Överlevde den otäcka flygolyckan – Old School Hockey Lars Erik Esbjörs
Han är masen som blev legendarisk i Frölunda för sina insatser på lagets blålinje. Men utöver att lyfta hockeyn i Göteborg och även spela VM och Canada Cup för Tre Kronor är Lars-Erik Esbjörs välkänd för att ha överlevt vad som kunde ha blivit en av svensk hockeys största tragedier – flygolyckan i Hedesunda 1975.
– Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar. Men dom blev som gummiarmar när det small i trädtopparna, berättar han om olyckan i dagens Old School Hockey.
Dagens gäst i Old School Hockey heter Lars-Erik Esbjörs och är född och uppväxt i Säter i Dalarna. Han slog sig in i Tre Kronors trupp i den första upplagan av Canada Cup som spelades 1976. Många minns honom också för att han var den av Frölundas spelare som skadades svårast i flygolyckan i Hedesunda 1975. Andra, och då framför allt den yngre generation, känner igen efternamnen Esbjörs väl eftersom hans båda söner, Joacim och Jonas, varit framgångsrika i elitserien. Joacim blev till och med världsmästare 1992.
När vi inleder Lars-Erik Esbjörs hockeyberättelse så gör vi ändå det i Säter.
– När jag växte upp spelade Säter i gamla division 2 eller division 3 till och med. Efter Säter gick jag över till Hedemora och senare även Avesta som spelade i division 2 vilket var serien under allsvenskan (dagens SHL) på den här tiden.
– Patrik Hjalmarsson och jag var klasskamrater. När vi var i 15-16-årsåldern var han den bästa skridskoåkaren och relativt duktigt. Han gick senare till Leksand och det måste ha varit i samma veva som jag till Västra Frölunda.
– Debuten i Säters A-lag? Den minns jag inte alls så den kan inte ha varit något vidare, skrattar 66-åringen som numera bor i Fjällbacka.
Var det ett tufft steg att gå upp i A-laget vid den här tiden?
– Jag såg ett gammalt foto där jag var 14 år och spelade med A-juniorerna som var 19-20 år. Jag var rätt stor redan som liten så att säga, men ärligt talat kommer jag inte ihåg vilket lag jag debuterade mot. I alla fall lär jag ha varit 16 år.
Värvades du sedan till Hedemora?
– Ja, jag värvades mitt i säsongen och blev avstängd till den 15 januari. Det var ju så på den tiden. När jag väl fick spela så efter fyra matcher fick jag en crosschecking över höftbenet. Sedan kunde jag inte spela något mer den säsongen.
– Jag spelade bara i Hedemora säsongen ut. Sedan gick jag till Avesta eftersom dom frågade om jag ville komma dit och spela. Där var det riktigt bra och jag blev kvar där fyra eller fem säsonger.
Under sin tid i Avesta utvecklas också Lars-Erik Esbjörs till den spelare som sedan skulle hamna i Västra Frölunda och senare även i Tre Kronor.
– Det där med att utvecklas som spelare var inget som man direkt tänkte på då. Det var bara att klä på sig och gå ut och spela. Jag var väl sämst skridskoåkare och det var därför man satte mig på backen. Det var mycket så då. Samtidigt var jag väl lite stabilare än många andra.
Innan Esbjörs kom till Avesta BK hade klubben fostrat spelare så som Mats Åhlberg och Roger Lindqvist som båda blev värvade till Leksands stjärnlag.
– Det var definitivt ett stort steg för mig att gå till Avesta. Första året i BK var jag junior och åkte med i juniorerna och spelade en cup i Eskilstuna som hette Eskils Cup. Bland annat var Lasse Björklund med på den här tiden. Åhlberg, ”Linkan” och dom här hade gått till Leksand för länge sedan, men jag minns att vi spelade DM mot Leksand och då vann vi (67/68 vinst 4-2). Vi hade ett bra lag och låg, som sagt var, i division 2 som alltså var under allsvenskan.
Det var många ex-leksingar som åkte ner och tränade lag i södra Dalarna. Bland annat var Vilgot Larsson i Avesta under en tid. Det här var viktigt för hockeyns utveckling i städer som Avesta, Hedemora och Säter tror Esbjörs.
– Det tror jag betydde mycket och framförallt då Vilgot. Hur många juniorer plockade inte han fram till Leksands A-lag varje säsong? Han var ruskigt duktigt tränare och ledare.
