Sveriges bäste reservmålvakt – Old School Hockey Lars Stenvall

Han har tre SM-guld – men stod inte en enda slutspelsmatch. I veckans Old School hockey berättar Lars Stenvall om karriären, om rollen som Sveriges bästa reservmålvakt – och dusterna med Per-Olov Brasar.

HEDEN/LEKSAND (Hockeysverige.se)

Älvdalen är inte kände för att fostra rader av toppspelare till hockeyn, men han som en gång kallades Sveriges bästa reservmålvakt kommer just därifrån. Vi talar såklart om Lars “Lillen” Stenvall som har tre SM-guld med Leksand åren 1973 till 1975 på sin meritlista. 

Inledningsvis var Stenvall tvåa bakom Christer Abris. Då han valde spel i New England blev Stenvall back-up åt Göran Högosta. Efter Högosta kom Abris tillbaka. 
– Älvdalen spelade i Division 3 när jag debuterade i A-laget. Då var jag 15 år. Jag var med där i två säsonger. Lite intresse var det ändå för hockeyn där. Vi skrapade våra planer och spelade i byalagsserier. Det där skötte alla grabbar själva och vi åkte runt och spelade mot olika byar. Det var så allt började, berättar Lars Stenvall då OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se träffar honom vid hans hästhagar vid Heden i utkanten av Leksand. Från där vi sitter och gör intervjun kan vi dessutom se upp till Roland Erikssons hus, men även till Kjell Brus. Längre upp efter vägen bor hockey- och travlegendaren Per-Olov Brasar. Även Leksands sportchef på damsidan, Alexander Bröms, bor ett ganska kort stenkast bort.  

Stenvall fortsätter:
– Det var hockey på vintern och fotboll på sommaren. Efter att jag kommit ner hit till Leksand spelade jag även fotboll under några säsonger. På den tiden fick man spela fotboll på sommaren då det passade. 

Varför målvakt?
- Det var bara en slump att jag ställde mig där. Jag tyckte att det var lite småroligt. I början sydde morsan benskydd av en madrass, skrattar Lasse Stenvall som alltså har IK Björnen som moderklubb:
- Nu mera tror jag klubben heter Älvdalen. Älvdalen slog ihop med Evertsberg och Åsen. Det var tre klubbar som slog ihop och blev IK Björnen. Det var ett A-lag och sedan var det några pojklag, men jag tror inte ens det fanns juniorlag där på den tiden.
- Björnen hade lite folk som kom från Mora och klubbar runt om. Spelare som inte platsade i dom lagen. Det fylldes helt enkelt på med några gamlingar. 

Hade du kompisar som fortsatte med hockeyn i olika klubbar?
- Inte någon av mina kompisar direkt, men det var någon som spelade i Malung som då spelade i Division 1. Harry Nämnd spelade i Nacka, men det var ingen jag spelade med i Älvdalen. 
- Däremot började Martin Jansson där uppe. Sedan var han i Mora och Leksand innan han gick tillbaka till Mora igen. 

“Nästan ingen från Älvdalen som håller på Mora”

Bor man i Älvdalen så är det betydligt närmare till Mora än till Leksand. Då Lars Stenvall skulle lämna Älvdalen spelade båda klubbarna i högsta serien, men för den idag 68-åriga målvakten var det aldrig något snack om vilket lag han skulle spela för. 
- Det var nog vår tränare och morsan som tyckte att jag skulle till Leksand. Tränaren, ”Knatt-Gunnar” Eriksson, hade Leksand som favoritlag. Leksand stod också högre i kurs där uppe och gör så än idag. Det är nästan ingen från Älvdalen som håller på Mora. 
- Själv höll jag på Leksand, men jag var inte hit ner och såg så många matcher. Det är lite småroligt, men där uppe tycker dom inte om Mora. Samma sak med Sollerön och Orsa. Dom åker hellre hit än till Mora, vilket är lite konstigt. Sedan är det sämre med Vikarbyn och Rättvik. Dom håller nog mer på Mora än Leksand. 

