Från petad i Leksand – till NHL-spel med Lemieux

I veckans Old School Hockey berättar Stefan Berqvist om sin karriär som tog honom från lilla Mockfjärd till Pittsburgh. Bergqvist berättar också om chockbeskedet han fick när läkarna upptäckte en tumör.

MOCKFJÄRD (Hockeysverige.se/Old School Hockey)

Stefan Bergqvist hade en annorlunda hockeyresa. Han bokstavligen slog sig in i Leksands A-lag, blev petad, flyttade till USA, fick göra NHL-debut tillsammans med Mario Lemieux, blev allvarligt sjuk, återvände hem och avslutade så småningom i Björbo – två mil från där han är uppväxt. 

Idag bor Stefan Bergqvist Mockfjärd och har lagt hockeyn bakom sig. 
– Ja, jag har nog bara sett två matcher live sedan jag slutade spela för 15 år sedan, berättar 45-åringen då vi slagit oss ner i hans trädgård efter vi hälsat på hans tre hundar. 
– Dom har jag för jakten. ”Labben” är fortfarande en valp. Intresset för hockey? Inte är det något mycket. Jag ser SM-finalerna, VM, OS och kanske några större matcher på TV, men inte den vanliga serielunken. 
– Ser jag några resultat så kollar jag såklart hur det har gått för Leksand och Pittsburgh. Det är inte så att jag letar efter resultaten och jag har inte heller kanalerna som visar hockey. Jag tittar på otroligt lite sport överhuvudtaget. 

Moderklubb för Stefan Bergqvist var just IFK Mockfjärd. Alltså en ort ett par mil från Leksand där han tillbringade många av sina ungdomsår. 
– Vi bodde alldeles bredvid skolan i Mockfjärd där rinken låg. Morsan fick släpa hem mig därifrån på kvällarna när det var matdags eller läxor. Jag var där och åkte så ofta jag kunde. Det var även fotboll och längdskidor. 
– Längdskidorna höll jag på med till det att hockeyn tog över. Både fotbollen och längdskidorna fick stryka på foten då jag började i Leksand.

Sticker du fortfarande ut och åker skidor i skogarna runt Mockfjärd?
– Nej, jag gör inte det (skratt), men jag är sugen på att köpa mig ett par längdskidor. Det var tur att jag inte köpte några den här vintern, för det har inte gått att ens åka en meter här hemma. 
– Jag var ganska duktig för min årskull. Lika var det i fotbollen och jag hade nog lätt för sport. När jag var yngre var jag trots allt ganska tunn och liten. Det var först framåt högstadiet det började hända lite. Jag har jämt varit ganska lång, men tunn. 

Ganska exakt två mil från Mockfjärd ligger Björbo. En ort som tycks kunna fostra hur många bra spelare som helst. Bland annat kommer Fredrik Händemark, Olle Liss, Martin Grönberg och Jens Hellgren därifrån. 
– Nu finns det inte ens lag här i Mockfjärd, vilket är jättetråkigt. Samtidigt är det andra tider. Ungdomen har en massa andra intressen. 
– Det är ändå tur att det är så pass bra i Björbo så det finns något här i kommunen. Björbo har också fått fram några bra spelare. Markus Persson kommer i alla fall härifrån Mockfjärd. 

Som B-pojk lämnade Stefan Bergqvist IFK Mockfjärd för att flytta upp till Leksand. 
– Jag tyckte att jag var ganska bra på hockey redan då. Serierna och motståndet som var här i Mockfjärd var inte så mycket att hänga i julgranen. Då blev det flytt till Leksand för att utvecklas lite mer. 
– Det var pendling fram och tillbaka eftersom jag bodde och gick i skola här. Vi tränade ändå inte så himla mycket då. Jag var kanske upp tre, fyra dagar i veckan om jag ser till både träningar och matcher. 
– Oftast var det morsan eller farsan som skjutsade upp mig, men det var även någon från Djurås-trakten som vi samåkte med, men nog har mina föräldrar allt fått suttit och åkt bil fram och tillbaka till Leksand.

