Old School Hockey – Roland Eriksson

Roland Eriksson vann SM-guld med Leksand, spelade upp både HV71 och Västerås i Elitserien samt tog två VM-silver och ett VM-brons med Tre Kronor och gjorde tre säsonger i NHL.
I Old School Hockey berättar han om karriären – och speciellt den omtalade VM-turneringen 1977 som kom att kallas för “Våldets VM”. 

ULLVI/LEKSAND (Hockeysverige.se)

Roland Eriksson var ofta de stora matchernas spelare under sin karriär. I TV-pucken svarade han för tre av målen för Dalarna i finalen mot Gästrikland 1970. I SM-finalen mellan Leksand och Brynäs 1975 avgjorde han matchen i sudden. Han gjorde 3-2 i sista kvalmatchen för HV71 när laget gick upp i Elitserien 1985. När Västerås avancerade upp till Elitserien 1988 gjorde han tre mål i den avgörande matchen och vid VM 1977 gjorde han tre mål på Sovjets Vladislav Tretiak vilket innebar silver åt Tre Kronor.

I dag får ni möta denne store hockeyspelare i Old School Hockey, men ni får även spelarnas berättelse om den omtalade VM-turneringen 1977.

Det var faktiskt inte hockey som gällde från början hemma i Borlänge.
– Vi lirade mest bandy hemma i Stora Tuna där jag växte upp. Det var faktiskt Håkan Carlsson, som sedan blev landslagsman i bandy, som tog mig med till någon hockeyuttagning hos Tunabro. 
– Det var fler än Håkan av mina kompisar som lyckades bra inom bandyn. Jag tror att både Tommy och Sören Eriksson kom hela vägen till landslaget. Jag försökte dubblera ett tag och även spela fotboll med Stora Tuna, men det gick inte så jag valde att bara satsa på hockeyn.

Borlängeklubben IF Tunabro avancerade upp till allsvenskan 1971. Den då 17-årige Roland Eriksson kom tvåa i division 2 Östra A:s målskytteliga med 17 mål, två mindre är Strömsbros stjärna Bo ”Drobny” Zetterberg. I den sista och avgörande kvalmatchen mot Kiruna avgjorde Eriksson matchen med sitt 4-1-mål och ledaren Olle Hedén lyftes upp på starka armar för att hyllas kungligt med ett ärevarv inför 2 600 Tunabroare kring Gyllerinken.
– Jag vet egentligen inte varför vi var så bra just under de här åren. Antagligen handlade det om att vi hade väldigt engagerade ledare som ville någonting med det här laget samtidigt som det kom fram många unga talanger i klubben samtidigt.

Ni gjorde tre säsonger i rad i allsvenskan, vilket tyder på att det måste funnits en bra stomme med spelare i laget.
– Absolut, men vi var med och spelade i nedflyttningsserien under alla åren. På något vis lyckades vi hålla oss kvar några säsonger. Det fanns inga pengar att tala om i hockeyn då utan vi var ett kompisgäng som höll ihop och spelade främst för att det var kul.

Gjorde sitt första mål mot Salmings Brynäs

Vid TV-pucken 1970 vann Dalarna hela turneringen efter att ha slagit Gästrikland i finalen. Dalarna hade ett namnkunnigt lag med blivande stjärnor så som Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg, Per-Arne ”Pirro” Alexandersson och Bengt Lundholm. Roland Eriksson själv utsågs till hela turneringens bästa forward.
– Minns jag inte helt fel hade vi en hel femma plus målvakt med från Tunabro i TV-pucken det året. Vi hade ett väldigt duktigt lag och vi hade väldigt kul tillsammans.
– Just utmärkelsen TV-puckens bästa forward fick jag nog mest för att jag gjorde en hel del mål i den turneringen. Efter TV-pucken kom jag direkt med till juniorlandslaget. 
– Det fanns pojklandslag också men det fick jag hoppa över, men visst var det ett stort steg att ta från Tunabro i division 2 till spel i landslaget.

Du var med och vann JEM-guld 1972 tillsammans med Mats Waltin, Jan-Erik Silfverberg, Pär Mårts, Per Karlsson (i dag Brandser), Krister Sterner, Peter Gudmundsson och Göran Högosta. Förbundskaptener var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Lennart Skördåker, hur minns du den turneringen?
– Det var ju jävligt länge sedan, skrattar Eriksson och fortsätter:
– Vi vann den avgörande matchen mot Sovjet och det gick väl ganska bra för mig i den matchen.

Roland Eriksson svarade för två mål och den röda tråden med att vara bäst i viktiga matcher fortsatte.

Sitt första allsvenska mål gjorde Roland Eriksson i november 1971 mot Brynäs i Gavlerinken. Han gjorde då Tunabros 3-2-mål framspelad av Olle Henriksson. Brynäs vann matchen och den några år äldre Börje Salming satte dit den matchavgörande pucken.
– Var det mitt första mål i allsvenskan? Jaha, jag minns bara att vi spelade mot Brynäs i början av andra säsongen med Tunabro i allsvenskan och förlorade med 11-0. Brynäs var otroligt bra under dem här åren, men när de spelade mot oss hemma i Borlänge samma säsong pressade vi dem länge och jag tror den matchen bara slutade 3-4.

Flyttade till Leksand – och blev guldhjälte: “Som i ett rus”

I en match mot Björklöven 1972 gjorde Roland Eriksson fyra av målen då Tunabro vann över Björklöven med 7-3 och nu började andra klubbarna i allsvenskan på allvar få upp ögonen för den målfarliga Borlängegrabben.
– Sista året, då vi trillade ur allsvenskan, skulle jag självklart i väg till en allsvensk klubb. Jag var runt till fem eller sex olika klubbar för att titta hur det fungerade där. Det var förutom Leksand bland annat även Brynäs, Timrå, Djurgården och Frölunda.
– Det blev ganska naturligt att jag valde Leksand eftersom det var dit upp jag hade åkte för att se hockey när jag var mindre. Det hade blivit min favoritklubb. Sedan betydde närheten mellan Borlänge och Leksand en del i valet även om jag flyttade upp till Leksand så snart övergången var klar.

Många av dina kompisar i juniorlandslaget spelade i Leksand, var det mycket tjat bland spelarna om var du skulle spela?
– Visst förekom det lite löst snack. Men i stort sett lade man sig inte i sådana saker utan det fick klubbarna och spelarna lösa själva.