Lars Stenvall kom till Leksand inför säsongen 1970/71 då han fortfarande bara var 17 år. 
- Första sommarträningen då jag hade kommit hit spelade vi fotboll. Jag sprang ihop med Christer (Abris) något så in i helvete. Han satsade så jag flög upp i luften (skratt). Det gick inte att lura honom och han bara skövlade rätt fram. 
- Då jag kom ner hit tränade jag främst med juniorerna. Året därpå var ”Pära” (Per-Agne Karlström) tränare i A-laget och det var då jag kom upp dit. 

Hur upplevde du att få Vilgot Larsson som juniortränare?
- Han var en riktig ”sköning”. Jag hade bara honom under ett år. Säsongen därpå spelade jag nästan varje helg i Allsvenska Juniorserien. Då var han tränare där och jag var med det laget på alla matcher. 
- Vilgot var en duktig tränare och vi fick träna stenhårt. Jag skulle tro att vi låg långt före alla andra i träningsmängd och skridskoåkning. Skridskor var hans paradgren och han åkte lika fort bakåt som framåt.
 - Han var tränare då vi vann Junior SM-guldet (1971). I slutspelet var det (Krister) Sterner som stod. Jag tror att vi vann finalen nere i Nybro med tvåsiffrigt (13-2 mot Färjestad). Vi hade en väldigt bra lag med (Dan) Labraaten, (Per-Olov) Brasar, (Kjell) Brus, (Ulf) Weinstock, Peter Gudmundsson, ”Djura” (Nils-Olof Olsson), ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson), "Pelle” Karlsson (idag: Per Brandser)… 
- Det var hur många blivande landslagslirare som helst i det juniorlaget. 

“Det var inga bekymmer även om han var lite vårdslös med sanningen emellanåt”

Inledningsvis var det Christer Abris och Krister Sterner som Lasse Stenvall fick konkurrera om målvaktsspaden med. 
- Krister (Sterner) var här första säsongen. Sedan stack han till Frölunda. Det var såklart ett stort steg att ta för mig som kom från lilla Älvdalen eftersom vi hade ett grymt bra lag.  

Mats Åhlberg, Dan Söderström, Hans Jax, Per-Olov Brasar, Christer Abris, Thommy Abrahamsson, Roland Bond, Gunnar Andersson, Olle “Mapa” Sjögren, Dan Labraaten, Kjell Brus, Ulf Mårtensson… Det var givetvis inte lätt att verbalt ta plats i omklädningsrummet för en 17-18 åring från Älvdalen. 
- ”Mapa” var på sista tampen då. När vi var i Finland nötte han på Labraaten då han fick matchstraff. När ”Mapa” inte riktigt platsade på slutet åkte han med och spelade i Allsvenska Juniorserien. Där var du tvungen att ha munskydd. Han hade aldrig haft något sådant och kunde knappt sätta på det, skrattar Lars Stenvall och fortsätter:
- I början var jag riktigt försynt. Det var ”Abrisarna” som härjade värst och Danne Söderström tjattrade som vanligt. 

Hur blev din relation till Christer Abris?
- Vi har jämt haft en bra relation så det var inga bekymmer även om han var lite vårdslös med sanningen emellanåt, skrattar förre Leksandsmålvakten.
- Nu jag inte träffat Christer på ett tag. Vi gamlingar hade en träff när Leksand mötte Oskarshamn innan slutspelet. Då var Thommy med men inte Christer och det var ett tag innan det som vi senast träffades.

