Talar ut om svåra åren: ”Jag har varit i en depression”

Patrick Cehlin, 34, fick sluta efter svåra skadeproblem.
I veckans Old School Hockey berättar ikonen om de svåra följder som kommit till följd av de tuffa perioderna.
– Till slut insåg jag att kroppen inte svarade som den bör göra för att jag ska kunna spela. Då blev beslutet taget åt mig, att det inte funkar och jag måste lyssna på min kropp för en gångs skull.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

I ett känslosamt inlägg på Instagram skrev Patrick Cehlin i juni 2021 att anledningen till att han avslutar karriären är problemen som han har efter ett flertal hjärnskakningar, vilket i sin tur även bidragit till han dragits med psykisk ohälsa. Då stämde hockeysverige.se träff med honom för att lyssna till vad som gjort att han inte kunde fortsätta sin framgångsrika hockeyresa.
– Det har varit en lång process med en massa försök att ta mig tillbaka. Jag har verkligen gett det en chans för jag ville tillbaka. Det hade känts konstigt att sluta utan att ha gett det ett försök, berättade Patrick Cehlin då vi sågs på ett café i centrala Stockholm.
– Till slut insåg jag att kroppen inte svarade som den bör göra för att jag ska kunna spela. Då blev beslutet taget åt mig, att det inte funkar och jag måste lyssna på min kropp för en gångs skull.

Hur många hjärnskakningar har du råkat ut för?
– Tre eller fyra där jag varit borta längre. Dels har det blivit så för att jag inte lyssnat på min egen kropp, dels haft mentaliteten att man ska bita ihop och köra. Så är det och många spelar med skador där ute. Jag har själv gjort det då jag har haft andra skador.
– När det kommer till huvudet måste man tänka ett steg längre och det gjorde jag inte i början. Av det jag lärt mig är att man blir känsligare och känsligare för varje smäll man får. Till slut krävs det inte så mycket för att få tillbaka symptomen. Därför är det viktigt att ta hand om kroppen på rätt sätt från början.

Givetvis hade hjärnskakningarna påverkat Patrick Cehlin som person.
– Ja, extremt mycket. Det har varit en väldigt tuff period där jag verkligen fått jobba med mig själv på ett sätt jag aldrig behövt göra tidigare. Lära mig handskas med känslor och tankar när jag mådde sämre psykiskt. Jag har alltid varit som person att jag velat lösa problem själv ”det här fixar jag” och aldrig tidigare känt att jag behövt ta hjälp av någon. Men den här situationen klarade jag inte av på egen hand.
– Till slut kom jag till en punkt där jag kände att jag behövde prata med någon eftersom jag inte mådde bra. Då började jobbet med mig själv där jag testade olika saker för att må bättre.
– Jag har fått mycket hjälp av personer som stått nära mig länge och som jag känner mig trygg med. Personer som varit med och stöttat mig under hela den här resan. Från dag ett egentligen. Folk jag har kunnat luta mig emot då det varit kämpigt.

Dagarna för Patrick Cehlin hade då varit tuffa, väldigt tuffa.

– Till en början gjorde jag egentligen ingenting och hade ganska stora problem med vardagen. Sedan var jag i Göteborg på European Brain Center och fick ordning på ganska många bitar. Då bestämde jag mig för att ge det en chans, att gå för det och komma tillbaka.
– Under resans gång har jag känt att kroppen inte svarat på träningen, men att komma tillbaka och spela igen har innerst inne funnits där hela tiden. Jag har försökt greppa varje halmstrå som funnits och hoppats att det skulle ge med sig.
– Dels har jag vissa problem i vardagen fortfarande. Sedan är det fysiska grejer som händer då jag tränar. Tillexempel om jag ramlar på rumpan, jag behöver inte slå i huvudet, så får jag huvudvärk på en gång. Den vetskapen har jag haft ett tag och tänkt ”Det ger med sig, jag måste hålla mig i form för att vara redo då jag kan spela igen”, men den dagen har inte kommit ännu.

