Sigges Cirkus

Old School Hockey – Magnus Svensson

Med sin rörlighet på blålinjen och sitt fräsande skott spelade Magnus Svensson in sig i hjärtat på alla leksingar. I dag får han sin tröja hissad i taket av Tegera Arena i Leksand. I reportageserien Old School Hockey berättar ”Sigge” för Ronnie Rönnkvist om sin framgångsrika karriär.

Det är lätt att man – med all rätt – lyfter fram Peter Forsberg och Tommy Salo som matchhjältar när Tre Kronor vann OS-guld i Lillehammer 1994. Det man kan undra är hur vi i Sverige hade sett på turneringen i dag om inte Magnus ”Sigge” Svensson hade kvitterat till 2-2 1.49 före slutet av tredje perioden i finalen mot Kanada.

Nu behöver vi inte fundera på det eftersom alla vet att Sverige vann sitt första OS-guld i ishockey efter straffar. De flesta är dessutom medvetna om att Magnus ”Sigge” Svensson är en av svensk hockeys färgstarkaste backar genom tiderna.

Innan dagens match mot Malmö kommer hans och gode vännen Tomas Jonssons tröjor att hissas till taket på Tegera Arena.
– Först och främst är jag väldigt stolt att få vara med om något sådant här. Det känns stort att få hänga där uppe tillsammans med mina idoler.
– Sedan är det givetvis jättekul att Jonsson får sin tröja hissad samtidigt eftersom vi kamperat ihop och haft mycket roligt tillsammans under så många år.

Nervös?
– Nervös? Nej, det har jag slutat att bli, haha…
– Skämt åsido så kommer det säkert kännas en del innan man ska gå ut där på isen.

Foto: Arkivbild

Svensson är kanske mest känd som leksing, men han är uppvuxen i Lennarts Hylands Tranås i Småland. En stad som egentligen inte är speciellt känd för sin ishockey, utan mer för sin bandy.
– Det var ju konkurrens mellan hockeyn och bandyn, men vilken sport man skulle välja berodde mycket på vilket kompisgäng man tillhörde eller var i Tranås man bodde. Ledarna i bandyn ville att jag skulle spela där och jag var med och provade på några gånger. Bandyn var ingenting för mig utan det var hockey som gällde.

När du var sjutton år så fick du ta klivet från Tranås J20-lag upp till division 1-spel. Upplevde du det som ett stort steg att ta?
– Enormt stort! Innan säsongen fanns det inte några tankar alls på spel i A-laget, utan mitt mål var att slå mig in i J20-laget.

Våren 1982 stod det klart att Magnus Svensson ville till Leksand. Men det blev ingen enkel övergång.
– Det var strul mellan klubbarna och Tranås ville ha mer betalt än vad Leksand var villiga att betala. Tranås hotade med att stänga av mig, men jag svarade att det inte spelade någon roll eftersom jag tänkte åka ändå.
– Jag blev ettårsfall i tre veckor, världens kortaste ettårsfall, och ärendet var uppe hos Svenska Ishockeyförbundet innan klubbarna kom överens.
– Jag hade varit på hockeyskola i Leksand under ganska många år och det sista året som jag var med var jag faktiskt ditbjuden för att delta. Dom tyckte väl att jag hade lite talang i alla fall.

”Hade skrivit på för HV71”
Lennart Åhlberg som tidigare tränat Troja i samma serie som Tranås var tränare för Leksand när Magnus Svensson skrev på övergångshandlingarna.
– Det stämmer, men han var inte delaktig i själva övergången utan det var först och främst Tore Jobs. Med i det resonemanget var även Lars ”Nubben” Andersson och Kjell Landén som då drev hockeyskolan.

Hade inte grannklubben till Tranås, HV71, varit ett naturligare val för dig?
– Jag hade faktiskt skrivit på övergångshandlingarna för HV71 men inte postat dom när Leksand hörde av sig. Leksand tyckte att jag skulle spela kvar i Tranås ytterligare en säsong och efter det var jag välkommen dit upp och spela. Leksand var min favoritklubb så när jag fick den chansen tvekade jag aldrig.

