SM-guldmedaljören som blev begravningsentreprenör

Per Brandser, tidigare Karlsson. Känns det hockeynamnet igen? Den nu 65-åriga backen har trots allt vunnit tre SM-guld med Leksand och valt att tacka nej till Los Angeles Kings. Efter karriären som spelare valde han att ta över en begravningsbyrå hemma i Vansbro. Det ledde till att han under tio veckor fick jobba med att ta hem offer, både barn och vuxna, efter Tsunamin i Thailand 2004 som tog 300 000 människors liv. 543 av dessa var svenskar.

Varför han idag heter Brandser och inte Karlsson?
– Enkelt, säger Per Brandser när han och hans fru, Marit, slår sig ner på min altan i Ullvi i Leksands utkanter.
– Jag och Marit gifte oss och då hade jag inget val. Det var bara till att byta namn, skrattar 65–åringen som är född i värmländska Kil.
– Jag är född i Stora Kil som är en förstad till Karlstad. En som kommer därifrån hoppar höjd och är inte så lång, alltså Stefan Holm. Nu är även hans son en väldigt duktig höjdhoppare. Vi flyttade till Vansbro då jag var sex år för att min pappa var järnvägare. Då var Kil en stor järnvägsknut, men så även Vansbro. Då flyttade pappa ”hem” 1960, alldeles lagom då jag fyllde sju år och skulle börja i första klass.
– Jag tror att Vansbros storhetstid i hockey var säsongen 1960/61. Då spelade man en oavgjord match mot Morgårdshammar. Hade Vansbro vunnit den hade man fått kvala till högsta serien. Då var jag åtta år och mina idoler då spelade i Vansbro AIK. Det var Torsten Bössfall, målvakt som senare spelade i Mora, Torsten Hansson som också gick till Mora, Jan Olsén som gick till Frölunda och Bengt ”Mulle” Svensson som kom att prova att spela för Leksand.
– ”Mulle” var en av de första spelarna i Sverige som spelade med linser. De var av glas och han tappade dem i Leksand på ishockeyplan så ”Land– Axel” som var vaktmästare där då fick leta linser. Med andra ord gick det inget bra för Bengt Svensson så han fick åka hem.
– Den som var lite större och spelade i Vansbro då var Lasse Peterson. Han var ortoped och blev landslagsläkare. Han gick till Frölunda på tidigt 60– tal.

Vad fick dig att börja med hockeyn?
– Det fanns inget annat. Jag var lång och lite långsam så jag fick stå i mål i fotbollen med juniorlaget. Sedan körde jag orientering, men det var så segt. Det var hockeyn och stjärnorna som jag nämnde som var det jag fastnade för.
– När jag var 15 år ringde Dalarnas Ishockeyförbund och sa ”Nu ska du komma på träningsläger för TV-pucken”. Det var nervöst givetvis och vi hade bara haft två TV-puckare från Vansbro tidigare, Nils– Olof Ingrids och en till.
– Först var det träningsläger och så småningom blev jag uttagen till TV-pucken. Men när jag tittade på den listan, Mora, Leksand, Leksand, Mora, någon Falun och kanske någon från Tunabro och en Vansbro (skratt). Det gick hyfsat och jag var med i TV-pucken året efter också.

Det var också vid TV-pucken som Leksand får upp ögonen för Per Brandser.
– Så blev det, i och med TV– pucken samtidigt som Vilgot Larsson var Leksands juniortränare då. Mora hörde också av sig, men det var väl främst Vilgot som såg något i mig då.
– Jag flyttade hit till Leksand 1970. Ordföranden för hockeyn i Vansbro, Erik Skoglund, skulle förhandla om priset med Leksand. Den som förhandlade från Leksand var han som bodde vid järnvägsövergången då vi svängde hit ut till Ullvi, Sune Liss. Man kom överens om att Vansbro skulle få 2000 kronor av Leksand plus en uppvisningsmatch i Vansbro (Leksand vann med 11– 1). Då slog väl Vansbro till och sålde mig hit.

