Old School Hockey – Sören Johansson

Pappan, Yngve Johansson, var allsvensk målvakt hos Djurgården mellan åren 1949 och 1962. Yngves son, Sören Johansson som ni nu ska få träffa, debuterade i allsvenskan för Djurgården säsongen 1972/73, som artonåring. Då hade han kommit till Djurgården från Ösmo via Hammarby.

Sören Johansson är långt ifrån ensam som elitseriestjärna med rötterna i lilla Ösmo en mil nordväst om Nynäshamn. Elitseriespelaren med Hammarby säsongen 1982/83, Mats Larsson, kommer från samma ort liksom en av svensk ishockeys största profiler genom alla tider, Kenta Nilsson.
– Ösmo var en idrotts ort, då jag växte upp i alla fall. Jag tror att alla i mitt umgänge höll på med någon sport. Det var naturligt på någotvis att direkt efter plugget sticka ut och spela hockey, bandy eller fotboll eftersom alla andra gjorde det. Det blev en gemensam samlingspunkt helt enkelt. Nu för tiden är det väl lite annorlunda då det verkar som andra intressen tagit överhand.
– Ösmo hade väldigt starka lag både dom som var något äldre än jag där bland andra Mats Larsson spelade men även dom yngre lagen med bland andra ”Kenta” Nilsson.

Sören Johansson

Hur mycket tränade du och Kent Nilsson tillsammans hemma i Ösmo som unga grabbar?
– Alla kände ju varandra i Ösmo och jag och ”Kenta” bodde relativt nära varandra. Jag har läst att Kenta sagt att vi stod på hans föräldrarhus parkering och sköt mot deras garageport och det stämmer. Jag vet inte hur många timmar vi stod där och nötte skott. Vi körde även en hel del styrketräning tillsammans. Men det var ju inte bara vi två utan ibland var det flera andra killar med också.
– ”Kenta” var ju en jättetalang redan då, klart mycket bättre än oss andra. Trots att han var två år yngre än jag så var han med i vårat junior och pojklag.

Tappades många talanger som exempelvis Bengt ”Firre” Gustavsson bort för att Ösmo och även Nynäshamn ligger en bit bort på Nynäsvägen så transporten upp till Johanneshovs Isstadion blev lite för lång?
– ”Firre” var ju en stor talang han med. Han var väl tre år äldre en jag. Minns jag inte helt fel så spelade han i samma pojklag som ”Matte” Larsson. Varför just ”Firre” aldrig slog igenom vet jag faktstikt inte.
– Ytterst tror jag att det handlade om vilka som kom med eller inte kom med i TV-pucken. Det var som att det fanns en spärr där för den vidare karriären. På den tiden var TV-pucken det ansiktet utåt som storklubbarna kunde titta i efter nya talanger.

Flyttade du direkt som spelare från Ösmo till Hammarby?
– Ja, jag flyttade tidigt dit eftersom farsan blev tränare där. Kan jag ha varit sexton år då kanske? Det var ju även farsan som tog Mats Larsson till Hammarby eftersom han hade tränat oss båda under många år nere i Ösmo.

Hammarby slutar på en tredjeplats i Division 2 Östra B efter Almtuna och Södertäljeklubben BK Remo. Det Hammarby som Sören och hans pappa kom till var mycket namnkunnigt och från laguppställningen hittar vi namn så som Kai Nurmi, Hans Malm, Lars-Åke Wärning, Lennart Skördåker, Hans ”Strumpan” Strömberg och veteranen Jan Engström. En kul notis är att tvåa i seriens målskytteliga var Mats Waltin, spelande för IK Göta.
– Nu var det här så länge sedan men jag upplevde det som att komma till en mycket större organisation då man klev in genom dörrarna hos Hammarby. Redan då hade Hammarby en väldigt bra ungdomsverksamhet och just Kai Nurmi som du nämnde och ett par lovande killar till hade kommit upp från juniorlaget och visade sig var väldigt duktiga.

Det var inte mindre än åtta division 2 serier (Motsvarande dagens hockeyallsvenska) 1972 då du flyttar upp till Hammarby. Var bredden så fantastiskt stark då i Sverige eller vilken nivå höll lagen i serien?
– Lag som Huddinge, Nacka, Hammarby och några till var väldigt bra och fick fram många talanger precis som idag. Men jag kan inte jämföra då med nu eftersom utvecklingen gått så oerhört mycket framåt på dom här snart fyrtio åren.
– Allt är så annorlunda nu och jag tror att exempelvis alla i Huddinge som ligger i ettan idag kan mer eller mindre leva på sin hockey. Det fanns inte en tanke på att man skulle kunna göra det 1972.

Blev det mycket liv i Stockholmsalliansens organisation då du lämnade Hammarby för Djurgården redan efter en säsong?
– Nej, det har jag inte minne av att det skulle ha varit. Jag tror dom flesta såg det som ett naturligt steg för mig eftersom farsan alltid hade varit så starkt förknippad med just Djurgården.