Vann utvisningsligan

Stefan Bergqvist var redan som junior fysisk i sin spelstil och många gånger suttit av några minuter i utvisningsbåset. Säsongen 1998/99 lyckades han till och med komma etta i elitseriens utvisningsliga. 
– Den spelstilen har nog jämt följt med mig i och med att jag nästan alltid varit lite större än dom andra. Jag var inte heller den snabbaste. Då fick jag ta hjälp av fysiken lite. 

Har du haft sådana förebilder inom hockeyn också?
– Ja, det har blivit lite så. Uffe Samuelsson var en stor idol när jag var liten. Sedan insåg jag ganska snabbt mina begränsningar, vad jag var bra på och inte. 

Vad var du mindre bra på?
– (Skratt) Göra poäng och finliret. Jag tog ett beslut ganska tidigt att jag skulle komma längst inom hockeyn om jag satsade på att bli riktigt bra på det jag kunde i stället för att försöka bli bra på något jag inte hade så stora förutsättningar för. 

Kan du ibland känna att du ångrat att du tog den rollen?
– Jag kände mig bekväm i min roll, men jag hade mycket hellre varit en målspruta. Jag hade, som sagt var, inte förutsättningarna för att bli det. 
– Jag har dessutom alltid varit back och jag tror att det berodde på att här i Mockfjärd var jag i början den enda som kunde åka baklänges. Någon match har jag gjort som forward, men annars har jag jämt varit back.  

Hur ser du tillbaka på juniortiden i Leksand?
– Det var ett ganska stort steg i och med att jag flyttade upp dit, gick hockeygymnasiet och så vidare. Vi var ett ganska bra lag och jag tycke att det var roligt. Sedan var det extra inspirerande då jag fick vara med A-laget och träna lite. Då blev jag ännu mer sugen på hockey och mindre på skolan, skrattar förra Leksandsbacken.

Den som plockade upp Stefan Bergqvist i A-truppen var kanadensaren Wayne Fleming. 
– Jag blev nog nervös då. Debuten, vi spelade hemma mot Rögle, men jag minns inte känslan. Det var jag och Andreas Karlsson som plockades upp. Vi gick även i samma klass i skolan, men vi var aldrig där, skrattar Stefan Bergqvist. 
– Plugget kom i andra hand. När jag såg att vi hade chansen att komma med i hockeyn då satsade jag allt på den istället. 

”Då fick jag skäll av Fleming”

Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Greg Parks, Jonas Bergqvist, Per-Olof Carlsson, Niklas Eriksson, Jarmo Mäkitalo… Det kryllade av verbala, men framförallt skickliga spelare i det lag Stefan Bergqvist kom upp till. 
– Det var bara inspirerande och roligt. Dom du nämner och som jag fick spela med var spelare jag hade suttit på läktaren och tittat på under många år. 
– Jag har aldrig varit någon verbal person utan sitter hellre i mitt lilla hörn och låter dom andra tjattra på.    

Vågade du ta för dig på isen direkt?
– På träningarna i början var jag lite försiktig, men då fick jag skäll av Fleming. Han ville att jag skulle köra över killarna. Det spelade ingen roll vad dom hette. Då började jag också att ta för mig mer och mer. Desto bättre gick det för mig också. 
– Jag tycker att Fleming var en riktigt bra tränare. Han plockade fram det bästa ur spelarna. Emellanåt kunde vi få skäll så att håret höll på att ramla av, men det var på ett ärligt sätt. Gjorde vi något bra fick vi en massa beröm för det också. Det var aldrig så att han skällde bara för skällandes skull. 

Wayne Fleming förändrade också mycket i Leksands IF under sina fyra säsonger i klubben. 
– Han kom in med ett helt nytt tänkande. Jag lärde mig otroligt mycket av honom när jag kom in där. Just det här med att han kom in från Kanada och hade en lite annorlunda syn på hur vi skulle spela.  

Vann J18-EM

Under sin första säsong i Leksands A-lag fick Stefan Bergqvist spela Junior-EM för 18-åringar. Sverige vann guldet före Ryssland och Tjeckien. 
– Jag hade spelat några ungdomslandslagturneringar innan. Vi hade en riktigt bra förstafemma i Junior-EM. det var jag, Anders Eriksson, Niklas Sundström, Jesper Mattsson och Johan Davidsson. Vi släppte inte in något mål under hela den turneringen. Att vi vann var stort. 
– Vi hade aldrig slagit ryssarna innan, men i Junior EM hade dom inte en chans. I deras lag spelade bland andra Viktor Kozlov, en rightare som spelade i NHL under många år. 
– Gruppen vi hade med oss dit ner var jättebra. Det var inte bara dom jag nämnde. Med var även (Per) Svartvadet, Andreas Karlsson med flera. Många från det laget blev riktigt duktiga hockeyspelare. 

