OS-bronset i Sarajevo: "Sovjet och Tjeckoslovakien var omöjliga att slå"

I en stad som senare kom att förstaras under balkankriget tog Tre Kronor OS-brons.
Nu blickar profilerna tillbaka till mästerskapet i Sarajevo 1984.
– Det var svårt med medaljer vid den här tiden. Ryssarna fick du nästan räkna bort, säger dåvarande förbundskaptenen, Anders ”Ankan” Parmström.

OS 1984 blev Anders ”Ankan” Parmströms sista stora turnering som Förbundskapten. Sverige kom tvåa i Grupp A och gick därifrån vidare till slutspel. Efter vinst mot Kanada, men förlust mot Tjeckoslovakien (och förlust i gruppspelet mot Sovjet) slutade Sverige på en bronsplats. Bästa svenska poängplockare blev Peter Gradin med nio mål och totalt 13 poäng på sju matcher. Med det var han dessutom näst bäst i hela OS efter västtyske, Erich Kühnhackl.

OS gick i Sarajevo, då en blomstrande stad och med rikt idrotts och kulturliv, men när balkankriget tog fart slogs mycket av staden sönder. Idrottsanläggningarna blev till bårhus och tillfälliga bostäder för många av invånarna.
– Det var tragiskt, säger Tre Kronors dåvarande lagkapten Håkan Eriksson och skakar på huvudet när vi frågar om hans känslor då han såg ett sönderbombat Sarajevo på TV.
– Jag var även med jobbet i Tuzla och då flög vi till Sarajevo. Det här var ganska snart efter kriget och jag var inbjuden att hålla ett föredrag där nere. Att landa där, hyra en bil, köra igenom dom här markerna och se eländet var tragiskt.
– Från Gavrilo Princip fotsteg och vilken fantastiskt fin stad det var till det jag fick se… Krig är fruktansvärt.

Tommy Mörth:
– Sarajevo var ju en fantastiskt fin stad och vad jag har förstått så har stora delar av staden förstörts. Ishallen blev bland annat en gravplats under kriget. Jag har inte varit nere där efter OS men turneringen är i alla fall ett mycket stort minne för mig.
– Det var så mycket att göra runt omkring hockeyn. Du kunde bara gå omkring och hela tiden uppleva nya saker. Sen var vi ju med på invigningen och bara att fått vara med om en sådan sak är ju helt fantastiskt.
– Vi slutade på tredje plats i turneringen, men jag minns hur stort det var med Tomas Wassberg, Gunde Svan och Thomas Gustavssons guldmedaljer. Vi fick en jäkligt bra sammansvetsning trots att alla svenska deltagare inte bodde tillsammans. Sedan var det väldigt kul då kungen och drottningen kom ner och stötta oss svenska deltagare.

Göran Lindblom:
– Det blev min sista turnering för efter det kom ”Boorken” (Leif Boork) in. Den OS-turneringen var givetvis speciell med tanke på den inramningen som var kring spelen.
– Under en VM-turnering är det bara dom andra hockeylagen som man stöter på. Då bodde vi i en OS-by där jag fick chansen att lära känna andra idrottare också. Vi åkte och tittade på lite andra aktiviteter så fort vi fick lite dötid. Skridsko- och konståkningen var i samma arenaområde. Vi åkte även iväg och tittade på någon slalomtävling. Där träffade jag Stig Strand och några andra killar som vi snackade med samtidigt som jag tror att alla var lite nyfikna på varandra.

Hur gick tankarna då du såg bilder på TV hur allt där nere raserades under kriget?
– Eftersom jag hade varit där så tyckte jag att det var extra synd med tanke på vad man hade byggt upp. Jag vet att invigningsarenan som tog 60-70 000 åskådare blev en kyrkogård under kriget. Man samlade kroppar där. I dag har man svårt att förstå allt det där som hänt.

