESTADE ÖSTERRIKISKA LIGAN

Säsongen 1993/94 lämnar Jan Viktorsson Sverige för spel två säsonger i österrikiska Graz. Första säsongen svarar Viktorsson för 78 poäng på 54 matcher och året därpå för 50 poäng på 36 matcher.
– Jag hade spelat i Djurgården under tio år då och det var inte lika roligt att gå ner på träningarna längre. Det blev för mycket vardag och jag behövde en nytändning helt enkelt. Så "Kenta" Nilsson tog med mig Graz.

Vad kom Kent Nilsson att ha för betydelse för dig nere i Österrike?
– "Kenta" kom att betyda massor för mig och vi hade ett jäkligt roligt år tillsammans i Graz. Båda gjorde mycket poäng och vi trivdes bra där. Han åkte hem efter en säsong men jag stannade ytterligare ett år.

Inför säsongen 1994/95 återvänder Jan Viktorsson till Sverige och Djurgården, där Tommy Boustedt och Stephan "Lillis" Lundh nu var tränare.
– Vi hade ett snack om att jag skulle stanna ytterligare en säsong i Graz, men det här var under en period i livet då jag var singel och jag ville inte bo kvar ensam där nere. Det var visserligen två jättefina år men jag var över 30 år och det var dags att börja förbereda ett liv efter hockeyn.

Var det aldrig aktuellt med spel i NHL?
– Nej, jag hade inte direkt längden inne för spel i NHL på den tiden, skrattar Viktorsson och fortsätter:
– Det var stor skillnad mot i dag då man har skärpt reglerna så att det gynnar själva hockeyn.

Du gjorde ytterligare fyra säsonger i Djurgården efter att du återvänt hem från Österrike. Vilken var din bästa som du ser det i dag?
– Det var i alla fall inte den första för det var min kanske sämsta säsong i Djurgården. Den sista säsongen, då jag spelade med Espen Knutsen och "Linkan" (Fredrik Bremberg), fungerade riktigt bra även om vi blev utslagna av Brynäs i slutspelet.
– Säsongen 1997/98 gick vi till final mot Färjestad som vi förlorade i femte och avgörande match. Den säsongen fungerade bra den med.

Var det aldrig aktuellt med att varva ner i något lag lägre ner i seriesystemet?
– Nej, aldrig! Jag fick en förfrågan från Hammarby som jag kunde tänka mig tacka ja till i fall klubben kunde ordna ett bra jobb åt mig. Det blev aldrig aktuellt eftersom Djurgården hade ordnat redan då med det jobbet jag har i dag på marknadssidan i klubben.

Debuten i Tre Kronor?
– Jag tror att det var i Västtyskland 1989. Vi var där nere på något läger och spelade två matcher mot tyskarna. Jag hade fördelen av att ha spelat i Vikingarna (B-landslaget) innan landslagsdebuten så jag kände dom flesta av killarna sedan tidigare. Dessutom spelade jag i en kedja med mina kompisar från Djurgården Mikael Johansson och Johan Garpenlöv, så det blev aldrig någon stor grej.
– Självklart är det en stor ära och med stolthet som man har dragit på sig landslagströjan. Det jag kan tycka är lite synd idag är att man tagit bort Vikingarna eftersom det var en väldigt bra inkörsport till landslaget.

VM-GULD 1991

Jan Viktorsson kom med i den VM-trupp som Conny Evensson och Curt Lundmark tog ut till VM 1991 i Åbo. En turnering som slutade med att Tre Kronor blev världsmästare och fick ta emot enorma hyllningar på Sergels Torg i Stockholm.
– Den största anledningen till guldet var förbundskaptenen Conny Evenssons energi som han gav till laget. Men vi hade även ett väldigt bra lag. Visserligen var inte Mats Sundin etablerad ännu, men ändå hade vi killar som Håkan Loob, Nicklas Lidström, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist.
– "Sudden" exploderade sen i turneringen och "Roffe" Ridderwall i målet var helt fantastisk.

Vad minns du bäst från själva finalen mot Ryssland?
– Innan matchen var vi ganska säkra på att vi minst skulle få silver eftersom Kanada var tvingade att slå USA med fem mål för att passera oss. Kanada lyckades vinna med 9-4 i en mycket underlig match och mindre lustigt så skulle en förlust för oss mot ryssarna bara betyda brons. Det sporrade nog oss mer än att det satte press på oss. Vi hade spelat 5-5 i grundserien mot ryssarna så vi visste ju att vi hade chansen.
– Redan i första minuten av finalen hade jag ett friläge mot Andrej Trefilov som jag missade. Strax efteråt gör Jonas Bergqvist 1-0 men Aleksandr Semak kvitterar i första perioden. Sedan gör "Sudden" sitt 2-1 mål i tredje perioden och efter det står vi spelare på knä ute på isen och ser "Roffe" Ridderwalls kamp mot ryssarna fram till slutsignalen.

Viktorsson spelade ett VM och ett OS för Sverige.Foto: Bildbyrån

Singel Ericson skrev bland annat följande om Janne Viktorsson efter turneringen:
– "Tuffe Viktor" gjorde skäl för namnet, då han i medaljspelet mot Kanada, gick rakt in i rågen och klämde in en målvaktsretur. Speedig och irrationell drog han på sig den bevakning som gav öppningar åt landslagskamraterna.

Tommy Söderström har kallat OS-turneringen i Albertville 1992 för en "ökenturnering". Håller du med om det?
– Helt och hållet! Hockeyn var placerad ute i Méribel utanför Alberville dit det var en halv dags restid på en kurvig alpväg. Vi hade inte en chans att se några andra sporter i OS. Det var tre höghus och en restaurang som bestod av ett tält utanför där alla satt med jackor och åt.
– Vi slutade femma i turneringen och för egen del spelade jag med Mikael Johansson och "Challe" Berglund.

Var det aktuellt med ytterligare OS- och VM-turneringar för din del efter turneringen i Alberville?
– Vid VM 1992, alltså samma år som OS, så frågade Conny Evensson mig och "Challe" om vi ville vara med. Vi båda hade haft en lång säsong och bad om att få slippa faktiskt. Vi var ju inte direkt ensamma om det och Conny åkte iväg med ett helt nytt lag som även dom tog guld.
– Även då jag spelade i Graz fick jag en förfrågan om att spela i Tre Kronor under Izvestija-turneringen i Moskva. Men jag kom inte loss från klubben, tack och lov, skrattar Viktorsson.

Jan Viktorsson jobbar fortfarande kvar inom hockeyn hos Djurgårdens IF.
– Direkt efter att jag slutade som spelare i Djurgården började hos föreningen på sälj och marknadssidan. Det måste alltså ha varit i augusti 1999. Jag trivs förbaskat bra med det här jobbet och jag får fortfarande en närhet till hockeyn, en sport som jag älskar, även om jag inte springer runt i omklädningsrummen på Hovet.