Juniorlaget som Per Brandser spelade i innehöll en rad spelare som senare skulle bli stommen i Leksand och även spela i Tre kronor. Bland annat Per– Arne ”Pirro” Alexandersson, Peter Gudmundsson, Nils– Olof ”Djura” Olsson och Ulf Weinstock.
– Peter Gudmundsson och jag är lika gamla. ”Pirro” var lite yngre medan Weinstock var ett år äldre. ”Peo” Brasar och ”Djura var också äldre.
– Det började byggas upp ett lag där och 1971 blev vi svenska juniormästare nere i Nybro. Då var det till stora delar samma lag som tog senior– SM 1973.
– Det var inga som flyttade från Leksand innan ”Abrisarna” (Thommy och Christer) drog iväg till New England Whalers. ”Pirro” hoppade på Toronto, men det blev bara spel i farmarklubben (Oklahoma City Blazers). Annars höll vi laget intakt.
– Jag kände några leksingar via TV– pucken, vilket kändes bra och gjorde att det var mycket lätt att komma in i laget. Alla spelare var från Dalarna utom en. Vi hade en utböling. Han kom från Grums och heter Dan Labraaten (skratt). Det hördes om inte annat på snacket.

A– lagsdebuten gör Per Brandser säsongen 1972/73.
– Jag har ingen aning om vilken match det var, men jag tror att det var under Aherane Cup som spelades runt jul.
– Då var det också vilket nummer jag skulle ha. ”Ta den här tröjan”. Leksand hade haft en spelare som kommit från Östersund, Kalle Alander. Han hade haft nummer fyra, men han slutade 1972/73 så då fick jag hans nummer. Det här var jag lite stolt över för jag gillade hans spelstil.
– Vid den här tiden var aldrig tal om några storvärvningar eller färdiga spelare. Utan det var så att vi hade ett jättestarkt juniorlag som plantskola.

Vem spelade du i backpar med under första säsongen i A– laget?
– Roland Bond. Sedan var det Åke Danielsson och jag, ”Ångbåts– Åke”. Jag spelade även del med Roger Lindqvist. Gunnar Andersson spelade alltid med Thommy Abris… Gunnar bor i Dala– Järna numera och jag är faktiskt tremänning med honom.

Första säsongen i Leksands A– lag får den då 18– årige storväxta backen från Vansbro vara med och vinna Junior-EM guld på hemmaplan. Vid den här tiden fanns ännu inte Junior-VM utan det här var det största man som nation kunde vinna på juniorsidan.
– Vi spelade i Boden, Luleå och Skellefteå. ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) var tränare och Bosse Tovland var chef över laget. Vi spöade ryssarna med 4– 1 i final. Då spelade jag med Mats Waltin men även med Jan-Erik Silfverberg, vars son (Jakob) spelar i Anaheim Ducks.
– Det kändes inte som det var så mycket media kring turneringen. Under de här två veckorna hade vi träningsoveraller med Tre Kronor på och inte som i Amerika där man ska skjorta och slips. Dessutom bodde vi på en förläggning och inte i några hotellrum, men vi tyckte ändå det var okej. Vi blev som en familj.
– Sedan fanns det väl bättre taktiker än ”Sura– Pelle”. Han körde mycket med ”Fan, det där har ni väl lärt er hemma på klubbnivå?”

Säsongen 1972/73 vinner Leksand med Per Brandser i laget SM-guld, det första av tre.
– Jag blandar ihop gulden, men vi i laget kände varandra bra. Coachningen (Pär-Agne ”Pära” Karlström), klart att det var lite toppning, men jag kände mig ändå delaktig även om vi i tredjefemman inte producerade så mycket.
– Det var inte så många matcher då som det är nu (28 säsongen 1972/73). Vi åkte buss till Stockholm med lunch i Sala på Stadshotellet och nattåg till Skellefteå. Däremot fick vi flyga till Göteborg en gång och det tyckte vi var häftigt (skratt). (Mats) Åhlberg och de där killarna brukade prata ”hur mycket ska vi vinna med idag?”Jag hängde på det där och var aldrig nervös. Hela tiden kändes det väldigt bra. Allt var så enkelt på något vis.

Guld-laget -73

Vad var det som gjorde att ni kunde vinna SM-guld tre säsonger i rad?
– Man kände sig stabil och säker. Samtidigt var det väldigt taggat på träningarna. Där kom humöret fram och man blev osams med kompisarna på isen ibland. När tränaren, ”Pära” Karlström, sa att vi skulle åka fram och skjuta på (Christer) Abris och Kjell Brus gjorde en dragning i stället då jagade Abris honom med målvaktsklubban runt hela planen. Hade han kommit ikapp honom hade han säkert slagit ner honom.

