”Alla kan inte bli stjärnor i NHL”

Han SHL-debuterade som 16-åring, spelade tre JVM-turneringar och spåddes göra juniorlandslagskompisarna Elias Lindholm och Filip Forsberg sällskap i NHL.
I dag är Forsberg och Lindholm firade stjärnor i världens bästa hockeyliga samtidigt som han själv ska spendera nästa säsong i den tyska andraligan med Frankfurt.
Men Sebastian Collberg är inte bitter. 
Snarare tvärtom.

Att vara en oförlöst talang är på intet sätt varken något nytt eller unikt. Varenda ungdomslag i hockey-Sverige har väl mer eller mindre en kille eller tjej som ”borde ha gått längst”, men som av olika anledningar aldrig nådde den nivå han eller hon var ämnad för.

Som tonåring var Sebastian Collberg den killen.

I årskurs nio debuterade han i hemstadens stolthet Mariestad BoIS i Hockeyettan. När det var dags för hockeygymnasium året därpå var skarpskytten, som snittade över en poäng per match i J18-serien som 14- och 15-åring, av naturliga skäl högvilt bland de svenska storklubbarna. I slutändan vann Frölunda dragkampen om västgöten som redan under sitt första år i Göteborg fick debutera i Elitserien och blev då den tionde yngsta spelaren i ligans historia.

Det är klart att jag hade velat spela i NHL och vara med ”Foppa” och Elias och de där, spelare jag var lika bra som i yngre dagar…

Sebastian Collberg

Blott 17 år gammal var Collberg en ordinarie del av Frölundas a-lag och samma säsong som han slog sig in i klubbens a-lag på allvar så togs han även ut i Juniorkronornas trupp till JVM, trots att han var två år yngre än de flesta i laget. Som 17-åring stod han för över poäng per match i det svenska landslag som sedermera bärgade sitt första JVM-guld sedan 1981.

Vid den här tidpunkten var det inte främst jämnåriga Filip Forsberg eller Elias Lindholm, i dag firade stjärnor i Nashville Predators respektive Calgary Flames, som var namnet på allas läppar.

Det var Sebastian Collberg.

***

– Man känner så klart en liten besvikelse över hur saker och ting har blivit.

Sebastian Collberg harklar sig och tystnar.

Den i dag 26 år gamle forwarden är fullt medveten om att han inte varit i närheten av att leva upp till de högt ställda förväntningar som ställdes på honom i de sena tonåren från experter, scouter och andra hockeyälskare. Medan Forsberg och Lindholm just nu är i full färd med att förbereda sig inför sommarens Stanley Cup-slutspel har Collberg i dagarna skrivit på ett ettårskontrakt med den tyska andradivisionsklubben Frankfurt.

Kontrasterna kunde nästan inte vara större.

– Samtidigt kan alla inte bli stjärnor i NHL heller. Det är klart att jag hade velat spela i NHL och vara med ”Foppa” och Elias och de där, spelare jag var lika bra som i yngre dagar…
– Tyvärr blir det inte så för alla. Man går olika vägar, som det brukar heta.

***

Efter JVM-guldet i Calgary 2012 följde två säsonger med SHL-spel i Frölunda och ytterligare två JVM-turneringar. I Juniorkronorna fortsatte Collberg att vara en spelare som först Roger Rönnberg och sedan efterträdaren Rikard Grönborg kunde luta sig tillbaka på när det kom till en offensivt ledande roll i laget.

I Frölunda gick det tyngre på den fronten.

Som bäst under tiden i Göteborg blev det nio poäng på en säsong, samtidigt som istiden inte gick långt över tio minuter per match i snitt. Situationen var inte hållbar och istället för en fortsättning i Frölunda gick flyttlasset över till Nordamerika för spel i New York Islanders organisation. Klubben hade trejdat sig till honom under våren 2014 i utbyte mot veteranforwarden Thomas Vanek och förhoppningarna på Collberg var stora, men skador präglade en stor del av de två säsonger som han spenderade i Islanders organisation.

Någon NHL-chans fanns inte på horisonten. En omstart hemma i Sverige var det som Collberg behövde i det skedet av sin karriär.

– I slutet blev det mer att jag var en ”tredje- eller fjärdelinare” som mer var ute och körde och inte en powerplaykille som jag var hemma. Det var lite mer att tuta och köra för mig där borta, sade Collberg till Hockeysverige i en intervju hösten 2018.

***

Sebastian Collberg vill inte skylla någonting på de otaliga skador han dragits med de senaste åren, men det är ofrånkomligt att de har påverkat hans karriär i en negativ bemärkelse.

– Sedan jag vände hem från Nordamerika har jag inte haft en säsong där jag varit hel, egentligen. Inte åren i USA heller. Det är väl kontinuiteten i att få spela matcher som jag saknat mest de senaste åren, skulle jag väl säga.
– Under de fyra åren jag spelade i SHL med Rögle och Timrå så var det otroligt mycket upp och ned. Jag spelade väldigt bra stundtals för att sedan spela väldigt dåligt. Någonstans känner jag att mycket av det har hängt ihop med mina skador som jag dragits med. När jag spelade som bäst i Rögle så åkte jag på en bruten handled och det har varit en del andra jobbiga skador som kommit i vägen.

Så sent som den gångna säsongen i österrikiska Graz missade han uppemot tre månader till följd av armbågs- och fingerskador.

– Det är lite konstiga skador som kommit, tyvärr. Framförallt att de har kommit gång på gång på gång… Det har varit väldigt tuff mentalt, det har det. När jag spelat som bäst har det kommit en ny skada och det blir lite tuffare för varje gång. Jag ska inte ljuga och säga någonting annat. Att det inte kan ge sig någon jävla säsong…
– Samtidigt skyller jag inte bara på skadorna, men det har varit en stor anledning till att jag inte riktigt kommit upp till dit jag vill vara. Det jag strävar mot nu är väl egentligen att få se hur bra jag kan vara om jag bara får vara skadefri en hel säsong.

När jag spelat som bäst har det kommit en ny skada och det blir lite tuffare för varje gång. Jag ska inte ljuga och säga någonting annat.

Sebastian Collberg

Tidigare i karriären kunde det vara jobbigt att komma över svaga insatser och tuffa skador. Det kunde spilla över på vardagen, berättar Collberg. Men sedan ett drygt år tillbaka finns det inte längre något större utrymme att älta hockeybekymmer på hemmaplan.

– Jag har fått en dotter på snart 14 månader och att få komma hem till henne hjälper till något otroligt. Sen har så klart även min familj varit med och stöttat mig hela tiden.
– Men tidigare har man tänkt lite mer hockey, kanske. Man har kommit hem från ishallen och grubblat en del när det varit som jobbigast. Det är ganska mycket lättare att släppa hockeyn nu när man har en egen familj att ta hand om när man kommer hem. Det har nog varit väldigt bra för mig att få lägga tankarna på andra saker än hockeyn.
– Men samtidigt; jag ger fan inte upp, alltså. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta det för vad det är. Skador är en del av sporten och jag har alltid bara fokuserat på att göra rehaben så bra som möjligt, så det är inte mer med det. Det blir inte bättre av att tycka synd om sig själv.

***

Den gångna säsongen spenderade Sebastian Collberg i den österrikiska CHL-klubben Graz. En klubb med stark svensk prägel, då inte mindre än sju spelare representerade klubben under säsongen som gick.

– Vi var ett stort gäng, det var vi! Det var väldigt kul att man hade den gemenskapen med svenskarna också. Med ”Jensa” som tränare, Hillding, ”Torpet”… Det var ett otroligt roligt gäng att dela den erfarenheten med.

Collberg kom till Österrike från en sejour i Timrå som började i dur med stabil poängproduktion och framgångar för laget, men slutade i moll med skador, sinande poängmakeri och en degradering till Hockeyallsvenskan.

Miljöombytet i Österrike var precis vad 26-åringen från Mariestad behövde.

– Det var jättekul, verkligen! Det var lite annorlunda hockey jämfört med SHL med lite öppnare och lite mindre strukturerad hockey. Det var roligare. Det blir lite mer chanser, så jag tycker att det var lite roligare att spela den typen av hockey.

Men precis som många andra säsonger präglades Collbergs hockeytillvaro av skador.

– Jag ”pajade” armbågen i andra CHL-matchen mot Frölunda och missade nästan sju veckor. Då fick man börja om med en försäsong igen när säsongen redan hade dragit igång, i stort sett. Det var ganska tufft. Speciellt när jag började säsongen så pass bra som jag gjorde.
– Sen vid jul bröt jag ett finger och missade sex veckor också. Så det var en säsong fylld av skitskador, på så sätt. Tyvärr har det varit så de senaste åren för mig.

Poängmässigt blev det 13 poäng på 27 matcher.

Är det ett facit du är nöjd med?
– Nej, det är jag verkligen inte. Jag skulle vilja göra mycket mer poäng. Men som jag sade; det var väldigt tufft och det blev ”hackigt” med alla skador.
– Men samtidigt spelade jag för dåligt jämfört med vad jag tycker att jag kan göra. Jag ska inte skylla på något. Det är jävligt tufft, jag vet att jag har mer i mig, men jag har inte lyckats ta det där sista steget. Jag måste jobba på det och våga ännu mer ute på isen. Det har väl blivit så att jag tänkt lite för mycket när det inte har gått så bra.
– Jag måste kunna släppa på den sista spärren och få ut det sista som jag vet finns att kräma ur. Då kan det blir riktigt bra för mig, tror jag.

Samtidigt är det kanske inte bara att trycka på en knapp?
– Verkligen inte. Det gäller att fortsätta med det hårda jobbet. Det låter klyschigt kanske, men så är det. Det finns inga hemligheter. För mig gäller det att ”boosta” upp mig nu under sommaren, något jag försöker göra varje år, och komma in så pass bra förberedd som det är möjligt till starten av säsongen.
– Jag tror på att få kontinuitet i det man gör ute på isen. Att kunna arbeta med sitt spel varje dag, skjuta mycket, vilket är något jag inte gjort lika mycket de senaste åren. Men framförallt handlar det väl för mig om att våga därute. Släppa på spärrarna. Slappna av. Våga göra misstag. På så vis tror jag att jag kommer att bli mer bekväm i mitt spel, på ett positivt vis.

***

Sebastian Collberg är inte bitter över den väg som hans karriär har tagit.

Snarare tvärtom.

– Jag har hittat min egen väg och jag tycker fortfarande att det är så otroligt roligt att få spela hockey. Jag hittar glädjen på andra håll och får en rolig utmaning nu också, säger Collberg och syftar på det stundande äventryet som väntar i tyska Frankfurt.
– Jag förstår att det utifrån kan ses som ett lite oväntat val. Men jag kände att jag ville vara utomlands och tyvärr så fick jag inte vara kvar i Graz, vilket jag gärna hade varit. Jag trivdes jättebra därnere.
– Nu blev det inte så och det var ganska snabba puckar över till Frankfurt, faktiskt. Valet gjorde jag ganska snabbt. Intrycket jag fick är att de har något väldigt bra på gång och det känns som en spännande utmaning, framförallt nu när ligan öppnar upp sig till nästa säsong.

Jag lever min barndomsdröm.

Sebastian Collberg

Ja, från och med nästa säsong är det återigen möjligt för lag i den tyska andraligan att ta steget upp igen efter 15 år med en stängd högstaliga. Collbergs ambition är så klart att föra Frankfurt upp till det tyska finrummet.

– Det kändes som en väldigt stor morot, att få ta det steget med Frankfurt. De har vunnit ligan de senaste åren, så det är inget dåligt lag jag kommer till. Detta kan även ge mig en chans att få spela i högstaligan i Tyskland, vad det lider.

Vad vet du om laget och ligan?
– Jag vet inte jättemycket, det gör jag inte, säger Collberg och brister ut i ett skratt.
– Olli Salo, tränaren som kommit in, har jag pratat en del med. Annars vet jag inte jättemycket om ligan och vad den håller för klass och så. Men det ska vara en bra liga av vad jag hört och allt ska vara väldigt seriöst och professionellt.

Och även om Collberg inte blev någon firad NHL-stjärna som juniorlandslagspolarna så är han nöjd över de möjligheter som hockeyn har gett honom.

– Jag har fått chansen att spela i SHL och även om det inte är säkert att jag får testa på det igen så var det otroligt roligt. Sen har jag fått testa på spel i Österrike och nästa säsong i Tyskland. Det är ju skithäftigt, eller hur?
– Så jag är absolut inte besviken på så vis. Jag får spela och leva i hockeyvärlden och jag lever min barndomsdröm att vara hockeyproffs. Jag har haft, och har fortfarande, jätteroligt med min hockey.
– Även fast det kanske inte gick den väg som jag hade trott.

Foton: Bildbyrån