Stormålvakten från Sandviken – Old School Hockey Michael Sundlöv

Idag känner vi honom bäst som sportchef. Men Michael Sundlövs spelarkarriär ska inte glömmas bort. Målvakten har OS-guld, SM-guld och ett VM-silver. Idag berättar han om sin karriär.

När vi talar om Sandviken och idrott sammankopplar man ofta det till bandy, men lite längre tillbaka i tiden även till fotboll. Ishockey och Sandviken? Nja, jag kan inte påstå att kopplingen kittlar direkt även om legendariska Brynäsare som Lars-Göran Nilsson och Håkan Wickberg spelat och tränat laget när klubben huserade i Division 3.
– Absolut! Visst förknippar man Sandviken med bandy och till en viss del även till fotboll berättar Modos sportchef, Michael Sundlöv, när vi inleder vår intervju om hans mycket fina karriär.
– Jag är uppväxt i Sandviken och anledningen till att jag blev hockeykille var att jag är att mina två morbröder var inbitna Brynäsare. Mina morbröder var ju mina idoler.

Foto: Arkivbild

Redan som femton åring kliver Michael Sundlöv in målet hos Sandviken i Division 3. Tränare är Håkan Wickberg och i laget fanns bland andra Lars-Göran ”Virvelvinden från Vuollerim” Nilsson och blivande Brynässpelaren Ulf Andersson.
– Jag fick hoppa in någon match då Håkan Wickberg var tränare där. Vi vann trean det året. Det var alltså året innan jag flyttade till Leksand.
– När jag var grabb hemma i Sandviken hängde jag jämt på Jernvallen. Man gjorde allt för att få hjälpa A-lagskillarna. Jag bar trunkar fyllde på vatten och så vidare. Visserligen var Håkan och Lars-Göran två av mina stora idoler, men i och med att man alltid var där vid uterinken blev det inte speciellt märkvärdigt när det väl var dags för mig att spela i A-laget.

Var Ulf Andersson lagets stora stjärna vid sidan av Lars-Göran Nilsson vid den här tiden?
– Ja, men Uffe var från Österfärnebo. Han spelade ett par säsonger för Brynäs (1981-83) innan han flyttade vidare till Västerås och senare även Björklöven.

Leksand nämner du, hur hamnade du där?
– Trots att Leksand inte var någon klubb jag hade lidelse för som grabb hade jag inte så mycket alternativ. Jag kom aldrig med till Gästriklands TV-pucklag vilket innebar att jag inte kunde söka in till Rikshockeygymnasiet.
– Det var bara att bita i det sura äpplet och flytta till Leksands hockeygymnasium i stället. Jag var där i två år, men jag gjorde nog inget större väsen av mig under dom åren.

Var det aldrig aktuellt med spel i Leksands A-lag?
– Nej. Jag gjorde på sin höjd någon träning med A-laget och det var dessutom då några andra av dom andra målvakterna var borta av någon anledning. I första hand gjorde jag två säsonger i Leksands J18, men även några matcher i J20-laget. Efter åren i Leksand flyttade jag hem till Sandviken igen.

Det blir två väldigt bra år för Michael Sundlöv i Sandviken. Första året går Sandviken till kval, men lyckas inte ta sig upp i tvåan. Andra årets spel i Kvalserien blir mer lyckad.
– Vi vinner kvalet över Norrsundet och går upp i tvåan. Det gick ganska bra för mig och efter kvalserien ringer Brynäs och undrar om jag vill ta den sista målvaktsplatsen i klubbens J20-lag.

När man blickar tillbaka på Brynäs juniorlag från den säsongen hittar man namn som Per Schederin, Mats Bäcklin, Mikael Enander, Jan-Erik Stromqvist, Janne Larsson…
– Det var framförallt Janne Larsson som var den stora talangen och den som fick vara med mycket i A-laget. Just den säsongen var det annars Schederin och Lasse Andersson som var uppe där och spelade en del. Undrar om inte även Patrik Lindh var uppe i A-laget det året.

Hur mycket var du själv med och tränade med A-lagsmålvakterna Åke Liljebjörn och Lasse Eriksson vid den här tiden?
– Jag var med som reserv i någon träningsmatch på försäsongen och även på en del träningar, men jag var aldrig med i någon elitseriematch den säsongen.