Vilket av gulden kände du dig mest delaktig i?
– Det första, absolut. Jag har ändå inte tänkt på det så mycket…

Senaste guldet, 1975, vann Leksand i Göteborg mot Brynäs.
– Då bodde vi på Opalen i Göteborg. Det som var häftigt var att vi var i den stora staden och det var 12000 på läktaren i Scandinavium. Det var verkligen grejen. Sedan gör ”Prosten” (Stefan Karlsson) ett mål som blir bortdömt och efter det avgör ”Rolle” Eriksson i förlängningen. ”Prosten” var en fantastiskt skicklig hockeyspelare.

Hur upplevde du ”Pära” Karlström som coach?
– ”Pära” var gammal målvakt från Surahammar. Han var rätt hård och bestämd av sig, ganska het, men inte mot laget. Det var mer att han levde sig in i matcherna. Han svor lite och så vidare, men jag hade respekt för honom.
– ”Fisken” (Bengt Ohlson) kom in som andretränare. Han var en mjukis och gymnastiklärare på skolan. I början var han inte speciellt duktig på själva hockeyn, men det blev han senare. Däremot körde inte ”Pära” så mycket sommarträning med oss utan det var ”Fisken” som fick göra det.

Hur ser du på din roll i det här laget?
– För det mesta var jag yngst i det här vinnande laget, alltså vi som var födda 1953 och 54. Gamlingarna var Gunnar Andersson, Roland Bond, Ulf Mårtensson och så vidare, men vi hade inte direkt någon konkurrens underifrån.
– Efter första åren kände jag mig inte något mer som en liten snorvalp. Då hade jag väl lite större armbågar.

Du är väldigt verbal och social idag, var du det då också?
– Nej, jag var inte det. Jag har blivit så här eftersom jag haft en begravningsbyrå i 24 år. Det har gjort att jag lärt mig prata med folk.
– Jag var skogsarbetare och jobbade halva dagarna som skogsarbetare då jag bodde här, hade matsäck med mig ut i skogen och så vidare. När jag kom hit till Leksand bodde jag faktiskt först på Norsgatan, mitt emot Rune Gudmundssons bar. Nere hos honom fick jag ett mål mat om dagen utan att betala. Det plus bostaden var vad jag fick av Leksands IF.
Hur tajta var ni i laget vid sidan av isen?
– Nästan alla bodde i Leksand. Det var någon som bodde i Borlänge, vilket jag också gjorde ett tag då jag gick i skola där. Någon var lärare, en annan studerade och så vidare. De som hade personligare umgänge kan jag tänka mig var de som bodde grannar.
– Jag har min kusin här, Sven Olsson. Han spelade i juniorlaget och vi umgicks en del. Men det var även en del med ”Pirro” och Jan– Ove Wiberg från Tunabro. Wiberg spelade jag faktiskt med på slutet här i Leksand. En underskattad back.

Per Brandser var över två vändor till Los Angeles för att försöka ta en plats i deras NHL-lag.
– Första kontakten togs 1975 eller 1976. Jag bodde i Rättvik… (Marit skjuter in att Per fortfarande bodde i Leksand då). Det började i alla fall med Björn Wagnsson. Han hade skrivit in mig i en WHA– klubb som han menade att jag skulle åka till. Det blev ingenting av det där.
– Sedan fick Marits svåger i Los Angeles reda på att jag spelade hockey. I Amerika fanns det bara proffsligor annars var det skolhockey. Svågern var eld och lågor och började kontakta (George) Mr Maguire i Los Angeles Kings. ”Okej, bring him over” sa Mr Maguire. Så på hösten 1976 åkte jag dit på träningsläger.
– Då åkte jag runt med i Los Angeles med Juha Widing i hans Cadillac, skrattar Per Brandser och fortsätter:
– Andra stjärnor som var där då var bland annat Marcel Dionne, en känd center.

Hur upplevde du Juha Widing?
– Han var som vår Gunnar Andersson var här hemma, redig av sig, men han var redan då ”old timer”. Det kanadensiska hockeymönstret som överfördes till USA av de kanadensiska spelarna, det fanns inte så många lag i USA då, med uppspel och allt det där var så lika i alla lag.
– Juha Widing var center och han fick ett nytt ettårskontrakt då. År två fick jag också ett kontraktsförslag. Första året var jag så kallad ”free agent”, men jag gjorde några ”pre season games” innan jag åkte hem till Leksand igen.
–1977 var jag alltså dit igen och då gick det lite bättre. Då var jag kvar längre och spelade lite fler matcher.

