Nyttospelaren som blev polsk förbundskapten – Old School Hockey Torbjörn Johansson
I veckans Old School Hockey möter vi Torbjörn Johansson. Doldisen med en karriär både i Sverige och utomlands och som blev polsk förbundskapten.
Bland kategorin skickliga nyttospelare som inte gjort så stort väsen av sig kan vi nog placera Torbjörn Johansson. Han debuterade för Leksand i elitserien säsongen 1995/96. Dit hade han kommit efter några fina säsongen i Vita Hästen. Totalt gjorde han sju säsonger i högsta serien innan han begav sig ut på en fem säsongers lång utlandsturné som tog honom till Tyskland, Ryssland, Österrike, Italien och Norge. Efter karriären valde han att satsa på att bli tränare. Efter flera säsonger i Leksands juniorverksamhet och tre i Polen coachade han förra säsongen Nyköpingsklubben Gripen i Division 1. Men det var i Himmelstalundshallen i Norrköping hockeykarriären tog fart.
– Jag är inte uppväxt inne i själva Norrköping utan närmare Kolmården. När jag var ung fanns det bara en hall inne i Norrköping. Ibland fick vi träna där inne men oftast fick vi fick ofta hålla till på uterinken, berättar Torbjörn Johansson och fortsätter:
– Då var intresset ganska stort i Norrköping. Fotbollen med IFK Norrköping var det som intresset riktades mot på somrarna och på vintern var det hockeyn med Vita Hästen.
Torbjörn Johansson spelade, som så många andra, både fotboll och hockey.
– Jag hade inga tankar på vilken sport jag skulle välja innan jag sökte in på hockeygymnasiet i Västerås 1990. Då spelade jag i Vita Hästen, men jag ville gå på ett hockeygymnasium. Det fanns inget i Norrköping och det närmsta låg i Västerås så jag bodde där och spelade hockey med Västerås IK under en säsong.
Västerås låg då i elitserien och tränades av Pär Mårts och Bosse Olofsson. I A-laget spelade blivande stjärnor så som Tommy Salo, Nicklas Lidström och Stefan ”Loppan” Hellqvist. Men det var aldrig riktigt aktuellt för backen från Norrköping att ta en plats i klubbens elitserielag.
– Det stämmer att jag aldrig var aktuell för att spela i elitserien den säsongen. Klubben ville att jag skulle stanna ytterligare en säsong och inleda den i farmarklubben Westmannia från Köping. Där skulle även Mikael Karlberg och Tommy Salo inleda säsongen.
– Westmannia och Vita Hästen skulle spela i samma Division 1-serie den säsongen. Då kände jag att jag lika gärna kunde spela i Vita Hästen. Speciellt eftersom som man tillhörde Sveriges 14, 15 bästa lag då.
Det var Tommy Boustedt och Sven Ericsson, pappa till Jimmie och Jonathan Ericsson, som lyfte upp Torbjörn Johansson i Vita Hästens A-lag 1992. I Vita Hästen fanns det många spelare med elitserierutin.
– Vi var, som sagt var, ett av Sveriges 15 bästa lag då. Under mina år i Vita Hästen var det många lag som toksatsade för att gå upp i elitserien. Lite liknande det Leksand har hållit på med under många år. Bland annat gick Malmö upp under en av dom här säsongerna.
– Visst hade vi ett lag som hade klarat av att spela i elitserien, men när vi väl kom till kvalserien fungerade det helt enkelt inte. Det handlar om väldigt små marginaler mellan succé och misslyckande. Helt enkelt en mardrömsserie att spela.
Om man inte går upp vill säga eller?
– (Skratt) Ja, då är kvalserien världens roligaste serie att spela.
Vilka var Vita Hästens drivande spelare under dina säsonger i klubbens A-lag?
– Björn Myrvold, Rickard Rauge, Pontus Molander, Peter ”Firsov” Eriksson med flera. Dessutom hade vi Conny Gyllander som gjorde några grymt bra säsonger i målet.