Ledde målvaktsligan - före stormålvakterna

Rolf Ridderwall minns också en mycket fin hockeyturnering och fint OS:
– Det var stort. Det var min första turnering jag fick stå. Jag kom ihåg att jag ledde målvaktsligan rätt länge och jag gick och kollade på den. Där stod det etta, Rolf Ridderwall, och efter mig var det Tretiak, Kralik och alla de här stormålvakterna. Det var innan Tretiak kom i kapp mig. Men det var häftigt att se och otroligt stort.
– OS som turnering var den absolut roligaste turnering att vara med på i och med alla andra idrotter samtidigt som Sarajevo var en häftig stad. Vi såg bland annat Tomas Gustafssons lopp på skridskor och även störtloppet.

Peter Gradin:
– Jag bodde med Thelin som vanligt och han tog hand om mig på allra bästa sätt. Det gick bra för mig i den turneringen och det jag minns mest var att det snöade något enormt där. Det var riktiga lammtussar som föll ner från himlen.
– Vi bodde i höghusen inne i OS-byn och hade Gunde (Svan) på samma våning. Vi hade inte den kopplingen då, men flera år senare då Marie (Svan) gick på polisskolan gick hon i alla fall ett pass med mig i Solna när jag var hundförare. Det ett kaospass där jag skickade hunden och det var bråk och slagsmål. Det avslutas med att en lite grabb blir påkörd av tunnelbanan. Efter det var både hon och jag helt slut.
– OS var en sådan turnering där jag inte kunde misslyckas, allt flyter bara på, hej å hå… Allt kändes verkligen bra.
– Vi spelade matchen om bronset klockan tio på morgonen. Vi hade värmning klockan sex i en gympasal tillsammans med Kjelle Larsson, assisterande coachen. Då hör det till saken att jag är så morgontrött så det finns inte, men vi vann ändå med 2-0. (Peter Gradin gjorde för övrigt 1–0-målet).

Jens Öhling:
– Sarajevo var första. Jag, Peter Gradin och Per-Erik (Eklund) var en ”line” och vi rullade på hyfsat bra. Vi hade roligt som fanken. Det gick lite sämre i Calgary, men vi fick brons där i alla fall.
– Att fått vara där var intressant eftersom kriget sedan sopade rent den där staden. Det var fantastiskt att vara på OS med invigningen, matcher och allt det där.
– Sovjet torskade vid OS 1980 och kom till Sarajevo laddade till tänderna. Det stod 9-0 efter två perioder när vi möttes. Sovjet vann sedan med 10-1. Dom körde bara över oss, men det blev brons i alla fall.

Mats Thelin:
– Då hade jag precis varit skadad halva året. ”Ankan” tog med mig i alla fall. Den turneringen var jag heller inte på topp. Trots allt gick det väl skapligt om man ser till förutsättningarna att jag inte knappt hade lirat det året.
– VM 1983 gick bättre även om jag gjorde illa ryggen där nere så jag missade halva turneringen.

Var OS en speciell upplevelse?
– Det är lite kul faktiskt för pratar man med exempelvis Peter Gradin, som också var med, så kan han fråga om jag kommer ihåg då vi gjorde det eller det? Men jag har ingen aning och det tror jag berodde på att jag var så uppe i mig själv och hockeybubblan att man inte upptäckte det som hände runtomkring.
– Vi var uppe och kollade störtloppet och av det såg man ingenting eftersom det bara svischade förbi en massa åkare. Hade jag varit aktiv i dag hade jag nog försökt vara mer närvarande.

"Spelade JVM, OS, Canada Cup och VM under loppet av en och en halv säsong"

OS 1984 i Sarajevo var Tomas Sandströms första stora turnering med Tre Kronor.
– Jag var 19 år då och självklart var det väldigt roligt att få chansen att spela i ett OS då. Vi tog ett brons till slut efter Sovjet och Tjeckoslovakien, som var omöjliga att slå de här åren. Det var ett jäkla roligt gäng som vi åkte dit med och ”Ankan” Parmström var förbundskapten.
– Den hösten spelade jag även Canada Cup och dessutom VM våren efter. Det innebar att jag spelade JVM, OS, Canada Cup och VM under loppet av en och en halv säsong. Intensivt, men väldigt roligt.