LADE GRUNDEN I SKUTSKÄR

Det blir bara en juniorsäsong i Brynäs innan Michael Sundlöv flyttar vidare.
– Tanken var att jag skulle spela som överårig ytterligare en säsong i J20 och samtidigt vara tredjemålvakt i A-laget. Nu blev det inte så utan jag fick ett kontrakt med Enköping i Division 2 som gjorde att jag först spelade där en säsong.
– Då hade Mats Bäcklin och några andra killar från Brynäs varit och spelat med Skutskär i Division 1. Bäcklin var en av killarna som jag umgicks mest med. Han tjatade på ”Tigern” (Lennart Johansson) om att Skutskär skulle värva mig till laget. Jag minns väldigt väl då vi stack i väg till Scandic borta i Hagaström för att träffa ”Tigern” och en annan kille från klubbens styrelse.
– Nu efteråt har jag fått höra att ”Tigern” undrade efter vårt möte – Vad ska vi med den där seniga lilla killen till?
– Det gick ju ganska bra tillslut. ”Tigern” och jag har skrattat åt just det här några gånger.

Hur viktig var säsongen i Skutskär för din utveckling som målvakt?
– Det var i Skutskär som jag lade grunden för en stor del av min karriär. Trots att ”Tigern” inte trodde på mig den där dagen ute på Scandic så trodde han i alla på mig under resten av säsongen. ”Tigern” lät mig spela mer eller mindre alla matcher det året och det var han som sedan tjatade upp mig och Peter Gustavsson till Brynäs.
– Med andra ord har jag ”Tigern” att tacka för mycket, men även Mats Bäcklin eftersom det var han som tjatade på ”Tigern” att ta mig till Skutskär.

Hur ser du tillbaka på Elitseriedebuten?
– Säsongen 1987/88, Modo borta och vi förlorade med 4-1. ”Sasse” (Ulf Sandström), som hade fått någon målknäpp och fullkomligt öste in mål den säsongen, gjorde ett av målen. Ove Pettersson, som jag kände igen från mina år i Leksand, gjorde även han ett mål.
– Själva matchen minns jag inte mycket närmare mer än att det var jäkligt pirrigt och nervöst innan matchen drog igång. (Övriga Modo mål gjordes av Anders Wikberg och Urban Nordin medan Brynäs mål gjordes av Peter Eriksson)

Säsongen avslutas mycket trist för Brynäs då klubben sparkar sin tränare Tord Lundström med bara fem omgångar kvar att spela. Det här var den 10:e mars och då hade inte Brynäs vunnit sedan den 26:e november.
– Jag som ny tänkte väl inte mycket på det här. Trots att Tord Lundström kanske är den största Brynäsaren genom alla tider funderade vi spelare, eller i alla fall inte jag, mycket på tränarbytet. Nu var det Kjell Lind som var tränare och det gav väl inga speciella vibbar i omklädningsrummet utan det var bara att gå ut och köra på.
– Det jag minns starkast från den här säsongen var hur erbarmligt dåligt vi spelade efter jul.

Michael Sundlöv lägger en ros i målgården vid Wille Löfqvists minnesceremoni.

På tal om tränare, vem har betytt mest för din utveckling som hockeymålvakt?
– Det går naturligtvis inte att säga att bara en tränare varit den mest betydelsefulla. ”Tigern” var den som först trodde på mig och lyfte upp mig till Brynäs. Kjell Helling var min första målvaktstränare i Brynäs och han betydde väldigt mycket liksom Staffan Tholson. Staffan var den som först satsade på mig som A-lagsmålvakt.
– Wille Löfqvist är också en person som har betytt väldigt mycket för mig allt sedan han kom tillbaka och började jobba kring Brynäs och laget. Han har hjälpt mig med mycket genom åren. Tommy Sandlin måste man också beundra som stått ut med mig alla år, skrattar Sundlöv.
– Nu har jag säkert glömt någon, men överlag har jag haft väldigt bra ledare under mina år i Brynäs.