– Vita Hästen hade en bra stomme under flera säsonger. Sedan kryddade klubben hela tiden med bra nyförvärv utifrån. Det var anledningen till att vi var så pass bra under flera säsonger.
A-lagsdebuten?
– Jag var mest med och körde i A-laget efter jul första säsongen. Det var nog då jag debuterade också, men vilka vi spelade mot minns jag faktiskt inte.
– Större delen av tiden i Vita Hästen spelade jag med just Björn Myrvold bredvid mig på backen. Vi båda fungerade väldigt bra tillsammans.
Inför säsongen 1995/96 värvar Leksand Mikael Karlberg och Joakim Lidgren från Björklöven. Från Västerås hämtade Leksand Stefan ”Loppan” Hellkvist och Anders ”Masken” Carlsson samt Torgny Löwgren och Torbjörn Johansson från Vita Hästen.
– Det var Olle Öst som hörde av sig och frågade om jag ville komma till Leksand. Redan säsongen innan hade Wayne Fleming frågat om jag var intresserad av att följa med Leksand på en turné runt jul till Kanada för att spela några matcher.
– Sedan hade vi täta kontakter. Givetvis var det stort att få chansen att spela i elitserien med ett så pass klassiskt lag som Leksand.
Leksand var då ett väldigt stjärnspäckat lag. I truppen fanns bland andra Johan Hedberg, Tomas Jonsson, Janne Huokko, Per-Erik Eklund, Anders ”Masken” Carlsson, Niklas Eriksson, Thomas Forslund, Jonas Bergqvist med flera.
– Visst var det i början stentufft på träningarna. Jag hade också lite svårt att ställa om från Division 1-spel till elitseriespel inledningsvis. Det fungerade ändå riktigt bra då jag väl hade kommit in i det och vid sidan av hockeyn var det inga problem alls. Det var ett hur skönt gäng som helst.
– Jag är ganska lyckligt lottad som har fått chansen att spela i lag som Vita Hästen och Leksand där sammanhållningen och stämningen i lagen har varit helt suveräna.
I Vita Hästen hade du Brett McEwen som coach under flera säsonger och i Leksand Wayne Fleming, hade dom båda ungefär samma syn på hockey?
– Det kan man nog säga och visst var det här en hjälpande hand för mig under första säsongen i Leksand.
Vad kom Torgny Bendelin ankomst till laget 1996/97 att betyda?
– Mankan väl säga att det var stora kontraster mellan Wayne och Torgny. Jag hade haft Torgny lite redan i Vita Hästen, men då hade han en annan typ av lag att coacha. Det här fick han erfara ganska tidigt i Leksand. Det gick ändå okej och jag tycker att Torgny gjorde ett bra jobb i Leksand.
Säsongen 1996/97 vinner Leksand elitserien. Året därpå slutar laget trea efter Djurgården
och Färjestad med Torgny Bendelin i båset. I semifinal första säsongen åker Leksand ut mot Färjestad efter en klassisk semifinalserie med 3-2 i matcher. Här spelade Leksand sin kanske bästa hockey sedan guldsäsongerna på 1970-talet. Säsongen 1997/98 är det Modo som sätter stopp för Leksand, men nu redan i kvartsfinal.
– Vi hade ett otroligt bra och jämt lag under dom här åren. Johan Hedberg var grym i målet. Dessutom hade vi bra backar och riktiga toppspelare framåt.
– Just den här stommen och att vi hade så kul tillsammans vid sidan av hockeyn gjorde oss starka. Sedan gjorde konkurrenssituationen i laget att träningarna blev stentuffa, vilket vi hade mycket nytta av.
– Men det var ju inte så att det här laget byggdes upp över en natt. Det handlade om att klubben jobbat under många år för att den här stommen skulle stanna kvar och jobba för Leksand.
Inför säsongen 1997/98 blossar svarta rubriker upp i ”kvällsdrakarna” då succétränaren Torgny Bendelin flyttades när till juniorlaget i Leksand. I stället klev Sune Bergman in som ny tränare i A-laget. Han hade lotsat HV71 till ett sensationellt SM-guld 1995. Det var då han blev ”Kung-Sune” i hela Jönköpingstrakten.