Leksand vann sitt andra och Lasse Stenvalls första SM-guld säsongen 1972/73. Dock stod Christer Abris samtliga matcher. 
- Jag spelade inte många matcher, men jag tillhörde laget i alla fall. Jag var med på träningarna och delaktig på så vis. Vi hade ett fantastiskt lag och även om Christer var dålig fick han stå ändå. 
- Jag var lojal mot föreningen och det var inte så att man flyttade vid den här tiden. Det var inte bara att gå från ett till annat lag samtidigt som det var övergångssummor. 
- Visst var det klubbar som hörde av sig, men det var inte så väldigt seriöst. Jag fick oftast höra bakvägen att det fanns klubbar som var intresserade, men jag hade sagt utåt att jag trivdes bra här. Då blev det inte så aktuellt. 

Du kallades för Sverige bästa reservmålvakt vid några tillfällen…
- Ja, och det var något surr om att jag skulle få någon chans i Vikingarna (B-landslaget), men det blev inte så. 

Minns du idag din första match i högsta serien?
- Nej, men en match jag minns väl var mot AIK på Hovet. Vi vann med 2-1 och då blev det rubriker eftersom ”Honken” (Leif Holmqvist) stod i deras mål. Han var störst i Sverige vid den tiden. 
- Jag har träffat ”Honken” genom Christer några vändor, men inte så mycket. Han var ofta här och åkte båt med Christer. Annars var det mest på matcherna vi morsade på varandra. 

“Jag kunde väl då känna att han gärna fick göra någon dålig match ibland”

Säsongen 1974/75 blev lite av Lasse Stenvalls första säsong där han fick spela en hel del matcher. Leksand vann klubbens fjärde SM-guld, Stenvall stod åtta av matcherna men var fortfarande andramålvakt, men nu bakom Göran Högosta. 
- Den säsongen var lite stökigt eftersom jag låg i lumpen. Emellanåt var det lite drygt efter att jag kommit hem från skogen. 
- Sedan hade jag bättre kontakt med Christer än Göran. Jag hade inte mycket att göra med honom vid sidan av isen och var ingen jag umgicks med. Leksand hade ju tagit hit honom för att ta Christers plats och jag kunde väl då känna att han gärna fick göra någon dålig match ibland. Jag kan väl säga att det kändes bättre att jobba med Christer. Två olika personligheter. 

Trots att Lars Stenvall inte fick spela speciellt mycket i elitserien känner han idag ingen större besvikelse över det. 
- Nej, inte en besvikelse. Klart att jag hade velat spela, så var det, men jag spelade mycket i allsvenska juniorserien som var en riktigt bra serie. Det gjorde jag i alla fall under tre år och då fick jag spela matcher varje lördag. På torsdagarna och söndagarna var jag med A-lagets så jag fick matcher i alla fall. 

Du var hela tiden lojal mot klubben, men vad var det som fick dig att acceptera den här rollen?
- Jag trivdes bra här i klubben. Det var jättebra folk jag hade att göra med överallt. Sedan var vi ett kanongäng vid sidan om. 
- Däremot var det ett väldigt hallå om vi åkte på stryk. Då var det inte att vi ryckte på axlarna utan då jävlar. Hände det mer än en gång blev det att vi skulle rensa luften. 

Vilka var drivande i det där?
- Christer (Abris) var väldigt duktig där, men även Thommy (Abrahamsson). Dom var duktiga på att festa efteråt också, skrattar Stenvall och fortsätter:
- En anledning till att vi var så bra var just det här med att vi hade ett bra gäng. Sedan spårade det ur några gånger. Nu minns jag inte vilken säsong det var, men Ivan Hansen hade kommit hit. Han var framför buren vid Christer på en träning. Christer ”spearade” honom på ”tasken”. Ivan blev vansinnig och knölade ihop Christer som rasade ihop då han fick stryk. Då var det något knä som gick sönder och han hittade på att han inte kunde spela. 
- Det stod inte på innan Thommy kom inflygande på isen och ”stimma” på Ivan om att han var feg som flög på målvakten. ”Kom igen du också”, sa Ivan åt honom, men det vågade inte Thommy. I stället tog han lilla Erkki (Laine) och knölade ihop honom så axeln gick sönder lagom till slutspelet. Han var en målspruta, men då kunde vi inte ha med honom i slutspelet. 
- ”Pära” (Karlström) blåste av träningen och vi fick gå in i omklädningsrummet för det höll på att spåra ur helt. 