Till en början hade Patrick Cehlin även problem med ljud och ljus.
– Ja, jätteproblem med mina ögon, balansen… Det har blivit att jag anpassat livet efter hur jag mått. Klart att i en del av det så tappar man sig själv.
– Många av dom bitarna har jag fått hjälp med och kunnat ”rehabba” bort ifrån till stor del. Jag har fortfarande problem, men jag har lärt mig leva med det på ett sätt. Jag är inte lika besatt nu idag som jag var när jag ville ge det ett försök.
– Om jag vaknade upp och mådde dåligt gick jag tillbaka och tänkte ”okej, vad jag gjorde jag igår? Gjorde jag något annorlunda? Utsatte jag mig för något som jag inte brukar göra?” Jag letade efter den här lilla detaljen ”okej, då håller jag mig borta från den, går inte på den middagen eller är inte där jag träffar mycket folk”.
– Jag har kommit fram till att jag inte hittar något mönster eller röd tråd i det hela. Vissa dagar vaknar jag upp och känner en blandning liknande bakfylla eller migrän.

Hur fungerar det att komma hit och prata om allt det här?
– Det känns väldigt jobbigt. Det är också något jag har fått jobba med, känslor och tankar. Jag har varit i en depression där jag mått mycket värre, men känner att jag blir bättre och bättre genom det jobb jag lägger ner med mig själv. Klart att det påverkar mig.
– När man är i sitsen att ta sig tillbaka från en hjärnskakning vill man gärna ha lugn och ro, inte stressa fram något utan ge kroppen chansen att återhämta sig. Så har det inte varit utan det har varit alla möjliga olika tankar som snurrat i skallen och jag har tappat mig själv, haft det svårt med det psykiska.
– Hockeyn har inte bara varit det jag älskar att göra mest av allt utan den har varit hela mitt liv. Jag identifierar mig med den. När då hockeyn försvinner blir det som ett frågetecken ”vem är jag nu?”.
– Jag har känt mig som ett enda stort vandrande frågetecken med noll glöd. Det är läskigt när psykisk ohälsa greppar tag om en. Ingenting var roligt längre, inget fick mig exalterad och min kropp kunde inte hantera stress. Det var som att den stängde av.

Är det i dom här lägena depressionen slagit till som hårdast?
– Hela den här sitsen har satt mig i en position där jag kände att jag måste prata med någon för det här klarar jag inte av själv. Jag behövde få hjälp med dom här bitarna.

Blev det mer definitivt att karriären var över då du fick skriva om dina känslor och ditt beslut?
– Ja, och det är något vi jobbat med sedan en ganska lång tid tillbaka, att komma till beslutet, vara i dom känslorna, inte skjuta ifrån dom ifrån mig och tro att det ska lösas av sig själv. Utan det är en process för att kunna hitta tillbaka till mig själv.
– Dessutom vill jag tacka många människor som har hjälpt mig längs vägen, men jag berättade allting först och främst för min egen skull eftersom det varit en del i min resa att komma tillbaka och vara den personen jag varit innan med mycket energi, att vara glad och driven.
– När jag gått igenom den här perioden och tyckt något varit jobbigt har jag pushat det framför mig och hoppats att det ska gå över eller lösas av sig själv på något sätt istället för att vara kvar i känslorna och prata om det. Till slut kände jag mig redo att gå ut och berätta.

Hur har känslorna gått sedan du lade ut inlägget på Instagram?
– Det har varit väldigt, väldigt emotionellt. Så blir det även nu då vi pratar om det, men jag försöker inte skjuta det ifrån mig utan vara i dom känslorna och kunna prata om det för det har jag inte kunnat vara tidigare.

Är det både skönt och jobbigt samtidigt?
– Det är skönt, jobbigt, läskigt…, Cehlin tystnade lite innan han fortsatte:
– Vi är inte mer än människor och känslor är en så stor vital del i allas liv och formar våra liv på ett sätt. Om du går igenom andra saker…
– Alla människor har någonting som pågår inom sig och det gäller att ha verktyg när det blir kämpigt för att lära sig att bearbeta saker man går igenom.

En av Patrick Cehlins främsta supportrar har varit och är mamma Inger.
– Mina föräldrar skilde sig då jag var sju år. Pappa (Kenneth) har haft en karriär där han jobbat mycket utomlands. Mamma drog då ett väldigt tungt lass från det jag var sju år och tio år framåt. Hon var ensamstående med mig och min syster (Danielle).
– Jag förstod inte då som liten allt slit hon gjorde med att köpa utrustning, skjutsa, lämna… Alla dom bitar man nästan tar för givet som liten. Man tänker inte på att det är en uppoffring. Nu när man är vuxen och förstår hur världen fungerar på riktigt så har jag en enorm respekt för allt hon gjort.