Det sägs att du och tränaren i Leksand, Per-Agne ”Pära” Karlström inte drog jämt, stämmer det?
– ”Pära” var speciell på sitt sätt och jag var säkert speciell på mitt. Jag kom till ett mer eller mindre helt landslag och fick sitta en hel del på bänken första säsongen. Alla vill spela så visst var jag lite grinig över att jag inte fick mer speltid, säger Eriksson med ett leende.
– Just därför blir man extra förbryllad över att jag fick spela hela den avgörande finalen mot Brynäs den säsongen. Men ser jag tillbaka på mina år som hockeyspelare är kanske ”Pära” den bästa tränare jag har haft.

Leksand vann guldet 1975 efter sudden death i skiljematchen i Scandinavium i Göteborg. Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson gav Brynäs ledningen med 1-0 och Bo Höglund ökade på ledningen till 2-0. I andra perioden reducerade Hans ”Lill-Mele” Eriksson framspelad av Gunnar Andersson. Därefter kvitterade Hans Jax fram till 2-2 på pass från Åke Danielsson.

I tredje perioden fick först Brynäsaren Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson ett mål bortdömt och sedan, 3.49 in i förlängningen, avgjorde Roland Eriksson matchen.
– Jag har ju sett några bleka gamla bilder från det målet och det går väl till som så att jag får en passning av Hasse Jax och lägger en backhand mot Benny Westblom i Brynäsmålet och på något vis ramlade pucken in. Efter målet minns jag bara att man var som i ett rus.

Vad var styrkan i det laget?
– Leksand var ett väldigt spelskickligt lag vilket passade mig väldigt bra. Alla var lirare och hade spelat tillsammans under flera år vilket gjorde laget väl sammansvetsat. 
– Alla var nästan landslagsmän och jag kan bara säga att jag trivdes fantastiskt bra under åren jag var i klubben.

Efter semifinalförlusten mot Färjestad, tränade av Olle Öst, året efter guldet sa Leksandstränaren ”Pära” Karlström att pojkarna har segrat ihjäl sig, upplevde du någon mättnad under ditt andra år i laget?
– Nej, så tror jag absolut inte att det var. Färjestad var helt enkelt ett bättre lag än oss i semifinalen.

Testade på NHL-spel – och gjorde succé: “Mycket som jag inte förstod”

Vid VM i polska Katowice samma år sägs det att Roland Eriksson spelade sin bästa hockey någonsin. Håller du med om det?
– Jo, men det tycker jag nog. Jag kamperade en hel del tillsammans med Hans Jax då, precis som jag gjorde hemma i Leksand. Vi fungerade bra tillsammans. Jax var väl en trygghet för mig och vi spelade en positiv hockey som passade mig bra och där vi ville framåt.
– Vid sidan av hockeyn i Katowice så var det då en väldigt grå och trist stad, men vi slutade i alla fall på en tredjeplats i turneringen.

Hur upplevde du Canada Cup 1976?
– Jag kom med till turneringen av en slump då Lars-Göran Nilsson blev skadad. Jag hade börjat planera för att åka över till Minnesota då turneringen skulle spelas. Jag minns att jag gick runt och pratade med Thommie Bergman och killarna som redan var där borta för att få lite råd. Bland annat bodde jag både före och under turneringen tillsammans med Inge Hammarström som spelade i Toronto. Så av honom fick jag en hel del tips och råd.
– Vi tränade fruktansvärt hårt inför den här turneringen och den träningen levde jag länge på då jag kom bort till NHL den säsongen.

Var det efter VM 1976 som Minnesota North Stars hörde av sig och ville ha över dig till NHL?
– Lite blev det så. Fast proffsspel var ingenting som man gick och tänkte på utan det blev som det blev. Jag bestämde mig för att åka över och testa att spela där borta bara några timmar innan deadline.
– Första gången jag hörde något från Minnesota var året innan då jag och Mats Åhlberg var och träffade deras representanter här i Sverige. Först då förstod jag att dom faktiskt följde hur det gick för mig här i Sverige. Sedan var det advokaten Björn Wagnsson som skötte alla kontakter mellan mig och klubben.

Hur togs du emot av lagkamraterna i Minnesota?
– Det var ganska tufft i början och det hände att man sköt puckar efter mig ibland på träningarna. Det var ju mycket som jag inte förstod. Då gick det inte heller att ta reda på hur saker och ting fungerade där borta som det gör i dag.

Trots allt gjorde du succé i Minnesota och svarade för 69 poäng på 80 matcher (samt var finalist till Calder Trophy som NHL:s bästa rookie). Gav inte det respekt?
– Man märker vid en viss punkt att du blir accepterad och i mitt fall var det när det hettade till och en buse skulle plocka mig. Då kom fyra av mina lagkamrater emellan och stoppade bråket.

Avgjorde finalen mot Wayne Gretzkys Edmonton

Åter till VM-hockeyn, hur minns du andra matchen mot Sovjet 1981 i Göteborg?
– Usch då, måste vi prata om den matchen, skrattar Roland Eriksson och fortsätter:
– Vi var med i den matchen fram till mitten av andra perioden sedan brakade loss. Jag har aldrig varit med om en värre utspelning. Ryssarna gjorde stolpe in på allt samtidigt som vi chansspelade lite eftersom vi slog ur underläge. Vi förlorade i alla fall med 13-1, men slog sedan Kanada och fick silver.

Säsongen 1977/78 kom du, Per-Olov Brasar och Kent-Erik Andersson från Sveriges VM-lag 1977 att ansluta till Minnesota North Stars.
– Båda klarade sig bra, det var inga problem. Ibland spelade vi tillsammans i samma kedja men framför allt så umgicks våra familjer vid sidan av hockeyn.

Tyckte din fru att det var skönt att det kom över några svenskar?
– Jag tror inte att det var så viktigt. Är du ensam där borta så är man tvingad till att lära sig nya saker vilket är bra, men självklart så var det kul att umgås som vi gjorde och det var en mycket rolig säsong.