Sören Johansson med Pär Mårts

I mars 1973 efter sin första säsong i djurgårdströjan så tar förbundskaptenen för juniorlandslaget (Det fanns bara ett juniorlandslag 1973) Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson ut Sören Johansson till JEM i Leningrad. Publikintresset var enormt och det var drygt sjutusen åskådare på Sveriges match mot Sovjet. Sören Johansson gör en strålande turnering och svarar för fem mål på lagets fem matcher.
– Mitt starkaste minne från den här turneringen var att jag fick en klubba just under ögat så att jag höll på att mista synen. Det var ingen oschyssthet som gav mig den skadan utan det var en back som efter sköt fullföljde med klubban så den träffade mig olyckligt.
– Det sista jag minns från den matchen är då ismaskinen måste åka in och spola om isen eftersom det var så väldigt mycket blod på isen efter min skada. Efter den skadan spelade jag alltid med visir. Jag hoppas att alla unga killar gör det idag eftersom det är så otroligt lätt hänt att det kommer upp en klubba i ögat. Det vore väldigt bittert att förlora synen på ett öga tack vare det.

Sören Johansson gör fyra mål på Finland i en match som svenskarna vinner med hela 16-2. Men värst är dock hans kedjekamrat Morgan Svensson från Färjestad som gör fem mål.
– Jag spelade i en kedja med Morgan och ”Ullis” (Mats Ulander). Du sa att jag gjorde fyra mål i en och samma match mot Finland? (Skratt) Det minns jag faktiskt inte. Men det var ju så att i dom här turneringarna handlade det mycket om oss och Sovjet, även Tjeckoslovakien var hyfsade. Vi kom tvåa i JEM efter just Sovjet.

Året efter så spelas ett officiellt JVM även det i Leningrad.
– Om jag inte minns helt fel så var turneringen 1974 det första JVM som spelades även om det nu var innoficiellt. Själva turneringen har jag inget större minne av mer än att det var första gången som man mötte ett kanadensiskt och ett juniorlandslag från USA.

Var det aldrig aktuell för dig att spela i Tre Kronor?
– Nej, det tror jag inte i alla fall. Jag hade en riktigt bra säsong med Djurgården 1980/81 och det fanns väl lite löst snack om Tre Kronor, men mer än så blev det aldrig.
– Det fanns ju inte lika många tillfällen att spela i Tre Kronor som idag då man tar ut ett nästan helt nytt landslag till varje turnering som spelas.

Vid den årliga NHL draften 1974 tingas storspelare så som Bryan Trottier, Mark Howe och Charlie Simmer. Även svenskar som ”Pirro” Alexandersson, Roland Eriksson, Stefan Persson och Sören Johansson liksom det finska underbarnet Martti Jarkko blev draftade av olika NHL- klubbar.
– Det var först i efterhand som jag fick redan på att någon NHL-klubb (Kansas City Scouts) hade draftat mig. Jag hörde aldrig någonting ifrån dom och jag tänkte väl heller inte speciellt mycket på det.
– Jag tror att det var mera så att NHL- klubbarna villa försäkra sig om rätten på alla spelare som var med i den här juniorturneringen som vi spelade i Leningrad samma säsong.

Sören Johansson

När Sören Johansson är arton år får han dra på sig djurgårdströjan för första gången och debutera i det som då hette allsvenskan. Bland annat svarar Johansson för två av Djurgårdens mål då laget spelar oavgjort mot Timrå i femte omgången av grundserien.
– Trots allt minns jag mest då jag gör tre mål på självaste ”Honken” Holmqvist i SM-slutspelets första match den säsongen. (4-2, 5-3 och 6-3 alla mål i andra perioden) Vi vann matchen med 7-5 inför ett fullsatt Hovet.
– Anders Hedberg var liksom jag ny i Djurgården den säsongen och vi båda spelade mycket tillsammans. Andra stjärnor i Djurgården vid den här tiden var Björn Palmqvist, ”Stickan” Larsson och Thomas Carlsson. Thomas är väl förresten fortfarande aktiv i Djurgårdens IF? Jag tycker att jag har sett honom i sekretariatet på hemmamatcherna. Även ”Myggan” Wallin var ny den säsongen. Han hade kommit dit från Almtuna.

Säsongen 1975/76 blir en mardrömssäsong för Djurgården. Tränaren Hans ”Tjalle” Mild deklarerar innan säsongen att slutspel är målet. Till slutspel gick 1976 bara dom fyra bästa lagen i elitserien. Trots att Peder Nilsson (pappa till VM-målvakten Anders Nilsson reds anm) radar upp stormatcher i djurgårdsmålet och ”Kenta” Nilsson vinner hela elitseriens poängliga får stockholmarna tillsammans med Timrå lämna högsta serien.
– Det var första året som elitserien spelades och jag minns det som en oerhört tung säsong. Som du säger så vann ”Kenta” poängliga trots det vilket visar på vilken stor spelare han var. Men vi åker som sagt var ur…

Varför?
– Vi hade nog inte tillräckligt bra lag. Minns jag inte helt fel så var det jäkligt tajt om poängen och det avgjordes först i slutet av serien. Det var ju aldrig så att vi var avsågade eller slagpåsar i serien.

