Rivjärnet från Ronneby – Old School Hockey Anders Broström

I veckans Old School Hockey möter vi en av de mest omtalade spelarna på 1970-talet. Det handlar om den fysiske landslagsmannen Anders Broström.

En av svensk hockeys mest omtalade spelare på 1970- och en bit in på 1980-talet var Anders Broström. Mest känd kanske han blev för sin ganska tuffa spelstil och många besök i utvisningsbåset.

Broström var även en mycket skicklig och värdefull spelare för bland annat Tingsryd och Västra Frölunda. Hans fina spel där tog honom både till spel i Tre Kronor och till ett NHL-kontrakt med Boston Bruins. Kontraktet med Bruins i NHL valde dock Broström att bryta innan säsongen drog igång.

Fast det var i Växjö allt tog fart, även om det var i Kallinge SK som Broström upptäcktes.
– Det var inte i Kallinge utan Ronneby som jag växte upp, men då var det mest bandy som gällde för mig. Ishockey blev det först då familjen flyttade till Växjö 1963. Pappa var inom flyget och blev kommenderad dit. Vi bodde där mellan åren 1963 till 1967 och det var i Växjö IK som jag började spela hockey på riktigt.
– När vi sedan flyttade tillbaka till Ronneby var det en klasskamrat som frågade om jag inte skulle börja spela hockey i Kallinge och på den vägen var det.
– Det var knappast tal om några fina ishallar i Kallinge eller Ronneby under den här tiden, men konstfruset fanns det i alla fall.

Säsongen 1967/68 debuterar Anders Broström i Kallinge SK:s A-lag som backkollega till Ingmar Jaxér. Ingmar Jaxér berättar för hockeysverige.se och Old School Hockey:
– Jag spelade tillsamman med Anders under några säsonger i Kallinge och jag minns det som något väldigt roligt. Han var stor i växten så motståndarna undvek nog att åka in i honom i första taget. Anders var trots sin storlek ganska bra på skridskorna och överhuvudtaget en duktig hockeyspelare och en väldigt bra kille att ha och göra med.

– Den säsongen och att komma upp i A-laget minns jag väldigt väl. Just Ingmar var min backkollega i Kallinge. Jag var bara femton år då och dom här killarna var de man såg upp till, så visst var det stort för mig, berättar Broström.
– Nivån på hockeyn vet jag inte om den var direkt så väldigt bra. Det var i gamla division 3 och vi mötte lag som Lenhovda IF, Kalmar FF och Madesjö IF. Första matchen med Kallinge? Nej, tyvärr den minns jag faktiskt inte.

I Tingsryds klassiska mundering.

Var det Des Moroney som lockade dig till Tingsryd inför säsongen 1970/71?
– Ja, han var tränare för Tingsryd då och det var han som ville ha mig dit. Varför och hur han hittade mig nere i Kallinge SK vet jag faktiskt inte.
– Det hände att vi spelade med Blekinges juniorlag mot Smålands motsvarighet och det kan ha varit där som Des såg mig spela. Uppriktigt sagt har jag ingen riktig koll på hur den där värvningen gick till.

Vilka lärdomar har du tagit med dig från åren med Des Moroney som tränare?
– För det första var Des Moroney en jäkla duktig hockeyspelare. Vi hade dessutom ganska liknande åsikter om hur hockey skulle spelas. Båda var ganska tuffa och fysiska i vår spelstil.
– Jag gillade Des och upplevde honom som en jäkligt go kille. Han bor nere i Skåne i dag vet jag, men tyvärr var det många år sedan vi sågs nu.

Steget från spel i division 3 med Kallinge SK till allsvenskan med Tingsryd måste ha varit gigantiskt stort?
– Det var nog stort, jag upplevde det nog till och med som väldigt stort. Det tog ett tag att komma in i spelet och allt nytt i Tingsryd. Trots det måste jag nog säga att det gick relativt bra eftersom du växer ganska snabbt som spelare eftersom du får träna och spela med bättre spelare.