Förbundskapten var tidigare Brynässpelare, Lars Öberg. 
– Han var ganska stillsam och inte levde om så mycket. Han lade upp en plan och sedan spelade vi efter den. Annars minns jag inte så mycket av hans coachande. Det tyder på att han inte gjorde så mycket väsen av sig, vilket kan vara skönt ibland. 

Du kanske har haft några som gapat på dig i USA?
– Ja, visst har jag haft det. Några idioter som bara skrikit för skrikandets skull. Dom har jag lite svårt för. 
– Bland annat hade vi en idiot då jag spelade juniorhockey där, Mike Fedorko. Han var en riktig ur-kanadensare. Slogs jag inte i en match så hade jag inte heller gjort någon bra match enligt honom. Det var enda som gällde för honom. 

Brydde du dig till slut?
– Nej, när han höll på så där tappade jag respekten för honom.

Tingades av Pittsburgh

Vi ska återkomma till Stefan Bergqvist tid i Nordamerika, men vi reser tillbaka till säsongen 1993/94 i Leksand. Där får Mockfjärds-sonen svårt att ta en plats i A-laget efter att Leksand bland annat stärkt upp truppen med Roger Johansson som återvände från Calgary. Dessutom släppte Wayne Fleming fram Nicklas Nordqvist i A-laget. Totalt blev det bara sex elitseriematcher den säsongen.
– Det blev inte så mycket den säsongen. Jag vet faktiskt inte varför det blev så. Det gick inte som planerat. Andra året brukar vara lite tyngre, men varför? Nej jag vet inte. 

Hade du en dialog med Wayne Fleming om varför du inte fick mer speltid?
– Nej, inte så vi satt ner och pratade om varför och så vidare. Det var ut, kämpa och köra för då skulle det nog släppa. 
– Han var annars mycket för att analysera och levde framför sin video. Han kunde sitta långt in på nätterna och tidiga mornar och titta på våra matcher. 

Under sommarens NHL-draft 1993 tingas Stefan Bergqvist av Pittsburgh redan i förstarundan. 
– Det var oväntat och riktigt stort. Draften var uppe i Quebec och jag var där på plats. Snacket hade gått att jag kanske kunde gå i andrarundan. Sedan blev det första…
– Jag var toknervös då jag skulle upp på scenen och dra på mig Pittsburghs tröja. Sedan var det intervjuer, TV och så vidare samtidigt som min engelska var under all kritik. Den biten var jättejobbig. 
– Det skrevs lite i tidningarna här hemma också i och med att vi var sex svenskar som gick i förstarundan det året. Det hade aldrig hänt tidigare, men jag tror inte folk tänkte på det här med draften på samma sätt som man gör borta där.

”Vad gör jag här?”

Förutom Stefan Bergqvist gick även Niklas Sundström, Kenny Jönsson, Mats Lindgren, Jesper Mattsson och Anders Eriksson i förstarundan. 

Inför säsongen 1994/95 åkte Stefan Bergqvist över till London Knights i OHL. Där fick han, som sagt var, coachen Mike Fedorko. 
– Det hade gått lite tungt i Leksand samtidigt tyckte Pittsburgh att det var en bra idé att jag skulle åka över. Jag hade att välja på det eller att välja något lag i allsvenskan. 
– Nu minns jag inte hur det var, om jag blev erbjuden något kontrakt av Leksand, men det blev prat tidigt om att åka över eftersom även London Knights hade draftat mig. Jag var inte alls sugen på allsvenskan och såg det som en större möjlighet att åka över dit och lära mig spelet där borta lite mer.  

Hur minns du första dagen i London Knights med tanke på att din engelska då inte var på topp?
– Jag blev inneboende hos en familj som bodde flera mil utanför stan, mitt ute på ett majsfält. ”Vad gör jag här?”. Ishallen var inte heller något vidare. Det var några tunga tider där och jag hade inte ens fyllt 19 år då. Jag ifrågasatte ibland om jag hade gjort rätt val. 