– Vilgot Larsson var sedan spelande tränare i Avesta när dom gick upp i allsvenskan 1966. Sedan lämnade han laget. Jag kom själv till Avesta året efter det att man hade åkt ur igen. Den av dom gamla leksingarna jag hade som tränare var Christian Årjes. Han var med då jag var i Säter (1964/65).
Var det aldrig aktuellt för dig att gå till Leksand eller Mora?
– Mora, definitivt inte och det var aldrig aktuellt med Leksand heller. Det har aldrig fallit mig in att gå dit över huvud taget. Varför vet jag inte. Jag tittade åt andra hållet och 1972 hittade ”Bittan” (Bengt Johansson, ledare i Västra Frölunda) mig då han var på Mallorca.
– Där hade han träffat hockeygänget från Skogsbo. När dom satt i baren så sa han att ”Jag hörde att ni snackade hockey, har ni inga hockeyspelare som skulle platsa i Frölunda?” Då kom mitt namn på tal. På den vägen kom jag senare att träffa ”Bittan” i Göteborg.
– Jag minns att jag hade varit nere och hämtat min fru på Arlanda. Hon hade varit på Kanarieöarna. Då bodde vi fortfarande hemma i Dalarna och hade äldsta sonen ”Jocke”. När jag kom hem sa min mor att det var någon ”Bittan” Johansson som sökte mig. Jag kände ju inget fruntimmer som hette så och jag tänkte inte på hockey överhuvudtaget. Då säger morsan ”Nej, det var någon ledare från Frölunda som hette ”Bittan” Johansson” ”Jaha”, svarade jag frågande. Så mycket visste jag om svensk hockey, skrattar Lars-Erik Esbjörs.
”DET VAR SPÄNNANDE SOM SJUTTON”
Arkivbild
I det Västra Frölunda Lars-Erik Esbjörs kom till vimlade det av starka profiler som Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg, Kjell-Rune Milton, Leif ”Blixten” Henriksson, Henric ”Tosse” Hedlund, Roger ”Viking” Olsson, Mats Lindh, Willy och Evert Lindström, Svante Granholm, Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson och så vidare. En uppställning som tyder på att man inte bara kunde kliva in i laget och tro att man hade en given plats.
– Första gången jag träffade alla dom här killarna spelade vi fotboll här uppe i Fjällbacka på sommaren. Det var rätt sköna killar allihopa och jag minns att jag tyckte att det här var spännande som sjutton.
– När vi sedan kom på is var det ännu mer spännande. Alla var väldigt duktiga och ”Taxen” var fantastisk att ha och göra med. Han ställde upp och hjälpte till, det gjorde dom allihop för den delen, men framför allt då ”Taxen”. Han och jag spelade även ihop första tiden i Västra Frölunda.
Var det främst han som drev laget, eller var det flera av spelarna som visade bra ledaregenskaper?
– Det var han som var mest ledande och var väldigt auktoritär individ. Han var inte så att han skrävlade och var på det viset, men han hjälpte till och var med och stöttade. Sedan var han en väldigt duktig hockeyspelare. Det var fantastiskt roligt att spela tillsammans med honom.
– Kjell-Rune Milton kom samtidigt med mig. Samma sak med Krister Sterner. Det brukade alltid komma några spelare från Värmland varje år, men det var nog ingen därifrån som kom samtidigt som mig. Bröderna Lindström var redan där. Ove Karlsson kom två år efter mig och (Sven-Åke) Rudby kom ytterligare något år senare, vilket även Hans-Erik (Jansson) gjorde.
Lars-Erik Esbjörs debuterade i allsvenskan säsongen 1972/73 mot IF Karlskoga/Bofors i Nobelhallen. Hemmalaget vann med 4-3.
– Det var då vi stannade till på hotellet i Karlskoga för att äta lunch. Då var det en kypare som kom fram och frågade om inte jag också skulle ha lite skånedruvor. Vadå skånedruvor? Då menade han gröna ärtor. Det glömmer jag aldrig, haha…
Foto: Arkivbild
”NU ÄR DET BARA ATT HOPPAS ATT JAG KLARAR MIG”
Säsongen 1974/75, närmare bestämt den 13 februari, ska Västra Frölunda spela bortamatch mot Brynäs. För ovanlighetens har lagledningen beslutat att laget ska flyga upp till Gävle med tre mindre Cessnaplan hyrda från Baron Air i Helsingborg. I det ena av planen som lyfter från Torslanda sitter förutom piloten Reijo Junno även Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henric Hedlund, Leif Henriksson, Krister Sterner och Christer Ståhl.