Du avslutade spelet borta i NHL med spel i Vancouver Canucks.
– Det stämmer eftersom jag var någon form av ”free agent”. Minnesota köpte upp hela Cleveland Barons organisation som gått i konkurs och det kom väldigt många nya spelare till laget. Ryktesvägen hade jag hört att Minnesota ville skriva nytt kontrakt med mig för att sedan sälja mig. 
– Jag hade då att välja på spel i Vancouver eller St. Louis och jag valde Vancouver. Även där var vi fyra svenskar i laget (Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Zetterström) på både gott och ont givetvis.
– Jag började säsongen i Vancouver väldigt bra och ledde poängligan i hela NHL efter sju eller åtta omgångar, men det fanns en del veteraner i laget som krävde istid via sina agenter så jag hamnade vid sidan av laget.
– Istället såldes jag till WHA och Winnipeg Jets där jag blev Avco Cup-mästare tillsammans med Kenta Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och Willy Lindström.

Givetvis gjorde Roland Eriksson ett av målen i den sista och avgörande finalen mot Wayne Gretzkys Edmonton Oilers.

Spelade upp HV71 och Västerås: “Ett beställningsjobb”

Efter åren i NHL återvände Roland Eriksson till Elitserien och Leksand.
– Jag spelade först ett år i Leksand sedan två år i tyska Düsseldorf innan jag återvände till Leksand igen. Efter första säsongen i Leksand kände jag mig färdig med Elitserien samtidigt som jag hade förlorat min plats i Tre Kronor. Jag ville testa på något helt nytt och då blev det Düsseldorf.

Hur var dina säsonger i Västtyskland?
– Riktigt skojiga. Det var många som trodde att man åkte dit för att varva ner. Snarare var det tvärtom för mig. Det var bra och intensiv hockey där nere även om vad som helst kunde hända vid sidan av isen i samband med matcherna, skrattar förra landslagsspelaren.
– Jag spelade i samma kedja som Ralph Krueger, som senare blev schweizisk förbundskapten (och NHL-tränare), och en annan kanadensare. Vi tre fungerade bra tillsammans.

Du var med och spelade upp HV71 till Elitserien 1985 och Västerås 1988. Kan man jämföra den känslan med att vinna ett SM-guld?
– Absolut, det är ju slutmålet på säsongen som man jobbar mot oavsett vilket mål du har. 
– Just i HV71 var det ett beställningsjobb kan man väl säga. Vi blev värvade dit för att ta upp laget i Elitserien helt enkelt.

Hur viktig var Ivan Hansen för det laget?
– Ivan var givetvis väldigt viktig men styrkan med laget som tog oss hela vägen var att vi hade tre femmor som alla spelade olika sorters hockey. Det gjorde att vi var väldigt svåra att spela mot, men framför allt hade vi ett väldigt bra lag med många skickliga spelare.

Efter tiden i HV71 flyttade Roland Eriksson till Västerås.

Efter 1989 fick du lämna Västerås trots att du gärna hade spelat ytterligare en säsong. Hur upplevde du det avskedet?
– Det var ju en lite speciell situation eftersom Pär Mårts, som var tränare i Västerås, ringde mig uppe på hockeyskolan i Leksand sex timmar innan deadline för att byta klubb (sista dagen för övergångar var då 31 juni) och meddelade att jag inte skulle få spela kvar i Västerås trots att jag hade kontrakt ytterligare en säsong. Han ville väl ha in yngre spelare. Jag hann inte leta någon ny klubb utan jag spelade den säsongen hos Westmannia i Köping.
– Mårts och jag spelade ihop redan vid JEM 1972 och känner varandra. Även om det kändes lite speciellt just då så är det glömt i dag.

Roland Eriksson spelade även för Arboga en säsong innan han slog om till tränaryrket.
– På egna ben som elittränare har jag bara tränat Troja och vi tog oss till kvalserien. Lite lustig är att jag kom till Troja från Arboga och efter mig kom Martin Karlsson till Troja, även han från just Arboga.
– Sedan var jag assisterande tränare i Västerås IK innan klubben gick i konkurs, säger Roland Eriksson som idag har dubbelt boende. Dels i Västerås dels i Heden, Leksand. 

‘Våldets VM’: “Låter helt vansinnigt när man berättar det”

VM-silvret 1977 ses av många som nästan lika stort som ett guld. En anledning till det är att det unga svenska laget med åtta debutanter besegrade omöjliga Sovjet i två matcher. I vinstmatchen med 3-1 mot ryssarna gjorde Eriksson hattrick. 

Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten för ett mer eller mindre nykomponerat landslag. Ett lag som man sa innan turneringen med några stolpe in kanske kunde ta en medalj. Det skulle såklart bli tufft med tanke på att Kanada var tillbaka i VM-sammanhang för första gången sedan 1969. Det skulle visa sig bli ett ”Våldets VM” som journalisten ”Singel” Ericson skrev i Årets Ishockey efter turneringen. 

Sovjet var skyhöga favoriter till guldet då laget innehöll stjärnor som Valerij Charlamov, Vladimir Petrov, Helmuts Balderis, Valerij Vasiljev, Vladislav Tretiak med flera. Men efter två riktiga knallar, då Tre Kronor vann båda matcherna mot Sovjet, stod Tjeckoslovakien som segrare med Tre Kronor på silverplats medan ryssarna bara tog brons.

Sverige inledde med en enkel seger mot Rumänien med 8-1 efter att bland annat Bengt Lundholm svarat för två av målen. I andra omgången väntade Kanada. Ett lag som bara dagar innan turneringen spelat en skandalmatch mot Tjeckoslovakien där Dave Maloney klubbade ner domaren. Det resulterade i att han ställdes utanför truppen tillsammans med sju spelare ytterligare. 

VM i Wien 1977 hade även en mycket mörk sida. Kanada hade skickat ett mycket starkt och välmeriterat lag där alla spelare kom från NHL. De största stjärnorna i laget var Phil Esposito och Carol Vadnais och de båda skulle visa sig stå för några av de värsta tilltagen som har skådats under ishockey-VM:s historia. 

Vi lärde även känna tuffingen Wilf Paiement. Normalt levde han som en skygg yngling på NHL:s bakgård, men under den här turneringen fick han utbrott som närmast kunde liknas vid kriminella handlingar.

