NHL-svensken som tvingades sluta i förtid – Old School Hockey Nisse Ekman

Han har en lång karriär bakom sig som innebar spel i bland annat NHL, KHL och SHL. I veckans Old School Hockey berättar Nils Ekman om det och stroken han fick 2010 som tvingade honom att lägga av med hockeyn i förtid.

Efter julhelgen 2010 drabbades Djurgårdsspelaren, Nils Ekman, av en stroke i hemmet. Då trodde klubbens läkare att han skulle bli borta resten av säsongen, men nu vet vi hur svaret blev. Karriären var över. Trots sviterna efter hans stroke lever idag Ekman ett relativt normalt liv, men med många svackor i den dagliga tillvaron.

Jag reste till anrika Hovet i södra Stockholm för att få en pratstund med Nisse Ekman om hans karriär och hur han mår dag. Första samtalsämnet blev trots allt AIK, eftersom det var i den klubben som allt började.
— Min mamma var fritidspedagog och jobbade i Vasaparken på somrarna och på vintrarna var hon skridskoinstruktör i Kungsträdgården. Det var där jag lärde mig åka skridskor. Jag är född och uppväxt inne på Karlbergsvägen och då var det närmast att åka till Solna-is samtidigt som pappa och farfar var AIK:are.
— Jag hamnade i AIK:s hockeyskola och spelade där tills jag var 15 år. Det var bra ungdomsledare där och anledningen till att jag gick från AIK till Hammarby var att den ledare som betytt mest för mig, Jan-Åke Tiensuu, gick till Hammarby. Han var en fruktansvärt bra tränare för juniorer och en förebild för oss alla.
— Det var han, Tomas Storm och ett gäng ytterligare tränare som fick chansen att ta över och styra upp ungdomsverksamheten i Hammarby. Då följde jag och de killar i laget som ville träna hårt med samtidigt som det kom några killar från Djurgården.

Roger Melin. Foto: Arkiv

Första A-lagssäsongen i Hammarby fick Nisse Ekman Roger Melin, idag i AIK, som coach.
— Det var Roger Melin som lyfte upp mig i A-laget, eller rent av Thomas Ullbors säsongen innan som lät mig vara med och träna. Roger är ju en skön gubbe, skrattar Ekman och fortsätter:
— Några  av oss från juniorlaget var ganska hetsiga och peppade varandra till att spela ganska hårt på träningen. Jag minns att Melin frågade en gång, vad gör ni? Lugna ner er eller är ni ovänner? Nej, nej. Det är min bästa vän.

Även Kristian Huselius var lagkamrat med Nisse Ekman i Hammarby.
— Kristian var haussad till att vara världens bästa i sin ålderskull. Han är två år yngre än jag och kom upp till vårt juniorlag och tränade några gånger. Kristian var fortfarande lite spinkig då och det var alltid några äldre spelare som vill visa sig vara bättre då yngre spelare kommer upp. Vi var ju en ganska hård grupp juniorer så Kristian fick så mycket smällar på träningarna att han slutade komma upp till oss.
— Det är klart att man såg honom träna tiderna efter oss och han var ju mycket bättre än alla oss andra. Klubbteknikmässigt är han fortfarande topp tre som Sverige har fått fram. Det är synd att han inte kan spela längre.

Kristian Huselius i Frölundas dress Foto: Bildbyrån

FLYTTADE TILL FINLAND

Efter åren i Hammarby flyttade Ekman till Finland för spel Espoo tre säsonger.
— Jag tyckte själv att jag var för bra för allsvenskan samtidigt som det inte var något elitserielag som ville ha mig. Det var precis då Bosman hade gått igenom och man kunde värva tjecker och finnar lite som man ville till elitserien. Det räckte inte med att vara juniorlandslagsman utan det var att man fick vara med och spela i juniorlaget och träna lite med A-laget.
— Jag ville spela på en högre nivå än vad jag gjorde och då fick jag möjligheten att åka över på tryout och testa i Espoo.

Hur trivdes du i Finland?
— Jag älskade det. En underbar tid och jag skulle kunna flytta till Helsingfors igen. Hockeyn var bra. Det är lite svängigare och inte riktigt så mycket taktiksnack som det är i Sverige. Det är mera tuta och köra vilket passade mig rätt bra då också.
— Det blev lyckat och jag kom in direkt och kom med i toppen av poängligan. Jag är glad att jag är så pass äventyrslysten att man stack när man fick chansen.

Kan du finska?
— Jag kunde och jag hade en finsk fästmö. Jag kunde knacka mig fram, beställa mat och göra mig förstådd. Tyvärr har allt det försvunnit.

Inför säsongen 1999/2000 fick Nisse Ekman chans till NHL-spel med Tampa Bay Lightning, men det var först Calgary Flames som hade rättigheterna till honom.
— Jag hade ingen lust alls att åka till Sverige för att spela eftersom jag inte tyckte att jag hade något att bevisa i elitserien. Jag tyckte att det är ungefär samma nivå som i Finland. Jag ville spela i NHL och möjligheten för mig att göra det var att först åka till IHL och spela för att mina rättigheter skulle bytas till någon annan klubb.
— Det blev bara en och en halv månad i IHL innan jag blev trejdad till Tampa. Det var visserligen ett dåligt lag även om Vincent Lecavalier precis hade börjat. Brad Richards kom mitt andra år samtidigt som även Martin St-Louis kom dit. Alltså många av de som fortfarande är stjärnspelare i NHL.
— Vi var lite av ett strykgäng och låg i bottenskiktet och då är det inte kul att spela hockey i Nordamerika. Pressen är stor från ägarna, så det var hårt. Går det inte bra blir det lätt bråk, strul och slagsmål, men går det bra är det riktigt kul att vara spelare i NHL. Samtidigt kunde man säga – ”hej, jag är i NHL”, skrattar Ekman.

Ekman utsågs även till IHL:s rookie.
— Jag gjorde en och en halv månad och ett slutspel. Överenskommelsen var att jag skulle tillbaka där jag började i IHL, Long Beach, om inte Tampa gick till slutspel. Alla parterna där var ganska säkra på att det inte skulle ske. IHL var en bra liga och jag tror att jag snittade ett poäng per match och lyckades sno åt mig årets rookie i den ligan.

Det måste ändå ha varit ganska kul att få den utmärkelsen?
— Den pokalen står kvar hemma. Jag är stolt över allt jag vunnit eftersom jag aldrig vunnit några stora titlar som senior. Inget Stanley Cup och heller inget OS eller VM-guld.

Vilken är din mest minnesvärda match från NHL?
— Egentligen kanske det inte är just den, men för att jag får så mycket kommentarer om den eftersom det här youtube-fenomenet finns så säger jag mitt hattrick när jag spelade i Pittsburg mot Tampa. Jag gjorde tre mål på två minuter och femton sekunder.
— Annars vill jag nog säga delaktigheten i San José Sharks. Familjekänslan och åren vi hade i klubben. Där trivdes jag och där skulle jag fortfarande velat vara. Jag blev trejdad till Pittsburgh och det var jag ledsen över. Samtidigt har jag fått känna på Pittsburgh med både Jevgeni Malkin och Sidney Crosby.

Ekman i en match för San Jose 2006 Foto: Getty Images

INSPIRERANDE ATT SPELA MED STJÄRNORNA I PITTSBURGH

Hur var Malkin och Crosby som lagkamrater?
— Det var inspirerande och kul att träna med två så fantastiska spelare. Många får små ”hintar” om hur bra de är på matcherna, men att se hur stor skillnad det är på dem dag ut och dag in jämfört med alla andra spelare är inspirerande.
— Båda är även väldigt ödmjuka vid sidan av isen, på gränsen till att man upplever dem som mesiga. Man har stött på stjärnor som verkligen agerar som stjärnor. Ryska spelare tenderar ju att vara stjärnor allihop. Det är kanske inget fel i det om man kan backa upp det på något sätt. Killar som exempelvis Mats Sundin här i Sverige, som kanske är den största spelaren som vi fått fram tillsammans med Nicklas Lidström och Peter Forsberg, är så lugna och säkra. Det är coolt på något sätt.

Mellan åren 2007 och 2010 spelade Nils Ekman först i Khimik innan han flyttade till St Petersburg för spel i två säsonger.
— Det är en enorm skillnad mot NHL. Om man ska jämföra KHL med något så är det elitserien. Fast spelarna i KHL är lite skickligare. Det är lika stora arenor och lika mycket folk som tittar fast man tjänar jäkligt mycket mer med pengar.
— Hela NHL och cirkusen runtomkring är så genomtänkt, välplanerad och avtals skrivet. Allt är kontrollerat och allt är gjort för att vara enkelt. Det var inget strul med någonting. KHL är struligare, men det var en rolig resa också. Jag är tacksam över åren där och skulle gärna har gjort det igen.
Du gjorde tre säsonger i Djurgården. Vad kom den klubben att betyda för dig?
— Jag gjorde en säsong 2001/02 vilket berodde på en kontraktstvist med New York Rangers. Sedan gjorde jag lockoutåret 2005 i Djurgården. Efter det skrev jag på kontakt igen 2010 och spelade några månader innan jag fick min stroke. Man hittade hem på något sätt, säger Ekman med ett leende.

PROFFSIGARE I DJURGÅRDEN

Du sitter nu i Djurgårdens omklädningsrum och inte AIK:s eller Hammarbys. Varför blev det så?
— Det är på grund av verksamheten. Proffsigare, korrektare och bättre än vad Djurgården är, enligt min uppfattning, tycker jag inte att man kan vara.
— Jag är glad över att ha spelat här och jag är glad över att tränarna, ledarna och alla på kontoret gett mig chansen att få vara här och arbetsträna och sköta min rehabilitering.

Jubel efter ett mål 2004 Foto: Bildbyrån

Nu vrider vi klockan tillbaka till 27 december 2010 och till Nils Ekmans kök.
— Jag svimmade hemma på köksgolvet. Jag hade haft ”tior”, alltså för-stroke, några dagar innan. Jag hade sagt till lagläkaren att det är något fel och vi måste göra några tester nu. Vid den här tiden hade min dotter, som då var spädbarn, kolik så hon sov inte mer än en kvart åt gången utan att skrika. Då var det verkligen att panikskrika. Det gjorde att man sov dåligt. I och med att man då försökte sova varje sekund som man fick tillfälle till åt man inte heller regelbundet eller så näringsrikt som man skulle. Några veckor innan blev det dessutom ett jäkla ståhej när jag rappade Jakob Silfverberg på handen så han knappt fick ett synligt blåmärke, även om det såg väldigt illa ut, säger Ekman med ett leende och fortsätter:

SMÄLLAR MOT HJÄRNSTAMMEN

— Vi spelade inte bra, men jag och alla andra i laget tyckte att vi hade en jättebra trupp. Tränarna fick inte till det och vi alla underpresterade. Då trivs inte jag och blir då istället irriterad och det var journalister som följde efter mig när jag skulle lämna sonen på dagis.
— Det var mycket och läkarundersökningarna från stroken har visat att det med stor sannolikhet berodde på en eller några smällar mot hjärnstammen som gjorde att jag fick stroke. Men jag kan se tillbaka och konstatera att jag inte var i topptrim. Jag trodde att det var näring och sömnbrist, men det var inte så utan ett sår inne i hjärnstammen.

Kan man först ta till sig vad som händer i ett sådant ögonblick?
— För att gå tillbaka till när jag skramlade ihop så vaknade jag till och insåg att jag hade svimmat. Svimmat hade man ju gjort av smärta några gånger när man brutit något ben. Jag hann ändå känna vad som var på väg så jag ramlade aldrig och slog mig utan jag hann lägga mig på golvet. När jag vaknade upp var jag ändå medveten och tänkte – ”oj, jag ställer mig upp och tar en banan”. Sedan tog det en minut eller två så kom det en stroke till och jag tror att det var efter tredje eller fjärde gången jag svimmat som jag kravlade mig upp till min fru för så här skulle det inte vara.
— Det var när ambulanspersonalen kom, 45 minuter senare, som jag fick reda på att jag hade fått en stroke. Allt tog ju tid eftersom jag hade tappat kontrollen på kroppen. Jag var så okunnig så att jag bara visste att en stroke inte var bra. Personalen fick förklara på vägen till Danderyds Sjukhus vad det handlade om. Sedan vart jag vidareskickad till Karolinska när det blev väldigt mycket sämre.

Det var tal om att du skulle göra comeback i rinken, hur länge hoppades du på att det skulle bli så?
— När jag låg i ambulansen trodde jag att det skulle bli någon medicinering och sedan skulle jag få åka hem från sjukhuset. Efter några dagar förstod jag att det här var illa eftersom jag inte kunde prata eller sitta upp i en säng.
— Jag fick en halvkroppsförlamning så jag kunde inte styra min vänstra kroppshalva alls. Följaktligen var ju balanssinnet helt borta. Jag kunde inte ens lyfta upp mitt huvud när jag låg i sängen. Skulle jag sitta upp fick någon hålla i mig. Då, när man får hjälp att kissa och allt det här och när någon säger att det inte är så bra, flyttar man väl fram comebacken från några dagar till någon månad. Kanske till slutspelet i alla fall.
— Det tog säkert några månader innan jag lade ner. När läkarna sa att det inte var ärftligt och genom uteslutningsmetoden kom fram till och såg med den här dissektionen där man såg det lilla såret i nacken var av en smäll. Jag visste då inte ens om jag skulle kunna gå igen och då kunde jag ju inte utsätta mig för det här igen. Man vet att trots allt en av tre dör även om det är bättre siffror om man är ung. Då var det slut.

Idag är Nils Ekman sportchef på Djurgårdens IF-Dam, ett jobb som han är mycket tacksam över att fått chansen till. Där jobbar även hans sambo Danijela Rundqvist.

Danijela Rundqvist och Nils Ekman. Foto: Ronnie Rönnkvist