Old School Hockey – Rolf Edberg

En av svensk hockeys stora legendarer är Rolf Edberg som hade en lång och framgångsrik karriär som spelare. 
I Old School Hockey berättar “Råttan” nu om karriären och tiden i NHL men även om fruns bortgång i ALS och hans engagemang i Börje Salmings ALS-stiftelse. 
– Jag brinner först och främst för att forskningen ska hitta något medel mot den här jävla sjukdomen, säger Rolf Edberg. 

Rolf ”Råttan” Edberg gjorde sig ett stort namn i hockeyrinken i två huvudstäder. Dels i Stockholm, där han blommade ut i Hammarby och senare AIK och Washington Capitals. I NHL. Tiden efter karriären har handlat mycket om Golf, men för fem år sedan drabbades av en stor sorg då hans fru, Ulla-Kari, gick bort i ALS. Något också som fått honom att gå in i Börje Salmings ALS-stiftelse för att kunna hjälpa andra anhöriga till person som gått bort i sjukdomen.

Old School Hockey gjorde en kort tripp till Vidja söder om Stockholm för att träffa Rolf Edberg. Bara någon kilometer ifrån Ågesta Golfbana där han tillbringat många timmar efter sin hockeykarriär.
– Golfintresset började när jag var i Washington 1978. Då köpte Bengt-Åke Gustafsson och jag ett set klubbor. Vi hade aldrig spelat, men sedan fick vi gratis medlemskap i någon golfklubb där. Den dög för oss, så där gick vi och hackade lite.
– Men det var inget seriöst utan det började när jag slutade med hockeyn 1985. Idag är jag inte aktiv i Ågesta Golfklubb, men jag spelar mina rundor med gubbarna två, tre gånger i veckan och tidigare med frugan på helgerna.

Din son Kalle Edberg var en mycket stor talang inom golfen, hur mycket följer du hans framfart idag?
– Jag följde honom som curling-förälder och ställde upp på allt. Kalle blev VD för Golf South Sthlm 2021. Det är dyrt. Klarar man inte av att ta sig hela vägen upp så är det dyrt. Det kostar att spela golf.

Trots alla dina år i AIK har många stockholmare alltid förknippat dig med Hammarby. Om vi börjar från början ”Råttan”, varför föll valet på Bajen som knatte?
– Från början spelade jag i ett kvarterslag hemma vid Gullmarsplan som hette Lilla Vesslan faktiskt. Sedan frågade en ungdomsledare i Hammarby, Magnus Gunér, om jag ville komma över till dit i stället. Jag kan väl ha varit tolv år då kanske. Då blev det att åka över Skanstullsbron till ”Kanalplan” (Hammarby IP) och träna i stället.
– Jag var där jämt och det hände till och med att jag hjälpte vaktmästarna att spola isen innan dom skulle stänga för kvällen.

Vart kommer smeknamnet ”Råttan” ifrån?
– Det kommer från fotbollsspelaren ”Råttan” Bohman som på sin tid var en mycket duktig vänsterytter i fotboll för Hammarby.
– Jag dubblerade med hockey och fotboll fram till det att jag tog en plats i Hammarby hockeys A-lag. Man såg väl några likheter mellan mig och Bohman. I fotbollen spelade jag bland annat tillsammans med ”Kenta” Ohlsson, men aldrig i A-laget utan bara i B-laget.

“Tror vi vann en match på hela säsongen”

Som 16-åring säsongen 66/67 debuterade ”Råttan” Edberg för Hammarby IF i dåtidens division 2. Det blev tio mål debutåret. Stjärnor i det laget var Hans ”Tjalle” Mild, Ingemar Brandström, Jan Engström, Lars Söderström (bror till tidigare landslagsspelaren Dan Söderström).
– I början spelade jag ihop med just ”Tjalle” och Janne Engström, som var en skön norrlänning. ”Hogge” Nurmela var vår tränare. ”Hogge” tyckte att jag skulle hålla mig i anfallszonen eftersom han ansåg att jag var bäst där. På den tiden skulle centern vara högst upp i banan och stressa deras backar. Så jag ”skäggade” väl på där uppe och jagade, skrattar Edberg.
– ”Tjalle” var annars den som tog hand om mig som ny i A-laget. Han gjorde det väldigt bra.

Hammarby spelade sig ur Allsvenskan 68/69 och hade sedan väldigt svårt att komma tillbaka och etablera sig i högsta serien.
– Kenta var en fantastisk kompis med glimten i ögat. Vi hade många roliga stunder tillsammans på Kanalplan och när vi spelade hockey tillsammans i Hammarby. På planen var han en listig center med bra spelförståelse och även målarfarlig. Han var inte en raket på ”grillorna”, men hade bra spelsinne.
– I omklädningsrummet var han en lugnande person, peppande och positiv. Minns första matchen mot Timrå i slutet på 1960-talet då vi hade gått upp till Allsvenskan (Som det hette då) Det blev 2-2 och Kenta och jag gjorde målen. Det var en skräll att vi tog poäng mot Timrå. När dom intervjuade vår lagledare efter matchen sa han att detta var bara början, vi skulle vinna många matcher och bli ett topplag. Jag tror vi vann en match på hela säsongen och torskade många matcher med tvåsiffrigt, avslutar Roffe Edberg med ett skratt.  

Kenta Ohlsson:
– Jag är född 1948 och ”Råttan” 1950. Vi spelade ihop under många år. ”Råttan” var den stora stjärnan. Han var så listig. Han, precis som jag, hade inte direkt någon fysik. Vi var rätt småväxta hockeylirare, men dom fick aldrig tag på honom. Han var smart vid sargen. När det kom en stor back och skulle nita honom, precis då han kom flyttade ”Råttan” på sig så backen själv åkte in i sargen. 

“Att få vara med om ett SM-guld med AIK och gå upp med Hammarby är båda häftiga upplevelser”

Roffe, hur känns ditt Hammarbyhjärta när du ser hur din gamla klubb idag lever på hockeyns bakgård?
– Det är sorgligt givetvis. Ett av mina största ögonblick som hockeyspelare var när vi tog oss tillbaka till Elitserien 84/85. Vi hade en hel del publik då så det fanns i alla fall ett publikt underlag för Hammarby.
– Den säsongen var det andra känslor. Känslorna från ungdomsåren kom upp i huvudet på mig. Vi blev klara i sista matchen mot Västerås på Hovet. 
– Då var jag faktiskt lite knäsvag. Tommy Boustedt spelade mig ganska mycket den säsongen. När jag skulle in på slutet såg han att jag inte reagerade då han ropade till mig så sa till slut sa Tommy ”Du vilar”. Just då kom alla känslor kring hur mycket jag kämpat med Hammarby också. 
– Att få vara med om ett SM-guld med AIK och gå upp med Hammarby är båda häftiga upplevelser.

Det måste ha känts varmt i hjärtat att få vara med om det här med båda dina klubbar som du har närmast ditt hjärta?
– Jag har fått frågan flera gånger om jag är AIK:are eller Hammarbyare. Det är två kärlekar. Först har du en kärlek och sedan händer något i livet som du får ytterligare en kärlek till. Så enkelt är det.

Inför säsongen 1969/70 fick Rolf Edberg byta omklädningsrum på anrika Johanneshovs Isstadion och i ställer kliva in hos AIK. 
– Jag var 20 år och hade varit fyra år i Hammarby. Det året åkte vi ner till tvåan samtidigt var det inte alldeles vanligt att man bytte klubb här i Stockholm då. Både AIK och Djurgården hörde av sig, två klubbar som det nästan varit otänkbart för mig att spela för tidigare. AIK låg på bäst så det var väl helt enkelt därför som det blev AIK.
– Det blev såklart en ganska stor omställning. Här fanns det ännu större stjärnor än i Hammarby. Killar som Bert-Ola Nordlander, ”Honken” Holmqvist, Lennart ”Sillen” Selinder med flera tog bra hand om oss nya där också.

Du kom till AIK 1970 och lämnade klubben 13 år senare. Det sägs att AIK under dom här åren genomgick en väldigt stor utveckling som förening, hur upplevde du att den tog sin form?
– I början var det Lasse Norrman tillsammans med Sven Bergqvist och ytterligare någon som skötte hela klubben. Allt var så enkelt när det gällde kontraktsförhandlingar och hela den biten. 
– Nu har allt dragit iväg och det har blivit så jäkla höga löner och varit mycket folk utifrån som velat köpa upp klubben, så det är inte riktigt samma sak längre. Det var väl både finnar och amerikanare som var inblandade och hade stora planer utan att det blev någon speciellt bra ordning.

Vann två gånger mot Sovjet: “Hur i helvete ska det gå till”

Det blev totalt 46 A-landskamper för Edberg. Han debuterade i Tre Kronor 1976 mot Tjeckoslovakien i samma kedja som Nils-Olov ”Djura” Olsson och Bengt Lundholm.
– Det var häftigt! Jag var 26 år när jag debuterade och jag minns i början när jag och ”Matte” Waltin, som redan hade varit med många år i Tre Kronor, åkte tåg till någon match med landslaget. Han sa då: ”Det är så häftigt med landslaget. Man ligger på läger ihop och just före VM så gallras några spelare bort så det är alltid en härlig spänning”. Precis som Waltin sa så var det verkligen häftigt i landslaget då.

Samma år fick Edberg även vara med om en av de mest omtalade VM-turneringarna i modern tid då Tre Kronor vann VM-silver i Wien.
– Det var helt klart för att vi slog ryssarna två gånger och inte för att vi vek ned oss i den andra matchen mot Kanada som vår insats där blev omtalad. Sen får vi inte glömma Göran Högostas insats. Han var otroligt bra.
– Inför den avslutande matchen mot Sovjet hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och vi var helt plötsligt utanför pallen igen. För att ta oss tillbaka dit behövde vi ”bara” slå Sovjet igen. Vi sa till varandra: ”Hur i helvete ska det gå till”. Vi vann med 3-1 efter tre mål av ”Rolle” Eriksson.

Blev du själv drabbad av kanadensarnas påhopp fysiskt och verbalt?
– Nej, inte mer än allt detta ”fuck you”, ”fuck up” och så vidare innan och under matchen. Kanadensarna var ärligt talat riktiga grisar under den här turneringen och det lustiga var att när jag senare mötte samma killar borta i NHL sa dom inte ens pip på isen.

”Råttan” Edberg gjorde ett av svensk hockeys mest klassiska mål då han under turneringen gör 5-1 på Vladislav Tretiak. Ett mål som till och med snurrade i Sportspegelns vinjett under flera år.
– Hela vår kedja gjorde mål i den matchen. Kent-Erik Andersson gjorde 2-0-målet, Bengt Lundholm 4-0 och jag själv 5-1.
– Jag hade pucken på kanten och gjorde någon dragning så Tretiak och en back åkte ihop. Sen kom jag långt ner mot förlängda mållinjen och höll väl på att tappa pucken. När jag nästan var bakom linjen skickade jag den mot mål – och den satt bra.

Bengt Lundholm: 
– Jag gjorde ett mål i första mötet med Sovjet sedan gjorde Kent-Erik Andersson, Per-Olov Brasar, Mats Åhlberg och ”Råttan” Edberg ett mål var. Andra matchen gjorde Roland Eriksson alla tre målen på Tretiak samtidigt som Göran Högosta var i storform.

Flyttade till NHL: “I början var det jättesvårt”

Rolf Edbergs stora VM var annars i Prag 1978. Där svarade han för 15 poäng (8+7) på tio matcher. 
– Jag är inte den som vill skryta eller framhålla mig själv på något vis, men då var jag riktigt bra. Jag hade en helt annan mental inställning än tidigare och det kom säkert av att jag helt enkelt var i en väldigt bra form. Mitt mål var att försöka göra poäng i varje match och totalt blev det 15 på tio matcher, så det är väl godkänt.
– Tyvärr missade vi medaljen det året. I näst sista matchen, som var mot Kanada, ledde vi med 4-1 men släppte till lite för enkla mål bakåt och Kanada vann med 7-5 till slut. Efter det förlorade vi även mot tjeckerna.

När tog Washington kontakt med dig?
– Det var efter VM 1978 som advokaten Björn Wagnsson frågade om jag var intresserad av att spela för Washington. Deras General manager hade sett mig under VM och nu ville man få över mig dit. Det var inget lätt beslut eftersom vi hade barn som skulle börja skolan, men ändå tackade jag ja. Även om det bara skulle bli ett år i NHL så skulle jag nog ha ångrat mig efteråt om jag inte tog chansen och provade.
– Jag tog hjälp av Lasse Norrman och ”Ankan” (Anders Parmström). Vi hade precis förlorat SM-finalen mot Skellefteå och hade det bra här hemma. Då sa dom att jag ändå skulle åka över för att testa och på den vägen var det.
– I början var det jättesvårt. Mest hade jag hemlängtan på grund av spelstilen dom hade där borta. Det var inte heller samma gemenskap i omklädningsrummet som man får i klubblagen här hemma. Det där gav ändå med sig efter några månader. Jag växte in i den kostymen också och klarade helt okej. I alla fall första två säsongerna.

Det blev tre säsonger där borta. Hur upplevde du omställningen från elitseriespel till spel i NHL?
– Det var en kulturkrock för mig att komma över dit, omklädningsrummet, spelsättet, inställningen…
– Framförallt var omställningen stor på lägren innan NHL. Här hemma var vi vana att träna och ha lite kul när vi var i väg på. Där slogs alla, framförallt unga killar, som galningar med varandra på träningarna för att ta en plats i truppen. Etablerade killarna var däremot lugna och helt normala, säger Edberg med ett skratt och fortsätter:
– Sedan var jag van att snacka lite i omklädningsrummet innan träningar och matcher, garva lite och så där. Helst ska skämten komma lite spontant om det ska bli hyfsat kul. Men när jag försökte hänga med i början hann situationen rinna iväg innan jag fick ihop vad jag skulle säga på engelska som kunde vara kul. Så jag stod mest och garva åt alla andra i början.

Rolf Edberg spelade bland annat ihop med Leif Svensson och Bengt-Åke Gustafsson i Capitals.
– Leffe och jag var där först, ”Bengan” kom året efter. Det man sa till oss svenskar var att vi skulle spela vårt spel och göra det vi var bra på så fick dom andra killarna göra det dom var bäst på.
– Det var många som testade oss i början, men jag lirade ihop med två stora killar, Bill Riley och Arnason tror jag den andra hette. Så jag gled runt där mellan dom två och klarade mig ganska bra.

Varför stannade du inte längre?
– Jag hade ett år kvar på kontraktet när jag åkte hem. Första året i Washington var okej. Andra året var jättebra, men tredje året kom en ny tränare (Gary Green). Trots att jag kände mig pigg och i bra form fick jag mest sitta på bänken. Efter någon match på hösten frågade jag tränaren varför jag inte fick spela. Han svarade då att han tittat på min statistik från året innan och då gjorde jag mesta av mina poäng efter jul. Därför sparade han mig dit, skrattar Edberg.
– Det var väl bara att acceptera och mycket riktigt fick jag chansen att spela under en ”roadtrip” vi var i väg på efter jul. Jag tror jag gjorde ett mål och några passningspoäng direkt, men samtidigt fick jag käken avslagen. 
– Trots att jag kom tillbaka relativt fort var ändå säsongen förstörd och jag ville inte se NHL ett år ytterligare från bänken. Sitta på bänken och tugga knopp kände jag inte för. Hade det varit dagens pengar hade jag kunnat sitta kvar och tugga på den där knoppen…, men det handlade inte om några stora pengar i NHL då även om det var betydligt bättre än hemma i Sverige.

Blev mästare direkt med AIK: “Det var vår tur”

Var det Lasse Norrman som såg till att du kunde bryta kontraktet och återvända hem till AIK?
– Han hade kontakt med min General Manager i Washington, Max McNab, och dom båda styrde upp det där. 
– McNab var ungefär var som Lasse Norrman var för mig i AIK. Det kändes jättetryggt. Dessutom var han gift med en norska. Han höll mig bakom ryggen och pushade mig även då jag inte fick spela. 
– Det var han som skulle ta besluten om vilka spelare som skulle skickas iväg, men han skickade aldrig mig till farmarlaget. Dom gånger jag inte ens fick byta om fick jag vara kvar hemma hos familjen och träna med dom som var skadade. Det här uppskattade jag mycket.

När Edberg sedan återvände till Sverige fick han direkt bli svensk mästare med AIK.
– Det var vår tur kan man säga. Året innan jag åkte över till NHL var vi i final mot Skellefteå och förlorade trots att vi hade ett riktigt bra lag på pappret. Den här säsongen höll vi också väldigt hög klass och tog ett ansvar för varandra när det var lite trögare. Ibland var min femma bra och när vi hade det jobbigare klev Leffes (Holmgren) kedja fram och så vidare.
– Sedan gäller det alltid att ha bra målvakt om man ska vinna SM-guld. Den här säsongen hade vi Gunnar Leidborg som var riktigt bra.
– Första halva säsongen efter att jag kommit hem kände jag mig jättepigg. Sedan blev det lite småskador, men säsongen var ändå helt okej. Känslan att sedan få dela SM-guldet med mina lagkamrater som jag hade haft tidigare också, det var som jag gick på moln några veckor efter det.
– Nästan hela gänget var kvar sedan jag lämnade 1978 och det var samma snack i omklädningsrummet. Jag fick ju prata i omklädningsrummet när jag ville prata. I Washington var jag ju, som sagt var, tvungen att tänka efter ”vad hette det nu då”. När jag hittat ordet var ju situationen förbi.

Coach i laget var Dan Hobér då, vad betydde han för det här guldet?
– Jag har alltid gillat Hobér. Han hade alltid glimten i ögat, men kunde ibland bli alldeles tokig och skällde ut oss om det var något som inte fungerade. Det var en jäkla fart på träningarna och det fanns alltid saker som skulle göras snabbt mellan övningarna som att flytta pyloner eller något. Hann inte vi spelare göra det så for han runt på isen med en jäkla fart och ställde om för ny övning. Det gjorde att tempot blev väldigt högt på träningarna och det blev jäkligt kul. 
– Det var stor skillnad mot allt tvåmålspel som var på träningarna i Washington, om man nu kan kalla det för träningar.

“Jag har nog varit mätt på hockeyn”

En av dom Rolf Edberg spelade med i TV-pucken var Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, en vän som har betytt mycket för honom. 
– Han har betytt mer än jag förstått. Han spelade i AIK då lag kom dit, vilket var en trygghet. När det visade sig att han klarade av att bli proffs blev det lite lättare för mig att våga prova på även om jag inte kom upp i hans standard. 
– Efteråt, då det här hände med Ulla-Kari har han varit en klippa att bolla mot.

När lärde du känna din gode vän Leif Holmgren?
– Leffe kom från Kiruna till AIK året efter mig, eller rättare sagt från Teg. Det var en riktigt tyst norrlänning som kom ner. Så var han första tre månaderna, men sedan började han förstå snacket. Efter det har han pratat oavbrutet. 
– Leffe och jag har betytt mycket för varandra både på isen och privat. Det är jag säker på, säger Rolf Edberg med ett varmt leende. 

Leffe Holmgren berättar:
– Det tog nog något år innan vi båda blev riktigt tajta polare. Vi växte ihop, skrattar Holmgren och fortsätter:
– När jag debuterade i AIK, det var mot Tingsryd borta, spelade jag med Janne Olsson, som då var forward, och Martin Wallin, en Uppsala-kille. Vi var tredjekedjan. Sedan blev det att jag flyttade till lite olika kedjor.

68-åringen från kvartslaget Lilla Vesslan vid Gullmarsplan har aldrig varit den som velat stå i rampljuset. 
– Nej, jag gillar inte det. Jag är nog ”laid back” när det gäller den biten. Samma sak var det då jag spelade. Matcherna jag gjorde bra, jag kände inne i hjärtat att jag hade varit bra och det räckte för mig. Visst var jag lite beroende av vad det skulle stå i tidningarna. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. 
– Jag låg nog bra till hos reportrarna. Det var många gånger jag fick beröm fast jag inte borde ha haft det. När hela laget var dåligt kunde det ändå stå ”Roffe Edberg och Leffe Holmgren krigade i alla fall”.

Du har heller inte synts eller stuckit ut hakan speciellt mycket efter karriären…
– Jag har tackat nej till mycket och jag har nog varit mätt på hockeyn. Så trodde jag inte att det skulle bli eftersom hockey var mitt liv från det jag var tio år fram till det jag var 35. Sedan började jag spela golf, vilket blev mitt största intresse. 
– Trots allt var jag med på några jippomatcher med Tre Kronor. Jag minns en kul grej med Rolle Stoltz. Jag var ute på isen, det var bara någon minut kvar, vi ledde och jag sköt ett skott. När jag kom ut till båset låg alla killar och skrattade i båset. Då hade Rolle sagt på sin släpande stockholmska ”Det är bra när ”Råttan” skjuter för då går tiden i alla fall” (Skratt). Han menade såklart att mina skott inte var dom hårdaste eller snabbaste. 

Ett All Star team då, ”Roffe”, med spelare som du spelat med. Hur skulle det se ut?
– I mål blir det ”Honken”. Jag själv vill vara i mitten sen kör jag ut Bengt-Åke (Gustafsson) på en kant. I TV-pucken lirade jag med ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och då skickade jag också ut honom på kant så då gör vi det idag med. Men vänta Mats Åhlberg måste vara med… hur gör vi då? Åhlberg är den kanske bästa spelare jag spelat med och en stenskön kille så han måste också få vara med. 
– Jag får vara ”bänknötare”. Det är jag van med sedan sista säsongen i Washington (skratt). Backar får bli Lasse Lindgren, för han tog väldigt bra hand om mig i landslaget, och på andra kanten tar vi Bosse Ericson.

Förlorade sin fru i ALS – i samband med att han fick tröjan hissad i taket

Hur har livet sett ut efter du slutade med hockeyn?
– Det är otroligt. Jag slutade spela 1985. Första tiden efter 1985 var jag tränare för min son Kalle. Det gick tio år där så då har vi bara 37 år kvar, skrattar Rolf Edberg och fortsätter:
– Jag har hela tiden haft en egen firma där vi jobbat med golvläggning. På somrarna har vi rest mycket. Frugan spelade golf. Hon älskade verkligen det och var jätteduktig. Sedan träffar jag barn och barnbarn så mycket jag kan. Tiden går, säger Rolf Edberg med ett leende. 
– Det jag är mest nöjd med från karriären är att jag klarade av alla stegen. Jag var lovande under mina juniorår, men steget upp till att bli elitspelare är ändå ganska stort. Jag har i alla fall hela tiden vågat prova på och det är ingen självklarhet att man går till AIK och klarar av det steget när man är 20 år, men det gjorde jag. 
– Samma känsla var det då jag fick landslagsuppdrag 76, 77, 78, 79. Första gången när ”Virus” (Hans Lindberg) ringde tänkte jag att det skulle bli övermäktigt, men jag kunde inte mer än prova. Hade jag misslyckats så hade jag i alla fall försökt. 
– Efter VM 78, då det gick bra för mig personligen, hörde Washington av sig. Där väntade ett proffsliv i ett helt annat land. Samma visa var det där, att jag var osäker och inte visste om jag skulle klara av det.

Ulla-Kari, Roffe Edbergs fru, somnade in dagarna efter att dom båda fått reda på att hans tröja skulle hissas i taket på Hovet.
– Det var fint. Vi fick beskedet av AIK en vecka innan hon gick bort att min tröja skulle upp i taket. Ulla-Kari kunde inte prata, men hon förstod allting. Hon smålog och gjorde tummen upp…, Roffe Edberg tystnar och ögonen blir blanka. 
– Hon var stolt och hade älskat att fått vara med om det här med tröjhissningen. Nu var hon med mig där ute på isen, men på ett annat sätt. Jag fick stålsätta mig. Mina tankar fick inte komma just där för då hade det varit kört. 
– Det AIK gjorde för mig är så väldigt fint. Att fått vara med och uppleva en sådan här sak är få förunnat. Jag är jättestolt, hedrad och glad. Att få sitta uppe i taket tillsammans med Bert-Ola (Nordlander) och ”Honken” (Leif Holmqvist) som tog hand om mig då jag kom till AIK. Bägge två var jättefina. 
– (Mats) Thelin, (Peter) Gradin… Jag har spelat med alla som sitter där uppe. Att dessutom få hänga bredvid Leffe (Holmgren) som jag satt bredvid i omklädningsrummet är jätteoverkligt. 

I samma andetag minns också Roffe Edberg flera av sina AIK-vänner som inte finns hos oss längre. 
– Det är många som jag spelat med men som gått bort och som jag tänker på ibland. Bosse Olofsson, Peter Åslin, Uffe Isaksson, Gunnar Lindqvist…

“Trodde det skulle bli lättare efter begravningen, men så blev det inte”

Lycka och sorg. Så kan man sammanfatta legendaren Rolf ”Råttan” Edbergs senaste fem år. I oktober 2019 fick han beskedet att AIK alltså hade för avsikt att hissa hans tröja på Hovet. Bara en vecka efter det avled hans fru Ulla-Kari i ALS. Dom båda hade då levt ihop under 49 år. 
– Tiden har varit och är fortfarande jättetuff. Första tiden var det mycket att göra med begravningen och jag skulle fixa det, det och det…, berättade Rolf Edberg då vi sågs i hans hem i södra Stockholm för en intervju om hans tröjhissning och hans liv efter hockeykarriären. 
– Begravningen var först den 19:e december. Vi hade inte bestämt var och hur Ulla-Kari skulle begravas. Hon var född i Norrland och vi var inne på att ha någonting där uppe, men efter det att vi pratat med hennes syskon och mina barn blev det här nere. Vi hittade en jättefin öppen plats på Skogskyrkogården. 

Tiden efter begravningen var också varit riktigt tufft för tidigare Tre Kronor och NHL-spelaren.
– Jag trodde att det skulle bli lättare efter begravningen, men så blev det inte. Snarare…, Edberg tystnade en stund och tittade ut genom fönstret och på snön som låg på altangolvet där hans Ulla-Kari sista sommaren kom ut ibland för att se sin make fixa på den vackra och välskötta tomten.
– … då började alla minnen komma upp i huvudet och som jag får bolla med på dagarna. En massa saker som vi inte längre kan göra tillsammans längre. 
– Jag bor ibland hos min dotter, men jag vill bo här ute också för att få bearbeta sorgen. När jag är hos henne blir det inte att vi pratar om det här, vilket också känns bra, men det måste ur kroppen. 

Rolf Edberg vårdade Ulla-Kari i hemmet till strax före hon somnade in på sjukhuset. 
– Eftersom jag vårdade henne här i hemmet (Rolf Edberg nickar in mot vardagsrummet där han hade gjort plats för en sjukhussäng åt sin älskade) trodde jag att jag skulle kunna bearbeta sorgen under den tiden, men det blev inget sorgearbete. Det blev bara ett sätt för henne och mig att få dagarna att gå. 
– Redan då började jag komma in i den här tunneln. Jag vill ur den. När jag varit på hockey och träffat Leffe (Holmgren) eller när jag går ut och träffar folk, det känns som jag inte kommer ur den här tunneln. Efteråt kan jag känna ”Vad hände” och ”Vad sa Leffe”. Det är som ett töcken. 

“När Börje fick det här och jag i princip visste facit… Det var en jättetuff tid”

Nu har Rolf Edberg valt att gå in som ambassadör för Börje Salmings ALS-stiftelse. Såren revs upp ånyo och sorgen över på det sätt Ulla-Kari fick avsluta sin sista tid kom tillbaka när det stod klart att även Börje Salming drabbats av samma fruktansvärda sjukdom och som också nyligen tog den då 71-åriga norrbottningens liv. Det här gjorde att ”Råttan” Edberg tackade ja till att vara ambassadör för Börje Salmings ALS-stiftelse. 
– Första gången jag träffade Börje var då han kom till Brynäs. Han var ny där då och jag i ny i AIK. Det här var i början på 1970-talet. Sedan var inte han så länge i Brynäs, men jag tror att han spelade ihop med brorsan Stig där, berättar Rolf Edberg när vi satt oss ner med varsin kopp kaffe i restaurangen på hans andra hem, Ågesta Golfbana.
– Börje försvann ganska tidigt till NHL. Nästa gång jag träffade honom var då jag var ny i NHL, 1978. I en av mina första matcher spelade vi mot Toronto. Då kom Börje fram till mig på uppvärmningen. Han klappade mig på benskydden, flinade och sa ”lycka till i NHL”. Det var stort. 
– En riktig lagspelare. Han var alltid hård och tuff, men alltid schysst, om man inte hade gjort något på honom för då kunde jag få något rapp. 

Däremot spelade inte Edberg och Salming med varandra i då dom båda fortfarande var elitspelare. 
– Nej, vi gjorde inte det och jag har inte heller träffat honom så mycket efteråt. Det har blivit att vi morsat när vi sprungit på varandra. 
– Jag har faktiskt spelat med Börje i Old Timers. Jag åkte i någon böj, men där stod Börje så vi smällde ihop på blå i världens bröstvärmare. Han var hård, skrattar Rolf Edberg som spelade mot Börje Salming flera gånger i NHL. 
– Han hade en lång klubba och tog bort mig ganska lätt med kroppen. Dagarna man möter sådana spelare, har man inte bra skridskoåkning då och är lätt på fötterna blir man infångad ganska lätt. Han var ju stor och jag ganska liten, så kom jag i närheten blev jag infångad. 

Vilka känslor kom upp hos dig då du såg vad Börje Salming gick igenom?
– Oj oj…, Rolf Edberg tystnar en kort stund och tittar ut över golfbanan innan han fortsätter:
– Eftersom familjen gått igenom att vårda min fru, barnens mamma, var det som att filmen började om igen i mitt huvud och snurrade där hela tiden. Det kändes som jag hade lagt dom värsta känslorna från den tiden på paus. 
– När Börje fick det här och jag i princip visste facit… Det var en jättetuff tid. Dels för själva sjukdomen dels för jag vet hur det är för anhöriga. Jag kände samma sak för Börje i slutet som jag gjorde då min fru var som sjukas ”låt det gå fort”, eftersom jag visste att det inte fanns någon återvändo. Det är en jävla sjukdom. 

Som anhöriga till Ulla-Kari kände han en maktlöshet. 
– Ja, så var det. Vi gjorde precis allt och försökte rådda ihop allt. Det var 24 timmars arbete. I alla fall under sista tiden av sjukdomen. Dessutom allt jobb med byråkratin, att saker inte sker i samma takt som sjukdomen löper ut. Det var jobbigt som anhöriga och där finns det mycket jobb att göra. 
– Det blir som man lever i en torktumlare. När den väl börjar stanna av så händer något som gör att den sätter fart igen. Det här tycks aldrig få över.

Kunde du själv sakna en avlastning så du kunde få andas en stund och släppa lite på alla känslor kring hur din livskamrat mådde där hemma? 
– Ja, och det var vad jag försökte få till. Jag vet att Börje också försökte få till en avlastning. Jag fick prata med en biståndsbedömare eftersom jag ville få avlastning fem timmar sammanhängande en gång i veckan för att få komma från hemmet ett tag och göra något annat. 
– Hon ringde mig efter tre veckor och sa:
– ”Jag har pratat med min chef. Vi kan tyvärr inte hjälpa till”.
– ”Nej, det behöver du inte göra för min fru har redan avlidit”. 
– Sedan är det den här grejen med att du måste vara under 65 år för att få en assistent, vilket jag tycker jag är helt uppåt väggarna. Sätta en ålder för att få en assistent när man är så pass sjuk? Min fru var sjuksköterska. Hon sa att vi skulle ha samma sjukvård oavsett hur gammal man är. Här gäller inte den principen. 

“Det var som att vara i en skräckfilm”

Hur tänker du kring det Pia Salming och övriga familjen har gått igenom senaste året?
– Det har nog varit en mardröm. Från den dagen man fått reda på att det är ALS… I början kämpar man innan man vet säkert om det är ALS eller något annat. När man sedan får det bekräftat efter kanske ett halvår och gått igenom alla prover på sjukhusen börjar man kanske läsa lite mer om sjukdomen. 
– Då finns det ingen att vända sig till. Man vet inte förloppet, hur länge… Det är en mardröm, en mardröm…, säger Roffe Edberg och skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Det går inte heller att bearbeta någonting och det sista man släpper är hoppet, att man kanske kan få en vändning. När jag sedan såg sjukdomsförloppet, hur det var sista tre, fyra månaderna… Det var brutalt.
– Det började med talet, inte i allas fall men i min frus och Börjes. Sedan är det andra organ som allteftersom slutar fungera. 

Går det att klä ord på att se sin fru, bästa vän och livskamrat sedan 49 år ligga i sin säng, tyna bort och bara egentligen väntar på att somna in?
– Det svårt. Jag vet inte vad jag tänkte utan det var som att vara i en skräckfilm, säger Rolf Edberg samtidigt som tårar letar sig ner på hans kind då han tänker tillbaka på sin frus sista tid. 
– Jag kan inte sätta ord på det. Det har tagit fyra år för mig och det känns först nu att jag inte går in i den där bubblan hela tiden. Nu börjar jag förstå vad som hände och har hänt, men jag har också hittat tillbaka lite och hittat en egen väg att gå. 

Nu har Rolf Edberg valt att gå in och jobba i Börje Salmings ALS-stiftelse. 
– Sedan min fru gick bort har jag och min familj pratat om vad vi nu kan göra för att hjälpa till och bearbeta vår sorg. Eftersom Ulla-Kari gillade att spela golf körde vi i gång en golftävling för att samla in pengar till ALS-forskningen, vilken jag, Jonas och Kalle råddar. Den heter minnesgolfen och blev så populär första åren så i år är den inne i Ågestas ordinära spelschema. Det är stort. 
– I samband med den brukar vi ha en aktion på golfklubbor, bagar med mera som skänkts av kända golfspelare på världstouren. ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) skänker lite fotokonst och så vidare. 
– Förhoppningsvis kommer ALS Stiftelsen vara med på ett hörn nästa år. Och vår insamling kommer då gå till Stiftelsen ALS fond.
– Min dotter, Anna-Karin, har ett konditori Älta, ”BakeToYou”. En del av deras försäljning går till ALS. Hennes dotter, alltså mitt barnbarn, Alma gör Cure ALS armband där pengarna går till Börjes Stiftelse. Det har varit vår hjärtefråga från början att samla in pengar till forskningen så att vi en dag kan få se en medicin som kan lindra eller bota ALS helt. Vi har hittills samlat in 250 000 kronor under dom här fyra åren.

Är ambassadör i Börje Salmings ALS-stiftelse: “Brinner verkligen för den här frågan”

Av en slump kom Anna-Karin Sandberg i kontakt med ALS stiftelsens grundare, Karin Karlström. 
– Anna-Karin skrev till Börjes stiftelse på Instagram om vår historia. Dom kände inte varandra sedan tidigare. Karin ringde upp efter en stund. Hon blev tyst efter ett tag och sa ”Är det Edberg jag pratar med, är din pappa Roffe?” Efter det började dom båda planera.
– Jag hade spelat golf med Karin och hennes kille någon gång. Anna-Karin berättade för Karin att jag spelade mycket golf, men att hon var orolig för mig på vintern. Först blev det tyst. Sedan sa Karin: ”Jag har en idé. Vi har en dag på Hovet med AIK. Då ska han vara med.” Det tog två dagar. Sedan ringde Karin mig.
– ”Nu är det klart!”
– ”Vadå klart?”
– ”Du är ambassadör för stiftelsen”
– ”Ja, men jag måste först…”
– ”Nej, det är redan klart och en icke fråga.”
– ”Okej då, vi kör.”

När Rolf Edberg lagt på luren började tankarna komma kring vad han egentligen tackat ja till. 
– Karin hade stämt av med övriga styrelsen angående att ta in mig som ambassadör och dom tyckte att det var en bra idé. Efter samtalet kände jag, Ambassadör låter väl fint och jag brinner verkligen för den här frågan. Att få hjälpa till i en lite större organisation än vad vi bedriver med vår lilla fond kan bli lite ringar på vattnet.
– Jag brinner först och främst för att forskningen ska hitta något medel mot den här jävla sjukdomen. Sedan brinner jag också för den här familjefrågan. Det är också något stiftelsen gått ut med, att försöka göra något för familjerna under och efter. Att man kan få prata ut och ha något ställe där man kan få hjälp. Det är en viktig terapi för anhöriga. Jag har haft flera samtal med drabbade och jag tror att det känts bra för både den jag pratat med och mig själv. 

Vad hoppas du kunna bidra med själv?
– Jag kommer väl att vara med på olika arrangemang och insamlingar för Stiftelsen. Ställa upp på det som känns rätt för att insamlingen till forskningen ska fortskrida tills dom hittat lösningen. I veckan var jag även med på den stora galan inne på Berns som var till för att samla in pengar till forskningen.

Vad vet du om hur långt forskningen har kommit kring ALS?
– Jag hörde på TV då Börjes läkare pratade och då fick jag lite förhoppning, men orden hon sa, samma ord hörde jag för fem år sedan. 
– Jag har förhoppningar att det ska hända någonting och jag tror att vi i Sverige ligger ganska långt framme. Det behövs mer till den här forskningen för jag tror inte det är speciellt många i världen som forskar på det här eftersom det är så procentuellt få som får den här sjukdomen. Kommer det in lite mer pengar i den här forskningen kanske det kan bli lite mer intressant.
– Att jag tackade jag som ambassadör är också för att hela min familj kan känna en läkande process i vårt fortsatta sorgearbete genom det. Just sorgearbetet är för oss uppdelat i två delar. Dels saknaden efter Ulla-Kari, vilken är som den är. Dels har jag den brutala sjukdomen ALS på näthinnan och vet att det fortfarande finns möjligheter att göra något. Eftersom jag är medveten om vad som händer när en anhöriga drabbas av ALS går alla mina tankar till dom drabbade familjerna. 

Helt nyligen gick Rolf Edberg en kurs på femdagar kring sorgebearbetning. 
– 9-17 varje dag. Jag tar med mig det som var bra från den. Sorgen behöver inte vara för någon som har gått bort. Alla människor bär på någon form av sorg. 
– Första tre dagarna var eget sorgearbete där man fick vända ut och in på sig själv. Alla fick lätta på hjärtat och sedan skriva ett brev på slutet som man fick läsa upp. Sedan skulle den sorgen i princip vara avklarad. 
– Andra två dagarna var mest intressanta. När jag pratar med anhöriga till personer med koppling till ALS har jag inte haft några mer verktyg än det jag varit med om. Jag såg fram emot att få mer verktyg och sista två dagarna jobbade vi med hur man bemöter en människa i sorg. 
– Det dom gick igenom var i princip det jag gör med anhöriga som ringer. Jag lyssnar, är lyhörd och låter anhöriga få prata. Sedan kan jag komma med några ”input” om dom frågar hur jag haft det. Det blir ett naturligt samtal. Det viktiga är att den som lyssnar är intresserade. 
– Jag kommer aldrig glömma Ulla-Kari, men det jag vill få bort är det som tynger och gör ont. Det som tynger mig är fortfarande sjukdomen. Den dagen man hittar någon bromsmedicin eller något som gör att ALS inte är dödligt skulle ta bort mycket av det som tynger mig i mitt sorgearbete. Då skulle jag kunna fokusera på det goda och hjärtliga med Ulla-Kari, avslutar Rolf Edberg.