Bo Ericson:
– OS kanske var den roligaste upplevelsen. Kanske inte hockeymässigt för då var Canada Cup bättre. Att få vara med på ett OS är annars fantastiskt rolig och få i matsalen möta alla stjärnor som man normalt bara ser på TV.
– Vi vann ett OS-brons. Då tyckte man inte att det var något märkvärdigt. När man fått suga på karamellen ett tag så inser man att det är rätt bra.

Mats Hessel:
– Jag hade ingen ordinarie plats bland våra tre kedjor. Jag, Thom Eklund och Tommy Mörth delade lite på positionen som extraforward. Bland annat satt jag på bänken i den sista avgörande matchen mot Kanada som vi vinner med 2-0. Däremot hängde jag en kasse då vi vann mot Polen med 10-1, men så mycket mer bidrog inte jag. Antagligen var jag även med för att hålla uppe stämningen i gruppen.
– Det stod vakter med vapen utanför OS-byn. När man sedan kom innanför grindarna var det diskotek, matsal, banker och frisörer. Det var en helt annan värld.
– Det var dessutom en helt otroligt bra stämning i truppen och alla var väldigt taggade. När vi sedan fick stå där och ta emot medaljerna så var det fantastiskt. Sedan var det inte helt oväntat att Sovjet vann eftersom dom hade ett otroligt bra lag.

Thom Eklund:
– Sarajevo var lite av ett öststatsmästerskap. Grått, disigt och tråkigt väder i två veckor. Dessutom var det en massa kontroller överallt. Så är ju tyvärr ett OS och ännu värre är det säkert idag.

“Nöjd, även om vi fick storstryk mot ryssarna”

Anders ”Ankan” Parmström:
– Det var svårt med medaljer vid den här tiden. Ryssarna fick du nästan räkna bort. Jag menar att slår man Kanada med 8-1 i en Canada Cup final har man ett ganska bra lag.

Vad betydde det för dig personligen att få den här medaljen?
– Väldigt mycket. Man ska ha lite klart för sig att det var lite skillnad då. När vi spelade VM var det två grupper med fyra lag i varje grupp. Två lag från varje grupp gick vidare till slutspel. Det kan vara ganska tufft. Ryssarna kan vi, som sagt var, räkna bort. Tjeckerna hade ett väldigt bra lag som sedan vann VM-guldet 1985.
– Det var samma lag som slog oss i Canada Cup men inga som då spelade i Nordamerika. Alla spelade i Tjeckoslovakien, Igor Liba och allt vad dom hette. Man var överlycklig om man gick till slutspel då. Vi gick till slutspel varje år. Sedan kom Leffe (Boork) in efter mig 1985 och då blev Sverige sexa.
– Turneringen i Sarajevo är jag nöjd med även om vi fick storstryk mot ryssarna (1-10). Vi gjorde en väldigt bra match mot Kanada där vi vann med 2-0…
– Förut hade man två möten med alla lagen, men i OS hade vi bara ett möte med ryssarna. Innan matchen pratade vi om att USA gjorde det här 1980 så det vore fan om inte vi också kunde göra det. Vi hade dessutom ett ganska intressant lag där nästan alla blev proffs.
– Ryssarna hade spelat ganska defensivt och kontrat ut lagen. Så vi måste chansa lite, spela offensivt och trycka på. Sedan var vi inte ur zonen på hela första perioden, ha ha…. Dom checkade bort oss totalt. Det rann det iväg och det blev 10-1. Jag var till och med orolig att vi skulle missa medaljstriden. Vi hade 13 mål att gå på mot Västtyskland som hade ett ganska bra lag på den här tiden med Erich Kühnhackl, Udo Kießling och så vidare.
– Det stod 9-0 efter två perioder, men i tredje perioden tittar (Viktor) Tikhonov på mig, garvade och visade ett tecken att nu skulle hans lag ta det lugnt.