Old School Hockey – Uno ”Garvis” Öhrlund

I veckans Old School Hockey möter vi Västeråslegendaren Uno ”Garvis” Öhrlund som var med och vann VM-guld 1962. 
“Garvis” berättar då bland annat om smeknamnet, guldet och karriären i stort. 
– Jag fick förfrågan från bland andra Brynäs, Djurgården och Södertälje, men jag ville stanna kvar hemma i Västerås, säger Uno Öhrlund. 

Sedan OLD SCHOOL HOCKEY inleddes som serie 2007 har vi mött flera av spelarna som var med om att vinna VM-guld i Denver, Colorado 1962. Bland andra Lennart ”Klimpen” Häggroth, Nils ”Nicke” Johansson, Uffe Sterner, Bert-Ola Nordlander, Roland Stoltz, Nisse Nilsson, Lasse Lundvall, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Eilert ”Garvis” Määttä, Sven Tumba, Bertil ”Masen” Karlsson och Kjell Svensson.

Nu tar Old School Hockey med er på en resa till Västerås för att träffa Uno ”Garvis” Öhrlund. En spelare med fantastisk speluppfattning och ett utpräglat målsinne. Han var faktiskt ganska omtalad för sitt luriga backhandsskott.
– Jag fick väl smeknamnet när jag var tio eller elva år och en liten lintott, säger Uno ”Garvis” Öhrlund till hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY och fortsätter:
– Sedan spelade jag fotboll på den plats som förr i tiden kallades vänsterinner liksom den stora ”Garvis” (Henry Karlsson) i AIK. Någon såg väl någon likhet där kan jag tro.

Du är inte en spelare från Västerås IK:s egna led om jag inte har helt fel?
– Nej, det stämmer bra. Du verkar påläst (skratt). Jag började spela hockey i IFK Västerås när jag var 14 år. Sedan gick jag väl över till Västerås IK när jag var 17 år i något som kunde liknas av en värvning. 
– Ett av mina fina minnen från de åren när jag nästan direkt togs ut till spel med juniorlandslaget, något jag inte tidigare ens hade kunnat drömma om.

Vilka övriga storheter fick du dela landslagsuppdraget med då?
– (Carl-Göran) ”Lill-Stöveln” Öberg från Gävle var med liksom Yngve Klingberg och Åke Rydberg, de båda Djurgårdarna med.
– I mål stod Kjell Svensson från Södertälje som jag även spelade tillsammans med när vi vann VM-guldet 1962. Vilka övriga var minns jag inte så där direkt men vi vann de så kallade Nordiska Mästerskapet.

Spelade SM-final med Västerås: “Hade för stor respekt för Djurgården”

Uno “Garvis” Öhrlund spelade, som sagt var, inte bara ishockey som ung hemma i Västerås. 
– Nej, som jag sa spelade jag även fotboll. Först var det med Västerås SK och senare i IFK Västerås innan Västerås IK Fotboll tog över mig. 
– VIK var ganska bra på fotboll vid den här tiden, men jag spelade även bandy för Svartådalen något år då vi kvalade upp till division 1.

Hur var rivaliteten mellan de olika idrotterna i staden vid den här tiden?
– Visst ryckte de olika sporterna i oss grabbar och ville att vi skulle välja just deras sport. Men så småningom fastnade jag för hockeyn som också kom att gå förbi bandyn i popularitet. 
– Bandyn var då den stora sporten i Västerås, men när vi avancerade upp till högsta serien, med hockeyn och spelade slutspel var det runt 10 000 åskådare på våra hemmamatcher. Så höga publiksiffror hade nästan aldrig bandyn.

När du kom till Västerås IK, 1955, vilka var klubbens stora stjärnor då?
– Det fanns inga stjärnor då i Västerås då (skratt). Lite sanning måste jag ändå säga att det ligger i det. Västerås IK var då mest ett lag av arbetshästar. 

Stockholmslagen hade dominerat hockeyn stort ända fram till mitten på 1950-talet. Hur sågs klubbarna utanför huvudstaden rent generellt bland hockeypamparna?
– Jag vill nog inte påstå att det var så märkvärdigt, utan lagen från Stockholm var lite som storebröder och vi i Västerås fick ihop ett bra gäng som kunde slå både Djurgården med alla sina stjärnor och senare även Brynäs under deras storhetstid.

Vilken är annars din största framgång med Västerås IK?
– Det måste vara säsongen 1961/62 då vi var uppe i SM-final mot Djurgården. Vi fick storstryk i den ena matchen med 8-2, men hemma på Rocklunda spelade vi lika, har jag för mig, inför närmare 14 000 åskådare. 
– Vi var alldeles för många i Västerås som hade för stor respekt för Djurgårdens alla stjärnor så vi inte kom upp i den standard som vi brukade. I Djurgården minns jag att Leif Fredblad fick sitt stora genombrott mot oss och jag tror han gjorde tre mål. 
– Annars hade Djurgården killar som ”Lill-Stöveln”, Rolle Stoltz, Tumba, Lasse Björn, ”Knivsta” (Gösta Sandberg), (Hans) ”Tjalle” Mild med flera, så det var ett tufft motstånd.

Gjorde succé vid VM-guldet: “Fick något av ett genombrott”

Du vann VM-guld i din första VM-turnering som spelades 1962 i Denver Colorado. Vilket är ditt mest bestående minne från den turneringen?
– Det är väl främst att jag fick något av ett genombrott i den turneringen. På våra sju matcher gjorde jag elva mål. 
– Jag var uttagen som center, men Sven Tumba kom med som sista och 17:e man och han kunde verkligen inte spela på någon annan position än just center så jag fick flytta ut på en kant.