Var du på väg hem någon gång?
– Nej, inte så att jag började packa ihop, men det var lite tungt emellanåt. 

Under säsongen i London Knights blev Stefan Bergqvist ofta utmanad till fight av motståndare, men även inom laget, till coachens Fedorkos stora glädje.
– Ja, det blev jag redan på träningslägret. Dom prövade mig (skratt), men det gick bra. Jag har storleken och styrkan som en fördel. 
– Annars hade jag inte så kopiöst mycket fighter under säsongen. Det kanske var tio under den säsongen. 

NHL-debuten

Hur tänker du idag kring att sådana här fighter förekommer?
– Det är både bra och dåligt. Man ska inte kunna åka runt och göra vad fan som helst utan att det blir konsekvenser. Samtidigt är det inte bra om det går ut på att man ska åka och puckla på varandra. Det fanns en del som bara var med för att slåss. 
– Publiken älskar fighter och det kan dra igång en hel match så det blir ett jäkla hålligång och man drar med sig egna laget, men jag vet inte… Jag är kluven, men ibland behövs det. Jag tror att superstjärnorna skulle få det jättejobbigt annars. 

Hur trivdes du i laget London Knights?
– Nja… Det var inget vidare. Jag tror att det hade och göra med att jag inte heller trivdes vid sidan av. Det gick både upp och ner. 
– Däremot trivdes jag mycket bättre i Cleveland där jag spelade säsongen efter. Hockeymässigt, jag blev jag ändå lite fundersam där emellanåt. Spelare som hade spelat i NHL och kom ner dit tog inte det så seriöst. Det var lite annorlunda mot här hemma. 
– Vid sidan av trivdes jag jättebra i Cleveland och det är en jättefin stad. Första året bodde jag ihop med två kanadensare, Peter Allen och Rusty Fitzgerald. Vi hyrde ett hus. Andra säsongen hyrde jag en egen lägenhet. 
– Jag kände inte någon av dom innan, men det var inga problem. Båda var seriösa så det var bra för en annan att hamna med dom två. Sedan hade vi inte så mycket fritid. Det rullade på hela tiden med matcher och träningar. Det längsta vi var lediga på raken var fyra dagar. 
– Det jag ångrar idag är att så fort jag hade spelat klart säsongen så var jag bara kvar i fem dagar innan jag åkte hem. Hade det varit nu skulle jag stannat kvar under några veckor och åkt runt i USA. Jag har varit på jättemånga ställen i Nordamerika, men nästan inte sett någonting. Flygplatser, ishallar och hotell är egentligen det enda jag fått uppleva.  

Samma säsong fick Stefan Bergqvist göra NHL-debut. 
– Det var stort och jag var mycket mer nervös då än inför elitseriedebuten. Vi mötte Winnipeg borta. Jag flög upp dit och sedan var det match. Jag hann nog inte tänka så mycket innan utan var mest koncentrerad. Jag tror att det gick okej i den matchen i alla fall, men jag fick inte så överdrivet mycket speltid. Det kanske blev tio, tolv minuter. 
– Coachen (Ed Johnston) sa inte så mycket inför matchen. Det var mer ”in och kör så ska du se att det här går bra”. 

Det Pittsburgh Stefan Bergqvist fick chansen att spela med innehöll en rad storstjärnor. Där spelade bland andra Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Tom Barrasso, Petr Nedved, Ron Francis och Tomas Sandström. 
– Det var supernervöst att kliva in i omklädningsrummet när dom killarna satt där, skrattar Stefan Bergqvist och fortsätter:
– Jagr, Lemieux… I början satt jag och småtittade på dom. Killarna var jättetrevliga och ingen var märkvärdig eller mer än någon annan. Jag hade varit på camp innan och i alla fall sett dom även om vi inte pratade med varandra då. Det är inte direkt det man vågar göra första gången man är på campen. 
– (Tomas) Sandström var och där och han är ju inte något konstig. Han tog hand om mig första gången jag var där, vilket var skönt.

”Då upptäckte dom tumören”

Det blev två matcher i NHL första säsongen innan han återvände till Cleveland för att senare bli uppkallad till slutspelet. 
– När jag kom ner till Cleveland hade jag ett annat självförtroende och tempo i kroppen. Det var stor skillnad. 
– Under första säsongen opererade jag blindtarmen, vilket också var en anledning till att jag bara fick två matcher den säsongen. 

Under sin andra säsong i NHL hann Stefan Bergqvist spela fem matcher innan läkarna upptäckte en tumör innanför högra örat. 
– Jag kände redan på träningslägret att jag började få ont i huvudet. Sedan satt huvudvärken i dygnet runt. Jag ville inte klaga på träningslägret när det dessutom var den säsongen jag skulle ta en plats i laget. I stället bet jag ihop och körde. 
– Det där blev bara värre och värre samtidigt som jag inte mådde så bra. Jag funderade på vad det var för fel. Sedan blev jag nedskickad till Cleveland. Då pratade jag med läkaren där eftersom jag kände att jag kunde ta tag i det då jag var tillbaka nere där. 
– Jag var in och gjorde en magnetröntgen. Då upptäckte dom tumören. Den satt på hörselnerven och in mot hjärnan till. 

Minns du känslan då du fick beskedet?
– Det var inte så roligt… Stefan Bergqvist tystnar lite och det märks att det var ett besked som tog hårt på honom och något han fortfarande minns som något jobbigt. 
– Jag fick stanna kvar på sjukhuset. Då var det prat om att man skulle operera på en gång. Det var inte roligt när jag låg där själv. Jag kände mig lite ensam då. 

Hur var det att ringa hem till mamma och pappa för att berätta om tumörbeskedet?
– Det var inte något vidare. Då visste man inte omfattning heller så det var ingen höjdare. 
– Morsan blev ledsen och visst var det jobbigt att ringa hem och tala om vad läkarna hittat. Samtidigt visste morsan och farsan om att jag haft huvudvärk och att jag skulle in på undersökning. Det kom inte som en blixt från klar himmel eftersom vi hade förstått att det var någonting som var fel. Det var tufft. Lite senare åkte också båda två över till mig.  

Hann du få dödsångest eller liknande eftersom en tumör då ofta likställdes med en dödsdom?
– Dom gjorde klart ganska tidigt att det inte var cancer utan ”bara” en cysta. Dom opererade bort cystan som var stor som en golfboll första gången. 

Första gången?
– Jag har opererat mig tre gånger. Det har kommit tillbaka med tio års mellanrum. Senaste jag opererade mig var för två år sedan. 
– Det som händer är att jag domnar bort på högersida och sedan får jag huvudvärk. Det känns direkt då det är på väg, men jag är in på magnetröntgen vartannat år för koll. Det brukar vara lugnt under fyra, fem år. Sedan börjar den växa lite, lite innan jag börja känna att den växer och blir större. 

Är det något som fortfarande oroar dig?
– Nej, nu har jag haft det sedan 1996. Problemet är att det går så mycket nerver där. Nerverna till ansiktet ligger utanpå, eller hur jag ska uttrycka mig, så man får lov att lämna kvar en liten del av cystan. Annars kan jag bli helt förlamad i ansiktet. Idag är jag lite sämre på högersida… 

Ditt öga ser lite annorlunda ut på högersida…
– Jajamensan och det är därför. Sedan är jag döv på höger öra så jag hör det jag vill höra, skrattar 45-åringen från Mockfjärd. 
– Det tog ett par månader innan jag var tillbaka igen. I början var det jättetufft eftersom jag inte visste hur det skulle gå. Ingen kunde säga något om jag kunde spela hockey igen eller något. Det var mer att vi fick se hur det skulle gå och att vi skulle ta det försiktigt. Samtidigt kände jag tidigt att det här skulle gå bra. 
– Egentligen var det bara under några veckor jag tyckte det var jobbigt. Sedan började det på att bli bättre och bättre. Samtidigt supportade Pittsburgh mig jättebra med försäkringar och allt. Annars hade jag fått åka hemma för att operera mig. Hade jag inte haft försäkring och opererat mig i USA hade jag förmodligen blivit ruinerad. 

Antar att du inte blev enormt rik under din tid i Pittsburghs organisation?
– Visst tjänade jag lite då jag var uppe i Pittsburgh, men jag hade ett tvåvägskontrakt. När jag var nere i Cleveland blev det inte mycket pengar.