Han lyckades till exempel köra en klubba i ansiktet, bara någon centimeter från ögat, på Lars-Erik Ericsson (Idag: Ridderström) i Tre Kronor. Något som han redan dagen innan mötet hade utlovat att göra. Paiement lyckades även slå ryske backen Sergej Babinov medvetslös efter att ha tagit emot en regelrätt tackling av ryssen, samt spetsa Alexander Jakujhev med sin klubba, en klubba som han kort därefter slog av med all kraft mot vaden på Vladimir Sjadrin.

Vi ska inledningsvis ta hjälp av en av de spelare som drabbades värst av kanadensarnas framfart under VM 1977, Stig Salming, för att få en bild av vad som hände under de två soliga vårveckorna i Wien det året.
– Ja du… Vad tänker man på? Det var en fantastiskt kul turnering där vårt nederlagstippade lag gjorde ett väldigt bra resultat. Men det jag först tänker på är nog i vilket härligt gäng vi var med en bra blandning av gamla och unga och hur himla kul vi hade.

Ni åkte till VM med åtta VM-debutanter, vilket var väldigt mycket vid den här tiden. Vilken status hade ert lag i media?
– Det fanns väl inga större förväntningar på oss men alla killarna växte med uppgiften före och under VM. Vi hade ett bra uppladdningsläger i Prag innan turneringen, utan att för den delen göra några bra resultat i träningsmatcherna, men känslan var bra hela tiden och blev bara bättre och bättre. 
– Sedan måste jag också lyfta fram initiativet med att våra fruar kom ner under turneringen och hälsade på några dagar. Det var första gången något sådant hade hänt och betydde en hel del för oss spelare.

Redan i andra omgången stötte ni på Kanada och vann med 4–2, hur var stämningen på isen?
– Den hade redan börjat bli lite irriterad i en träningsmatch innan VM som spelades i Scandinavium. Dom hade lite konstiga saker för sig men, jag tycker resultatet talar sitt tydliga språk. Vi vann med 4–2 och behärskade deras sätt att spela ganska väl.
– Jag minns inte exakt vad som hände med Lars-Erik, men han fick väl en klubba i ögat strax efter det att han gjort sitt andra mål. Det jag minns väldigt väl var att Rolle Eriksson hade anlänt från NHL och var fantastiskt bra. Det var nog vårt enda NHL-proffs som var med i det VM:et medan hela Kanadas lag var NHL-spelare.

Kent-Erik Andersson fick mjälten spräckt av en kanadick i samma match.
– Det var en buttending av någon kanadensare (Carol Vadnais) som enligt brorsan (Börje Salming) inte gjorde mycket väsen av sig i NHL, utan var där istället from som ett lamm.

Det sägs att du sedan hamnade i handgemäng med Phil Esposito i hotellets restaurang, vad hände egentligen?
– (Skratt) Ja du, det blev väl aldrig något handgemäng. Vi hade vunnit mot Sovjet och satt i restaurangmatsalen på hotellet. Jag minns att dom visade vår match i repris på österrikisk tv då vår ordförande Ove Rainer kom och hämtade oss för någon prisceremoni. 
– Det fanns ett ganska stort dansgolv mitt i restaurangen och då jag gick över golvet kom “Espo” farande och skulle på och slåss med mig. Men hans polare slängde sig över honom och brottade ned honom på golvet. Så det blev aldrig någon fight. Det låter helt vansinnigt när man berättar det, skrattar Stig Salming.

Skandalen mellan Kanada och Sovjet

För att få ytterligare en bild av hur Phil Esposito och hans Kanada uppträdde under turneringen vill vi återberätta följande händelse från mötet mellan Kanada och Sovjet:

Vid 1–1 och efter ett av flera slagsmål tacklas Kanadas Eric Vail av Sergej Babinov. Vail blir ursinnig och svingar klubban med all kraft i huvudet på Babinov. När Babinov ligger på isen, näst intill medvetslös, sticker Esposito sin klubba i ansiktet på Babinov som får ett djupt jack i hakan och börjar blöda kraftig. Babinov förs medvetslös och kraftigt blödande av isen allt medan kanadensarna skriker glåpord efter honom.

I pausen kastade kanadensarna sina klubbor från dörröppningen till ryssarnas omklädningsrum som spjut mot de ryska spelarna. Alexander Maltsev träffas i huvudet men har som tur är hjälmen på sig. Ryska läkaren är i full färd med att sy ihop Babinovs haka då Esposito går in i ryssarnas omklädningsrum och inför en förvånad skara ryska hockeyspelare skriker han “I did it” och slår sig själv för bröstet innan han spottar mot Babinov. Efter matchen eskorteras den finska domaren Raimo Sepponen av ett tjugotal poliser från matchen jagad av den uppretade Esposito.

Har du haft någon kontakt med Esposito efter de här händelserna?
– Inte direkt men vi sprang på varandra i en korridor på Globen i samband med någon VM-turnering men inte något efter det. 

Ni kom senare att förlora mot Kanada med 7–0 i slutspelet. Hur var känslan inför den matchen?
– Jag tror många av våra spelare tyckte det var ganska obehagligt att spela den matchen och ville bara få matchen överstökad. Men sa du att den slutade 7–0? Jag har för mig att inte matchen gällde något så det kan ha påverkat resultatet.

Nu till något roligare, Sovjet hade ett fantastiskt lag i VM. Men ni vann de båda matcherna mot ryssarna med 5–1 respektive 3–1. Vad var hemligheten med ert spel i dom matcherna?
– Jag vet inte om det fanns några direkta hemligheter. Göran Högosta i målet gjorde två fantastiska matcher. Han tog flera frilägen i båda matcherna och sedan hade vi killar som till exempel “Rolle” Eriksson som kunde göra de avgörande målen. Vi hade ett lag där alla kämpade för varandra och hela tiden backade upp varandra. 
– Det fanns också flera härliga killar som Mats Åhlberg och “Peo” Brasar som var underbara att ha i de här matcherna. Många förstod nog heller inte innan VM vilket talangfullt lag vi hade i Wien. Flera killar som till exempel Stefan Persson blev också proffs efter VM. 
– “Virus” Lindberg, vår förbundskapten, gjorde ett bra jobb. Han jobbade lite i skymundan och lät oss delta och ha åsikter. Han bidrog mycket till den fina stämning som var under hela VM.

