Den skrattande Tigern – Old School Hockey Lennart Johansson

Han vann sex SM-guld och är en av de riktigt stora i Brynäs historia. I veckans Old School Hockey berättar Lennart ”Tigern” Johansson om sin karriär – och hur han fick sitt smeknamn.

När jag tittar tillbaka på mina anteckningar från en intervju med Lennart ”Tigern” Johansson gjord i januari 2008 slås jag av en sak. ”Tigern” tyckte att hans roll som nyckelperson i Heffners, Wifsta/Östrand eller Brynäs ofta var överdriven.
– Jag var inte speciellt länge i Wifsta så jag vet inte om man tyckte att jag gjorde något speciellt under mina år där berättade ”Tigern”.
– I Brynäs var jag väl egentligen den första att spela i Tre Kronor och därför var det lite av mitt ansvar att se till att killarna höll ihop. Sedan blev ju mer eller mindre alla landslagskillar. Vi fostrade varandra och jag vill nog säga att det var genuina idrottsledare som Thure Wickberg, Breit Hellman, Lennart Jansson, Bosse Hessel, Tage Malmberg, Henry Jansson med flera som låg bakom dom här framgångarna vi hade på 1960 och 70-talet.

I slutet av oktober 2010 nåddes vi alla av beskedet att Lennart Johansson hade gått ur tiden. Lennart flyttade till Brynäs från Wifsta/Östrand 1962 och gjorde sin sista säsong som spelare i klubben 1972. När Brynäs vann, lite överraskande, guld 1980 stod han i båset som coach.

Många har, med all rätt, kallat honom för Thure Wickbergs bästa värvning. Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Wille Löfqvist med flera får ursäkta, men utan ”Tigern” hade antagligen inte gruppdynamiken under guld eran varit densamma.

Här bjuder vi er läsare på en pratstund med Lennart ”Tigern” Johansson från 2008 där han berättar om sin mycket framgångsrika karriär som spelare som gav sex SM-guld.
– Skönsberg heter det där jag växte upp och ligger utanför Sundsvall. Jag är alltså inte från Wifsta/Östrands IF från början utan spelade i Heffners IF som dessutom spelade i en lägre serie en Wifsta.
– Det blev senare ett naturligt steg att byta klubb eftersom alla vi grabbar ville spela i en högre serie vilket Wifsta/Östrand tillhörde. Wifsta blev senare Timrå och under någon säsong spelade både Timrå och Heffners i Allsvenskan, men då spelade jag redan i Brynäs.

Hur minns du åren i Heffners?
– (Skratt) Ja du, det var några år sedan. Jag var bara fjorton eller femton år när jag debuterade där. Nästan alla matcher spelades i Sundsvallstrakten. Vi spelade mot Skönsvik, ”Giffarna”, Stockviksverken och så vidare.
– Vi vann division 3 säsongen 1958/59 och gick upp i Division 2, som då var serien under Allsvenskan.

Per-Håkan Asplund på Sundsvalls Tidning skrev följande efter Heffners serieseger:
”Den stora stjärnan är 17-åriga jättebabyn Lennart ”Tigern” Johansson, som suveränt vann skytteligan och som betraktas som ett av Medelpads allra största löften.”

Lill-Strimma.

Du flyttade till Wifsta/Östrand inför säsongen 1960/61 där du blev lagkamrat med bland andra Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Vilka var dom övriga stjärnorna i det här laget?
– Jag tyckte alla var stjärnor när jag kom utom jag själv, skrattar ”Tigern”.
– Bert-Ola Nordlander var annars den stora stjärnan då. Sedan var bröderna Östen och Sören Boström fantastiskt bra hockeyspelare.  ”Eje” Lindström hade just flyttat till Grums IK annars tillhörde han de stora stjärnorna i Wifsta innan jag kom till klubben. ”Eje” värvade senare även ”Strimma” till Grums. Det måste ha varit ett par säsonger innan ”Strimma” skrev på för Brynäs.

Wifsta eller Östrand, som senare blev Wifsta/Östrand och idag Timrå, har aldrig vunnit SM-guld i ishockey vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på alla talanger som har skolats i medelpadsklubben.
– Wifsta/Östrand har precis som Brynäs alltid haft väldigt starka ledare. Stig Andersson var ett exempel på en härlig ledare med en enorm entusiasm. Ibland vågade han inte se tredje perioderna för han var så nervös. Det var extra kul att vinna med Stig som tränare för han blev så glad så han nästan grät. Hans entusiasm smittade av sig till oss spelare på ett bra sätt. Det är sådana ledare man behöver i svensk idrott.
– Annars har killar som t e x ”Eje” Lindström betytt mycket för Timrå. Han var en duktig skridskoåkare själv och kunde lära ut sina kunskaper till ungdomarna och gör det än idag.

Redan i sin första seriematch med Wifsta/Östrand presenterade sig ”Tigern” i målprotokollet. Vinst borta på Johanneshov mot Hammarby med 5-3. Wifsta/Östrand låg på slutspelsplats fram till sista omgången då Leksand tog sig förbi efter att ha vunnit mot just Wifsta/Östrand med 4-1 efter storspel av den då 37-åriga Åke Lassas.

”Tigern” Johansson gjorde succé i allsvenskan och kallades för svensk hockeys största fynd på flera år. Redan i oktober 1960 får han också chansen i Tre Kronor.
– Vi spelade en dubbellandskamp mot Östtyskland i Berlin och Weisswasser. Jag spelade tillsammans med (Uffe) Sterner och någon ytterligare… (Anders ”Antik” Johansson). Vi vann i alla fall (8-5 och 3-1). Sen blev jag skadad i någon match nere i Prag den vintern och blev borta från spel ett tag.

Arkivbild.

Du spelade OS 1964 men något överraskande så gjorde du bara 39 A-landskamper.
– Då spelade man bara med två backpar och tre kedjor. Under åren var det ungefär samma spelare i alla matcher. Jag var center liksom Sven Tumba, ”Acka” Andersson och ”Nisse” Nilsson. Av oss fyra var jag den sämste, så det blev inte mycket spel i landslaget för mig. Jag var inte nog bra helt enkelt.

Varför lämnade du Wifsta/Östrands IF för Brynäs?
– Det var inte så märkvärdigt. Jag ville flytta på mig för att prova på något nytt och det blev Brynäs. Då var faktiskt Brynäs sämre än Wifsta så det var inte för att byta upp mig direkt som jag valde just Brynäs, även om vi tog mängder med SM-guld senare.

I Timrås bok Hockeydynamit så skriver man att du lämnade Wifsta för Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg fick en bil och de fick inte övriga i klubben?
– Jag har aldrig gillat orättvisor. Det ska vara lika för alla i ett lag så visst var jag lite sur. Det kan vara ett problem i dagens hockey då det syns allt för väl i plånboken vilka som är de så kallade stjärnorna i laget.
– I Brynäs höll vi hårt vid lika för alla spelare oavsett namn och meriter, men att ”Strimmas” bil skulle vara anledningen till att jag lämnade Wifsta är fel.

Var det stor skillnad på Wifsta/Östrand och Brynäs som klubbar?
– När jag kom ner till Gävle var som sagt Wifsta/Östrands IF bättre än Brynäs och här i Gävle var både Gävle GIK och Strömsbro IF storebröder åt Brynäs IF.
– Just den här rivaliteten mellan klubbarna i stan tror jag var en av orsakerna till att vi i Brynäs blev framgångsrika. Alla ville ju hålla på sitt och se till att man var bäst i stan. Även om det kanske utmålades ibland att det fanns mycket känslor mellan klubbarna så tror jag bara att det var hälsosamt för hockeyn i stan.

Första säsongen i Brynäs går laget till slutspel men väl där visade Rolle Stoltz, Sven Tumba och Lasse Björn att gammal är äldst. Djurgården vinner SM-guldet och Brynäs slutade sexa. När Brynäs vinner över Västerås i andra omgången av grundserien spelar ”Tigern” fram till alla tre målen som Kjell ”Pipis” Larsson gör.

”Tigern”.

Säsongen 1963/64 vinner ”Tigern” och Brynäs sitt första SM-guld. Slutspelet blir en lång Eriksgata för Gävlelaget. I första omgången besegras Strömsbro med 3-1 inför dryga 2 500 åskådare.

I andra omgången besegras Frölunda med 10-2, Kjell ”Pipis” Larsson och ”Tigern” prisas i tidningarna som bästa Brynäsare. Därefter besegrades Djurgården med 8-1, kedjan med ”Tigern”, Håkan Wickberg och ”Pipis” Larsson bäst på plan tillsammans med ”Lill-Strimma” Svedberg. I fjärde omgången fick Södertälje på nöten med 4-3 efter underläge med 2-3 i andra perioden. Tidningarna skrev att ”Tigern Johanssons entré i andra perioden blev den injektion som gav seger.

Den moraliska SM-finalen spelades i femte omgången då Brynäs reste till Leksand för match inför drygt 12000 åskådare. Brynäs vinner med 4-2 och ”Tigern” svarar för 4-1 målet. Trots flera duster mellan ”Tigern” och Leksands ”cowboy” Des Moroney hamnade ingen av de båda i utvisningsbåset.

Tigerns karakteristiska skratt.

I sjätte omgången avgörs SM då Brynäs reste till Norvalla i Skellefteå och vann med 5-3.
– Jag minns att ”Acka” Andersson i Skellefteå blev utvisad fem minuter efter att ha gett ”Tordan” (Lundström) en smäll på käften. Under den utvisningen passade vi på att avgöra matchen.
– Vi skålade i mjölk på tåget hem och när vi kom till Gävle station var det ganska mycket folk på plats och mötte oss. Jag har sett på gamla bilder att vi till och med fick blommor då vi gick ut på perrongen.

”Tigern” du är svensk mästare med Brynäs IF både som spelare och ledare, vilket är störst?
– Det första guldet som spelare vann jag alltså 1964 och det var absolut störst. Den känslan slår allt. Sen var de givetvis kul att vinna flera mästerskap som en extra bonus, skrattar ”Tigern”.
– Som ledare vann jag det första guldet redan 1967 och den senaste 1980, men det är inte samma sak som att vara spelare. Det är trots allt spelarna på isen som måste göra jobbet. Fast guldet 1980 var lite extra kul. Vi var ganska nederlagstippade inför elitseriestarten då flera av våra bästa spelare som Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström och ”Krobbe” Lundberg hade slutat. I semifinalspelet vann vi först borta mot Leksands IF med 9-4 och hemma ett par dagar senare med 8-2. Leksand var stora favoriter och hade vunnit själva elitserien. Vi vann sedan den femte och avgörande finalen mot Västra Frölunda IF på Hovet med 2-1.

Du nämnde tidigare vikten av alla fina ledare i Brynäs genom åren och det har alltid funnits något som har kallats Brynäsandan.
– När jag själv spelade var de allra flesta spelarna från Gävle. Vi pratade tidigare om den här rivaliteten mellan Brynäs, Strömsbro, Godtemplarna och innan det även Huge. Att Brynäs var lillebror inledningsvis och ville bli bättre än dom andra lagen i Gävle skapade en vinnarmentalitet hos killarna som var fostrade i klubben. Det gjorde att vi tränade lite hårdare än alla andra lag, spelade lite tuffare och var väldigt målmedvetna. Det här skapade det som jag tror lyste igenom hos Brynäs under dom här åren, det som du kallar Brynäsandan.

Tommy Sandlin?
– Tommy var egentligen den som höll i saker och ting då han kom med kring laget. Jag minns inte att han skulle vara så speciell som tränare då direkt. Eller rättare sagt, träningarna var inte på samma sätt som idag.
– Tommy utvecklades som tränare under alla sina år inom hockeyn och så här efteråt så måste man hålla honom som en riktigt duktig ledare.

Hur låg det till med den där matchen mot ett kanadensiskt lag där du vid en tekning får en klubba i ansiktet. Du lär bara ha vänt dig om spottat ut några tänder och sedan gjort dig klar för ny tekning?
– (Skratt) Det går så mycket historier om Brynäs och vad som är sant, vad som är skarvat och vad som inte är sant kan vi låta folk få fundera över.

Tigern.

Wille Löfqvist har berättat om sin debut i Brynäs. Det var under en turnering i Finland. Brynäs leder ganska klart och Wille tycks hålla nollan. Då tar ”Tigern” pucken och åker mot Wille. En bit framför honom skjuter ”Tigern” pucken i mål, varpå han sa att ”du minsann inte ska få hålla nollan i debuten för då kunde han bli så styv i korken”.
– Jo, det där stämmer väl, ungefär i alla fall. Jag vet inte om jag sa just så där. Vi hade en viss jargong i Brynäs, men alla gillade varandra och framförallt så höll vi ihop både på och vid sidan av planen. Ett kvartsgäng fast vi var bäst i Sverige.
– Det var ju tur att jag gjorde det där målet på Wille så han hade något kul att berätta för sina gäster uppe på restaurangen i Gavlerinken.

Efter sin karriär som spelare så har Lennart ”Tigern” Johansson bland annat tränat Brynäs, Juniorlandslaget och även i mindre klubbar kring Gästrikland och Uppland som bland annat Skutskär, Östervåla och Tierp. Det blev även en sväng över som tränare i Norges Elitserie.

Lennart ”Tigern” Johansson blev 69 år och som avslutning får ”Tigern” själv berätta om hur han fick sitt smeknamn:
– Det var hemma i Skönberg där jag var fotbollsmålvakt. Ett ryskt fotbollslag kom på besök till Granliavallen, tror jag att det var, och målvakten i laget kallades för ”Tigern”. Han och jag ska tydligen haft ganska lika stilar när vi stod i mål och efter det så kallade mina lagkompisar mig för ”Tigern”, men kompisarna här i Gävle säger oftast ”Johan” kort och gott.