I en träningsmatch mot Vancouver utmanades Per Brandser på ett typiskt för den tiden kanadensiskt sätt.
– Deras ”Goon” skulle naturligtvis testa mig. Trots att jag var så stor åkte jag på stryk. Jag kunde väl inte slåss på skridskor. Jag ställde upp i alla fall.
– Los Angeles skickade mig tillbaka hela vägen till ostkusten, till Springfield Indians. Där gick det riktigt bra för mig. Den som var tränare för Springfield Indians hette Gary Dineen. När jag var 13 år och låg hemma i Uppsälje, Vansbro, fick jag ett hockeyspel av trä och med plåtgubbar. Sverige mot Kanada. Jag och min kusin från Leksand, Sven Olsson, satte dit namn på gubbarna. På min sida, röda kanadasidan, hette centern Gary Dineen. Sedan kommer jag tio år senare och då är han tränare för Springfield Indians. Helt fantastiskt. I alla fall fick jag ett kontraktsförslag, jag var Los Angeles sjunde back då.
– Det var trots allt lättare att spela i Amerika eftersom planen var fyra meter smalare. Då är det tacksamt att vara back. När man backade in mot sin målvakt kom inte motståndarna runt.

Varför tackade du nej?
– Det fanns en viss rivalitet inom det här farmarlaget eftersom alla ville hålla sina platser. Det var mycket fula knep ute på planen och jag kanske var lite för ärlig. Ändå kändes det komfortabelt. På något vis drog det ändå hemåt. Så enkelt var det.
– När jag kom hem därifrån tappade jag lite intresset för hockeyn och det blev spel i Malung, Björbo och så vidare. Jag var med Malung upp till Kiruna och kvalade tillsammans med (Sven– Åke) ”Såja” Jacobsson, Göte Hansson och (Per– Olov) ”Pola” Lundgren. Det här var en rolig tid. Vi åkte buss upp till Kiruna, men bussen gick sönder. Det här var en onsdag. Sedan hade vi returmatch hemma i Malung på söndagen. Då kom Kiruna dit före oss eftersom vi åkte buss trots att det var så pass lugnt.

Det blev totalt fyra säsonger i Malung för Per Brandser som fortfarande då hette Karlsson i efternamn.

– Vi hade Lennart Skördåker som tränare. Han jobbade på Svenska Ishockeyförbundet parallellt med Malung. Han dog tyvärr ung.
– Vi var ganska bra, men det var ett litet hopplock. Kjell Brus kom också dit liksom Sven Olsson och Stefan Ohlsson härifrån. Sedan var det en del Moraspelare och givetvis de bästa från Malung. Vi hade även en bra målvakt från Furudal, Hans Ahlström. Det var Malungs stora man, Sören Haga, som höll i trådarna där.

Efter tiden i Malung spelade Per Brandser i Björbo och Vansbro fram till det att han fyllt 45 år.
– Det var hockeygurun i Björbo, Christer Grus, som hörde av sig och frågade om jag ville komma dit. Bland annat spelade ”Djura” Ohlsson där. Vi spelade verkligen för att det var roligt samtidigt som juniorerna i Björbo slet så hemskt för att komma uppåt.
– Nu har Björbo fått fram kanonkillar. Fem elitspelare (Olle Liss, Fredrik Händemark, Jens Hellgren, Markus Persson och Martin Grönberg) kommer från lilla Björbo. Det är helt fantastiskt. Jag träffade faktiskt Olles pappa, Bo-Lennart, här om dagen. Han spelade i Häradsbyggden och det är alltid kul att träffa och prata med de här gamla kompisarna från Leksand lite grann.

Brandser kom att spela 25 B-landskamper, men han fick även chansen att spela i Tre Kronor vid fyra tillfällen. Debuten var väldigt speciell och något som han aldrig kommer att glömma.
– Hösten 1974 mot Team Canada. Jag och Jan-Erik Silfverberg spelade i samma backpar. I andra bytet kommer Bobby Hull, vi annonserade oftast om vi skulle skjuta handledsskott eller slagskott men han, pang sa det bara och så var det mål. Jan-Erik och jag bara skakade på huvudet. Gordie Howe och hans som Mark var också med. Gordie ”untouchables”. Ingen fick röra honom.
– Sedan blev det även tre matcher i Tjeckoslovakien. Där spelade jag med Jan-Olov Svensson från Brynäs.

Du spelade väldigt mycket i Vikingarna (B– landslaget), är du besviken över att inte fått fler chanser i Tre Kronor.
– Jag kände ändå att jag hade ett snäpp upp dit. Jag hade en idol i landslaget som dog senare, Lars– Erik Sjöberg från Laknäs, och Börje Salming förstås, men jag kom aldrig upp i de nivåerna.

Du tog ingen alldeles vanlig karriär efter det att du slutat spela.
– Marit gick på hushållsskolan i Rättvik så när jag sade upp mig i Leksand flyttade jag till henne. Det här var 1978. Sedan tyckte vi att vi skulle flytta hem till Dala-Järna eller Vansbro. Då ringde en gammal präst från Dala-Järna som tyckte jag skulle komma hem och bli kyrkvaktmästare. ”Kanske det sa vi”. Då flyttade vi hem till min farfars gamla hus och jag blev kyrkvaktmästare och hon blev med barn, säger den tidigare Leksandsbacken och tittar mot sin fru med ett leende på läpparna.
– Jag var kyrkvaktmästare i tio år. Parallellt kände jag gubben som hade begravningsbyrån där hemma och sedan tog jag över den. Den hade vi under 24 år.

Det blev däremot tuffare och tuffare att driva just en begravningsbyrå i lilla Dala-Järna.
– Om du behöver en sådan tjänst i stora Stockholm går man in på ett kontor och beställer en begravning. När det är klart och betalt så är det ”tack ska du ha”. Sedan ses man aldrig mer. I våra lilla orter här uppe, Ullvi, Leksand, Vansbro, känner man alltid någon i sällskapet. ”Minns du för tre månader sedan då vi begravde farfar?” Så kunde det vara när jag exempelvis var på en fotbollsmatch. Alla känner alla och då blir det ett annat förhållande. Antingen kan man dra nytta av det där eller så kan man tycka att det är väldigt drygt.
– Jag tror vi klarade det där bra. Vi tyckte att det var positivt även om det var ledsamt. Jag och Marit var ett bra team, men vi kunde inte skilja på ledig tid och arbetstid. Vi var i tjänst jämt.

Vad är nyckeln för att klara ett sådant yrke?
– Jag hade kört lite likbil åt han som hade begravningsbyrån tidigare så jag kom lite insmygande i jobbet redan innan. Däremot skulle jag inte klara av att bli ambulansförare för jag tål inte se levande som blöder. Har de redan dött så är det ju helt klart redan.
– I Vansbro kommun fanns det bara en begravningsbyrå så det var aldrig någon konkurrens, men jag har varken då eller senare mött någon som är så besvikna på oss.

Det är svårt att se det yrket som ett kommersiellt yrke, men ni måste tjäna pengar också?
– Absolut. Det som uppvägde det du säger är att vi hade monopol. Vi visste att när någon dog så var vi där dagen efter. Fonus och de andra fanns inte där så alla kom till oss. Vi hade alltid jobb kan man väl säga.

Efter att den stora Tsunamin varit i Thailand fick Per Brandser resa ner dit som begravningsentreprenör och hjälpa till under tio veckor. En tid som givetvis satt sina spår hos honom.
– Vi var med i Begravningsbyråernas förbund. En sammanslutning som inte var Fonus utan deras motpol. När sedan 543 svenskar dog där nere ”vad gör vi nu?”, sa svenska konsulatet och det var panik. ”Vi skickar ner sjukvårdspersonal, de kanske kan”.
– De kunde väl ingenting om det där eftersom personerna redan var döda och låg i ”bodybags”. Försvaret då? Nej, det var inte deras jobb. Då fanns det något i Karlstad som hette Räddningsverket men numera heter MSB. De bestämde att man skulle ta ner folk som kan ta i liken. Då fick vi en förfrågan och jag tackade ja till att vara tio veckor där nere. Det blev totalt 75 stycken som jag tog rätt på där varav 25 barn.
– Jag visste inte om jag skulle klara av det där eller inte, men jag hade haft det här yrket ett tag och kunde skilja på saker och ting.