– Vi spelare pratade inte speciellt mycket om det där. Det var mest tidningarna som skrev om tränarbytet. På den här nivån inom hockeyn tillhör det vardagen att tränare och spelare inte får förnyat kontrakt. Vi såg det mer som en förändring som säkert skulle bli bra.
I början av 2000-talet börjar Leksand gå rejäl kräftgång. Inför säsongen 2000/01 tar ishockeyprofessorn Tommy Sandlin över Leksand. Till sin hjälp tog han förre Brynässpelaren Björn ”Björsa” Åkerblom. Nu skulle Leksand äntligen vinna guld igen, men i stället avslutades säsongen med att laget degraderades till allsvenskan.
– Mycket gick snett den säsongen. Vi fick aldrig något flyt i det vi gjorde och vi tog oss aldrig riktigt in i seriespelet. Vi ska inte heller glömma att det handlade om väldigt små marginaler för det var inte så att vi var utspelade under några matcher i serien.
– Tommys ankomst till laget blev en väldig kontrast för oss spelare. Samtidigt hade Leksand alltid varit ett självspelande piano, men nu vart det grus i maskineriet oavsett vad vi gjorde. Allt blev fel den här säsongen, säger Torbjörn Johansson med nedstämd stämma.
Hur gick snacket inom gruppen då det stod klart att ni skulle spela allsvenskan den kommande säsongen?
– När det stod klart att vi skulle få nya tränare, Jarmo Tolvanen och Peter Ekroth, samtidigt som nästan alla spelare bestämde sig för att stanna kvar knöt killarna nävarna i byxorna och bestämde sig för att Leksand skulle tillbaka till elitserien.
– Det där var en jäkla härlig känsla och den sommaren körde vi riktigt, riktigt hårt för att vara väl förberedda redan inför seriestarten.
Leksand vinner allsvenskan södra, Superallsvenskan och kommer tvåa i kvalserien. Det här innebar att Leksand åter var i elitserien.
– Jag tror att vi förlorade två matcher totalt i allsvenskan södra och Superallsvenskan den säsongen (båda mot Tingsryd). Det var aldrig något snack om saken i seriespelet.
– När kvalserien drog igång inledde vi med att vinna på straffar mot Boen borta. Vi trodde innan kvalserien började att den matchen skulle bli vår enklaste. När vi knappt fick med oss poäng därifrån kom det givetvis tankar hos oss. Andra matchen vände vi ett stort underläge hemma mot Björklöven och när det var tre, fyra omgångar kvar förstod vi att det skulle gå vägen.
Det här blev din sjunde och sista säsong i Leksand, med vilken backkollega fungerade du bäst?
– Tomas Jonsson och jag fungerade bra tillsammans…
Tomas Jonsson till hockeysverige.se:
– ”Tobbe” var underbar att spela back tillsammans med. Jag visste hela tiden vart jag hade honom och jag litade på ”Tobbe” till 100 procent.
– Jag var den offensiva av oss två och han den defensiva. Dessutom var han stor, stark och mycket duktig vid sargerna och framför målet. Det här gjorde att vi kompletterade varandra på ett mycket bra sätt.
– Han var dessutom väldigt underskattad som back. Spelare som ”Tobbe” är ett måste i ett lag. Hans inställning och sätt att vara som lagspelare var ovärderligt för oss i Leksand. En kanonkille rakt igenom.
Torbjörn Johansson igen:
– Tomas var den som styrde och ställde. Sedan anpassade jag mig efter det. Sedan har jag dessutom haft äran att spela med Magnus ”Sigge” Svensson vilket var stort.
– Även Örjan Lindmark och jag fungerade väldigt bra ihop, men det har aldrig varit några problem att spela med någon av mina backkollegor i Leksand.
Varför lämnade du Leksand?
– Uppriktigt sagt var jag lite less på allting. Det blir lite speciellt att spela i Leksand under så många år. Visst trivdes jag väldigt bra under mina år där, men samtidigt tog allting runtomkring för mycket energi ifrån mig.