Åkte hem till Leksand

Under sin tredje säsong hos Pittsburgh blev det aldrig något NHL-spel. I stället fick Stefan Bergqvist tillbringa hela säsongen i Cleveland. 
– Vi hade några yngre backar som Pittsburgh ville satsa på. Bland andra Sven Butenschön. Jag var med på träningslägret och spelade någon träningsmatch. Sedan var det ner till farmarlaget. 
– Efter det hörde jag inte ett ord från Pittsburgh under hela den säsongen trots att man sagt att vi skulle hålla kontakten. Klart jag var besviken, det måste jag säga. 

Då Pittsburgh inte visade något större intresse för Bergqvist valde han att åka hem och spela för Leksand igen. 
– Egentligen bestämde jag mig för att åka hem för tidigt, ska jag vara efterklok vill säga. Leksand och Olle Öst hörde av sig ganska tidigt, redan på vårkanten. Jag var lite less på Pittsburgh och allt där. Då tyckte jag att det kändes jätteskönt att flytta hem igen.
– Så här i efterhand kan jag, som jag sa, känna att jag skulle gett det några år till, men i en annan organisation. Ta farmarligan ett par säsonger till och se vad som hade skett, men det är lätt att vara efterklok. 
– Jag kände också i och med sjukdomen att det inte blev riktigt hundra igen. Balansen blev sämre samtidigt hade jag det svårt med kommunikationen på isen i och med att jag bara hörde på det ena örat. Efter det där fick jag alltid spela högerback, skrattar Stefan Bergqvist. 

Fanns det några tveksamheter kring att det var Leksand du skulle till?
– Nej, det var Leksand jag ville till i och med att det var så nära hem. Jag och Olle pratade med varandra i telefon några gånger. Sedan var det klart. Det var inga konstigheter. Vi kom överens om en lön och Leksand hjälpte till att fixa någon bostad där.

Redan under sin första säsong i Leksand efter återkomsten toppade han elitseriens utvisningsliga. Han drog på sig 167 minuter. Två var Alexandrs Semjonovs på 110 minuter och trea Niclas Sundblad med 104 minuter. Fyra var Magnus Wernblom med 100 minuter på ”botbänken”. 
– Jag kom där bortifrån efter fyra säsonger och levde kvar lite i spelet där. Det var inte så många fighter eftersom det då blev avstängningar direkt. Jag spelade vårdslöst, inget snack om den saken.  Ofta var jag över gränsen. 
– (Magnus) Wernblom var väl ett ”hatobjekt” på isen. Vi har väl haft några duster ihop (skratt). Jag var inte mycket för att munhuggas. Visst skrek jag lite på folk, men oftast klappade jag till killarna istället. Det gjorde mer verkan.

Som tränare i det Leksand som Stefan Bergqvist återkom till fanns Sune Bergman. 
– Han ville att jag skulle ha lite av den rollen. Det gjorde inte så mycket om jag drog på mig lite utvisningar bara jag körde över lite folk. 
– ”Kör över den där”. Säger tränaren det så gör man det. Jag gjorde det i alla fall. 

Hur förändras laget i Leksand under dina sista tre säsonger i klubben?
– Första säsongen gick vi till slutspel. Sedan gick det bara neråt och neråt. Jag vet egentligen inte vad det berodde på, men vi fick sämre lag och precis som för laget gick det bara sämre och sämre för min egen del. 
– Sedan fick lite andra tränare. Bland annat han från Gävle, Tommy Sandlin. Hans syn på hockey delar jag inte för fem öre. 

”Hade jättesvårt för hans ledarstil”

Kan du utveckla det?
– På sommarträningarna, alla behöver träna lite olika, men nu skulle alla göra samma sak. ”Så här gjorde vi Brynäs när vi vann SM-guld för 30 år sedan”. Nu skulle vi träna likadant. Sedan stod han bara i båset och antecknade, inga känslor… 
– Jag hade jättesvårt för hans ledarstil. Han var inte den som byggde upp oss spelare och försökte få ut det bästa av folk. Han körde på med sin stil. 
– Tommy fick sparken. In kom då Christer (Abris) och Danne (Söderström), men det blev kval och degradering. 