“Inför turneringen var vi verkligen jättesågade i media”

Några ytterligare röster:

Göran Högosta:
– Den turneringen lever med mig fortfarande och dom som minns mig än idag pratar ofta just om att jag var med i VM-turneringen i Wien. Hela laget gjorde en fantastisk prestation där.

Du gjorde två nästintill magiska matcher mot Sovjet då ni vann med 3-1 och 5-1 mot det kanske bästa ryska laget någonsin med stjärnor som Vladimir Petrov, Alexander Maltsev, Valerij Charlamov, Boris Michajlov med flera. Passade din spelstil bra mot det ryska sättet att spela hockey?
– Min målvaktsstil var att stå på benen så länge som möjligt och inte gå bort mig. När ryssarna verkade komma på skott avvaktade jag och försökte läsa om det skulle komma en, två eller tre passningar i stället och det gjorde att Sovjet hade det svårt att möta mig.
– Som målvakt var det väl inga direkta problem i matcherna mot Kanada. Det var ett gäng ganska fega kanadensare som försökte komma över till Europa och ville spela ”Allan”. Visst lyckades dom skrämma en del och vårt lag var inte erfaret av möten med just Kanada då.
– Jag stod bara den första matchen mot Kanada. Den andra stod Hardy Åström, eftersom jag hade åkt på en ljumskskada, men jag kunde spela igen redan efter ett par dagar.

Hardy Åström:
– Vi började turneringen fantastiskt bra och slog faktiskt Sovjet två gånger (5-1 och 3-1) vilket var en riktig skräll. Det målvaktsspel som Göran Högosta visade upp i den här turneringen var något av det svettigaste jag har upplevt. 
– Sedan blev vi rejält överkörda både målmässigt och fysiskt av Kanada i den andra matchen. Göran hade blivit skadad. Jag hade spelat ett par matcher då och stod även den här matchen mot Kanada. Vi förlorade med 7-0 och till andra matchen i slutspelet var Göran tillbaka mellan stolparna igen.

Hur upplevde du kanadensarnas insatser mot Tre Kronor?
– Det var väl ingen höjdare eftersom de spelade ganska brutalt mot oss. Kanadensarna hatar verkligen att förlora så de tog till alla tänkbara metoder för att vinna sina matcher, men det där har vi lagt bakom oss nu och glömt.
– Incidenten med Stig Salming i hotellets restaurang har i mina ögon blivit ganska uppförstorad. Visst skulle Phil Esposito fram och slåss med Salming och det var nära att det blev ett rejält bråk. Jag satt och åt och hann väl inte se så mycket av det där eftersom det aldrig blev något riktigt bråk.

Stefan Persson:
– Inför turneringen var vi verkligen jättesågade i media efter att bland annat förlorat en träningsmatch mot ett halv tjeckiskt B-landslag nere i Prag samma säsong. Vi hade ett ganska oprövat lag, men turneringen kom att bli en riktig språngbräda vidare i karriären för många av spelarna. 
– Det visade sig att killarna som ”Virus” tagit ut inte var så pjåkiga i alla fall. ”Virus” själv hade en stor del i framgången genom att skapa en väldigt trevlig stämning kring laget.

Hur upplevde du kanadensarnas brutala ishockey?
– Det var den stora plumpen i turneringen. Deras uppförande hade ingenting med hockey att göra. Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström) fick en klubbspets i ögat och länge trodde vi att Kent-Erik Andersson hade fått mjälten spräckt efter en mycket ful spearing.
– Första matchen stod vi upp bra, men i slutspelet vek vi ned oss. Jag var själv inte rädd och har heller aldrig varit det i en hockeyrink, men visst fanns det spelare hos oss som tyckte att det här var ganska obehagligt. Något som jag har full förståelse för.

Jan-Erik Silfverberg:
– Vi var ett gäng på väg upp och ryssarna ett gäng som var på väg ner, så kan man väl sammanfatta varför vi vann silver. Tjeckerna var väldigt bra i den här turneringen och vann till slut guldet.
– Vilket ”brögäng” Kanada hade tagit dit. Wilf Paiement. Han var en spelare som mer eller mindre var helt galen. Phil Esposito var en annan och som verkligen var på väg utför i sin karriär. Det var han som skulle slåss med ”Stigge” Salming i hotellets matsal, löjligt.

Drabbades du av kanadensarnas ideliga påhopp?
– Nej, inte vad jag kan minnas. Den som drabbades värst var Kent-Erik Andersson efter att Carol Vadnais träffat honom med klubban i magen. Man trodde länge att mjälten var spräckt, vilket den tack och lov inte var. Även Lars-Erik Eriksson (idag Ridderström) råkade illa ut efter att fått en klubba strax under ögat av Paiement.
– Det värsta var nog att domarna lät kanadensarna få hålla på. Man hade sådan respekt och var riktigt fega. Det kunde ha slutat ännu värre än vad det gjorde. Alla andra nationer tyckte verkligen illa om kanadensarna i den turneringen.

Mats Waltin:
– Det var en alldeles speciell turnering. Vi lyckades slå omöjliga ryssarna två gånger, men ändå vann vi inte guld eftersom vi förlorade mot Tjeckoslovakien som i sin tur sedan vann turneringen. ”Virus” Lindberg, som var förbundskapten då, hade tagit med sig ett gäng unga spelare dit ner och det jag minns bäst är hur bra Göran Högosta och Roland Eriksson var då vi slog ryssarna.
– Man sa skämtsamt att det var lättare att komma in i Tre Kronor än att åka ur det samma. Det låg ganska mycket i det och jag vill verkligen hylla ”Virus” för det modet han visade inför den här turneringen då han vågade satsa på ett helt nytt lag. Vilka visste innan turneringen vilka exempelvis Lars Zetterström, Lars Lindgren och ”Djura” Olsson var?
– Kanada hade en kille som hette Wif Paiement som började matchen mot oss med att göra en spearing på Kent-Erik Andersson. Vi fick beskedet då han låg där på isen att han antagligen hade spräckt mjälten. Sedan var det Phil Esposito och Stig Salming som rykte ihop i hotellets matsal. Hela tiden eldade den där advokaten, Alan Eagleson, på och fjantade runt och skrek ”fucking swedes”.
– Vi råkade nog inte värst ut trots allt utan jag vet att det var slagsmål i spelargången då Kanada mötte Sovjet. Man var till och med in i ryssarnas omklädningsrum och slängde saker på redan skadade ryssar. Jag tyckte nog hela grejen var ganska obehaglig, men samtidigt väldigt larvig.