Mamma Inger har med andra ord tillbringat många timmar på Visättra IP i Flemingsberg.
– (Skratt) Ja, herregud. Hon var en galen hockeymamma som bakade till alla turneringar och stod med alla andra föräldrar på läktaren. Då jag blivit äldre har jag kommit till insikt att hon gjorde ett heroiskt jobb som sagt.

Kan du se mamma som en förebild idag?
– Ja, verkligen. En av mina största drömmar i livet är att skaffa familj och bli pappa. Då har jag en väldigt bra förebild i mamma. Hon ska ha all ”cred” och en eloge. Utan henne hade jag inte fått uppleva allt jag fått gjort.

Nu har det gått snart fyra år sedan Patrick Cehlin avslutade sin karriär och hockeysverige.se träffade honom där han berättade om den tuffa tiden. Nu stämde vi träffa med Cehlin ånyo för att höra hur hans liv är idag, men framför allt lyssna till hans hockeyresa som började i Flemingsberg söder om Stockholm.

– Jag växte upp i Stuvsta, Snättringe och min bästa kompis som jag spelade fotboll med i Stuvsta spelade även hockey i Flemingsberg. Jag följde med honom till hockeyn och sedan blev jag kvar där, säger Patrick Cehlin med ett leende då vi ses på ett hotell i centrala Stockholm.

Hur länge spelade du fotboll i Stuvsta?
– Jag tror att jag lade av vid 12-13 årsåldern. På vintern spolade man isen på Snättringe IP. Det var där och på Långsjön jag tog mina första skär.
– Vi hade många bra tränare och ledare i ”Flempan” så jag blev kvar där hela resan innan ”KG” (Stoppel) ville ha mig till Djurgården J18. ”Flempan” hade en bra ungdomsorganisation så det var många från Stockholm som valde att spela där i stället för med Huddinge eller Bajen.

Vad var det med hockeyn som gjorde att du valde den före fotbollen?
– Jag spelade innebandy, hockey och fotboll… Att jag fastnade för hockeyn var nog för kampen och den här intensiteten. Framför allt tyckte jag det var roligast, så det var därför jag fortsatte med den.

Var du hockeynörd som grabb och samlade på hockeykort och hela den biten?
– Några pärmar med hockeykort har jag ju. Jag kollade lite på NHL, men först och främst var det landslaget och VM jag följde mest. Och såklart Djurgården från det att jag sprang på Hovet och Globen.

Den som plockade över Patrick Cehlin till Djurgården var alltså ”KG” Stoppel.
– Precis. Han var ansvarig för juniorerna då. Jag fick komma ett år tidigare upp till J18. Det var jag, Jacob Josefson, William Wallén och Calle Ackered som gick upp ett år tidigare.
– Ackered och jag hade dessutom spelat tillsammans i ”Flempan”, men det var, som sagt var, ”KG” som var där och ryckte i oss.

Blev det en stor kontrast att komma till Djurgården?
– Ja, det tycker jag. Framför allt med hockeytänket. I Flemingsberg var det mycket att bygga på sig ”skills” och nyttja dom. Mycket fart och frenesi, men inte så mycket kring taktiska bitarna. Det lärde man sig mer i Djurgården.
– Det var mer professionellt och uppstyrt i Djurgården medan Flemingsberg var mer att gå ut, ha kul, våga testa sakerna man tränat på och ”gör det ni är bra på”. Det är också så jag tycker att juniorhockey ska vara.

Redan tidigt under Djurgårdstiden lät dåvarande Förbundskaptenen för U16-landslaget, Niklas Gällstedt, Cehlin dra på sig landslagströjan.
– Jag var med från första landslaget till sista. Både J18 och J20-VM.

Uppväxt i Snättringe, spelat i Flemingsberg säsongen innan och sedan dra på sig landslagströjan, det här måste känts speciellt?
– Det var otroligt att få dom upplevelserna och erfarenheterna i en så tidig ålder. Att få möta bästa spelarna i Europa och världen. Och att få göra det tillsammans med dom i det här juniorlandslaget.
– Vi var ganska många som blev en tajt grupp, vilket man blir då man spelar tillsammans under så många år. Just 91-kullen var väldigt talangfull och vi var också många som följdes åt under hela resan.
– Först spelade vi U18-VM och sedan avslutades allt med J20-VM. Det var fantastiskt och vi var, som sagt var, en grupp som hade varit med sedan U16. Vi var som ett lag i sig och jag har många härliga minnen från alla resorna och turneringarna.