Var det stor omställning socialt att lämna föräldrahemmet och flytta till egen lägenhet i Leksand?
– Det var det verkligen. Jag bodde ju hemma hos mina föräldrar i Tranås och nu skulle jag fixa mat, tvätta och så vidare. Framför allt var jag ingen expert på städning utan jag fick övertala lite damer att komma hem och städa hos mig i början.
– Att få nya kompisar har aldrig varit något stort problem för mig eftersom jag nog är ganska social och snackar även med dom jag inte känner.

Efter en säsong i Leksands juniorlag fick Svensson chansen i A-laget. Ett lag där det vimlade av duktiga spelare och färgstarka profiler som Stefan Lunner, Dan Labraaten, Roland Eriksson, Ivan Hansen, Per-Olof Carlsson, Ulf Weinstock, Ulf Samuelsson och Kjell Samuelsson, för att nämna några.
– Att få chansen att spela i A-laget var ju det största som fanns just då. Flera av dom här killarna var ju mina idoler. Leksand hade ett fantastiskt lag och det var jättespännande för mig att få den här chansen.

A-lagsdebuten?

Foto: Bildbyrån

– I Elitserien så var det hemma mot Södertälje (förlust 4-3 efter Leksandsmål av Ove Pettersson, Kjell Samuelsson och Ivan Hansen).
Första säsongen i Leksand spelade inte Svensson back utan han användes av tränarna Lennart Åhlberg och Tore Jobs som forward.
– Jag har varit back hela vägen men det är riktigt att jag spelade forward under första säsongen i Leksand. Det fanns helt enkelt för många bra backar i laget och jag hade svårt att ta en backplats.
– Åhlberg provade mig som forward och jag hade en offensiv roll som vilken anfallare som helst. Jag spelade i en grymt bra femma med Ove Olsson och ”Peo” Carlsson. Som backar hade vi Ulf Weinstock och Ulf Samuelsson. Tillsammans producerade vi en hel del poäng (103) men framför allt hade vi jäkligt skoj tillsammans.

Säsongen 1986/87 gör förbundskaptensparet Tommy Sandlin och Curt Lindström dig till VM-man. Vad i din utveckling som spelare gjorde att du tog det klivet just den här säsongen?
– Jag hade debuterat i landslaget redan 1984 (11 december mot Norge i Oslo, svensk vinst 11-2 och Magnus Svensson svarade för 7-2-målet framspelad av Skellefteås Michael Granstedt. Som backkollega i debuten hade han Kjell Samuelsson) och hade varit med fram till VM-tröskeln under flera år men alltid fått kliva av.
– Inför den här turneringen blev Tommy Samuelsson skadad då A- och B-landslaget var på samma läger, så jag fick helt enkelt byta omklädningsrum och åka med till Wien i stället.

Vilka intryck har du från den mycket speciella turneringen som slutade med att Tre Kronor blev världsmästare och ni tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj?
– Vi hade en mycket lyckad sammansättning och betvingade den ryska björnen. Vi började turneringen dåligt och vi var ute ur slutspelet under några dagar beroende på att Finland lämnat in en protest mot en tysk spelare som tillhört Polen tidigare (Miroslaw Sikora).
– Men då vi väl var i slutspel kom vi in i turneringen mer och mer. I slutet var vi riktigt bra och förlorade inte någon match i själva slutspelet (Tjeckoslovakien 3-3, Sovjet 2-2, Kanada 9-0).

Var såg ni den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien?
– Vi satt i baren på arenan, Adidasbaren tror jag att den hette förresten, och följde matchen på TV. Sovjet var tvunget att minst spela oavgjort om vi skulle ta guld. Men tjeckerna tog ledningen med 1-0 innan ryssarna vände och vann i slutet av matchen. Det blev både sång, dans och kramande i baren när slutsignalen gick.

”Så mycket bättre än Eldebrink”
Säsongen 1988/89 går Leksand till ett numera klassiskt finalspel mot Djurgården. Christer Abris är tränare för ett ungt men mycket talangfullt Leksand. Men Djurgården blir för starka och vinner med 3-1 i matcher.