Dagen innan hade Moraspelarna Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson omkommit i en trafikolycka mellan Rättvik och Falun.
Lars-Erik Esbjörs gillade inte att flyga i små plan och ringde tränaren Lars-Eric Lundwall kvällen innan.
– Olyckan skedde kvart över tio och den här dagen minns jag fortfarande mycket väl. Jag ringde Lasse på kvällen när jag såg att vi skulle flyga och sa att jag tar bilen upp. Då är jag ändå uppe samtidigt som er. ”Nej”, sa Lundwall. ”Det går fort upp och ännu fortare ner och skrattade”. Och det gjorde det fan i mig.
– Som tur var klarade vi oss allihop. Man kan skratta och skoja om det så här lite efteråt men det var givetvis lite kämpigt runt omkring det hela.
Hur gick dina tankar just då det står klart för dig att ni är på väg att störta?
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att vi klarar oss på en motor. Men när den andra började hosta, stånka och lägga av då började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiosittsiga Cessnan. Dom andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna.
– När det blev dödstyst tänkte jag att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets ju av men flygplanskroppen förblev hel fast piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Men då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.
Det är helt otroligt att ni alla klarar er, men känner man någon dödsångest eller liknande i ett sådant läge?
– Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar. Men dom blev som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
– Sedan hade jag ena benet ute i gången så jag hade bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led eftersom jag körde in knäet i ryggen på honom.
Hur fick din fru Eva reda på olyckan?
– Eva fick reda på via radion att det hade hänt någonting, men hon visste inte vilka som var med på det planet. Det tog någon timme innan dom hittade oss. Det första jag sa till läkaren efter det att dom hade hittat oss och jag kommit in på lasarettet var att ringa hem till Eva och tala om att jag lever.
– Det dröjde lång stund innan hon fick reda på det eftersom läkarna först ville ha reda på vad det var för fel på mig innan dom kunde rapportera vad det var. Eva fick nog reda på det genom att alla spelarna som inte var med i planet hade ringt till henne. Svante Granholms var hemma hos min fru och eftersom jag och Svante inte hade ringt hem så förstod dom att vi var med på det planet.
Anledningen till olyckan ska ha varit ha berott på problem med bränsletillförseln.
Lars-Erik Esbjörs kom att bli kvar på sjukhuset i tre veckor och efter det väntade en tuff rehabilitering.
– Från februari fram till midsommar fick jag inte sätta ner foten i backen, inte ens som stöd. Jag fick göra sjukgymnastik och bygga upp muskulaturen igen eftersom jag tappade många centimetrar runt låren under dom här månaderna.
– Efter midsommar fick jag börja träna som vanligt och gjorde så tre gånger om dagen. Sedan var jag med och spela igen i augusti.
BLEV BÄTTRE TRÄNAD – TACK VARE FLYGOLYCKAN
ARKIVBILD
Esbjörs kom att spela sin bästa hockey i karriären säsongen därpå och när Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson skulle plocka ut VM-laget till Katowice 1976 fanns han med i truppen och fick göra mästerskapsdebut.
– Det kanske var tack vare skadan och olyckan som jag kom med eftersom jag plötsligt var riktigt tränad, skrattar Esbjörs och fortsätter:
– Jag var ju otroligt vältränad eftersom hade tränat tre pass om dagen. Jag gav mig fan på att jag skulle tillbaka. Lasse Petersson (läkare) hade sagt till mig att först och främst skulle jag bli människa igen. Jag sa att det här inte hade med det och göra utan att jag skulle tillbaka till idrotten.
– ”Ja, ja men vi tar ett steg i taget”, sa Lasse. Jag visste inte hur allvarligt det här var men det visste han. Men jag måste säga, peppar, peppar, att jag har haft tur. Den höften har hållit, men jag har bytt den andra.
På tio matcher i VM svarade Esbjörs för ett mål och totalt två poäng. Sverige slutade trea efter Tjeckoslovakien och Sovjet.
– Det var något helt fantastiskt att få spela VM och där spelade jag och ”Stigge” Salming en del tillsammans.
– Det starkaste minnet jag har från turneringen är ändå att jag åkte på en tjuvsmäll av en jänkare. Jag hade opererat och gjort näsan klar efter olyckan men några månader blev det en ny sväng in och operera näsan igen. Det var en forward i USA som när han passerade mig satte upp armbågen.
– ”Stigge” hamnade i bråk när andra perioden var slut i första matchen mot USA. Det låg ett gäng amerikanare över honom samtidigt som det bara var han och jag kvar på isen av oss svenskar. Det var bara att försöka hjälpas åt. När jag är på väg dit sparkade Lou Nanne undan fötterna på mig så jag låg raklång i luften.
– Det var ju fel av oss att lägga energi på det där. Vi hade ju spelet. USA hade Lou Nanne och några till som kom från NHL och som gärna ville bråka för att skapa oreda. Då tog dom Börjes bror eftersom han själv inte var med. Vi fick stryk första matchen mot Jänkarna (0-2) men vann andra matchen (7-3).
Esbjörs blev också stor matchhjälte i mötet med Finland då han satte vinstpucken, 4-3, bakom Jorma Valtonen.
– Det är det enda målet jag gjorde i VM, men jag har i alla fall gjort mål i VM, säger han med ett skratt.
– Jag fick ett pass av ”Krobbe” Lundberg från sidan av målet. Jag klappade till för kung och fosterland. Sedan kunde jag se pucken gå in.
Börje Salming i Canada Cup 1976. Foto: Arkivbild
UTTAGEN TILL CANADA CUP: ”PUBLIKEN SLUTADE ALDRIG ATT APPLÅDERA”
På hösten 1976 ringer nya förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg och berättar att han tagit ut Lars-Erik Esbjörs till att spela det första Canada Cup någonsin.
– Det var också fantastiskt roligt. Det här var första gången som alla världens bästa hockeyspelare skulle träffas under samma tak så att säga.
– Det var mycket glamour kring turneringen och givetvis var det speciellt i första matchen. Vi var i Toronto och man presenterade Börje i ”lineupen”. Publiken slutade ju aldrig att applådera. Vi mötte USA och vi fick mer ovationer än vad dom fick. Börje som var så blyg han tittade bara ner i isen medan amerikanska spelarna blev mer och mer förbannade för att man hyllade honom.
– Börje tyckte att det hela var lite genant, men det var som vi sa till honom, att han förtjänade det där. Då visste inte vi i Sverige hur stor han egentligen var borta i Kanada, men han var enormt stor.
Vad är det som händer med Tre Kronor i matchen mot Finland. Ni leder med 5-1, men förlorar till slut med 8-6?
– Ja, du… Vi tyckte väl att vi redan vid 5-1 var klara vinnare. När sedan det ena efter et andra målet började droppa in blev det en väldig uppförsbacke.
– Thommie Bergman var ju borta. Hans axel gick väl sönder redan i första matchen. Han var ju vår stora backstjärna då tillsammans med Börje. Givetvis påverkade det slagkraften i vårt lag.
Var det aldrig aktuellt med mer VM eller OS-spel?
– Nej, men jag var med till februari eller mars säsongen efter, 1977. Jag var helt enkelt inte så bra att jag skulle ha varit med i VM då. Jag får villigt erkänna att det fattades lite.
Lars-Erik Esbjörs har alltid visat goda ledaregenskaper och hemma i Västra Frölunda belönas han med ett C på bröstet.
– Jag blev väl lite lugnare på isen när jag blev kapten och tog inte så mycket utvisningar. Det var väl vad Frölunda visste, att satte man ett C på mig så blev det bra, haha…
– Klart att jag blev stolt över att utses till kapten, men det var inte samma position som kaptenens roll är idag. Nu har kaptensrollen en väldigt hög status.
Säsongen 1979/80 går Västra Frölunda hela vägen fram till final. Där förlorar man dock till Brynäs med 3-2 i matcher.
– Jag får gratis kaffe av ”Stigge” Salming varje månad. Den största mutskandalen i svensk hockey, skojar Lars-Erik Esbjörs innan vi kommer in på vad som verkligen hände då Brynäs vann guldet.
– Vi hade en fantastisk grupp den säsongen och en enorm sammanhållning i laget. Vi ställde verkligen upp på varandra. Gjorde vi inte jobbet så kunde vi säga till varandra och det ställde allihop upp på. Dessutom var vi väldigt duktiga på hemmaplan. Det var inte många matcher vi fick stryk hemma den säsongen.
Som backkollega finalsäsongen 1979/80 hade Esbjörs tuffe Anders Broström.
– Han var ett irritationsmoment för motståndarna och som åkte och retade folk. Han betydde definitivt en hel del för oss. Det var trevligt att spela med honom och vi kompletterade varandra riktigt bra.
I den femte och avgörande finalen ger Tommy Persson Västra Frölunda ledningen med 1-0. Anders Dahlin kvitterar och sedan gör Stig Salming framspelad av Lars-Erik Esbjörs (!) 2-1.
– Det var första gången på många år som vi var i finalspel. Brynäs hade mer rutin när det gällde slutspel och allt det där. Det var inte sista matchen som var avgörande. Det var nog tidigare i finalserien som vi spelade bort våra chanser.
– I femte och avgörande matchen var det mer slumpen som avgjorde och det lag som gjorde minst misstag, vilket det alltid är. Vi hade 2-0 inne i den matchen med då blåste domaren (Lars) Henriksson bort det. Sedan blev det 2-1 till Brynäs tack vare mig då jag spelade upp pucken till ”Stigge”. Jag gick upp efter kanten och hade pucken. Jag ser Magnus Olsson kommer upp innanför mig. I och med att han kommer med mer fart så spelar jag honom. I samma veva som jag spelar så viker Magnus ifrån i egen zon. I och med att jag inte skrek åt Magnus så trodde inte han att jag skulle spela honom. Då blev det öppet för ”Stigge” istället. Efter det skickar han mig kaffe varje månad, haha… Nej, jag skojar givetvis och ”Stigge” är en jättego kille.
Säsongen 1982/83 väljer den då 33-årige masen att lämna Frölunda för två säsonger i norska Sparta från Sarpsborg.
– Lasse Bäckman ringde mig. Han hade tydligen fått nys om att jag skulle sluta i Frölunda. Han frågade om jag kunde tänka mig at komma upp och spela en säsong i Sparta. Jag åkte upp och träffade folket runt omkring och jag tyckte att det kändes lite småroligt och annorlunda.
– Första säsongen var jag med och tränade måndag till torsdag. Sedan åkte jag hem efter matchen på torsdagen och på söndagen åkte jag upp till nästa match. Vi kom tvåa första säsongen och sedan vann vi nästa. Då kände jag att jag hade jag gjort mitt.
På 58 matcher under två säsonger svarade Esbjörs för 29 mål och totalt 74 poäng.
– Helt plötsligt var jag en liten poängnisse. Jag spelade med ”Djura” (Nils-Olov Olsson) från Leksand och Geir Myhre. Dessutom var Roy Johansen med, han som var landslagsledare i Norge nu. Honom fick man säga till att hålla sig utanför egen zon för man visste aldrig var man hade honom då han var där.
– Det var verkligen jättebra att ha ”Djura” där och vi båda gjorde mycket poäng tillsammans.
Joacim och Jonas Esbjörs. Foto: Bildbyrån
SÖNERNA TOG TUNGA TITLAR
Efter karriären som spelare har det blivit en del tränaruppdrag. Bland annat har han fått hoppa in och coacha Västra Frölundas A-lag.
– Först var jag tränare på ungdomssidan. Sedan blev det lite seniorhockey. Säsongen 1990/91 tog jag över A-laget efter Tore Jobs och Lennart Åhlberg. Det var jag och (Ulf) Labraaten. Efter det var jag i Hanhals en och en halv säsong. Men efter att ha varit runt på lite olika hockeyuppdrag i Göteborg lade jag ner allting.
Hur mycket har du kunnat följa dina söner Joacim och Jonas i deras karriärer?
– Klart att man som förälder följer sina barn. Jag var över till Finland och tittade på dom men även i Jönköping och givetvis i Frölunda.
Foto: Privat
Har det varit nervösare att följa dom än att spela själv?
– Ja, så är det definitivt. Sedan är det så att när det gått tungt för dom så gäller det att finnas där och stötta. Säga till dom att det finns andra dagar, alla dagar kan inte vara lika.
– Jag må säga att det ändå blev två bra hockeyspelare av dom. Jocke blev världsmästare och Jonas svensk mästare. Det blev aldrig jag men jag kan alltid svara och säga att jag är norsk mästare och det blev inte dom, skrattar Lars-Erik Esbjörs.
I dag följer farfar Esbjörs sina barnbarns hockeykarriärer.
– Lucas spelar i Bäcken. Alexander har spelat i Frölundas J20 fram till den här säsongen. Vad det blir nästa säsong vet jag inte för han har varit över till Chicago för att prova till juniorhockeyn där borta. Sedan har jag Hugo (Bäcken) som är 15 år och spelar hockey och en Jacob (Frölunda) som är nio år också spelar hockey, så jag har några stycken att hålla koll på.
Den här artikeln handlar om:
