Förra säsongen slutade klubben på en tiondeplats i grundserien, men lyckades skrälla sig hela vägen fram till en semifinal innan Zug, som sedermera skulle gå och vinna det schweiziska mästerskapet, blev en för stor utmaning. Tillsammans med Bert Robertsson var denna framgång något som den 46-årige norrbottningen ville bygga vidare på, men med sin egen tvist.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Resultatet? En fjärdeplats i NL och en säkrad Champions Hockey League-plats till nästa säsong.
– Rapperswil har alltid varit en klubb som krigat för sin överlevnad och de har varit upp och ned mellan första- och andraligan. Det har varit en klubb som varit en bottenklubb över tid, så det är många vanor som vi ville förändra, förklarar Stefan Hedlund för hockeysverige.se.
– Vi ville förändra sättet man bedrev isträningar, hur man tränade fys, hur man åt, sov och höll möten. Vi har försökt bryta alla tidigare mönster. Vi trodde att det skulle ta lång tid, men det har gått fortare än vad vi någonsin kunnat drömma om.
Fjärdeplatsen var Rapperswil-Jonas bästa tabellplacering i den schweiziska ligan sedan 2005/06. Då hade laget svenska spelare som Christian Berglund och Mikael Samuelsson i laget. Därefter spenderade klubben tre säsonger i andraligan mellan 2015 och 2018 innan man studsade tillbaka till högstaligan. Därefter har placeringarna blivit två tolfteplatser och en tiondeplats, innan Hedlund tog laget till fjärdeplatsen denna säsong.
I årets lag är den förre SHL-backen Emil Djuse det enda blågula inslaget på isen. Lagets interna poängliga vanns av den tjeckiske veteranen Roman Cervenka som med sina 64 poäng var 34 poäng före tvåan Leandro Profico.
– Vi är jättenöjda med vår grundserie. Att få spela Champions Hockey League nästa säsong hade vi inte räknat med inför säsongen, direkt. Det är många saker som gått fortare än förväntat. Vi trodde kanske att dessa förändringar var något vi skulle få betalt för år två eller år tre, möjligtvis. Utifrån det perspektivet har saker och ting gått mycket fortare än förväntat, säger Hedlund.
Desktop ad in article Mobile ad in article
PRISATS SOM ÅRETS TRÄNARE
Framgångarna har inte gått obemärkt förbi, heller. Tack vare den framgångsrika säsongen med Rapperswil utsågs Stefan Hedlund tidigare i veckan till årets tränare i den schweiziska ligan.
– Det var någon som sade att det var två svenskar som har fått det här priset: John Slettvoll och jag. Oavsett om det stämmer eller inte så är det en jätteära för mig. Det här var ingenting jag hade förväntat mig. Detta är mitt första år som huvudtränare på den här nivån, så i ärlighetens namn var jag förberedd på en tuff säsong som ny tränare i en ny organisation. Det känns jätteroligt och hedrande.
För Stefan Hedlund bottnar det individuella priset i det förtroendet han, Bert Robertsson och den andra assisterande tränaren, Sven Berger, får av klubben i allmänhet och general managern Janick Steinmann i synnerhet. Steinmann och Hedlund känner varandra sedan svensken spenderade två säsonger i Zugs organisation mellan 2017 och 2019 och var den som övertygade Hedlund att lämna Skellefteå för att hoppa på utmaningen med Rapperswil.
– Han har verkligen gett mig och de andra alla möjligheter och verktyg för att göra en förändring i både spelsätt och ledarskap. Vi förlorade de fem första matcherna, men vi i ledarteamet kände ändå fullt stöd från honom och resten av klubben. Det är en nyckel, menar Hedlund.
“FINNS MÅNGA SOM VILL HA MITT JOBB”
Både Stefan Hedlund och Bert Robertsson har ett förflutet i Skellefteå AIK, men de två har aldrig tidigare tränat ett lag tillsammans. Robertsson huserade i den västerbottniska klubben mellan 2011 och 2019, medan Hedlund klev in i klubben efter att Robertsson lämnat för tränarjobbet i Linköping. Duon har dock gemensamma vänner och kände således varandra bra innan de tog tränarjobbet i Rapperswil. Bland annat träffade Robertsson sin fru på ett bröllop som både Robertsson och Hedlund befann sig på en gång i tiden, berättar Hedlund.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Att en gång få stå på tränarbänken tillsammans har därför varit ett mål för de två.
– Vi har länge pratat och drömt om att få jobba i ett lag tillsammans, men att det blev vid den här tidpunkten och här i Rapperswil var kanske bara en jävla massa tur, säger Hedlund som är tacksam över att kunna ha en landsman vid sin sida under sitt första, stora tränarjobb utomlands.
– Jag behöver aldrig oroa mig för om han har min rygg eller inte. Lojaliteten härnere är jätteviktig. Det finns jättemånga som vill ha mitt jobb på ett eller annat sätt, så att veta att man har en lojal kille vid sin sida är ovärderligt.
Vilka är de största skillnaderna med att coacha i Schweiz jämfört med Sverige?
– Det är en annan kultur och de är redo för en lite annan typ av ledarskap. Sedan är hockeyn mycket mer offensiv än i Sverige. SHL är nog Europas bästa defensiva liga. Här är det mycket mer fram och tillbaka och ett öppnare spel generellt. Hockeyn är väldigt annorlunda.
Just den öppna och offensiva hockeyn är något som faller Stefan Hedlund i smaken.
– Det var därför jag gillade Skellefteå AIK också, då de hade den grundfilosofin. Det är mycket roligare. Det är nog roligare för spelarna, också. Jag vill tro att det är mer utvecklande för spelarna att spela en offensiv hockey.