Anders Broström gjorde sex säsonger i Tingsryd, men själva genombrottet tycker han själv inte kommer förrän hans femte år i klubben.
– Jo, sista året innan det blev Elitserien, alltså 1974/75, var nog mitt bästa år i Tingsryd. Hela den säsongen gick riktigt bra även om inte laget togs sig till elitserien. Vi slutade ganska långt ner i tabellen och åkte ner i det som kom att heta division 1.

Des Moroney har vi nämnt. Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, tvillingarna Kurt och Leif Jakobsson, bröderna Åke och Jonny Ryman från Skillingaryd, Christer Andersson, Kenneth Ekman med flera. Tingsryd hade väldigt många fina och skickliga spelare i laget, varför lyckades ni inte etablera er och gå till SM-slutspel under de här åren?
– Även om Tingsryd inte tog sig till slutspel tycker jag att dom gjorde det väldigt bra som höll sig kvar i allsvenskan under så många år som man gjorde med tanke på de små resurser man hade. På den här tiden dominerades svensk hockey dessutom väldigt starkt av Brynäs, Leksand och kanske ytterligare något lag.
– Tingsryd hade inte den bredden på spelarmaterialet som krävdes för att ta sig till slutspel.
Egentligen var det bara en och en halv eller två femmor som höll i allsvenskan, resten var lite av utfyllnadsspelare även om dessa också var duktiga hockeyspelare.

Säsongen 1974/75 nämner du som din bästa i Tingsryd, men det var även den säsongen du vann utvisningsligan på 82 minuter vilket var väldigt mycket. Var det många som ville provocera dig till tufft spel där ute?
– Det vet jag inte om jag kan påstå, utan det var nog mera så att jag hade den här spelstilen. Det finns säkert även ett par ”tiominutare” i den där statistiken.

Tvåa i utvisningsligan säsongen 1974/75 var för övrigt Färjestads Hans Andersson med 52 minuter, alltså 30 minuter mindre än Broström. Vem är den tuffaste spelare du ställts mot här i Sverige?
– Det är rätt många som man mött och som spelat tufft genom åren. Det är alltid svårt att plocka ut en enskild spelare, men Stig Salming i Brynäs var en kille som aldrig vek undan. Det jag uppskattade hos honom var att han spelade tufft men ändå alltid var ärlig. Sådana spelare tycker jag förtjänar respekt.

Hur uppstod den här ”hatkärleken” till AIK:s supporters, Black Army?
– Oj, det har jag nog svårt att ge ett bra svar på. Jag tror att det var något som växte fram och kan ha börjat under säsongen 1978/79 eller liknande när jag och Mike Ford härjade runt på Johanneshov.
– Jag har egentligen aldrig märkt något av det här vid sidan av isen förutom i semifinalspelet 1980/81. Efter matchen mot AIK nere i Scandinavium kom det fram tjugo poliser och slog en ring kring mig när jag skulle gå till omklädningsrummet. Det visade sig att någon hade brutit sig in i en butik här i Göteborg och ringt anonymt och mordhotat mig. Den där Broström skulle bort helt enkelt.

Anders Broströms största framgång i Frölundatröjan kom 1980 när laget tar sig till final mot Brynäs. En finalserie som Brynäs vinner med 3-2 i matcher. Fast Broström kom till Frölunda redan säsongen 1976/77.
– Det var i princip redan klart att jag skulle till Frölunda 1975/76 då Tingsryd inte tog sig till elitserien. Jag var upp till Göteborg och träffade ”Bittan” Johansson för att göra klart allt. På vägen tillbaka till Tingsryd ångrade jag mig och ville i stället försöka ge Tingsryd en chans att ta sig till elitserien. Nu gick det inget vidare och säsongen därpå gjorde jag klart med Frölunda.