Du spelade i samma kedja som Tumba då förstår jag?
– Tumba var center. Jag och ”Garvis” Määttä spelade på varsin kant. Det gick fantastiskt bra för oss och totalt gjorde vår femma 25 mål framåt och släppte inte in något bakåt.

Uppriktigt sagt, vad sa Tumba när han fick två ”Garvis” i samma kedja, han måste ha blivit alldeles exalterad?
– (Skratt) Ja du, han var evar en härlig kille som tt lyft att få spela med. Tumba åkte bara i mitten med klubban i isen så fick vi andra jaga pucken efter sargerna och skicka in den till honom, men han var en fantastisk hockeyspelare.

Vad betydde Lennart ”Klimpen” Häggroth för ert VM-guld?
– ”Klimpen” räddade oss i framför allt matchen mot Kanada. Jag har varken tidigare eller senare sett ett så fantastiskt målvaktsspel som han presterade i just den matchen.
– Han slajdade både högt och lågt och var helt suverän. Hans spel betydde nog 50 procent av guldet.

Det blev två VM-turneringar och ett OS ytterligare för dig. Vilken av dessa har du de trevligaste minnena ifrån?
– Det måste vara ifrån OS-turneringen i Innsbruck 1964 då jag gjorde båda målen mot ryssarna. Tyvärr räckte inte det till utan vi förlorade med 4-2, men Sverige gjorde en fantastisk match. Ryssarna hade ett väldigt bra lag med Aleksandr Ragulin, Viktor Kuzkin, (Konstantin) Loktev och hans kedja sen hade dom lille (Viktor) Konovalenko i målet.

När debuterade du i Tre Kronor?
– Det måste ha varit 1957 eller 1958, fast jag har inget minne av att det var något större genombrott för mig (”Garvis” debuterade mot Finland. Vinst med 3-2 och ett mål från hans klubba). 
– Men jag var på väg att spela VM redan 1959 i Prag, men en sprängolycka där jag skadade handen stoppade mig då.

“Det kanske var det roligaste av alla mina hockeyår”

Fyra VM-turneringar och 85 A-landskamper måste väl även betyda att flera klubbar ville ha dig i ”stallet”?
– Det var väl lite på gång då jag fick förfrågan från bland andra Brynäs, Djurgården och Södertälje, men jag ville stanna kvar hemma i Västerås där jag trivdes bra.

Var det någon gång aktuellt med spel i NHL eller någon annanstans i utlandet? Flera av spelarna från din generation var över och provspelade med olika NHL klubbar.
– Nej jag fick ingen sådan förfrågan.

Det blev ett år i Tingsryd också, hur hamnade du där?
– Jag hade varit så länge i Västerås att jag ville testa på något annat. När då Ragnar Sandberg, för övrigt farbror till Åtvidabergs FF:s fotbollsstjärna Roland Sandberg, kom med ett anbud och Tingsryd ställde upp på de krav jag hade så slog jag till. 
– Jag blev bara där en säsong. Då vann vi kvalet upp till Allsvenskan efter att ha slagit Huskvarna i deras nya ishall, Rosenlundshallen. Det var ett mycket roligt år nere i Småland.

Vad hände efter 1970 då du slutade i Västerås?
– Först spelade jag ett år i Surahammar med Pelle Bäckman och det kanske var roligaste det av alla mina hockeyår. Vi gick upp i allsvenskan då också, men jag hoppade av för att, liksom i Tingsryd, jag inte riktigt tyckte att vårt lag skulle räcka till i Allsvenskan. 
– Sen försökte jag mig på någon sorts tränarkarriär och det var jag riktigt dålig på (skratt). Det passade inte mig alls, men jag var i IFK Arboga, Morgårdshammar IF och Skogsbo SK.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag (2010)?
– I stort sett har jag ingen kontakt alls och jag går knappt på Västerås hemmamatcher i ABB Hallen. Jag har tröttnat lite på den nya hockeyn och saknar finessen i spelet. Det är alldeles för mycket att man dumpar pucken i anfallszon och sen jagar in och försöker vinna tillbaka pucken, i stället för att spela sig in. Men allt går så mycket snabbare idag och är nästintill en helt annat sport än när jag spelade.

Om du avslutningsvis får plocka ut ett All Star team bland de killar du spelat med, hur skulle det se ut?
(”Garvis” tittar på ett foto på väggen med ett så kallat stjärnlag som röstades fram 1964)
– Jag blev uttagen som både höger- och vänsterforward det året med Tumba i mitten. Roland Stoltz och ”Nicke” Johansson var backar, ler ”Garvis” och fortsätter; 
– Ett All Star team måste innehålla Nisse Nilsson och ”Sura-Pelle” Pettersson. De får även Ulf Sterner med sig. På backplats måste jag ha ”Stoltzarn” som var fantastiskt bra på sitt sätt och bredvid honom blir det Bert-Ola Nordlander. Som målvakt väljer jag (Leif) ”Honken” Holmqvist.

Fakta

Uno ”Garvis” Öhrlund
Född: 1937
Forward
Moderklubb: IFK Västerås
Landskamper: 85 A, 2 J
OS Silver: 1964
VM Guld: 1962
VM Silver: 1963
VM Brons: 1965
Sveriges All Star team: 1964
Allsvensk poänligavinnare: 1964
Klubbar som spelare: IFK Västerås, Västerås IK, Tingsryds AIF, Surahammars IF, IFK Arboga, Skogsbo SK, Morgårdshammar IF

TV: Chanserna att vinna Stanley Cup