Din kompis från Ösmo, Kent Nilsson, lämnar Djurgården efter säsongen för AIK. Var det aldrig aktuellt att du skulle lämna laget för elitseriespel?
– Det var ganska mycket turbulens i klubben under dom här åren och visst fick jag några anbud från andra klubbar. Men jag kände aldrig att jag ville lämna Djurgården, så det var egentligen aldrig riktigt aktuellt.
– ”Kenta” låg i lumpen uppe i Kungsängen då och jag kommer ihåg hur AIK uppvaktade honom flitigt där uppe innan han skrev på. Vi i Djurgården visste enorm begåvning ”Kenta” var men egentligen hade nog i svenska folket inte samma koll på det eftersom han ännu inte hade spelat i något VM.

Hur var omställningen från elitseriehockey till spel i division 1?
– Då spelade fortfarande Nacka och Huddinge på uterinkar vilket gjorde att det blev en ganska stor omställning att spela mot dom. Sedan var det givetvis en folkfest på dom olika ställena då Djurgården ”kom till stan”. Alla ville ju slå oss då vi kom från elitserien.
– Föreningen satsade ganska bra både under den här säsongen och åren efteråt så det kändes trots allt bra att spela där.

Hur viktig var tränaren Eilert ”Garvis” Määttä för framgångarna 1979 som tar er hela vägen till final mot MoDo?
– Det är lite lustigt men han gjorde faktiskt inte så mycket intryck på mig trots att jag givetvis tyckte att han var bra. Men det var så många andra ledartyper i laget som exempelvis Mats Waltin, ”Myggan” Wallin och dom här killarna som hela tiden drev på laget framåt.

Hur minns du tillbaka på den säsongen?
– Djurgården köpte en hel femma med Mats Waltin, Tord Nänsén, Bo Berglund, Håkan Dahllöf och Anders Kallur. Dessutom kom Håkan Eriksson från Skellefteå ungefär samtidigt. Vi hade ett riktigt slagkraftigt lag och det var synd att Kallur fick en revbensskada under första finalen för han gjorde en grymt bra säsong i Djurgården. Året efter blev han ju proffs i New York Islanders.

Vilken tränare har gjort bäst intryck på dig genom åren?
– Vi hade ”Tjalle” Mild under många år och han har jag alltid gillat. Sedan var farsan min tränare under många år då jag var yngre och han har givetvis betytt väldigt mycket för mig även som hockeyspelare.

Varför lämnar du Djurgården 1981?
– Det här var ju ett tråkigt kapitel för mig i Djurgården. Jag hade ett år kvar på kontraktet med Djurgården. Då kom Leif Boork in i bilden och tog bort mig, ”Myggan” Wallin och Per-Allan Wikström då han ansåg att vi var för gamla.
– Jag blev väldigt besviken på Djurgården eftersom jag kände att jag hade mycket kvar att ge som hockeyspelare och säsongen innan hade varit riktigt bra från min sida.

Sören Johansson

Blev det ”huggsexa” bland elitserieklubbarna om er tre?
– Några anbud fanns det väl, men jag hade ju ett år kvar på kontraktet med Djurgården så jag kunde inte gå till något elitserielag. Jag skrev på för Mälarhöjden/Västertorp som låg i division 2 då. (I laget fanns även Rolf Riddervalls bror Jan Riddervall).
– Jag tränade fruktansvärt hårt den säsongen och gjorde 38 poäng på mina 21 matcher i laget. Året efter så försökte jag mig på spel med Hammarby som gått upp i elitserien det året.

Hammarby åker ur elitserien redan första säsongen i serien. Sören Johansson gör bara två mål och spelar endast tretton matcher på hela säsongen.
– Det var inget bra år för jag var både skadad och drog på mig en massa sjukdomar. Året därpå valde jag att spela hockey lite mer på skoj i stället med Brinken. Vi höll till i lilla hallen bredvid Johanneshov. Den låg på den plats där Globen ligger på idag. Det blev tre skojiga år där och vi höjde väl seriens medelålder hyfsat under åren som jag var där ha ha…

Vad pysslar Sören Johansson med idag?
– Jag bor i Skanstull där jag nu har bott under många år och jag jobbar som byggnadsingenjör alldeles i närheten av min bostad. Sedan idrottar jag fortfarande en hel del med bland annat både tennis och golf. Jag har haft turen att inte dra på mig några knäskador som så många andra hockeykillar gjort. Så jag kan idrotta fullt ut om jag vill.