“Riktiga fighter på träningarna”

Blev det så här eftersom ni hade ett speciellt driv i gruppen?
- Ja, så var det. Det var riktiga fighter på träningarna också. Femmorna tävlade mot varandra och det var ingen som bad om ursäkt då. 

Trivdes du bra i den miljön?
- Ja, det var att ge och ta hela tiden. 

På träningarna mötte du dagligen landslagsspelare, men vem var svårast att möta som målvakt?
- Jag tror faktiskt det var ”Matta” (Mats Åhlberg). Ni skulle sett hans ”hook” på klubban. Han var inne och brände klubborna så dom blev in i helvete böjda. Blåslampan var framme hela tiden och ”Matta” eldade på. Han hade nog inte riktigt koll själv om det var tillåten ”hook” eller inte, men den var som en grävskopa. Den var såklart över gränsen och det var ett tag väldigt hallå om dom där ”hookarna” med mätningar och grejer.
- Han var spelskicklig plus att det var ingen som gav sig på Mats. Han fick vara ifred jämt och var aldrig någonsin inne i några större fighter. Han klarade sig fint. 
- Danne Söderström blev jagad av Brynäs ett tag. Det var en match i Gävle där dom satte på Danne en mikrofon. Brynäs hade fått reda på det där och var alldeles tokiga. Vi i laget visste ingenting heller, men ”Stigge” Salming i Brynäs var tokig. Vi undrade vad det var för fel på honom innan det kom fram att Söderström och ”Pära” gjort någon deal med en tidning om att spela in vad som sades på plan. 

Just relationen till Brynäs var viktig för Leksand under många år och är så fortfarande. 
- Det var alltid bra och tuffa matcher mot Brynäs. Dom hade lika mycket landslagsfolk som oss och båda lagen hade kanongäng. Matcherna mot Brynäs var nummer ett på den tiden. 

“Kanske inte var så jättedålig då jag hoppade in…”

Säsongen 1978/79 lämnade Göran Högosta Leksand samtidigt som Christer Abris kom tillbaka från WHA-spel med New England Whalers. Säsongen kom också att bli Lasse Stenvalls bästa. Totalt spelade han 14 matcher i elitserien den säsongen. 
- Om dom tyckte synd om mig eller vad det var vet jag inte, men jag fick många gånger pris som matchens lirare. Så var det i var och varannan match. I alla fall kanske inte var så jättedålig då jag hoppade in, skrattar Lasse Stenvall innan vi kommer in på en att en av Sveriges största målvaktstalanger vid den tiden, Stefan Lunner, kommit upp till Leksand från Skogsbo. 
- Stefan var jätte ung då han kom fram här. Han hade ett väldigt fint bollsinne, var duktig och hade ett par skapliga säsonger här. Sedan kom Peter Åslin från Mora och tog spaden av honom. När vi spelade fotboll på somrarna gick det inte att ta bollen av Stefan. Han spelade fotboll i Juniorlandslaget och var även i Brage under något år. Det var även ”Uffe Mårten” (Ulf Mårtensson). Han var också riktigt grym på fotboll. 

Om vi backar bandet lite, var du självlärd som målvakt eller hade du någon gång en målvaktstränare att jobba med?
- Nej, vi hade ”Pära”, men det var ingen speciell målvaktsträning även om han själv hade varit målvakt. Jag fick se och lära hur dom andra målvakterna arbetade. 
- När jag fortfarande bodde i Älvdalen var jag ner på en målvaktskurs där ”Pära” var målvaktstränare. Då kanske jag var 15 eller 16 år. Sedan var jag och Anders Kallur, jag vet inte hur vi hamnade där, borta i Gävle någon gång. Anders spelade nog i Falun då. Det här var innan jag kom till Leksand eller om det var under min första säsong här. Börje Salming var där och sköt på oss målvakter då. Jag tror det var att Dalarnas Ishockeyförbund skickade dit oss som representanter för distriktet. 