Håller du med om att säsongen 1988/89 kom att bli ditt genombrott?
– Det var väl runt tio omgångar in i serien den säsongen, en lördagsmorgon innan träningen, som Tholson sa till mig – I morgon är det du som står borta mot Södertälje. Efter den matchen har det rullat på och jag har egentligen hela tiden, förutom sista säsongen i Brynäs, varit ordinarie.
– Slutet av matchen minns jag ganska väl. Det stod 4-4 och Conny Jansson i Södertälje kom helt fri. Jag lyckades rädda skottet med yttersta skridskospetsen så pucken gick upp i nätet bakom målet. Hade den pucken gått in kanske min karriär hade sett helt annorlunda ut. Det är små marginaler som vi pratar om mellan succé och fiasko.

EN AV GULDHJÄLTARNA

Säsongen 1992/93 kom att bli ett nytt guldår för Brynäs. Laget kommer tvåa i elitserien efter Västerås. Kvartsfinalspelet mot Leksand vinner Brynäs med 2-0 i matcher.
I semifinal väntade Malmö som besegrats med 2-1 i matcher. Anmärkningsvärt att notera är att Brynäs vann båda matcherna i Gavlerinken mot Malmö utan att släppa in något mål, 8-0 och 5-0.

I finalen väntade sedan Luleå.
– Under åren 1988 till 1990 värvade Brynäs väldigt många bra spelare och många av dom spelarna födda 1964, 1965 och 1966 gjorde en fantastiskt fin säsong det året. Jag tänker på bland andra Janne Larsson, Tom Bissett och Anders Huss. Vi hade dessutom ”Masken” Carlsson som var lite äldre. Fast framförallt kom det upp väldigt många yngre spelare som gjorde fantastiska säsonger. Ove Molin, Peter Larsson, Jonas Johnson, Anders Gozzi och Andreas Dackell.
– Vi hade ett jäkla bra men framförallt komplett lag som Tommy Sandlin hade fåt jobbat med ett par säsonger, och gjort det väldigt bra.

Brynäs låg under med 2-1 i matcher efter finalseriens första tre matcher då det väntade en ny tuff bortamatch i Delfinens Ishall uppe i Luleå. Hemmalaget hade med stor sannolikhet redan bokat bort på någon lokal nere på stan för att fira guldet. Men ett tal om Samurajer kom att grusa norrbottningarnas planer.
– Vi flög upp till Luleå och skulle äta nyponsoppa och müsli på Scandic. Jag var som vanligt, jag ville bara gå in i mig själv och komma ner till hallen, gärna två och en halv timme innan matchen.
– Alla trodde genomgången skulle vara som vanligt med att Tommy skulle gå igenom kedjorna. När han började svamla om Samurajer och japanska krigare tänkte jag bara att nu får han fan ge sig. Lägg av nu så vi får gå ner till hallen. Ta mig här ifrån. Tommy pratade länge och jag märkte själv att ju längre han berättade desto mer fascinerad blev jag och alla andra.
– Aldrig tidigare och heller aldrig senare har jag känt mig så säker på att vi inte kunde förlora som när vi gick dom där femhundra meterna till hallen efter att Tommy pratat klart. Jag kan inte med ord beskriva eller återberätta det här på ett bra sätt, det var en helt otrolig upplevelse.

Guldhjälten Dackell.

Brynäs vinner finalen uppe i Delfinen med 6-2 efter att bland annat Tom Bissett gjort två mål. Den femte och avgörande finalen leder Luleå med 1-0 när tredje perioden går igång.
13.39 in i perioden kvitterar Andreas Dackell.
18.11 in i perioden, 2-1 Andreas Dackell.
19.54, Andreas Dackell spelar fram Anders Gozzi som gör 3-1 och hela Gavlerinken brister ut i ett förlösande jubel.

Var Andreas Dackell Sveriges bästa spelare den här säsongen?
– Nej, det tycker jag nog inte. Däremot säsongen 1994/95 tycker jag att han var det.
– Vid finalspelet 1993 spelade han tillsamman med Thomas Tallberg och Jonas Johnson. Deras kedja var otroligt bra och det man kan nästa säga att ”Dacke” gjorde alla tre målen i den sista perioden, även om det var Gozzi som var den som gjorde trean framspelad av just ”Dacke”.