– Underhållningsvärdet är också högt. Här har vi utsålda arenor varenda match, mer eller mindre. Det är ett högt underhållningsvärde på matcherna härnere och det syns på läktarna, om man säger så.
Desktop ad in article Mobile ad in article
***
Med sig på äventyret i Rapperswil, som ligger idylliskt beläget på en udde i Zürichsjön och en halvtimmes bilfärd från Schweiz största stad Zürich, är frun Pernilla samt parets tre söner. Parets dotter bor mestadels hemma i Sverige, men besöker familjen när tillfällen ges.
Den äldsta sonen, William, har själv börjat göra sig ett litet namn på den schweiziska hockeyscenen. Han har öst in poäng i juniorserien med både Zugs och Rapperswils U20-lag, samtidigt som han fått chansen i 13 matcher i den schweiziska andraligan med Zugs akademilag.
För tre veckor sedan skrev 18-åringen på ett treårskontrakt med NL-klubben Ambrì-Piotta.
– Han ska vara oerhört tacksam att han har fått vara här nere under sin uppväxt och fått göra sin år i Schweiz, vilket gett honom, Lucas och Ludvig en schweizisk licens. Jag tror William först nu förstår hur värdefullt det faktiskt är. Nu får han ett jobb som professionell hockeyspelare i tre år. Han kommer nog att tacka mig någon gång här i framtiden, säger Hedlund med ett skratt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Stefan Hedlund beskriver tillvaron i Rapperswil som ”behaglig”. Den längsta bussresan som laget har under säsongen är fyra timmar lång, vilket får klassas som nästgårds jämfört med restiderna som 46-årignen vant sig med under sin tid som juniortränare i Luleå och som SHL-tränare i Skellefteå.
– Det är nära till väldigt många härliga ställen och ett väldigt säkert, tryggt och ordningsamt land. Jag tycker att Schweiz är ett fantastiskt land att få verka i, det måste jag säga.
“SVÅRT ATT BEHÅLLA LEDARE OM MAN BETALAR DEM SÄMRE ÄN SPELARNA I FJÄRDEKEDJAN”
Därför var det inga tvivel när Rapperswil-Jona i slutet av januari slängde fram ett nytt kontraktsförslag på bordet. Kontraktsförlängningen som 46-åringen skrev på för drygt två månader sedan innebär att han har ett avtal med den schweiziska tabellfyran över säsongen 2023/24.
– Det var självklart för mig att stanna. Får man lite flyt och framgångar härnere så blir det snabbt att det kan byggas upp ett litet intresse runt en, men både jag och klubben var tydliga med att vi ville fortsätta, säger Hedlund.
– Som tränare måste man också vara tacksam att man har möjlighet att jobba i en miljö där man känner sig uppskattad. Vi har något kul på gång här. Samtidigt kan jag inte heller hålla på att ”kajka runt” med familjen överallt. Mina barn trivs här och de gillar att spela här, så det var aldrig ens aktuell att lyssna på andra anbud.
Det är ju inte någon hemlighet att spelarna får skäligt betalt i Schweiz. Även tränarna kan göra sig en fin hacka därnere också, va?
– (skratt) Jag fick så otroligt mycket skit av mina barn när jag kommenterade lönerna senast, så jag får väl passa mig för vad jag säger. Jag tror jag nöjer mig med att säga att tränarlönerna här i Schweiz är bättre än i Sverige och att jag säkert tjänar bättre än jag förtjänar.
Är tränarna hemma i Sverige underbetalda, tycker du?
– Alltså… Jag tror att glappet mellan de bäst betalda spelarna och tränarna bör vara mindre, kan jag väl säga. Att en assisterande tränare ska tjäna mindre än spelarna i fjärdekedjan… Då tror jag inte att man har kvar sina assisterande tränare speciellt länge. Att ha samma tränare och bygga med kontinuitet är också något jag tror bygger grunden för framgång. Se på Roger Rönnberg i Frölunda eller Sam Hallam i Växjö. Det krävs att behålla nyckelpersoner som dessa över tid och då tror jag att det är svårt att behålla ledare om man betalar dem sämre än spelarna i fjärdekedjan.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur länge till ser du dig coacha nere i Schweiz, om du själv får bestämma?
– Det är en jättesvår fråga. Jag vet hur tuff tränarmarknaden härnere är och jag vet hur resultatbaserat allt är. Vi har som avsikt att försöka göra ett par år härnere, åtminstone. Lukas behöver göra två år till för att få schweizisk licens, bland annat. Men det är svårt att säga. Nu är jag här och nu vill jag stanna här, men jag är också ödmjuk inför det faktum att det kan förändras fort också.
Först och främst ligger fokus nu på den stundande kvartsfinalserien mot Davos. Klassikerklubben, som har Jörgen Jönsson på tränarbänken, slutade på en femteplats i grundserien och har spelare som Mathias Bromé, Magnus Nygren och Dennis Rasmussen i laget.
– Jag ser på det med stor ödmjukhet. Vi har gjort en resa den här säsongen där vi lyckats slå oss in på den övre halvan, vilket vi är jättenöjda med. Nu är nästa steg att etablera sig och ta sig vidare i slutspelet år ut och år in. Det kommer att bli en utmaning. I år var det första gången som klubben var klar för en kvartsfinal med fem omgångar kvar och det kunde vi inte hantera så bra, kanske.
– Den vinnarkultur vi vill bygga upp här gör man inte över en natt. Nu står vi inför en ruggig utmaning mot Davos. De är en jätteklubb med en fin historia, är vana att spela i slutspel och har många etablerade spelare. De är jättefavoriter på förhand och vi står inför en stor utmaning, men vi ska försöka hitta en väg för att kunna utmana dem.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Toppbild: Imago & Bildbyrån
Foton i texten: Imago