Ulf Weinstock:
– VM-silvret i Wien, som lika gärna hade kunnat vara ett guld, är naturligtvis ett jätteminne för alla som var med i den turneringen. Det hände massor av saker som påverkade resultatet. 
– Det absolut viktigaste som jag tror gjorde oss till det lag som vi blev var att innan VM:et så var vi på tränings- och matchläger i Prag. Där mötte vi Tjeckoslovakiens B-landslag i två eller tre träningsmatcher och fick stryk i alla om jag inte mindes fel, vilket gjorde att vi blev helt uträknat av den samlade pressen inför VM. Ett mer nederlagstippat lag gick väl inte att ställa på benen.
– Dessutom var det massor av nykomlingar i Tre Kronor som inte spelat VM tidigare, så de hade kanske rätt i sitt fördömande. 

– Flytten från Prag till VM-staden Wien blev en enormt positiv kultur- och väderkrock, helt plötsligt sken solen, vi bodde på ett helt underbart hotell (Schönbrunn) och med allt detta som kontrast till gråa och trista Prag, så kändes det som om man redan där vunnit högsta vinsten. Dessutom kom Roland Eriksson till landslaget från Minnesota och han blev en enorm injektion för hela laget.
– Vi hade skitkul i laget. Andra veckan fick också våra sambos komma ner till Wien och det gjorde också sitt till att det blev lättare att vistas långt hemifrån. 
– Rent sportsligt så betydde Göran Högostas fantastiska målvaktsspel och ”Rolles” Erikssons inträdande massor. Sen visade det sig att många av de nya spelarna sedermera blev NHL-spelare. Jag tänker då i första hand på Lasse Lindgren och Lasse Zetterström som utvecklades enormt under och efter VM:et.
– Det finns fler godbitar bakom framgångarna, men naturligtvis betydde förbundskapten ”Virus” Lindberg massor genom att skapa en underbar stämning.

Det var två ganska slitsamma matcher mot Kanada, var dessa matcher en mardröm att spela?
– Första matchen var ingen mardröm för den vann vi, men däremot den andra matchen blev tuff att bemästra då de uppträdde hotfullt mot oss långt innan med bråket med ”Stigge” Salming på hotellet. 
– Deras hotfulla uppförande på värmningen före matchen var självklart jobbig att vara med om. När sedan matchen började slog de sönder Kent-Erik Andersson och efter den sekvensen var inte motståndsviljan så hög i vårt lag.

Bengt Lundholm:
– Det var ju spearingar, klubbslag och skitsnack hela tiden. Jag spelade bara en av matcherna eftersom jag fick en fotskada i första mötet med Kanada, men jag satt ju bredvid och hörde allt tjafs. 
– Värst drabbad var ju Roland Eriksson som då spelade i NHL. Han fick till och med ta emot en hel del i korridorerna till omklädningsrummet. Kanadensarna fick ju sedan rejält med stryk mot ryssarna vilket var en seger för hockeyn.

Hur minns du era ryssmatcher (seger 5-1 och 3-1)?
– Dom minns man ju rätt bra. Jag brukar ta fram den videon för att titta på då jag är deppad, skrattar Lundholm
– Jag gjorde ett mål i första mötet med Sovjet, sedan gjorde Kent-Erik Andersson, Per-Olov Brasar, Mats Åhlberg och ”Råttan” Edberg ett mål var. Andra matchen gjorde Roland Eriksson alla tre målen på Tretiak samtidigt som Göran Högosta var i storform.

Roland Eriksson sköt hattrick mot Sovjet: “Blir påmind om ibland”

I den sista matchen i turneringen gav Vladimir Sjadrin Sovjet ledningen 7:49 in i första perioden. Sedan började en sagolik uppvisning av två killar från Tunabro, Göran Högosta och Roland Eriksson. Sovjet stångade sig blodiga mot Högostas storspel i målet medan Roland Eriksson först gjorde 1-1 8.25 in i samma period efter en iskall dragning förbi Tretiak i målet. 2.52 in i andra perioden spelade Stig Salming och Hans Jax fram Eriksson som lyfte pucken över en slajdande Tretiak. 9.57 in i andra perioden fick Per-Olov Brasar fram pucken till Eriksson som hade ryska backen Gennadij Cygannkov hängandes på ryggen. Men Eriksson slet sig loss och tryckte in slutresultatet 3-1.
– Det blir man ju påmind om ibland, skrattar Roland Eriksson.
– Jag minns uppriktigt sagt inte så mycket av målen mer än att jag hade en stor ryss på ryggen då jag gjorde mitt sista mål den matchen. Det var väl mest tillfälligheter att just jag gjorde alla tre målen i den matchen.

Hur minns du tillbaka på slutspelsmatchen mot Kanada som ni förlorade med 7-0?
– Hela det kanadensiska laget och även ledarna ballade ur fullkomligt. Jag hade varit borta i NHL och spelat under den säsongen så jag som var mest ansatt. Det var allt möjligt, stick med klubban i magen, slag och fula tjuvnyp hela tiden. De var även på mig i periodpauserna och bråkade.
– ”Virus” bad oss näst intill att ge upp för det var inte värt att riskera vår hälsa. Det handlade inte om hockey och det är nog det värsta som jag har upplevt som hockeyspelare. När jag väl träffade kanadensarna i NHL så var det världens lugnaste killar, inte alls lika kaxiga och arroganta som de hade varit i Wien.

Lars-Erik Ridderström:
– Det gick bra för oss. I den turneringen spelade jag med Roland Eriksson och vi båda gick jättebra ihop. 
– När vi spelade första matchen mot Kanada gjorde jag två mål, men blev också nedslagen av (Wilf) Paiement. Jag har fortfarande ett ärr vid ögat efter det. Efter den händelsen började jag använda visir och det var ingen som inte hade fel på ett öga som hade visir då. Sedan kom det här med visiren. Den matchen var i alla fall fruktansvärd på slutet, men vi vann.

Hur upplevde du stämningen på isen då ni ledde så klart?
– Vi var rädda. Inte i början, men när dom insåg att dom inte kunde vinna gick dom på och började slåss.
– Innan andra matchen mot Kanada åkte dom runt på sin planhalva och vi på vår. När jag kom upp till halva planen står Esposito där. Han åker fram, tar klubban och gör en rallarsving över magen på mig. ”Number 14, I’m gonna get you.” ”Shit också” (Skratt). 
– När jag kom upp dit igen gjorde han samma sak ”Number 14…” sedan slog han igen. Idag hade han blivit avstängd, men där fick dom göra vad som helst. Därav var stämningen lagd för hela laget.

Gav han sig på dig för att du gjort två mål i första matchen?
– Ja, det tror jag. Han visste vem jag var. Det visade han också då vi spelade en All Star-match i Madison Square Garden. Då var han på mig igen.
– Det var rätt roligt. Jag blev frispelad och Tony Esposito stod i målet. Han kastade sig åt ena hållet och jag drog tillbaka pucken, lade den sedan i ribban och ut. Phil Esposito hoppade ur båset och åkte fram till mig ”What are you trying to do?”. Han ville inte att jag skulle förlöjliga hans bror, målvakten.
– Jag gjorde även en tunnel på Brad Park och sedan mål i samma match.

Hur upplevde du bråket i restaurangen mellan Phil Esposito och Stig Salming?
– Enligt mig är det lite överdrivet. Det hände någon gång då vi satt och åt samtidigt som Lou Nanne och Phil Esposito var lite onyktra. Dom kom och gastade på ”Stigge”, men mer än så var det inte. Allt det där blev ganska uppskrivet.

Den stora händelsen i VM 1977 var Sverige två vinster över ett stjärnspäckat Sovjet.
– Idrott är väldigt konstig. Dom hade det bästa lag dom någonsin haft i ett VM samtidigt som vi hade ett relativt okänt lag. Egentligen var det ofattbart och jag kan inte förklara det likväl som det inte går att förklara andra saker i idrottsvärlden.
– En stor anledning till att det gick bra i Wien tror jag var att det var en trevlig stämning i gruppen, fruarna var ner en sväng och vi var ute och åt tillsammans. Det här kan vi tacka ”Virus” för.

Martin Karlsson:
– Det jag först tänker på är den fina gemenskap vi hade där nere i Wien och att det var kanonväder under hela turneringen. Svenska Ishockeyförbundet hade även bjudit ner våra fruar under en vecka som gjorde att gemenskapen blev ännu starkare. Det är nog de bitarna som i kombination med att vi hade ett bra lag och bra ledare var det som ledde till framgången som slutade med att vi vann silver.
– Matcherna mot Kanada blev väl inte riktigt som vi förväntat oss, men den värsta matchen var den mellan Kanada och Sovjet. Det är nog det värsta jag upplevt då kanadensarna försökte slakta spelarna i Sovjet. Det var slag med klubban i huvudet på ryska spelare, spearingar, crosscheckingar…

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg:
– Starkaste minnet från VM 1977 är när vi slog Sovjet i två matcher. Först vann vi med 5-1 och sedan med 3-1 i sista matchen, där Roland Eriksson från Minnesota North Stars gjorde tre mål.
– Göran Högosta var fantastisk i målet under hela turneringen. Hans ”Virus” Lindberg var en mycket bra coach och tog intryck av spelarnas åsikter och byggde spelet utefter det. Hela laget var för övrigt mycket bra.

Har jag fel om jag påstår att du fejkade en skada i ena matchen mot Sovjet?
– Det var i sista matchen mot Sovjet och de pressade tillbaka oss något helt otroligt. Jag spelade inte utan var reserv då ”Virus” kom fram till mig och sa: ””Krobbe”, du har ont i benet”, vilket jag givetvis inte hade, så fick de leda ut mig från isen och det tog säkert fyra-fem minuter. Ryssarna var tokiga och påpekade för domaren att jag inte ens hade spelat, skrattar ”Krobbe” Lundberg som bara minuterna senare hoppade in på isen för att fira segern tillsammans med övriga laget. 
– Jo, det är sant. Jag gjorde bort mig lite, men jag var så himla glad för silvret så jag tänkte mig inte för.

De milt sagt fula matcherna mot Kanada, hur upplevde du dem?
– Jag spelade bara i grundserien mot Kanada och det var ingen höjdare. De rappade, slog och försökte skrämma oss. Jag minns hur vi satt på läktaren och såg matchen mellan Sovjet och Kanada, då kanadicken Vail var nära att slå ihjäl Babinov i ryska laget. Han slog klubban mitt i skallen på honom.
– Det fanns en kanadick som spelade ihop med Phil Esposito som hette Wilf Paiement, en riktig fegis som inte gjorde så mycket själv men trissade alla andra i laget till idiotiska handlingar. Han blev avstängd senare då han gjort något liknande på Detroits Dennis Polonich i NHL.
– Kanada hade den där ledaren Alan Eagleson som var kaxig och arrogant mot allt och alla. Han sa att media var emot Kanada, för egentligen var det inget allvarligt som hände enligt hans menande.

“Hörde från deras bås: ‘Kill number 20’”

Nils-Olof ”Djura” Olsson Knuts:
– Hela turneringen är ett fantastiskt kul och fint minne för mig. Vi hade ett väldigt bra lag och jag spelade i en femma med Stefan Persson och Mats Waltin som backar. Som kedjekompisar hade jag ”Rolle” Eriksson och Lars Erik Ericsson (Idag Ridderström).
– Största anledningen till att vi lyckades så bra var givetvis ”Virus” Lindbergs förtjänst. Han var en väldigt bra ledare för det här laget.

Minns jag inte fel så hade ni väl en psykolog med er till Wien?
– Det stämmer. ”Virus” hade med sig sin kompis uppifrån Umeå, Åke Fjellström. Han är väl förresten pappa till tidigare fotbollsspelaren Jens Fjellström?
– Åke var en lugn och bra kille som gick omkring och snackade lite med oss och frågade hur vi mådde och så vidare. Hans närvaro var enbart positiv.

Drabbades du personligen av kanadensarnas smått glana inställning till turneringen där dom försökte skrämma till sig segrarna i stället för att spela hockey?
– Jag hade ju en spelstil där jag gärna smällde på och var ganska orädd. När man åkte förbi deras bås hörde man ”kill number 20 (”Djuras” nummer), get him, fuck him” och så vidare.
– Det var inte speciellt roligt att möta Kanada i dom här matcherna. Värst drabbades nog Kent-Erik Andersson som fick en spearing som gjorde att vi trodde att mjälten var spräckt.