Du spelade i Brynäs fram till och med säsongen 1997/98, när var ni närmast att vinna ytterligare ett guld?
– Jag var med som reserv en match 1999 då Johan Asplund var skadad, men det räknas inte.
– Helt klart var vi närmast 1995 då vi mötte HV71 i finalen. Vi kvitterade till 2-2 i matcher nere i Jönköping och jag minns hur skönt det var att få tyst på alla där nere i hallen. Det kändes som att nu hade vi övertaget.
– I den avgörande finalen hemma i Gavlerinken sliter jag av lårmuskeln och kan inte spela den sista perioden. Lasse Karlsson kom in. Fråga mig inte hur perioden såg ut eller varför det gick som det gick för jag såg inte mer av den matchen. Jag vet bara att HV71 vann till slut.

Man talar ofta om practical jokes och andra upptåg som förekommer i omklädningsrummet. Under alla dina år i Brynäs, vem har varit jobbigast att dela omklädningsrum med av just den här anledningen?
– ”Masken”(Svaret kommer blixtsnabbt)!
– Det värsta var nog att han aldrig erkände att det var han som gjort något. Gav man dessutom igen på honom så blev det alltid ett jäkla liv. Jag kan med ganska stor säkerhet säga att ”Masken” var inblandad i 99 procent av alla practical jokes som förkom under dom säsongerna vi spelade tillsammans. Det var med största sannolikhet likadant när han var med i Tre Kronor.

VANN OS-GULD – UTAN ATT FÅ SPELA

Redan i juli 1990 registreras Michael Sundlöv för sin första landskamp. Det var i Kennewick, USA där Sundlöv satt reserv bakom Thomas Östlund då Tre Kronor körde över Schweiz med hela 8-0. Den matchen ser dock inte Sundlöv själ som sin riktiga debut.
– Nej, det gör jag inte eftersom jag inte spelade en minut under den turneringen.
– Sweden Hockey Games 1993 var min riktiga debut. Jag stod två matcher i den turneringen. Först mot Kanada som vi vann med 9-2 och sedan avslutningsmatchen mot Ryssland som vi förlorade med 4-2. Den turneringen var otroligt stor att fått vara med och spela eftersom det är som svensk spelare det största du kan spela efter OS, VM och World Cup. Nu fick jag dessutom pris som turneringens bästa målvakt. Ett pris som jag uppskattade mycket.

Vid Sweden hockey Games 1993 och även vid VM samma år kamperade du ihop med Peter Åslin som gick ur tiden i januari 2012, bara 49 år. Hur fungerade ert samarbete?
– Helt okej. Peter och jag var nog ganska lika som personer. Vi pratade inte speciellt mycket utan var i stället fokuserade på att tävla. Jag hade en väldig respekt för Peter som person och det tror jag att han även hade för mig.
– Peter var dessutom en av mina förebilder när jag växte upp och jag följde hans karriär sedan han var femton eller sexton år och spelade i Norrtälje. Det var nämligen som så att jag brukade tillbringa somrarna i Öregrund hos min Mormor. Eftersom Peter var från Norrtälje klippte hon ut allt som skrevs om Peter och det här läste jag självklart.
– Även om vi inte hade så mycket kontakt genom åren har jag alltid haft uppfattningen att Peter varit en väldigt juste och trevlig kille. Det är åt helvete, rent ut sagt, att det skulle gå så här för honom.

Vid VM 1993 tar sig Tre Kronor fram till final, där Ryssland vinner med 3-1, efter att German Titov och Andrei Nikolishin mer eller mindre avgjort matchen med varsitt mål i första perioden. Andrei Khomutov gör 3-0 i andra perioden innan Mikael Renberg gör 3-1 i tredje perioden, som blev slutresultatet.
– Är det något jag ångrat i mitt hockeyliv så är det att jag inte stått på mig mer och tagit större plats. Märkligt nog har jag inte stått någon match i varken VM 1993 eller OS 1994. Det var ju bara dom två stora turneringarna som jag var med i.
– Jag kan inte förstå idag varför jag inte chansade lite mer och levde efter devisen att då får väl bära eller brista, nu kör vi.

Guldlaget 1994.

Hur upplevde du alla turer kring målvaktsfrågan vid OS 1994 i Lillehammer där Tre Kronor vann guld efter stor straffdramatik mot Kanada i finalen?
– Från början var Håkan Algotsson och jag första och andramålvakt, Salo var faktiskt bara tredjemålvakt när turneringen började. När sedan Curre Lundmark skulle byta målvakt hoppade han över mig och tog in Salo i stället.
– Ganska nära efter finaldagen skulle elitserien dra igång och jag minns ganska väl hur Tommy Sandlin ringde till Curre Lundmark och sa att om inte Sundlöv ska spela skickar du hem honom så han får träna i stället. Vi vill ha en Sundlöv i form när serien börjar igen.
– Jag åkte hem, tränade ett pass, spelade en match mot TPS i Långshyttans kalla tält. Vi vann med 5-0. Jag hann knappt komma innanför dörren efter matchen så ringer Curre och säger att Algotsson åkte hem till Göteborg för att hans fru skulle föda barn, så det är nog bäst att jag masade mig dit igen.

Finalen tillbringar du som reservmålvakt till Tommy Salo. Var det rent av jobbigare att följa finalen från sidan i stället för att stått mellan stolparna?
– Helt säkert. Fast jag är inte var inte så förvånad över att det var just ”Foppa” (Peter Forsberg) som kom att avgöra finalen på det sätt han gjorde. Jag var ju reservmålvakt och den som alltid fick vara kvar efter träningarna för att stå i mål om några utespelare vill träna extra. Sist av var alltid ”Foppa”. Han var kvar och sköt, slog straffar och så vidare. Han var en otrolig tränings och tävlingsmänniska.

Var Peter Forsberg eller Tommy Salo den egentliga finalhjälten?
– Jag skulle nog säga att båda prestationerna var lika stora, men jag tycker att det fanns fler hjältar i laget. Utan deras prestationer hade vi heller aldrig vunnit guldet. Magnus Svenssons 2-2 mål är en av flera ytterligare prestationer jag tänker på.

SPORTCHEFEN SUNDLÖV

Idag känner vi Sundlöv mest som sportchef.

Du klev in i kostymen som sportchef i Brynäs 2004, vad har varit tuffast på den resan?
– Det var väldigt tufft och framförallt råddigt när jag klev in i jobbet lockoutsäsongen 2004/05. Då var man visserligen fylld av energi och kunde sitta uppe halva nätterna och jobba med att få hit spelare från NHL. Jag har säkert tio, kanske rent av femton, färdigskrivna kontrakt där det bara fattades en signatur. Men in sista stund har spelaren i fråga hoppat av och helt enkelt inte velat åka till Europa och för att spela.
– Sista året med Leffe Boork var också tufft. Det hade fungerat jättebra med Leffe under två år och trots att vi tappade Nicklas Bäckström till Washington tyckte vi alla att satsningen på en stor trupp kändes väldigt bra.
– Vi gjorde en bra försäsong och inledde elitserien bra. Bland annat slog vi Linköping med 9-1. I tredje omgången åkte vi ner till Södertälje och förlorade med 2-1. Det var väl ingen stor förlust i våra ögon, men när vi kom ut i korridoren insåg vi att det här kunde få oanade konsekvenser. Journalisterna var på Leffe och ifrågasatte varför han lämnade flera bra spelare hemma och så vidare. Efter den matchen var snöbollen i rullning.

Ni ersatte Leif Boork med Thomas Thelin och Olov Öström.
– Det stämmer och ska man se krasst statistiskt på det bytet så var vi faktiskt elitseriens bästa lag under seriens sista tjugo matcher.
– Vi kom trots det aldrig i kapp och då försvann även energin ur gruppen. Jag minns väldigt väl när vi skulle spela mot Djurgården borta en lördag. På vägen ner fick vi besked att dom hade borrat hål i något rör på Globen så vi fick återvända hem för att i stället åka ner och spela på söndagen.
– Vi förlorade med 3-1 och känslan var att det var stunden då allt kraschade. Jag själv sprang in i en glasdörr och mitt i allt kaos var jag helt enkelt tvungen att hoppa av.
– Det drev som var mot Brynäs var hemskt. Okej, ville man jaga mig och framförallt hänga ut mig kunde jag ta det. Men det fanns vissa journalister, som jag inte ens vill namnge, som gick långt över gränsen och gav sig på rena personangrepp på vissa personer. Det var riktigt hemska veckor, avslutar Michael Sundlöv som nu alltså är sportchef i Modo.