Rekordmannen om tiden i NHL: ”Var en fantastisk resa”

Håkan Loob draftades i sista rundan av NHL-draften.
När han sedan skulle summera sin karriär gjorde han det som svensk rekordman. Något han är än i dag.
– Det var en fantastisk resa, konstaterar han i en intervju med Hockeysverige.

Håkan Loob är historisk med att som ende svensk så här långt gjort 50 mål i NHL under en och samma säsong. Dessutom vann han Stanley Cup under sin tid i Calgary. För hockeysverige.se berättar han om sina endast sex säsonger i NHL där han på 450 matcher svarade för 193 mål och totalt 429 poäng.

Sommaren 1980 draftades Håkan Loob först i nionde och näst sista rundan av Calgary Flames.  

– Jag visste inte vad en draft var. Det damp ner ett litet paket i brevlådan. När jag öppnade det låg det en tröja där med en nia på ryggen eftersom det var i den rundan jag blev draftad. ”vad är det här?” Jag hade inte en aning.
– Calgary, vart ligger det? Det var så långt ifrån min verklighet. Jag spelade på, men helt plötsligt fick jag besök under säsongen 1981/82. Då kom assisterande General Managern för Calgary, David Poile  till Göteborg.
– Efter matchen kom någon och sa att det var en som ville prata med mig. Han presenterade sig att vara från Calgary. ”Bara så du vet är vi intresserade av dig, vi draftade dig…” Det var såklart imponerande att prata med en från NHL, men det var inget mer med det.
– Sedan kom säsongen 1982/83. Jag öste in poäng (76 på 36 matcher) i Färjestad. Då eskalerade det där. Frank Neal spelade i Färjestad. Hans så kallade polare var Bill Watters som i sin tur var agent som knoppat av sig från Alan Eagleson. Neal och Watters hade sommarstugor bredvid varandra någonstans utanför Toronto.
– Frank frågade mig om jag inte skulle ha en agent, vilket då skulle vara Bill. Samtidigt hade (Björn) Wagnsson och alla dom här kända agenterna hört av sig eftersom jag var draftad.

Agent för Håkan Loob blev till slut Bill Watters. 

– Han började ringa till mig och berättade att Calgary var intresserade av att få över mig dit. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på och inte heller visste jag vad Calgary var. Dessutom hade jag och Marie fått barn tidigt. Henrik var inte mer än två år då.
– Frank övertygade mig och vi kom överens om att jag skulle åka över, men jag var tvungen att först titta i kartboken vart Calgary låg någonstans. Vi sa att vi skulle chansa. Hade det inte fungerat där borta så hade vi kunnat åka hem.  

Hur minns du första dagen i Calgary?
– Jag var väldigt orolig eftersom allting var så ovisst. Vi åkte över lite tidigare till Frank och bodde hos honom under två veckor för tidsomställningen och så vi fick anpassa oss lite.
– Sedan flög vi till Calgary och det glömmer jag aldrig. Vi landade med all packning och släpade ut all packning. Sedan mötte en av killarna från kontoret oss på flygplats. Al Coates, som han heter, var lite högre upp i rangen där så vi förstod att dom tog det på allvar att jag kom dit.
– Vi skulle checka in på ”West in” och så vidare. Jag fick en leasingbil. Sedan fick jag ett programkort därefter skulle träningslägret börja. Vi stod där på ”West in” som var ett fint hotell ”Vad gör vi nu?”.
– Första dagarna när jag skulle köra den där bilen var jag livrädd i trafiken. Jag svängde lite sakta in på gatan. Då hörde jag ett jäkla liv. Det var en polis som blåste i en visselpipa och vinkande. Jag svängde in till kanten och han stoppade mig för att jag inte fick svänga som jag hade gjort. Det blev att förklara att jag kom från Sverige på en halv taskig engelska, skrattar Håkan Loob.

I det Calgary Håkan Loob kom till 1983 spelade även Kenta Nilsson och Kari Eloranta. 

– Vi hade besökt Kenta då han bodde i Ösmo, men vi hade inte så jättemycket kontakt i början eftersom vi inte kände varandra. Vi ville inte heller ringa och fråga honom om en massa saker eftersom vi knappt visste om vi skulle vara kvar i Calgary eller åka hem. Farmarligan var inget alternativ för mig på den tiden.
– Vi kom till Calgary och visst var det bra att ha Kenta där, men det blev ändå ensamt. Det var jag, frugan och lillgrabben. Egentligen hade vi ingen kontakt med någon i laget då eftersom allt var nytt för oss. När träningslägret skulle börja fick jag bo på hotell och då var frugan själv. Marie anpassade sig nog inte förrän efter fem, sex månader. Hon trivdes inte riktigt i början, längtade hem och allt det där.

Var ni på väg att åka hem?
– Nej, inte riktigt. Hon hade respekt för att hockey skulle få avgöra det. Jag hade en sådan tur i början. I och med att jag hade gjort så många poäng i Sverige gav Calgary mig någon extra chans. Jag behövde inte börja längst bak på träningslägret där vi i princip var 90 man.
– Man delade upp i två lag och jag fick vara med i första kedjan i ett av lagen tillsammans med två veteraner. Träningslägret gick och dom sållade bort en massa spelare, men jag var kvar. Sedan skulle vi spela första träningsmatchen mot kanadensiska OS-laget som skulle till Sarajevo 1984.
– Vi vann med 9-4 och jag gjorde fem mål. Då vart det ”proppen ur” och det blev klart att jag skulle få vara kvar, vilket gjorde att allt blev lite mer stabiliserat. Då kunde vi skaffa lägenhet och det mesta löste sig.

Från boken Håkan Loob – Mer än hockey:

– Man kunde skämta om det mesta inom laget, endast ett ämne var tabu – fruarna. Du fick aldrig, aldrig skoja om spelarnas äktenskap och fruar. Det hade ingen berättat och det höll på att kosta mig ett kok stryk av självaste Lanny McDonald. Lanny och jag var på väg in i duschen när jag märkte att han var väldigt röd om snoppen.
– Jaså du, frugan var ovanligt het på gröten i natt – sa jag och skrattade.
Han blev blixtförbannad, tyckte upp mig mot väggen och röt:
– Vad du än gör Håkan, skämta aldrig mer om min fru!”
– Jag blev oerhört förvånad, men samma inställning hade flertalet nordamerikanska spelare. I sällskap av sina damer talade de ett helt annat språk än inom laget. Aldrig att du hörde ordet fuck i varenda mening.”

Hur togs du emot av exempelvis lagets stjärna, Lanny McDonald?
– Jag bodde ihop med en annan rookie då och jag kommer så väl ihåg det första Lanny sa till mig. Jag och den andra rookien spelade i olika lag. Vi kom ner till omklädningsrummet och jag tyckte han varit ganska bra.
– När vi dagen efter kom ner till rinken stod hans väska packad. Då var Lenny där. Jag sa att jag tyckte det var synd eftersom jag tyckte han var bra. Då sa Lanny till mig ”Du ska inte bry dig för mycket för nästa gång kanske det är du”. Att kämpa för varandra, empati och allt det där, nej det fanns inte där. Jag tänkte ”wow”.
– Självklart var det rätt eftersom djungelns lag var det som gällde och jag skulle överleva. Det var 35-40 forwards på lägret och bara tolv skulle vara kvar. Konkurrenssituationen var enorm.
– Den var första mötet med honom, men Lanny och andra veteranerna var väldigt bra. Amerikaner och kanadensare är väldigt trevliga och gemytliga även om dom är ytliga ibland. Sedan fick jag en rumspolare, Mike Eaves, som var fantastisk. Han kom från college och det amerikanska skolsystemet. Han var väldigt mycket för europeisk hockey och hade spelat några säsonger i NHL. Han var väldigt omhändertagande och vi blev goda vänner.

NHL-debuten fick Håkan Loob göra på bortaplan mot Vancouver. 

– Är det något jag kan skryta så är det att jag har gjort mål i min första match i alla ligor. Jag gjorde mål även i den matchen. Vi vann med 5-3. En journalist frågade mig ”du gjorde mål i din första NHL-match, hur många mål tror du kommer göra ditt rookie-år?” Jag svarade ”hur många matcher är det?” (skratt) Det där blev det rubriker av dagen efter i tidningarna.

Familjen Loob kom ganska snart att känna sig hemma i deras nya hemstad, Calgary. 

– Vi trivdes jätte, jättebra. Marie också. Det som börja hända efter fem, sex månader var att vi började söka oss in i sociala nätverk. Då träffade vi på folk som var med i den svenska föreningen. Det visade sig finnas bara i den föreningen 1 500 med anknytning till Sverige i Calgary.
– Bland annat var det en familj från Göteborg som hade flyttat dit ett år tidigare. Dom var otroligt vänliga, tog in oss. Vi firade jul tillsammans och umgicks. Framför allt kunde Marie umgås med Rose-Marie, som frun heter. Det här var en jätteräddning för oss.
– Situationen blev helt annorlunda. Vi skaffade radhus och i stället för att hyra möbler började vi köpa nya. Till slut köpte vi eget hus och det blev precis som den trappa man vill gå i. Inte för stora steg, men inte för små heller.

Säsongen 1987/88 gjorde Håkan Loob som första och hittills enda svensk 50 mål i NHL. 

– Ska jag vara riktigt ärlig är det konstig att det blev så eftersom 1986 och 1987 var dom värsta åren i min hockeykarriär.
– Dels fick jag en svår axelskada tidigt som jag drogs med hela säsongen. Sedan tappade tränaren förtroendet för mig och jag trycktes längre och längre ner i kedjorna. Till slut spelade jag bara sporadiskt. Jag var beredd att åka hem då. Jag sa till vår General Manager, Cliff Fletcher, ”Det här går inte eftersom coachen inte har något förtroende för mig och jag kan ha det bättre hemma”.
– Sedan åkte jag till VM 1987, vilket också var en kantboll, och jag sa till Fletcher att jag inte skulle komma tillbaka. Vi vann VM och det gick hyfsat för mig. Jag åkte ändå tillbaka eftersom dom hade lovat att jag skulle få operera mig där. Axeln hade hoppat ur led säker 40 gånger den säsongen. Även om det var en allvarlig skada kunde jag ändå spela.

Operationen gick bra och när Håkan Loob låg på sjukhuset i Calgary fick han besök av coachen. 

– Vi pratade och han frågade hur jag tyckte och tänkte. Han frågade om jag ville stanna kvar, men jag svarade att det var kört. Hur det än var övertygade Cliff Fletcher mig att ge det en chans till.
– På den nåden, att dom bönade och bad, samtidigt som jag kände att jag kanske skulle försöka… Att då komma tillbaka och få en sådan säsong… Det gick från att ha gjort 44 poäng till 106 poäng, vilket var en av dom största ökningar från en säsong till en annan i NHL:s historia. Jag tror Guy Lafleur är den som har rekordet.
– Nu ska jag inte säga att det var bra att vi bytte tränare, men Bob Johnson fick avgå och Terry Crisp kom in. Allt blev nytt och jag tränade som en idiot efter att jag blivit opererad. Det tog också lång tid för mig att komma tillbaka och jag missade Canada Cup 1987.
– Jag kom till träningslägret i Calgary utan att veta hur det skulle hålla. Den bästa delen av säsongen blev efter jul, men det hade rullat på hyfsat innan också.

Håkan Loob fick dessutom två nya kedjekamrater säsongen 1987/88. 

– Joe Nieuwendyk kom in från college och sedan var det Gary Roberts. Vi tre blev en kedja som hängde ihop i vått och torrt. Det var som att spela med Janne Ingman och Thomas Rundqvist igen. Inget hattande utan vi fick spela tillsammans hela säsongen.

Säsongen 1988/89, vilket kom att bli den då 28-åriga Håkan Loobs sista i NHL, vann Calgary Stanley Cup. 

– Det var en fantastisk resa. Nu var både jag och vi som lag ganska etablerade. Vi hade gått ganska bra och jagade i sort sett i kapp Edmonton.
– När jag kom till Calgary var Edmonton överlägsna och hade vunnit Stanley Cup under ett antal år. När vi kom i fatt Edmonton visste vi att vi var ett av bästa lagen i ligan. Vi hade redan 1986 slagit ut Edmonton i slutspelet och gått till final mot Montréal.
– Vi hade ett kanonlag redan då och sedan gjorde vi några trejder. Bland annat fick vi (Doug) Gilmour, Joe Mullen och några till. Säsongen 1988/89 var vi en av favoriterna.
– Resan till finalen var kantad av förväntningar, men också framgång. Vi förlorade inte några matcher i onödan och på hemmaplan var vi otroligt svårslagna. Alla började prata om att vi hade en fördel av att spela på hög höjd och andra lagen sa att dom blev andfådda när dom kom dit och allt det där (skratt), men anledningen till att vi vann var framför allt för att vi var ett djävulskt bra lag.

Går det att klä ord på känslan när man vunnit ett Stanley Cup?
– Man var chockad hela tiden. Vi avgjorde i Montréal Forum där inget annat lag än Canadiens hade vunnit Stanley Cup tidigare. Sedan skulle vi flyga hem, viket tog ungefär fem timmar, Stanley Cup-bucklan med på planet. När vi kom hem runt fyra, halv fem på morgonen var det 10 000 människor som stod på flygplatsen för att ta emot oss. Då förstod jag vilken dignitet det här hade.
– Paraden var i riktigt dåligt väder, men uppskattningsvis var det ändå 400 000 människor ute på gatorna. Då ska man veta att staden hade 750 000 invånare. Det var overkligt och jag ryser när vi pratar om det nu.
– Målet var stort, men resan dit… Det är nästan ofattbart att jag fått vara med om det. Jag kan faktiskt idag känna att det är overkligt att jag spelat där borta, i världens tuffaste liga, gjorde 50 mål och var med om att vinna Stanley Cup. ”Är det verkligt?”  

Var det bestämt redan innan säsongen att ni skulle åka hem till Färjestad inför 1989/90?
– Vi kom dit då Henrik var två år och nu var han åtta. Han hade börjat skola i Calgary redan då han var fem år. Vi kände att vi måste besluta oss för att vi antingen blir kvar och skriver ett lite längre kontrakt eller åker hem och får honom att börja i svensk skola.
– Jag hade just haft mina bästa två säsonger i karriären och var på topp. Jag kan idag säga att jag blev kallad idiot mer än en gång när vi hade bestämt oss. Grejen var den att vi egentligen hade bestämt oss redan sommaren innan att det skulle bli sista säsongen.
– Jag varnade Calgary väldigt tidigt, men jag tror inte dom tog mig då på riktigt allvar. När dom sedan ville förlänga kontraktet sa jag att jag inte var intresserad och att vi skulle åka hem. Då började dom inse att jag menade vad jag sa.
– En sak som jag minns var från Toronto. Bill Watters var fortfarande min agent. Han hade kallat till möte med honom, mig, Cliff (Fletcher) och en till från organisationen. Vi skulle diskutera vad som krävdes för att jag skulle vara kvar. Det gick så långt som att dom skulle anställa och skeppa över min svärmor för att vara till hjälp för Marie och barnen, Niklas var också född då.

Har du någon gång ångrat att du inte stannade kvar?
– Egentligen inte. Två år efter jag åkte hem hörde Calgary av sig och ville att jag skulle komma över igen eftersom jag hade fortsatt göra ganska mycket poäng i elitserien. När dom började prata om siffror som en miljon dollar och jag hade flyttat hem för 25 000 kronor i månaden, självklart tänkte vi efter en extra gång då.
– Vi började prata om att åka över ”Vi känner folk i Calgary och det var inte så länge sedan vi var där”, men efter att vi tackade nej hörde dom aldrig av sig igen.