– Jag behövde en nytändning. Jag och ”Loppan” Hellkvist fick chansen att spela en säsong för Hannover. Det lät kul så varför inte testa? På den vägen var det.
Efter en säsong i Hannover hamnar Torbjörn Johansson i ryska ligan hos SKA St. Petersburg.
– Här kan vi tala om kontraster. Tanken var att jag skulle spela ytterligare en säsong i Hannover eftersom det hade gått bra för mig där. Nu blev det inget av med det och då kom den här chansen till spel i Ryssland.
– Varför inte, tänkte jag. Det skulle bli en ny kul erfarenhet. Då var det inte många utländska spelare som spelade i den ryska ligan så det var väldigt tufft att vara svensk vid sidan av hockeyn. Det var knappt någon som talade engelska i varken laget eller ute på stan.
Lagets stora stjärna var tidigare VM och NHL-spelare Valeri Zelepukin.
– Ja, det kan man säga att han var. Tidigare storspelaren Boris Mikhailov var tränare och självklart var det något stort att få vara med om. En i laget som jag kände sedan tidigare var målvakten Sergej Naumov. Vi hade spelat tillsammans i Leksand.
Ett annat namn i laguppställningen var Yan Golubovsky, hur delaktig var du i att han kom till Sverige och Leksand?
– (Skratt). Ja, det där blev inte så lyckat. ”Masken” (Anders Carlsson) frågade mig vad jag tyckte om Golubovsky. Jag svarade att Leksand kunde ta dit honom på try-out.
– När jag spelade med honom i Ryssland hade han precis kommit tillbaka från NHL (Florida och Detroit) och var vår bästa back. Han kom över till Leksand och hux flux hade man skrivit kontrakt med honom. Golubovsky trivdes aldrig i Leksand och när jag träffade honom under den säsongen var det inte samma kille längre.
– I Ryssland spelade jag även med Mike Watt som också kom att spela i Leksand. Där fick jag bara frågan om det var en bra spelare som var värd att ta hit och titta på.
Tyskland, Ryssland, Italien, Österrike och Norge, men vart spelades den bästa hockeyn vid sidan av Sverige?
– I vissa stunder spelades det en riktigt bra hockey i Ryssland. Annars var det nog i Tyskland och Österrike som den bästa hockeyn spelades. Framförallt var det en annorlunda och bra erfarenhet att ta med sig.
Säsongen 2008/09 hoppade du in i IFK Ore, vad handlade det inhoppet om?
– I Norge, 2006/07–2007/08 (Sparta), fick jag besked om att jag måste operera ena höften. Operationen gick bra och jag började träna lite lätt med Borlänge.
– Borlänge ville att jag skulle spela där, men först ville jag testa om den höll och då blev det i Ore där bland andra ”Jensa” (Nielsen) spelade. Det gick bra, men jag valde ändå att sluta spela efter den säsongen.
För att bli tränare?
– Det var faktiskt samma säsong. Jag tränade Leksands A-pojkar samtidigt som jag spelade i Ore. Trots allt hade hockeyn varit en så stor del av mitt liv så jag ville fortsätta med den. Det var också anledningen till att jag senare tackade ja till att träna Leksands J20.
Du gör även tre säsonger som tränare i Polen, bland annat då som assisterande förbundskapten.
– Det var en rysk kontakt som frågade om jag ville komma dit. Det var annorlunda, men samtidigt var det roligt att få vara med på landslagsnivån med bland annat två VM på hemmaplan och mycket folk på läktaren.
– Sedan var det mycket på sidan om som strulade och var lite annorlunda, organisationen, planeringsmässigt och sådana saker. Ekonomin var inte heller den bästa då och nu är den fruktansvärt dålig.
– Men jag vill säga att det var underbara killar att jobba med, en annan typ av hockeyspelare. Det var roligt att se skillnaden.
Hur ser Torbjörn Johanssons liv ut idag?
– Förra säsongen tränade jag Gripen, men vad det blir nästa säsong är ännu inte riktigt klart. Men jag bor kvar här uppe i Leksand.
Den här artikeln handlar om: