Skulle vara övervakare för ”Boorken” i Tre Kronor – Old School Hockey Olle Öst

Han har bland annat varit General Manager i Tyskland – och fick Leif Boork att avgå som förbundskapten. I veckans Old School Hockey berättar Olle Öst om sin annorlunda och händelserika karriär.

Dagens Old School Hockey inleder vi på Norsgatan i Leksand. Vi skruvar dessutom tillbaka klockan till tidigt 1950-tal.
– Det var ju på Norsgatan jag växte upp, berättar dagens hockeylegendar, Olle Öst. Egentligen är hans namn Sven-Olof Öst och han är idag 74 år.
– Vi hade en ishockeybana som vi själva hade byggt med sarger och allt. Den låg där Ljud och bild ligger idag, mitt emot fiket där Rune Gudmundsson och Vilgot Larsson jobbade. Hockeybanan var det väl jag ”Mapa” Sjögren och Rune Joon (Leksands Bröd) som spolade upp varje vinter. Efter skolan var det alltid snabbt hem för lite mellanmål. Sedan var vi nere på planen och spelade till det blev mörkt.

Arkivbild.

Givetvis var också Leksands IF den första klubb som ”Öst-Olle” kom att spela för.
– På den här tiden hade varje by ett eget lag. På hösten fick vi grabbar gå upp till Siljansvallen och säga till Oskar Elofs och Elof Alexandersson, som hade hand om byalagshockeyn i Leksand då, att vi ville vara med i ett lag.
– Sedan delade dom upp så det blev tre eller fyra jämna lag från Noret (Centrala Leksand). Men alla byar runt om hade också sina egna lag. Lars-Erik Sjöberg kom nedcyklande med sitt lag från Tällberg, men även byar som Ullvi och Romma hade sina egna lag.
– Det var hela tiden under Leksands IF:s regi och så här höll det på fram till det att vi kom med i klubbens juniorlag.

Hur viktig blev tidigare Leksandsforwarden Einar Jonsson för dig?
– Einar var min tränare under junioråren och jag minns att vi tränade väldigt mycket skridskoåkning. Det var också något som präglade hockeyn i just Leksand under många år. Efter Einar tog Vilgot Larsson över som juniortränare. Även han förespråkade och utbildade leksandskillarna i skridskoåkning.

Olle Öst.

Olle Öst var bara 17 år då han fick testa på spel i Leksands A-lag för första gången.
– Det måste ha varit 1959 i en träningsmatch. Då var jag fortfarande back och fick spela tillsammans med Åke Lassas. Under den matchen drog jag på mig halsfluss som kom och gick under flera vändor så det blev aldrig någon seriematch för mig den säsongen.
– Säsongen därpå fick jag chansen i serien. Vi var många unga spelare i laget den säsongen. ”Totte” Bengtsson, ”Nubben” Andersson, ”Mapa” Sjögren och Lennart Lange var några av dom. Det gjorde att det inte kändes så märkvärdigt att vara med där då.
– Jag minns min första seriematch som forward väl. Leksand skulle spela mot Strömsbro. Björn ”Lollo” Lassas, som brukade spela med bröderna Ingmar och Göran Lysén, hade blivit sjuk. Då fick jag rycka in som defensiv vänsterforward. Ingmar kom fram till mig innan matchen och sa: ”Ser du blålinjen Olle? Den behöver du aldrig passera för jag och brorsan är där framme och gör målen”, berättar Olle Öste med ett skratt och fortsätter:
– Vi vann matchen med 10-1 och vår kedja spelade 3-0. Efter det vann vår kedja sju matcher i rad och därefter var jag fast som defensiv vänsterforward.

Inför säsongen 1962/63 anländer en av amatörvärldens bästa spelare genom alla tider till Leksand, Nisse Nilsson.
– I början ville alla i laget spela med Nisse, men efter ett tag var det inte lika roligt och aktuellt längre. Dom som spelade med honom fick oftast agera städgubbar och samla upp dom puckar som han inte lyckades göra något bra med. Det krävdes att man tog sin roll om man skulle trivas att spela ihop med Nisse.
– Jag hade min roll som defensiv på vänsterkanten och trivdes utmärkt med det. Jag släpade lite bakom Nisse och fick väl en hel del gratispoäng eftersom jag kunde vara där och slå in en hel del returer. Vi båda fungerade väldigt bra tillsammans och umgicks en hel del vid sidan av hockeyn.

Des Moroney.

Du hade Rune Mases, Vladimir Zabrodsky och Des Moroney som tränare i Leksand, vilken ledarstil passade dig bäst?
– Det var verkligen tre olika personligheter och alla var bra på sitt sätt. Rune är en legendar och har gjort ett fantastiskt jobb i Leksand genom åren. Han var en väldigt kunnig och lugn tränare.
– Zabrodskys träningar var givetvis mer av den tjeckiska skolan. Många hade också lite svårt i början att förstå vad han menade, men det blev bättre allteftersom. Jag hade två väldigt fina säsonger med Zabrodsky och kom bland annat med i B-landslaget då.

Des Moroney?
– En härlig färgklick som oftast spelade ihop med ”Totte” Bengtsson och ”Mapa” Sjögren. Jag minns så väl sista matchen för säsongen 1964. Vi spelade uppe på Norvallas ute-rink mot Skellefteå AIK, en helt betydelselös match som vi vann med 10-2. Des var inte speciellt intresserad av matchen eftersom den inte gällde någonting. I slutet av matchen sa ”Mapa” åt Des att även han borde ta i lite. ”Mapa” hann knappt prata klart innan Des nitade till honom (skratt). Efter matchen var dom vänner igen, men det visar på vilket temperament kanadensaren hade.

Olle Öst gjorde fem B-landskamper. Han debuterade 1965 i Crimmitschau mot Västtyskland. Sverige vann med 4-3 och Öst spelade i en kedja tillsammans med ”Totte” Bengtsson och Stig-Göran ”Stisse” Johansson. Men det var aldrig aktuellt för den snabbe forwarden från Noret i Leksand att spela med Tre Kronor.
– Det vet jag faktiskt inte om det var. Den frågan får du nog ställa till UK-basarna på Svenska Ishockeyförbundet. Vladimir Zabrodsky fick en förfrågan om jag kunde ställa upp i landslaget 1965. Han tackade faktiskt nej åt mig utom min vetskap för han trodde ändå inte jag skulle få ledigt från jobbet.

I FBK.

Du var redan 1965 på väg att flytta till Karlstad och Färjestad, alltså den klubb du kom att spela för två säsonger senare. Vad höll dig kvar i Leksand den gången?
– Jag låg i lumpen i Falun då och skulle dessutom söka in på lärarhögskolan. Vid den här tiden kunde du bara söka till en skola och jag valde Karlstad. Jag fick ledigt en hel vecka från det militära för att åka dit. Rektorn på skolan, Rolf Ängby, frågade om jag kunde forcera mina prov eftersom jag inte var ledig längre från det militära.
– Egentligen hade jag inte en tanke på att jag skulle komma in på skolan utan jag åkte mest dit på skoj medan dom andra som skulle tenta av var jättenervösa. Nu om jag in på skolan i Karlstad och jag lovade Färjestadsbasen, Kjell Glennert, att jag skulle spela för Färjestad.
– Under sommaren var jag hem och spelade en Division 3 match i fotboll för Leksand. Efter matchen bad Stig Påvels att jag skulle följa med honom hem och fika. Jag sa nej, men ”Stickan” stod på sig och sa att det skulle gå fort. Väl hemma hos honom satt hela Leksands styrelse där. Dom sa att man hade ordnat en plats för mig på skolan i Falun. Platsen hade dom ordnat i och med att en kille som hade kommit in där hellre ville gå i Karlstad.
– Det kostade säkert Leksand en hel del att få till det bytet och bara för att komma ifrån mötet så snabbt som möjligt skrev jag på kontraktet med Leksand. Något som jag ångrade så fort jag kommit utanför Stigs dörr.

Det blev många bilresor till Falun under dom närmsta två åren tillsammans med en blivande VM-stjärnan, Mats Åhlberg.
– Mats och jag gick båda i skola i Falun så han åkte ofta med mig i min lilla ”Wolksvagen bubbla”. Det var ju inte E4:an direkt utan vi åkte den krokiga bakvägen över Rexbo. Det var trevliga resor och bra stunder för oss att ventilera och prata hockey. Vi har allt sedan dess varit mycket goda vänner.

Mats Åhlberg.

Mats Åhlberg berättar:
– När jag började i Leksand bodde jag i Falun eftersom jag skulle plugga klart sista året på Handels. Olle gick på lärarhögskolan i Falun och bodde också där i stan även om det var en bit ifrån varandra.
– Jag fick åka med honom till och från matcher. Det var första gången jag flyttade hemifrån Avesta. Jag var bara 17-år då och Olle blev som en storebror för mig. Nu blev det ganska många bilresor tillsammans och precis som Olle säger så var det skönt att ha någon att ventilera med om hur det gått på träningen eller matchen.
– Olle var dessutom en väldigt stabil gubbe att spela tillsammans med, en bra rapp skridskoåkare och väldigt taktiskt driven.

Olle, vilken kedja fungerade du bäst i under åren i Leksand?
– Under ett par säsonger spelade jag tillsammans med Bosse Andersson och Nisse Nilsson. Vi tre fungerade bra. Bosse och Nisse är nog också dom två jag har spelat mest tillsammans med.
– Före det var jag defensiv forward bakom ”Totte” Bengtsson och ”Nubben” Andersson vilket också gick väldigt bra. I den kedjan spelade jag ungefär på samma sätt som i den med Nisse fast nu var det ”Nubben” som var på topp och ville ha alla puckar.

Inför säsongen 1967/68 blir flytten av, det vill säga den från Leksand till Färjestad.
– Jag hade tagit min examen i Falun och ville inte ha något lärarjobb i Leksand. Istället ville jag till ett ställe där mammorna och papporna inte visste vem deras barn skulle få som lärare. Hemma i Noret var jag väl mest känd som den busiga killen, skrattar Öst.
– Man blir som bekant aldrig profet i sitt fäders land. Efter att jag hoppat av Färjestad 1965 visste jag att Kjell Glennert inte var speciellt glad på mig. Jag tog ändå mod till mig och ringde upp Kjell. Jag frågade om jag fortfarande var välkommen dit, och det var jag.

Det var även ett lag ytterligare i allsvenskan som var intresserade av hans tjänster samtidigt.
– Västerås var intresserade genom en kille från Leksand som heter Åka Bolander. Han frågade om jag ville komma ner dit och spela istället. Jag var ner och hälsade på, men nej, Västerås var inte min stad.

I Färjestad fanns ”Nicke” Johansson, Ulf Sterner, Conny Evensson med flera. Givetvis väldigt bra hockeyspelare, men även starka personligheter. Vilken roll fick du i den här gruppen?
– Det var inga konstigheter alls. Dessutom hade vi starka tränare så som Åke ”Professorn” Lundström och Arne Strömberg under mina år som spelare där. Sterner var speciell, men en härlig människa. Han och en kille som heter Olle Palm var lagets två riktigt stora stjärnor. Båda var ofta sena när vi hade samling för bortamatcher. Vi skulle åka till Västerås för en träningsmatch. När dom inte var där i tid bad jag som lagkapten att bussen skulle åka utan dom båda. Uffe och Olle kom efter i en egen bil och jag kan lova att dom inte var glada på mig.
– När vi kom hem sa jag till kassören i Färjestad att det säkert kommer två som vill ha ut reseersättning för bil Karlstad-Västerås tur och retur. Två bilar dessutom fast dom åkt i samma bil. Vägra den utbetalningen.
– Mycket riktigt kom Sterner och Palm med sina räkningar, men ingen av dom fick ut några pengar. Efter det hörde jag inget mer om den saken och dessutom kom ingen av dom försent något mer den säsongen.

Var det naturligt för dig att hoppa på ledarbanan efter det att du slutat spela?
– Under min sista säsong som spelare i Färjestad, 1970/71, gick jag på penicillin hela hösten. Arne Strömberg, som tränade laget då och bodde alldeles nära mig i Skåre, undrade om jag kunde ta hand om juniorerna eftersom jag ändå inte skulle hinna träna ikapp mig den säsongen.
– Vi gick till slutspel med juniorerna det året och minns jag inte helt fel så spelades det i Nybro. Vi gick till final mot Leksand, men den förlorade vi med 13-2. Leksand hade ett fantastiskt bra lag med Kjell Brus, Dan Labraaten, Ulf Weinstock med flera.
– Sedan blev det JSM-guld med Färjestad två år i rad. Efter det blev jag assisterande tränare åt Arne Strömberg innan jag tog över själv som tränare under två säsonger. Den bästa chansen att vinna SM-guld hade vi nog 1977 då vi ställdes mot Brynäs i final. Ett par dagar innan finalerna skulle börja kom Kjell Glennert in i omklädningsrummet och sa att vi inte kunde spela våra hemmamatcher i Karlstad eftersom Curling-VM skulle gå där. Vi skulle istället spela i Scandinavium. Då gick luften ur oss lite. Att ha två bortamatcher mot Brynäs skulle bli för tufft.

Efter den säsongen lämnade du Sverige för ett tränarjobb i Västtyskland.
– Det stämmer. Jag hade fått en förfrågan från Köln, vilket jag också var ärlig mot Kjell Glennert och berättade om. När Kjell läst kontraktsförslaget sa han att jag skulle ta det.
– Säsongen blev kanske inte vad alla hade hoppats på. Köln var mästare säsongen innan och nu slutade vi bara trea. Jag skulle stanna ytterligare två säsonger i Köln och jag fick dessutom i uppdrag att skaffa Sveriges bästa center till klubben.
– Vi var uppe i Arjeplog hos min ex-frus föräldrahem. Därifrån bilade jag ner till Skellefteå som spelade SM-final mot AIK. Efter matchen frågade jag Hardy Nilsson om han visste vart jag var tränare. Det visste han och det var inga problem att övertyga honom om att följa med mig dit ner säsongen därpå.

Efter att Olle Öst gjort klart med Hardy Nilsson kom en oväntad och negativ överraskning.
– Då jag kom hem hen hade Doktor Ehrnman, som då var president i Köln, skickat ett telegram till mig där det stod att om inte Gerhard Kiessling fick ta över som tränare så skulle hans son Udo Kiessling inte fortsätta i klubben. Udo var hela Västtysklands stora stjärna då.
– Dagen efter fick jag faktiskt samtal från Berlin. Man ville ha dit mig som tränare. Berlin är en fin stad, men framförallt hade dom en svensk skola vilket var viktigt för mig som hade tre småbarn då. Jag berättade för Köln vad det kostade att lösa ut mig och få Hardy Nilsson kvar i klubben och allt löste sig på ett bra sätt.

Foto: Bildbyrån

Vilket har varit ditt tuffaste uppdrag som tränare/sportchef?
– Jag slutade som sportchef i Leksand 30:e april 2000. Efter det gick jag runt, myste och spelade lite golf. Men jag hade även börjat klättra på väggarna. Då ringde Hannover och bad mig komma dit ner som tränare. Vi låg tia, tolv poäng efter Krefeld då jag kom dit ner. När säsongen var över var vi i slutspel och låg tolv poäng före Krefeld. Vi hade tagit in 24 poäng på 22 omgångar. Vi tog oss till slutspel, men redan då hade jag bestämt mig för att inte fortsätta i Hannover eftersom det är lika bra att sluta när det är som bäst.
– Mitt under brinnande slutspelet var jag över till Berlin och gjorde klart inför kommande säsong som General Manager där. Men dom hade mörkat den ekonomiska situationen för mig. Jag hade tagit dit Gunnar Leidborg som tränare. I augusti när han skulle börja försäsongsträningen hade han sex utespelare och en målvakt att tillgå.
– Reglerna för elitlicens är väldigt hårda i Tyskland. Berlin hade dribblat lite för mycket med siffrorna och inte fått licensen klar. Först en vecka innan serien startade fick vi klartecken och jobbet innan det, att få agenterna att vänta, var väldigt, väldigt jobbigt. Vi började den säsongen med en målvakt plus en pensionär som reservmålvakt. Sedan hade vi fyra backar, sju forwards och dessutom tolv minuspoäng.
– Allt eftersom droppade det in nya spelare, men det var framförallt baltiska och ryska spelare. Heinz Ehlers var för övrigt lagkapten. Det här gänget svetsades samman och gick riktigt bra före jul. Men efter jul visade det sig att killarna inte hade fått ut någon lön och då gick luften ur oss alla i laget och vi föll i tabellen.

Leif Boork.

Olle Öst var även General Manager för Tre Kronor säsongen 1985/86.
– Det stämmer, vid VM 1986 i Moskva där vi tog silver. Det var den turneringen där Peter Åslin kom in på slutet och gjorde succé. Det började med att Färjestad var medarrangör till Sweden Hockey Games. Leif Boork var förbundskapten då. Han svävade ut ganska rejält med att bland annat låta landslaget utnyttja Färjestads Ishall för ett läger trots att hallen var abonnerat för annat och isen skulle tagits bort.
– Det här medförde ganska stora extra kostnader för Svenska Ishockeyförbundet vilket varken Richard Fagerlund eller Bosse Tovland tyckte speciellt mycket om. Fagerlund var kompis med Färjestads Kjell Glennert och via honom fick jag frågan om jag kunde vara övervakare åt ”Boorken”. När sedan ”Boorken” på årsmötet såg vilka arbetsuppgifter jag var anställd för så avgick han omedelbart som förbundskapten. Jag frågade honom om jag var anledningen till att han avgick och han svarade att jag var droppen som fick bägaren att rinna över.
– Vid ett möte på Solvalla i Stockholm samlades alla elitserietränare. Vi kom alla överens om att Curre Lindström skulle ta över och till sin hjälp få Danne Söderström.

Det blev bara en säsong för Olle Öst som General Manager för Tre Kronor.
– Jag fick förfrågan att stanna en ytterligare säsong. Efter säsongen 1986/86 åkte vi med Färjestad till Aya Napa på Cypern. Det var innan Percy Nilsson hade börjat ta alla Färjestadslirare till Malmö. Något som jag för övrigt aldrig tillåtit om jag var kvar. Det var Peter Lindmark, Mats Lusth, Peter Andersson och dom här killarna.
– Dum som jag var tog jag upp den här förfrågan om fortsatt jobb i Tre Kronor med Glennert en dag då han var väldigt trött på dom nere i Malmö. Hans svar blev att det var han som fick in mig i Tre Kronor, men nu räckte det. Skrev jag på var jag inte välkommen i Färjestad så länge han var kvar i klubben.
– Jag blev jäkligt förbannad och säsongen efter flyttade jag till Västtyskland igen och blev tränare för Berlin. Därefter blev det Leksand som sportchef när jag återvände och inte Färjestad.

Vad har förändrats i sportchefsrollen sedan du klev in i den första gången 1981?
– Agenterna! Visserligen har jag själv varit agent, men som sportchef vill jag prata med spelarna själva och inte hänvisad till ”talk over my agent”, avslutar Olle Öst.