Hur mådde du och laget när det stod klart att ni åkt ur elitserien?
– Det var ingen höjdare. Speciellt inte på en sådan liten ort. Jag gick inte på Hemköp i Leksand för att handla. Oftast åkte jag ner hit istället. Jag passade på och hälsade på morsan och farsan lite samtidigt som jag var ner hit och handlade. Det här är nackdelen då det går dåligt på sådana här små ställen. 
– Laget mådde inte bra. Hans ledarstil gjorde för mig att mitt självförtroende bara gick bara neråt och neråt ju längre vi kom in i säsongen. Jag tror inte jag var ensam om att känna så i laget. Hans ledarstil passade inte för laget och spelarna vi hade. 

Efter degraderingen valde Stefan Bergqvist att flytta till österrikiska Linz.
– Där trivdes jag riktigt bra. Det var målvakten, Reinhard Divis, som fixade så jag fick komma dit. Jag fick inget nytt kontrakt med Leksand samtidigt som jag inte ville vara kvar. 
– Det var en ganska rolig liga med lite drag på läktarna, men hockeymässig var den ganska ojämn. Några lag var bra, men andra var sämre. Hockeyn där var lite mer amerikansk och inte alltid så organiserad och genomtänkt, men jag trivdes bra vid sidan av. Tiden i Österrike gillade jag verkligen. 

Udda hockeyäventyr

Det blev en säsong i Österrike innan resan gick vidare till Scottish Eagles från Glasgow. 
– Jag gjorde illa ljumsken i slutet av säsongen i Linz och dom fick bara spela med fyra utlänningar. Tränaren (Stanislav Barda) var från Tjeckien. Då plockade han in en tjeckisk back istället så jag åkte hem mitt under slutspelet. Det var anledningen till att det inte blev någon fortsättning där. 
– Då hörde skottarna av sig och tiden där var som den var. Jag märkte direkt då jag kom dit att det inte var något bra. Vi fick ut lönerna till att börja med, men material, klubbor och allt sådant var ett problem. Det gick bara två månader, sedan gick laget i konkurs.

Hur upplevde du fotbollsstaden Glasgow?
– Det var lite omställning. En ganska stor stad som var fin, men någon fotboll var jag inte på. 

Hur öppnades dörren till italienska Asiago?
– Asiago hörde av sig till agenten jag hade. Jag stod utan lag så det var inte mycket att fundera på. Maten och vinet var jättebra där, skrattar Stefan Bergqvist och fortsätter:
– Hockeyn var inte bra. Det var vi, Milano och Bolzano som var okej. Vi var sju lag i serien och resten av lagen var jättedåliga. Ett av lagen hade inte ens en ishall utan det var öppet på kortsidorna. Jag spelade bara i stort sett mot Milano och Bolzano. Mot dom lagen behövde coachen (Ben Laporte) en utländsk back. Mot andra lagen plockade han in en utländsk forward istället. Jag och en finsk forward, Mika Kortelainen, spelade ungefär varannan match. 

Efter säsongen lämnade Stefan Bergqvist Italien och flyttade hem till Mockfjärd då Mats ”Horndal” Johansson hörde av sig. 
– Jag hade tappat lusten lite för hockeyn. Det hade gått neråt hela tiden och jag spelade bara i sämre ligor. Jag gick här hemma och hade ingenting att göra. Då ringde Borlänge och frågade om jag kunde spela lite där. Det kunde jag väl göra, men det var ingen höjdare. 
– Samtidigt hade jag inget jobb. Då ringde dom från Björbo och sa ”kommer du hit så fixar vi ett jobb åt dig här”. Då flyttade jag ännu längre ner i serien. Jag tror att jag spelade sex, sju matcher där. 

Hur ser livet ut idag?
– Det är ganska behagligt, säger Stefan Bergqvist och kikar upp mot solskenet och sedan ner mot den idylliska dammen precis bredvid hans och sambons hus. 
– Jag jobbar på SJ, jagar på hösten, älgjakt, björnjakt… Traktorn har jag för att skotta gården med då det kommer mycket snö. 
– På somrarna åker jag en del motorcykel. Det blir en del skoteråkning på vintrarna. Annas spenderar vi mycket tid uppe i Härjedalen. Vi har stugor på våra jaktmarker där uppe, avslutar Stefan Bergqvist med ett skratt innan vi går och hälsar på hans tre hundar. 

---

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Hockeyadeln”

---