Intresset kring Junior-VM började växa ordentligt vid den här tiden och 2011 spelades turneringen i Buffalo mellan 26 december 2010 och 5 januari 2011.
– Det var otroligt. Vi var i Buffalo som ligger nära gränsen till Kanada. Vi spelade även träningsmatcher innan mot Kanada i Toronto.
– Under hela Junior-VM var det full fart på läktaren och en otrolig turnering att få vara med i. Ett minne som jag bär med mig än idag.

Sverige missade dock medaljerna och slutade fyra efter förlust i bronsmatchen inför drygt 16 000 åskådare mot USA.
– Under dom här åren var det som ett litet spöke att slå framför allt Kanada i Kanada.
– Vi hade ett väldigt bra lag, men mentaliteten, vilket jag kan se än idag, att det sista lilla, killerinstinkten, där känns det som Nordamerikanarna är ett steg bättre än vad Sverige är.
– Jag tror också att det var lite det vi föll på. Vi slog Kanada i gruppspelet (6-5 efter straffar), men lyckades inte hela vägen under turneringen.

Två säsonger tidigare 2008/09 fick Patrick Cehlin spela sin första match i elitserien.
– Jag tror att det var mot Rögle i mellandagarna och spelade med ”Fimpen” (Christian Eklund) och Marcus Kristoffersson. Det blev ett gruff så fort jag satte skridskorna på isen.
– Det var Järnkaminernas dag eller liknade så inramningen och allt det där var helt fantastiskt och såklart en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade drömt i stort sett hela livet om att få spela i elitserien med Djurgården, så det var en otrolig känsla.

Var du Djurgårdare redan under uppväxten?
– Ja, ja ja… Det var inget val hemma hos oss, skrattar Patrick Cehlin och fortsätter:
– Pappa var stor Djurgårdare så från det jag var liten har jag sprungit på Hovet och Globen, stått och köat för att få autografer som jag hängde upp hemma i pojkrummet.

Säsongen 2008/09 spelade han bara två matcher i elitserien, men redan säsongen därpå etablerade han sig i Djurgården och svarade för fem mål och totalt elva poäng på 54 matcher.
– Jag tror inte att det var riktigt planerat så. Jag hade fått vara med under hela försäsongen. Sedan var det någon som skadade sig inför första seriematchen. Då fick jag åka med till den och lyckades sedan hålla mig kvar där.
– Jag fick komma in med energi och frenesi. Utifrån den rollen ge allt med den här ungdomliga entusiasmen. Vi var ett gäng lite yngre killar som spelade mycket och blev ordinarie. Det var en otroligt rolig tid med alla dom här gamla spelarna som fortfarande var kvar, (Kristofer) Ottosson, ”Falken” (Nichlas Falk), (Jimmie) Ölvestad, ”Fimpen”…
– Djurgården var väldigt stjärnspäckat i det äldre gardet under dom här åren. Sedan var det mixat med unga och hungriga spelare. Vi fick till det bra och framför allt året vi gick till final.

Hur upplevde du att komma in i det här profilstarka gänget?
– ”Fimpen” och alla andra var väldigt mottagliga till att vi kom in. Dom såg till att vi trivdes och kände oss som en i gänget. Det var en väldigt bra mix med äldre, några gubbar i mittenschaktet och sedan en del yngre.
– Vi fick ihop en väldigt bra kemi under åren och där hade självklart äldre spelarna en stor del i det.

Sommaren 2010 draftades Patrick Cehlin av Nashville Predators.
– Första året jag var tillgänglig blev jag förbisedd och inte draftad, så det blev året efter och det var otroligt roligt.
– Jag satt i bilen på väg från något midsommarfirande när Lucas (Bergman, scout) ringde och sa att dom hade draftat mig. Det var någonting jag självklart hade hoppats på. Jag hade ju haft en bra säsong innan och spelat elitseriehockey.

Innan vi lämnar Djurgården för ett tag måste vi såklart beröra säsongen 2011/12 då klubben åkte ur elitserien trots ett bra lag på pappret.
– Förmodligen hade vi ett bättre lag på pappret den säsongen än den då vi gick till final.
– Då blev det kvalserien. En otrolig press. Ibland får man inte ihop det och vi lyckades i stort sett inte få ihop någonting. I slutomgångarna i elitserien var det målskillnad som gjorde att vi hamnade från ingenmansland till kvalserien.
– Vi var i Jönköping och spelade vår sista match. Samtidigt handlade det om matchen mellan MoDo och Linköping där det, som sagt var, till slut handlade om något mål hit eller dit.

I ställer för ingenmansland blev det alltså kvalserien.
– Klart att det var en stor press, men som hockeyspelare gillar man det, att spela matcherna där det verkligen gäller.
– Vi lyckades inte få ihop det i kvalserien heller och att åka ut med Djurgården…

Cehlin tystnar ett ta innan han fortsätter:
– Lika glad som jag var att spela SM-final och nästan vinna ett SM-guld var det raka motsatsen att åka ur.

Vad hände med laget från att Djurgården spelade SM-final till det att ni åkte ur elitserien två säsonger senare?
– Egentligen är det otroligt hur fort det kan gå åt båda hållen. Att spela ur Djurgården…
– Jag har varit djurgårdare sedan barnsben. Att då vara med på den resan var inte kul.

Hur mådde du som person där och då?
– Klart att det var en tuff tid. Dels hade jag en större roll än dom två säsongerna tidigare då jag kommit upp. Jag lyckades inte utveckla min roll fullt ut, men framför allt var det otroligt tufft att vara med på den resan.

Efter degraderingen till Hockeyallsvenskan valde Patrick Cehlin att åka över till Nashvilles organisation.
– Det var på tapeten under den säsongen i Djurgården. Vi pratade en del om vad jag ville göra. Om jag ville vara kvar eller testa på att åka.
– Jag kände att jag ville åka över för att testa på och fortsätta utvecklas. Jag var också förberedd på att spela i AHL och gå den vägen, så det var inga konstigheter kring vad jag ville.

Första säsongen var det lockout i NHL så han fick åka direkt till Milwaukee för att spela i AHL.
– Det blev en lite längre sommar och sedan direkt till Milwaukee för camp. I och med att det var lockout var den ligan fullspäckad med idag storstjärnor.
– Det var en rolig tid och vi var ytterligare några svenskar i det laget. I AHL är dom flesta unga och i samma ålder även om det också finns några veteraner i den, men vi blev väldigt tajta som grupp.

Hur trivdes du med att bo i Milwaukee?
– Milwaukee är en jättebra stad, bra ”ownership” som tog hand om laget och flickvännerna som några hade med sig. Det var en professionell organisation.
– Från Milwaukee är det en och en halv timme till Chicago, men själva staden, Milwaukee, var relativt stor. Jag tyckte att allt runt omkring var bra.
– För det mesta var det ett stort intresse kring laget. Det var inte slutsålt varje match, men ändå en ganska bra ”fan-base”, vilken jag tror är ännu bättre nu då laget fått ny arena och lite sådana saker.
– När jag var där delade vi arena med basketlaget, Milwaukee Bucks, så arenan var ganska stor. Jag tror ändå att vi hade 5–6000 åskådare i snitt. I och med arena tog 12 000 var det såklart inte fullsatt hela tiden.
– Det var bra uppslutning, ett bra gäng och många svenskar som gjorde resan ännu roligare.

Under hans första säsong i Milwaukee spelade även Mattias Ekholm, Daniel Bång och Magnus Hellberg där. Säsongen därpå kom även Filip Forsberg och Calle Järnkrok dit.
– Vi blev väldigt tajta och är så än idag. Ibland ringer vi varandra och nu är Hellberg i Djurgården. Jag har även kontakt med Forsberg, Järnkrok och dom killarna. Daniel Bång, som också fick lägga av för något år sedan, vi ses över en lunch någon gång ibland.
– Daniel gick en annan lite annorlunda väg. Sajnade som free agent för att sedan gå direkt till Schweiz säsongen efter.

Under säsongen 2014/15 och efter att ha spelat med både Milwaukee i AHL och Cincinnati i ECHL valde Patrick Cehlin i januari att lämna USA och flytta till Leksand.
– Jag hade opererat en höft och varit borta nio månader. Kom tillbaka samtidigt som laget var väldigt fullspäckat. Viktor Arvidsson hade kommit dit liksom Pontus Åberg, Kevin Fiala, Viktor Stålberg… Det var några spelare som var ordinarie i NHL, men som då hade blivit nedskickade.
– När jag kom tillbaka fick jag spela en match i min normala position och som jag var mest effektiv i. Sedan hade jag två matcher med två fighters och spelade tre, fyra minuter. Då kände jag att det skulle bli tufft att få möjligheten att få mer speltid.
– I december kände jag att jag ville åka hem och ta ny fart. Mitt ”mindset” var hela tiden att jag skulle komma tillbaka dit bort.
– Jag var fortfarande ung, men ville komma hem och fortsätta utvecklas för att sedan se till att jag kunde få en till möjlighet att komma tillbaka.

Hur upplevde du att vara ner och vända i Cincinnati två svängar?
– Jag hade några matcher där och kände att det skulle vara bättre för mig att spela SHL-hockey. Att försöka bygga vidare på det jag lärt mig under åren där borta. Min ambition var, som sagt, att komma tillbaka dit eftersom jag kände hade mer att ge. Så blev det inte riktigt.

Ville inte Djurgården ha tillbaka dig?
– Där och då var det fullt lag i Djurgården. Jag har för mig att dom tog innan någon annan i stället för mig. Djurgården hade gått upp säsongen innan samtidigt som jag bara spelat tre, fyra matcher och kom tillbaka efter en skada. Om jag inte minns fel var det lite oro kring det. Jag tror inte Djurgården var tillräckligt trygga med att jag inte hade spelat så mycket.

Det blev i stället 13 seriematcher, kvalspel och degradering med Leksand.
– Det blev en sits i Leksand som vi inte hade hoppats på innan jag kom dit. Tankesättet och ambitionen var att Leksand skulle ta någon av sista slutspelsplatserna. Man skulle addera mig och planen var att jag skulle få spela med (Johan) Ryno och (Mattias) Ritola.
– Ritola drog korsbandet och Ryno hade bekymmer med ryggen. Flera spelare försvann. Efter att jag kommit in hade vi 13 matcher kvar. Jag tror att vi bara hade en vinst under dom matcherna och det blev en tuff sits.
– Sedan var det bäst av sju där vi fick möta Malmö och förlorade. Vi ledde med 3-2 i matcher och hade chansen att säkra kontraktet på hemmaplan, men lyckades inte med.

Hade du chansen att vara kvar i Leksand eller blev det tidigt bestämt att du skulle till Rögle?
– Jag ville spela SHL-hockey och såg över vilka möjligheter som fanns. Rögle var ganska tidigt på bollen. ”Masken” (Anders Carlsson) och (Anders) Eldebrink trodde på mig och om jag skulle få en bra sommar, träna bra och vara hel, kunde jag vara en bra spelare och bidra på SHL-nivå och så blev det.

Det blev två säsonger i Rögle där den första, 2015/16, var hans bästa poängmässigt sedan tiden som J20-spelare i Djurgården. Under lagets 54 matcher svarade han för 20 mål och totalt 36 poäng. Något som gjorde att Förbundskaptenen, Pär Mårts, tog med honom till VM.
– Om vi går tillbaka till det att jag lämnade Nordamerika var min ambition att jag skulle ta med mig det jag lärt mig under tiden där, få en stor roll och chansen att spela mycket. Under den säsongen i Rögle föll mycket på plats. Jag producerade mycket, var en ledande spelare, kom med i landslaget och spelade VM. 
– Jag var nyfiken på om jag kunde få något i Nordamerika redan då, men tankesättet var att stanna en säsong till och spela ut det kontraktet. Hade jag två bra säsonger i ryggen hoppades jag att möjligheten skulle finnas i Nordamerika. Även i Europa om inte Nordamerika skulle bli aktuellt.

Hörde du något från Nordamerika?
– Vi var inte riktigt i det snacket utan det var mer att få en bra säsong till och sedan kunde vi titta på något.
– Ambitionen var att bygga vidare på första säsongen, vara en landslagsspelare i Europa och se om möjligheten finns då. Andra säsongen i Rögle skadade jag mig ganska tidigt. Jag tror att det var i november eller december och blev borta resten av den säsongen.

På våren 2016 fick alltså Patrick Cehlin chansen att spela VM i Ryssland.
– Det var otroligt roligt. Vi i Rögle hamnade i ingenmansland den säsongen så jag var med redan från första landskamperna efter säsongen. Jag blev bättre och bättre samtidigt som jag byggde vidare på mitt spel och vad jag kunde bidra med.
– Att sedan få vara med hela vägen, bli anmäld till VM och få några matcher (fyra) var såklart fantastiskt roligt och ett kvitto på att jag hade gjort något bra under den säsongen.

Efter två säsonger i Rögle blev det spel i Luleå för den nu 34-åriga ytterforwarden från Snättringe söder om Stockholm.
– Jag hade varit skadad och bara spelat 17 matcher den säsongen, gjort sex kassar och några landskamper i Karjala. Dessutom hade jag återkommande problem med skallen.
– Tidigt kunde jag ändå börja bygga vidare på kroppen och få en bra sommarträning. Jag var i kontakt med Luleå. Lite samma sak där, att dom trodde på mig och om det skulle funka ville dom ha dit mig. Luleå såg mig i en stor roll och att vara en offensivt ledande spelare.
– Så blev också fallet där också. Jag lyckades komma tillbaka, hade en bra sommarträning och började första säsongen starkt och var tillbaka i landslaget. Sedan åkte jag på den till smäll. Missade delar av den säsongen, men kom tillbaka och var en offensiv och producerande spelare i SHL igen.
– Det blev lite ryckigt. Jag åkte på en smäll, kämpade mig tillbaka, kom upp på en bra nivå för att det sedan var något som hände igen.
– Under min sista säsong i Luleå, under försäsongen, fick jag en smäll till där jag efter det inte fick det riktigt att fungera.

När fick du första smällen?
– Det var nog i Millwaukee. Jag lyssnade aldrig riktigt på kroppen som man ska göra. Man har som hockeyspelare alltid en vilja att spela även om man har en skada eller skavank. Man gör vad som krävs för att vara tillgänglig och spela.
– När jag kom till Nordamerika drog jag en magmuskel. Jag försökte spela, men kunde inte göra så mycket. Jag gick då av en match och blev då inkallad till kontoret. Dom gav mig en avhyvling för att jag inte varit mer desperat att hitta en väg att spela. ”Ge mig en spruta” och hela det köret.
– Då blev det ytterligare en nivå av att man måste göra vad som krävs. Sedan ska man inte vara dumdristig. Speciellt då det kommer till hjärnskakningar. Jag hade det här med mig, att jag ville göra allt för att spela, men jag skulle ha lyssnat mer på mig själv och min kropp. 
– Det fanns några tillfällen där jag inte skulle spelat, men spelade ändå och fick ytterligare smällar som förmodligen förhindrade rehabiliteringen och såg till att hjärnan inte fick läka den tid som behövdes. Det är förmodligen anledningen till att jag blev känslig för smällar mot huvudet.

Hur mår du idag?
– Idag mår jag för det mesta bra. Jag tycker att jag lever ett fullt normalt liv och kan göra mycket av sakerna jag vill. Sedan har jag sämre dagar här och där, men det tror jag dom flesta har oavsett. Jag är inte i det mörkret jag kanske var en gång i tiden då vi sågs.

Numera är Patrick Cehlin dessutom scout för Washington Capitals.
– När jag lade av ville jag testa något annat. Först hade jag svårt att vara i en hockeymiljö och följa hockeyn eftersom jag fortfarande kände en frustration och ilska över att jag fick lägga av. Det var ju inte vad jag ville.
– Efter ett tag började jag känna suget för att komma tillbaka till hockeymiljön på något sätt och var lite nyfiken på scoutingyrket.
– Jag ringde Lucas Bergman som är i Nashville och bjöd honom på kaffe och lite bullar i Enskede. Ställde lite frågor om yrket. Han var snäll nog att höra sig för och det fanns en öppning ganska snabbt.
– Efter det fick jag någon intervju med Washington och på det spåret blev det att dom ville ge mig den här chansen. Det här är andra året och det har varit jättekul samtidigt som jag är väldigt tacksam över att ha fått den här möjligheten. Otroligt roligt att vara tillbaka i hockeyvärlden och den bubblan.