Blev den här säsongen din mest framgångsrika i Leksand?

Foto: Bildbyrån

– Både ja och nej. Personligen gjorde jag en otrolig massa poäng det året. Minns jag inte helt fel var det väl 37 poäng i grundserien. En tidning gjorde en jämförelse mellan mig och Anders Eldebrink där det stod att Magnus Svensson är så mycket bättre än Anders Eldebrink eftersom Svensson har +58 och Eldebrink ”bara” +15 i plus/minus- statistiken.
– Hela den säsongen var fantastiskt rolig. Gänget som spelade ihop var riktigt roligt och sedan hade vi en tränare som inte bara var bra på hockey utan också på att hålla stämningen uppe. Allt kunde hända när Christer Abris var med. Men framför allt var det ett väldigt talangfullt lag med en bra blandning av spelare som gjorde att det gick bra för oss.

Magnus Svensson gjorde tre vändor till Schweiz. Säsongen 1990/91 i Lugano, 1994/95 i Davos och 1999/00 i Rapperswil-Jona.
– Tre jätteroliga år i ett underbart alpland. Vi trivdes väldigt bra där nere och det fungerade bra med själva hockeyn också. Alla schweiziska spelarna var kanske inte så väldigt duktiga men det var många bra utländska spelare som höjde kvalitén på ligan. Åren i Schweiz är en mycket kul erfarenhet.

Var du väldigt besviken när inte Lugano förlängde ditt kontrakt efter säsongen 1990/91?
– Det året utsågs jag till ligans bästa back och vi hade varit i final mot Bern, men förlorade. Jag gjorde dessutom mest poäng av alla backar, men eftersom vi inte vann ligan var jag en av spelarna som fick gå.
– Pressen på dom utländska spelarna var enorm i Schweiz vid den här tiden. Då fick man bara ha två utländska spelare mot fem i dag så det gällde att hela tiden leverera. Att jag inte fick förnyat kontrakt är min kanske största besvikelse som hockeyspelare.

NHL-debuterade med powerplay
Magnus Svensson gjorde även en och en halv säsong för Florida Panthers i NHL.
– Det var på gång redan tidigare att jag skulle spela för Calgary Flames men klubbarna kom aldrig överens så jag blev kvar här hemma. Jag åkte över direkt efter slutspelet med Davos 1995. Det var givetvis jättekul att få chansen där borta och jag fick spela mitt vanliga offensiva spel. Dessutom fick jag vara med och påverka spelet och var väl värvad som ”pointman”, vilket innebar att jag fick spela mycket i powerplay redan från start när jag kom dit.
– Tyvärr hade jag otur andra säsongen i NHL eftersom jag åkte på en knäskada som höll mig borta från spel mer än halva säsongen.

Du kom alltså in i slutet av säsongen i ett lag som jobbat ihop under hela året. Var det sura miner hos dom etablerade spelarna?
– Visst var det lite smågrinigt. Speciellt eftersom det redan fanns elva backar som slogs om sex platser och jag fick spela direkt och dessutom fick otroligt mycket speltid och förtroende av tränarna.
– Fast någon stor grej var det inte utan dom här killarna var väldigt professionella och vana med att det kom in nya spelare. Alla gjorde sitt jobb för lagets bästa.

Foto: Getty Images

Scott Mellanby, Ed Jovanovski, Rob Niedermayer, Robert Svehla, John Vanbiesbrouck var stjärnor i det Florida Panthers du kom till. Märkte man av det i omklädningsrummet?
– Killarna du nämner var ju inte stjärnor då men på väg att bli det. Egentligen var det bara Vanbiesbrouck som var en stjärna. Svehla var ju rookie och så vidare.
– Det var andra året som Florida spelade i NHL och det var ett hopkok av spelare som växte samman till ett jäkligt bra lag.

I Florida Panthers som lagkamrat till Magnus Svensson fanns tidigare Djurgårdaren Johan Garpenlöv.
– ”Garpen” är en underbar kompis som hjälpte mig väldigt mycket borta i Florida. Sedan var han självklart en viktig spelare för laget som ingick i vår andrafemma.

Du har alltid valt att återvända till Leksand efter dina proffsutflykter, varför?
– Visst har jag fått ganska många förfrågningar från andra klubbar genom åren. Men det har aldrig varit intressant med några andra klubbar än just Leksand eftersom det alltid har varit klubben i mitt och hjärta och vi har alltid trivts bra här.

Vad hände säsongen 2000/01 då Leksand åker ur elitserien?
– Vi hade ett ganska bra lag, men Leksand var inte mogna för Tommy Sandlins ganska tuffa träning. Vi fick aldrig ihop det riktigt bra den säsongen helt enkelt.

Tvekade du om en fortsättning i Leksand efter degraderingen till allsvenskan?
– Ja, ganska länge faktiskt. Varje morgon i tre veckors tid tog jag med mig vår hund och satte mig på samma stubbe i skogen. Till slut kände jag att det vore jäkligt kul att vara med och ta tillbaka Leksand till Elitserien som en avslutning för mig som spelare.

Hur vill du sammanfatta säsongen därpå då du är med och tar tillbaka Leksand till Elitserien?
– Helt magiskt! Jag tror att vi förlorar två matcher på hela säsongen (16/12 mot Tingsryd borta 4-3 i Allsvenskan södra och samma Tingsryd 1/2 i Superallsvenskan borta med 5-2). Vi hade ett välkomponerat lag utan direkta stjärnor. Men alla i laget var hårt jobbande spelare som verkligen ville ta tillbaka Leksand till Elitserien.
– Starkaste minnet från säsongen är givetvis när vi slår AIK med 6-0 på hemmaplan i Kvalserien och vi är klara för Elitserien.

Vi talade tidigare om VM-guldet 1987 i Wien. Men är OS-guldet i Lillehammer 1994 din bästa, eller största turnering om man så vill?
– Ja, det måste jag nog säga. Jag var ju delaktig i laget och guldet på ett helt annat sätt då. Vi hade ett fantastiskt kamratskap och laget blev bara bättre och bättre för varje match vi spelade.

Kände ni av att ni hade lite av favorittryck på er inför turneringen?
– Hade vi det? Nja, jag vet inte om vi var favoriter direkt utan det var väl bara Rickard Fagerlund som gick ut i media och sa att vi skulle vinna guld. Kanada har ju alltid ett bra lag med liksom ryssarna. Sen visste vi att även tjeckerna hade ett bra lag.
– Visst ville vi vinna OS-guld och det var ju självklart målet. Men jag har inget minne av att vi skulle känna någon press direkt.

Sköt viktig kvittering

Foto: Getty Images

I finalen ger Tomas Jonsson Sverige ledningen i första perioden. I tredje perioden vänder Kanada matchen till 2-1 genom Paul Kariya och Derek Mayer. När knappt två minuter återstår av ordinarie speltid får Magnus Svensson på ett bra skott från blålinjen som via en kanadensisk skridsko letar sig in bakom Corey Hirsch, kvitteringen var ett faktum.
– Jag visste hela tiden att vi skulle klara det och när jag sköt så var jag säker på att den skulle gå in. Allt fungerade för mig i den matchen och jag var i en grym toppform under hela turneringen. Självförtroendet var på topp och kroppen svarade på allt jag gjorde. Vi hade pressat Kanada hela perioden och man kan inte direkt påstå att vi hade domaren med oss.
– När väl kvitteringen kom kändes den både rättvis och skön.

Hur upplevde du den straffdramatik som kom att avgöra matchen till Sveriges fördel?
– Det var en skön känsla att få höra sitt namn ropas upp som straffläggare. Jag blev mest glad för att jag skulle få göra ytterligare ett mål i en OS-final. Självförtroendet och formen var ju på topp och den första straffen satte jag.
– Men då det kom till min andra straff som var en ”suddenstraff” blev jag verkligen nervös. Herregud, jag har nog aldrig varit så nervös och jag missade ju den straffen också. Men Peter Forsberg och Tommy Salo såg till att vi blev olympiska mästare i alla fall.

Vid VM senare samma år vinner Sverige brons och Magnus Svensson kommer med i turneringens All-Star Team och utses till VM:s bästa back.
– Hela den säsongen var fantastisk och spelet i VM gick som på ett rus. Jag hade inte spelat i landslaget sedan 1990. Av någon anledning var jag inte aktuell då Conny Evensson var förbundskapten. Det var först när Curre Lundmark tog över som jag kom tillbaka i Tre Kronor.
– Mycket handlade det om att vi i Leksand hade fått Wayne Fleming som tränare och det betydde väldigt mycket för mig.

Många hyllar just Wayne Fleming för att ha höjt nivån på flera av spelarna. Vad är hans styrka som tränare?
– Han lärde mig tänka hockey annorlunda. Hela första säsongen med Wayne var som att gå i hockeyskola. Han tog allting från grunden och fick oss att förstå att vad som krävs för att kunna prestera på topp.

Åter till VM 1994 där ni hade nästintill samma lag som vid OS. Varför slutade inte den turneringen med guld för Tre Kronor?
– Vi hade ett väldigt bra lag då med. ”Sudden” (Mats Sundin) och ”Lidas” (Nicklas Lidström) hade kommit från NHL, men Peter Forsberg var inte med.
– I den avgörande semifinalen mot Kanada kom vi aldrig upp i någon speciellt hög nivå samtidigt som vi inte hade flytet med oss. I en VM-turnering handlar det om små marginaler och dom hade vi inte med oss.
Kanada vann finalen mot Finland, med Curt Lindström som förbundskapten, efter straffar och blev världsmästare.

Hur föddes tanken på att du skulle bli tränare efter din tid som spelare?
– Jag tränade min son Patriks lag lag i Leksand tillsammans med Christian Åhlberg. Jag var väl mest med för att kunna ge lite tips och råd åt killarna. Men jag ville inte fortsätta träna honom för det kändes lite för nära inom familjen.
– Då hörde Rapperswil av sig och frågade om jag ville vara assisterande tränare åt Kari Eloranta nere i Schweiz. Jag hoppade på och det var ett fantastiskt kul år och att jobba med Kari var väldigt skoj. Han är en jättehärlig kille, men han hade varit i Rapperswil i två år och ville flytta hem till Finland efter säsongen. Det var lite otur för mig eftersom klubben inte hade ekonomi för att behålla mig heller. Efter det så har det bara rullat på med olika tränaruppdrag.

Vad gör Magnus ”Sigge” Svensson i dag?
– Jag jobbar på Clas Ohlsons centrallager i Insjön, på godsmottagningen. Just nu har jag inte åtagit mig något tränaruppdrag. Mest beroende på att min fru har varit sjuk. Hon är i alla fall nu på bättringsvägen och det ska också fortsätta gå åt rätt håll.

Lördagens tv-matcher:

Elitserien
Frölunda – Skellefteå (C More Live)
HV 71 – Rögle (C More Fotboll)
Linköping – Växjö (C More Live 3)
Luleå – Färjestad (C More Hockey)
AIK – Brynäs (C More Extreme)
Modo – Timrå (C More Live 2)

Hockeyallsvenskan
Karlskrona – Västerås (Viasat Hockey)
Örebro – Karlskoga (ViasatXtra1)
Asplöven – Djurgården (S24)
Leksand – Malmö (HA Play)
Troja – Södertälje (HA Play)
Almtuna – Mora
Tingsryd – Oskarshamn (HA Play)

Nattens NHL-matcher på Viasat
Boston – Tampa Bay (Viasat Hockey)
Winnipeg – Washington (10)
Buffalo – New Jersey (Viasat Sport)
Montreal – Pittsburgh (Viasat Hockey)
Carolina – Florida (Viasat Sport)
Vancouver – Los Angeles (Viasat Hockey)
San José – Nashville (Viasat Sport)

Text: Ronnie Rönnkvist