Det är fortfarande föräldrar som är vid liv och sörjer sina avlidna barn och tvärtom, hur hanterade du det här?
– Det var så mycket historier om det där, men det kändes ändå bra för oss eftersom vi visste vad vi höll på med. När någon dör i Thailand i olyckor är det väldigt familjärt och man månar om sin familj. Så är det även inom buddismen. Vad gör man då om det inte finns ett kylskåp och det är varmt? Jo då gräver man ner kroppen i marken eftersom det är som ett kylskåp.
– Vad gjorde man då med alla dessa svenskar? Det kom en grävmaskin som grävde långa diken. Sedan satte man ett nummer på ”body bagen” och lade i alla klädtrasor de hade haft på sig. Sedan knöt man ihop säcken och lade alla som sillar för att sedan skotta igen alltihop.
– Då läste vi hemma i Aftonbladet och Expressen ”Massgravar i Thailand”, men det var bara en tillsvidare kylförvaring. Det hör till saken att de låg där i flera veckor innan det satte sig i Sverige hur man skulle göra. Räddningsverket i Thailand tog då dit containrar med en folkvagnsmotor på som producerade kyla. Man hade haft livsmedel i containrarna tidigare och närmast kom de från Afrika. Från livsmedelscontainrar i fattiga länder i Afrika till likbodar i Thailand. Sedan grävde man upp kropparna och lade dem i kylrummen.

Nu började en tuff tid för Per Brandser och hans kollegor som han jobbade tillsammans med i Thailand.
– Vi fick hämta ut kropparna ur kylrummen, ta upp ”body bagarna… Det var det ett par gula badbyxor, här var det ett ärr från blindtarmsoperationen, en tatuering…
– Det var poliser på plats från både Tyskland och England, tandläkare var där men även vanliga obducenter. Vi gick igenom varje kropp. Sedan skulle vi följa varje kropp från det att vi tog ut den från en kylcontainer och föra protokoll på allt som gjordes.
– På barn skickade vi ett tandavtryck hem till barnets tandläkare eftersom vi i Sverige har tandkort på barnen. På så vis var barnen lättare att identifiera, men de äldre vart också identifierade. Kunde vi inte matcha ändå så tog man DNA– prov. Sedan tog man prover hemma i sängkammaren hos den som var saknad. Det skickades vidare till Bosnien av alla ställen för där var de experter på DNA– test. Oftast fick vi en matchning som stämde. Då fick de i Sverige redan på att vi hade hittat deras anhörig och att vi skulle ordna så hon eller han skulle komma hem till Uppsala på lördag. Jag tror vi hittade alla utom två.
– Sedan tog vi kistorna, som sedan blev insvepta i svenska flaggor, i en pick– up körde till flygplatsen för att lasta kistorna in i ett flygplan. Ibland kom det någon från familjen dit från Sverige för att se på sin anhöriga. Då fick vi precis som i Sverige hålla visningar.

Hur mådde du efter det här tuffa jobbet?
– Ganska bra. Annars skulle jag ha åkt hem. Det var en test i början, klarar jag det här eller inte?Däremot kommer jag aldrig glömma det här… Per Brandser tystnar lite och det syns tydligt att han är tagen av att berätta.
– Sedan fick jag på kort varsel frågan för några år sedan att komma ner till Afrika för att hjälpa till kring det här med Ebolan, men då sa min fru nej.

Kände du skillnad när om det var en vuxen eller ett barn du fick ta hand om?
– Det var samma elände alltihop och så sorgligt överhuvudtaget. Skulle det gå in i själ och hjärta varje gång så skulle jag inte kunna jobba med det här.
– Du var stark och orkade med det, skjuter Marit Brandser in och fortsätter:
– Vi pratade mycket om det här när Per kom hem, men jag är kunde inte följa med dit ner. Han är stark, men jag var för svag för det.

Hur ser Per Brandsers liv ut idag?
– Nu är jag pensionär sedan fem år. Marit är pensionär sedan en månad. Då inser vi efter 24 år med en begravningsbyrå att det är viktigt att ha kroppen i hyfsat trim även om jag har lätt för att växa i färdriktningen (skratt).
– Det fanns en orsak till att jag valde att sluta med begravningsbyrån. I Vansbro, Dalarnas minsta kommun tillsammans med Orsa, ”Har du hört att den och den har dött?””Han var ju lika gammal som mig.”
– Att begrava en som var lika gammal var inte det roligaste. Även om jag är stor och stark, men här inne (Per Brandser lägger handen över bröstkorgen) blir man inte starkare med åren. Man blir skörare och ser livets allvar. Det kan ju vara min tur snart. Det var några av mina skolkamrater och så vidare som dog och då kändes det inte bra längre. Då slutade jag. Inget av våra barn ville heller ta över.
– Men nu har vi ett bra liv och det går ingen nöd på oss, säger Per Brandser och tar sin Marit i handen. Sedan spelar jag veteranhockey på söndagskvällarna. Det är oerhört viktigt, men det är inte bara veteraner utan det är några ungdomar med också, avslutar Per Brandser.