Hur utvecklade du ditt målvaktsspel under dina år i Leksand?

- Det var inte många kurser jag var på. Sedan tog jag hjälp av Christer. Vi diskuterade en hel del. Då gällde det att stå på benen. Det var som en gyllene regel. Första skottet skulle man stå på om man skulle klara en retur. 
- Nu står målvakterna på knä hela tiden, vilket är som deras grundställningar. Sedan hade vi nästan inga skydd på oss. Bröstmattan klippte jag av vid magen för att kunna vara rörlig. Efter matcherna och träningarna var jag blå på armarna och överallt för spelarna kunde skjuta även på den tiden. Nu skjuter alla bra, men då fanns tre, fyra i varje lag som var riktiga skarpskyttar. 
- Kenta Nilsson var väldigt duktig på att skjuta och dom får inte till hårdare skott idag än vad han fick då. 

Du har bott i Leksand sedan 1970, hur har du trivts socialt?
- Jag trivs att gå så här ute på dagarna, säger Lasse Stenvall och tittar bort mot hästhagarna där några av hans hästar strosar runt i solskenet. 
- Nu har jag hållit på med hästar under 40 år…

Dusterna med Per-Olov Brasar

Jobbar du ihop med Per-Olov Brasar?
- Nej, det gör jag inte. Vi har haft våra duster. Det sprack då han en gång hade lovat att köra, men hittade en annan som han trodde skulle slå min häst. Nu hade ”Peo” lovat mig först, men då tävlingen var hade inte hans häst en suck att komma till ledning. Jag sa till han som körde min häst ”Nu jävlar svarar du upp om han kommer”. Jag var vansinnig och efter det pratade vi inte med varandra på ett par år. Nu umgås vi så det är inga problem. 
- Efter Leksand spelade jag i Falun och han i Mora. Han ringde mig och frågade om han fick åka med oss hem efter matchen så slapp Mora köra förbi här med bussen. ”Det är väl inga problem”. Det här var första matchen i allsvenskan och vi spelade i Falun. Vi ledde med fyra eller fem mål. Då blev det något bråk framför målet. Jag fick tag i ”Peo” och sa till honom ”Håll dig lugn annars får du inte åka med oss hem”. Efter matchen skulle han inte åka med oss hem längre utan Mora fick skjutsa honom förbi här. 

Mellan 1980 och 1984 spelade Lars Stenvall för Falun. 

- Roger Lindqvist var tränare där då. Han frågade om jag ville spela där. Vi åkte ut ettan direkt. Det blev tjafs och säsongen efter ville Falun inte betala något. Då fick det vara. Den säsongen gick inte heller Falun upp. 
- Säsongen efter gick jag dit igen och då gick vi upp i ettan. Danne (Söderström) kom dit som tränare. Falun och Mora till allsvenskan efter jul. Vi ledde när serien vände. För vår del vände vi mot Luleå. Där uppe fick jag ett ryggskott så jag inte ens kunde sitta. Jag fick stå på flyget hem. Vi fick stryk där uppe och efter det rasade vi. ”Brusens” (Kjell Brus) korsband gick sönder och sjönk som ett sänke. 
- I sista matchen hade vi Mora. Vi behövde en poäng för att få kvala vidare i allsvenskan mot elitserien. När det var en och en halv minut kvar kom Micke Westerling fri och lurade mig så in i helvete. Han lade in pucken i mål och började jubla. Pucken var inne en ganska bra bit, men jag fick tag i pucken och satte i gång spelet. Mora-spelarna stormade in för att fira målet och det blev ett väldigt hallå. Domaren stod mitt på planen och såg aldrig att pucken var inne så Mora fick utvisning eftersom dom hade för många man på isen. 
- Det slutade med att vi inte gjorde något mål i vårt powerplay. När vi kom in efter matchen och var förbannade för att vi inte klarade en poäng fick vi reda på att i regelboken stod det att om det är mindre än två minuter kvar och du har för många spelare på isen ska det vara straffslag. 
- Falun lämnade in en protest till förbundet. Då var det så tajt med tid så den protesten fick aldrig Falun igenom. 

Det måste ha varit en skön rivalitet mellan Falun och Mora då?
- Ja, så var det. Mora hade inte något anseende hos några andra klubbar här uppe, berättar Lars Stenvall som inte var ensam leksing att åka vägen mellan Leksand och Falun. 
- När vi spelade i allsvenskan pendlade jag, Kjell Brus och (Per-Olov) ”Pola” Lundgren. Oftast körde vi vägen över Amsberg eftersom Sågmyravägen inte var något bra då. 

Tog jobb som målvaktstränare

Efter spelarkarriären var Lars Stenvall målvaktstränare i Leksand där han varit med om att utveckla en av svensk hockeys mesta NHL-målvakter. 
- Jag tror att det var Danne (Söderström) som tjatade på att jag skulle vara med. Samtidigt var jag med på juniorerna och hjälpte Sven Olsson. Bland annat spelade vi final i något Junior-SM (1992) uppe i MoDo då ”Foppa” och Markus Näslund var som bäst.
- Då stod Johan Hedberg i mål för oss. Han var bäst på plan trots att vi fick stryk med tvåsiffrigt i finalen (15-2). Johan hade jag hand om i juniorerna. Han var tjurig och en riktig vinnarskalle. Släppte han in mål på träningarna kunde han bli vansinnig och nästan grät emellanåt. 
- Nu är Johan tränare i Mora och han har verkligen gjort det bra med det materialet han haft där uppe. 

Hur mycket följer du hockeyn idag?
- Jag blir så grinig när det går dåligt, säger förra Leksandsmålvakten med ett leende. 
- Jag klarar knappt av att se på matcherna och knäpper över till något annat när jag ser att det inte kommer gå något bra. Sedan är jag till hallen och tittar ibland, men nu är jag riktigt nervös när Leksand spelar. Det är tydligen så jag blivit då jag är gammal. Jag har inte blivit lugnare med åren i alla fall. 

Var du nervös då du satt på bänken som reservmålvakt?
- Nej, då kändes det inte som det gör nu. Idag kan jag vara helt slut efter att ha sett en match. 

Vilken kontakt har du med dina tidigare lagkamrater?
- Det blir att jag springer på några av dom ibland på Noret, men det är inte så många kvar här. Jan-Åke Danielson, Ove Pettersson… ”Matta” brukar jag morsa på ibland i affären. ”Bolle” (Roland Bond) ser jag någon gång om året. Samtidigt har ingen varit ute på två år för den här pandemin. 
- Vi har biljetter på hockeyn som vi får bruka, men det har knappt varit någon som tagit sig dit ens fast det bara att ringa tre dagar innan så får du en sittplatsbiljett. 

Hur ser Lars Stenvalls liv ut idag?
- Jag håller på med hästarna. Sedan är frågan hur länge det här ska gå med det Putin håller på med, vart det ska ta vägen. Allt blir så väldigt dyrt och alla foderpriser kommer sticka i väg. Bensinpriset ökar så det drar också i väg om vi ska ut och resa, men prispengarna ökar inte. Det är tur att jag kan sköta om hästarna själv. 
- Hästarna är en hobby så det får kosta och är ingenting jag blir rik på. Men nog skulle jag utan vidare tåla om dom sprang in en miljon (skratt). Jag får till mat i alla fall. Själv tränar jag bara hästar och sedan är det andra som kör, avslutar Lars Stenvall innan vi går ner och hälsar på tre av hans hästar som gottar sig år lite hö samtidigt som solen värmer gott över Heden.