När började det här bygget av lag som skulle ta Frölunda till final 1980?
– Det började nog redan 1978. Vi hade missat slutspelet två säsonger i rad, men det hade avgjorts först i dom sista omgångarna.
– När väl säsongen 1979/80 kom gjorde vi den bästa säsongen jag varit med om i Frölunda och då tog vi oss inte bara till slutspel utan hela vägen fram till final mot Brynäs.

Om man tittar i laguppställningen hittar vi visserligen Jörgen Pettersson men även Tommy Persson, Ove Karlsson, Emil Meszaros, Peter Gustafsson med flera. Det var inga direkta storstjärnor som var stommen i laget.
– Det stämmer, men vi var otroligt vältränade hela det här gänget. Vi hade ”Blixten” (Leif Henriksson) som tränare och han var grymt bra på just tränings-biten. Coachningen kunde det väl vara lite si och så med hos honom.
– Anledningen till att vi var så pass bra under den här tiden, skulle jag i alla fall säga, var att vi var tränade för att orka 3 x 20 minuters tuff hockey.

Det var inte många från det här gänget som blev etablerade i Tre Kronor. Kan du peka på varför det var så?
– Landslagstränarna vid den här tiden var inte speciellt förtjusta i oss Frölundaspelare. Det här var inte något som enbart vi i Frölunda tyckte utan det var ganska mycket snack om det både bland spelarna och i media.
– Sedan var det även, precis som du säger, vi hade inte ett lag fyllt av stjärnor utan vi var ett jäkligt bra lag i stället.

I landslagsdressen.

Hur ser du tillbaka på din egen debut i Tre Kronor, 29 september 1977?
– Den minns jag mycket väl eftersom vi spelade mot Finland här i Göteborg och Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten. Jag hade varit med i det här OS-laget 1976 som aldrig blev någonting året innan och hösten efter fick jag den här chansen.
– Jag spelade tillsammans med Mats Waltin i debuten och det var hur bra som helst. Han var ju raka motsatsen som spelare mot hur jag var. Mats var skridskoskicklig, och lugn till skillnad mot jag, så vi kompletterade varandra bra.

Kan du sakna att du inte kom med till något VM?
– Både ja och nej. Jag tycker att jag kunde fått chansen att vara med i OS 1980 eftersom jag var som bäst under just den säsongen.

Var du nära en OS-biljett?
– Ja, jag tror det i alla fall. Tommy Sandlin var förbundskapten och samtidigt tränare för Modo. Nu valde han att ta med Sture Andersson i stället vilket jag har svårt att förstå än idag.
– Nu var det ju Sandlin som var förbundskapten och han som bestämde. Det var väl heller ingen direkt hemlighet att vi båda inte kom speciellt bra överens.

Wille Löfqvist

Åter till säsongen 1979/80 och Västra Frölunda IF, som laget fortfarande hette. I semifinalen vänder Frölunda matchserien mot Björklöven och vinner med 2-1 i matcher, en matchserie där för övrigt Broström själv svarar för tre mål. I finalserien mot Brynäs står det 2-2 i matcher inför den femte och avgörande som spelas på Johanneshov i Stockholm.
– Hela den här finalserien minns jag som igår. Det hände otroligt mycket på några få dagar, både roliga och tråkiga saker.
– Vi tar ledningen med 1-0 (Tommy Persson) och har 2-0 inne bakom Wille Löfqvist. Men i stället för att godkänna målet väljer domaren, Lasse Henriksson, att ta en utvisning på en av våra spelare. Efter det vänder Brynäs och vinner med 2-1.
– Det var jämt, tätt och jäkligt tufft i dom fyra första matcherna, men i den femte var det lite lugnare. I alla fall var det en fantastiskt spännande och bra finalserie.

Vi minns bilder från finalserien där vi ser Brynäs back Janne Kock vrida sig i plågor efter att ,som det sades, Anders Broström slagit ner honom.
– Det blev ett jäkla liv efter att Janne Kock lekt den döende svanen. När vi kom upp till Gävle för att spela där upplevde jag nästan det värsta som jag varit med om. Publiken, och då menar jag verkligen alla på läktaren, var som galna då vi skulle spela och det haglade ägg och andra saker mot oss. Fast det hör väl till en finalserie att det ska vara mycket känslor inblandade, men där uppe gick det till överdrift.

Säsongen därefter blir ni utslagna av AIK redan i semifinal.
– Vi var helt enkelt inte tillräckligt bra det året. Jörgen (Pettersson) hade dragit till NHL och även om vi fått in del nya spelare blev det aldrig riktigt bra.
– Vi ska heller inte glömma bort att AIK hade ett väldigt bra lag och framförallt var forwardssidan helt fantastisk.

Efter säsongen 1983/84 lämnar Broström Frölunda för spel i norska Sparta från Sarpsborg.
– En riktigt rolig upplevelse och jag tycker att norsk hockey var ganska underskattad den här tiden, i alla fall på det individuella planet. Som lag hade norrmännen däremot svårt att få ihop helheten.
– Just Sarpsborg är en riktig hockeystad och jag hade två fantastiskt fina år där. Det var inte länge sedan jag var upp dit och hälsade på faktiskt. Folket där gillar hockey lika mycket fortfarande.
– Vi hade Tore Jobs som tränare och andra året vann vi serien, men åkte ut i semifinalen mot Frisk.

I Sparta hade du svenske Sivert Andersson som lagkamrat. Han vann till och med den norska poängligan och kom med i ligans All-Star Team. Är du överraskad över att han inte var lika framgångsrik i elitserien där han spelade för Leksand?
– Både ja och nej. Sivert var en riktig lirare och fick mer utrymme för sitt tekniska och fina spel i Norge. Han var en gudabenådad målskytt och lirare som verkligen gjorde bra ifrån sig i Sparta.

Hur hamnade du i Sparta?
– Innan mig hade både Lars-Erik Esbjörs och Nils-Olov ”Djura” Olsson spelat där. När så Esbjörs slutade och Sparta behövde en ny back tipsade han antagligen klubben om mig.

Det blev ett äventyr i NHL.

Anders Broström var även över två svängar till Boston Bruins och fick ett NHL-kontrakt.
– Jag fick en intresseförfrågan från Boston efter finalspelet 1980. Jag var över till träningslägret med Boston den hösten och det gick jäkligt bra för mig där. Harry Sinden, som var lagets coach, ville skriva kontrakt med mig, men jag kunde inte eftersom jag hade ett år kvar med Frölunda.
– Efter att vi åkt ut mot AIK året efter kom Sinden över till Göteborg och skrev kontrakt med mig. Fast det årets läger gick inte lika bra och klubben ville att jag skulle börja nere i farmarlaget. Då kom svensken fram i mig och jag gick upp till Sinden och bad honom lösa en enkel biljett för mig till Göteborg.

På försäsongerna med Boston Bruins spelade du tillsammans med en legendar som Brad Park men även med en ung Ray Bourque. Hur upplevde du det?
– Det skulle visa sig att alla dom här grabbarna var fantastiskt fina och ödmjuka killar. Det kan man ha svårt att tro ibland när man ser dom ute på isen.
– I träningsmatcherna spelade jag oftast tillsammans med Mike Milbury och vi hade många tuffa matcher mot i första hand Philadelphia Flyers. På den tiden hade Flyers fortfarande kvar det här ganska ökända gänget som gärna stod upp och tog fighter.

Hamnade du i någon dust med ökända Dave ”The Hammer” Schultz?
– Nej, inte med honom. Däremot försökte Paul Holmgren, han som i dag är general manager i Flyers, testa mig. Men jag bara stirrade på honom och då dog allt ut.

Broström idag.

Hur mycket hockey följer du i dag?
– Det blir en del med Frölundas Old Timers. Jag spelar inte längre eftersom jag fick en ny höft för fem år sedan. Nu är jag i stället nere och berättar för killarna hur dom ska göra, skrattar Broström.