Hans Jax:
– Vi vann silver och slog bland annat ryssarna i två matcher. Vi hade ett fantastiskt bra lag där Roland Eriksson hade kommit hem från Minnesota. Allt var ju toppen där nere med fint väder samtidigt som vi bodde bra. 
– Sedan hade förbundet ordnat så våra fruar fick komma ner och hälsa på oss under turneringen vilket var alldeles nytt då.

Vad var grunden till att ni slog oslagbara Sovjet två gånger?
– Det är som i hockey över lag att du måste ha en jättebra målvakt. Göran Högosta var för jäkla duktig. Sovjet låg på mycket och pressade samtidigt hade ryssarna en superfemma som var väldigt duktiga. Det gällde att hålla tätt mot den kedjan och det gjorde vi.

Hur upplevde du matcherna mot Kanada?
– Vi var ju helt vanliga idrottsgrabbar som var där för att spela hockey. Vi var inte vana att möta lag som ville vinna till varje pris. Kanadensarna kunde vandra över lik för att slå oss. Vi var inte fostrade på samma sätt och blev lite överraskade över deras spel.
– Vi satt på läktaren och såg när Sovjet mötte Kanada. En kanadensisk spelare (Eric Vail) slog Sergej Babinov i huvudet med klubban. Då man frågade kanadensaren efter matchen varför han gjorde så svarade han att det spelade väl ingen roll eftersom han ändå hade hjälm på sig.

Rolf ”Råttan” Edberg:
– Bästa minnet från turneringen är helt klart för att vi slog ryssarna två gånger. Sen får vi inte glömma Göran Högostas insats. Han var otroligt bra.
– Inför den avslutande matchen mot Sovjet hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och vi var helt plötsligt utanför pallen igen. För att ta oss tillbaka dit så behövde vi ”bara” slå Sovjet igen. Vi sa till varandra: ”Hur i helvete ska det gå till”. Vi vann med 3-1 efter tre mål av ”Rolle” Eriksson.

Blev du själv drabbad av kanadensarnas påhopp fysiskt och verbalt?
– Nej, inte mer än allt detta ”fuck you”, ”fuck up” och så vidare innan och under matcherna. Kanadensarna var ärligt talat riktiga grisar under den här turneringen och det lustiga var att när jag senare mötte samma killar borta i NHL sa dom inte ens pip på isen.

”Råttan” Edberg gjorde ett av svensk hockeys mest klassiska mål då han under turneringen satte 5-1 på Tretiak. Ett mål som till och med snurrade i Sportspegelns vinjett under flera år.
– Hela vår kedja gjorde mål i den matchen. Kent-Erik Andersson gjorde 2-0-målet, Bengt Lundholm 4-0 och jag själv 5-1.
– Jag hade pucken på kanten och gjorde någon dragning så Tretiak och en back åkte ihop. Sen kom jag långt ner mot förlängda mållinjen och höll väl på att tappa pucken. När jag nästan var bakom linjen skickade jag den mot mål – och den satt bra, säger ”Råttan” Edberg med ett leende.

Mats Åhlberg:
Vad var hemligheten med det laget 1977?
– Att jag var lagkapten, skrattar Åhlberg och fortsätter:
– Skämt åsido så var Hans ”Virus” Lindberg förbundskapten. Han gjorde ett riktigt bra jobb och fick ihop oss till en bra grupp. Vi hade inga direkta stjärnor med i laget eftersom både Börje Salming och Anders Hedberg var borta i NHL och spelade. 
– I stället var vi många bra lagspelare som trivdes tillsammans både på och vid sidan av isen. Det här var även den första turneringen som vi hade en psykolog med oss vilket kom att betyda väldigt mycket. Även våra fruar var bjudna till ett VM för första gången. Något som var mycket uppskattat bland oss spelare, vilket ”Virus” hade fixat med förbundet.
– Vi vann den första matchen mot Kanada (4-2 och Åhlberg svarade för ett av målen) och den var väl relativt normal, förutom ett par spearings, skrattar Mats Åhlberg och skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Sedan vann ryssarna över kanadensarna med 11-1 och då tog tålamodet slut hos deras NHL-proffs. Vårt andra möte med Kanada förlorade vi med 7-0, men det var mest bara slagsmål och fula tilltag. Jag själv drabbades faktiskt inte av det fula spelet och det kan ha berott på att jag var lagkapten.

Per-Olov Brasar:
– Mina bästa landskamper måste varit i samband med VM 1976 i polska Katowice där vi tog brons och VM 1977 i Wien där vi vann silver.

Vad var framgångsreceptet i den omtalade turneringen i Wien?
– För det första hade vi ett väldigt bra lag. Sedan höll vi ihop laget väldigt bra ute på isen samtidigt som Göran Högosta i målet verkligen hade sin toppform just då.
– Vi hade Hans ”Virus” Lindberg som förbundskapten och han var en mycket bra ledare. Han fick verkligen ihop oss som grupp. Tyvärr gick vi på pumpen mot Tjeckoslovakien annars hade vi vunnit guld.

Hans ”Virus” Lindberg: 
Kanada skämde ut sig å de grövsta under turneringen. Pratade du någon gång med deras coach om deras sätt att spela hockey i den här turneringen?
– Nej, det var inte mitt uppdrag att göra. Kanada betedde sig fruktansvärt illa och Alan Eagleson, Kanadas överledare, var den otrevligaste och märkligaste ishockeyledare jag träffat på inom hockeyn.
– Vi hade spelare, Kent-Erik Andersson, som bars ut på bår med befarade spräckt mjälte, ögonskador och så vidare. Det gick så långt att Kanadas ambassad bad Svenska Ishockeyförbundet om ursäkt för deras spelares uppträdande. Man ska komma ihåg att det här var första gången Kanada var med i VM sedan man hoppat av i början på 1970-talet. Det var inte den återkomst som det kanadensiska förbundet hade hoppats på direkt.

Övriga spelare som var med:
Lars Lindgren
Lars Zetterström
Kent-Erik Andersson

TV: Oscar Fisker Mølgaard draftad av Seattle Kraken