Old School Hockey – Per Eklund

Genom ”Vilda Väsby” och Huddinge tog sig Per Eklund hela vägen till ett VM-silver och ett SM-guld med Djurgården. I veckans Old School Hockey berättar järnkaminen om hela resan. 
– När jag kom till Djurgården kände jag ”jag är redo för det här”. Jag gjorde vad jag skulle, levererade och kände att det här var något jag kunde. 

SOLLENTUNA (Hockeysverige.se)

Per Eklund är fotbollstalangen som blev VM-spelare i ishockey, men även Svensk Mästare med Djurgården. Efter karriären har han jobbat med hockeyn i Sollentuna HC. Det var också där han, men även vännen Mats Sundin, inledde sina hockeykarriärer. 
– Att växa upp som idrottskille här i Sollentuna var fantastiskt, säger Per Eklund med ett leende då hockeysverige.se träffar honom för den här intervjun i Sollentuna Centrum. 
– Jag har en äldre bror, Mats, som också är jätteidrottsintresserad. Min pappa, Lars-Olof, har jobbat med svenska och internationella skridskoförbundet. Varit i väg på sex OS under vår uppväxt. Dessutom har vi haft en väldigt supportande mamma, Marie-Louise, runt det här. 
– Jag tror alla hockeyspelare säger det, att utan föräldrarna hade det aldrig gått och jag har alltid haft ett otroligt stöd från mina föräldrar. Mamma är fortfarande min största supporter oavsett vad jag gör inom idrotten. 

Det var också idrott 24/7 som gällde för Per Eklund under uppväxten. 
– Vi spelade någon form av idrott att vaken ledig tid, även icke ledig tid, fotboll, bandy, innebandy, hockey eller landhockey non-stopp. Där föddes allting. 

Som fotbollsspelare tillhörde han Helenelunds IK och var aktuell för spel i Juniorlandslaget. 
– Under uppväxten spelade jag fotboll på sommaren och sedan var det vinteridrott på vintern. Jag lirade även bandy. 
– Uppe på Helenelund fanns det en hockeyrink. Idag är det där en lite mindre fotbollsplan. Min mamma hjälpte alltid mig att knyta ”grillorna” och jag var jämt ute på Helenelunds IP på vintern efter skolan och åkte efter.
– Då blev jag rekryterad. ”Kan du inte testa det här, hockey?” Jag testade hockey ett pass och den tränaren sa ”Jag kommer kontakta ett lag för dig”. Laget var Edsberg som höll till uppe vid sportfältet. Där var det också uterink. Vi åkte dit och provade. Där började min hockey. Någons runt 1977, 1978 blev Edsberg Sollentuna Hockey. 

“Kommer ihåg att han sa ‘Din j-la fimp, titta!’”

I Edsberg spelade även Mats Sundin. 
– Matte är ett år yngre än jag, men var jätteduktig redan då. Vi spelade hockey tillsammans och umgicks mycket inom framför allt idrotten. Sedan har våra vägar korsats då och då. Under lockouten 1995 var Mats tillbaka i Djurgården, men i har också träffats i olika andra sammanhang. 
– Självklart hade det varit kul att träffa Matte mycket mer, men livet går isär och han har varit över pölen i nästan hela sitt liv.
– Han var fantastisk redan då, jätteduktig. Om Mats var talang? Allt från TV-pucken och hela hans resa säger det mesta. I mina ögon en av dom absolut största vi haft. 

Tiden i Edsberg och Sollentuna kom såklart att betyda mycket för Per Eklund. 
– Det var rent kärlek och glädje till att få lira. Senare blev det ett jobb även om jag fortfarande hade kärleken till idrotten. 
– Jag tror att i grunden måste hjärtat verkligen stå för idrotten för att kunna göra dom olika resorna alla spelare gjort. Det förvandlas till måsten. 

Hur blev Väsby aktuellt?
– Hockeyn var rolig och det gick bra. På den tiden hade vi vintrar på ett annat sätt än nu. I Sollentuna blev det lite mer att skotta snö än att spela hockey. 
– Väsby hade inomhushall och slagit ihop med Bollstanäs. En kille som heter Lars-Göran Wiklander, som var min vapendragare under många år, spelade där. Jag fick en möjlighet att komma dit och bättre förutsättningar för att spela hockey. 
– Väsby hade precis vunnit St. Erikscupen, vilket då var det största att vinna, med Lars-Göran i spetsen. Han var otroligt kraftfull och utvecklad tidigt. Jag åkte dit, provade och allt fungerade jättebra. 

När Per Eklund plockades upp i Väsbys A-lag 1987 kom han till en stark grupp av spelare. I laget spelade bland andra Stefan Sohlin, Mats Edholm, Anders Hultin, Torbjörn Mattsson, Erik Ahlström, Peter Wallén, Arto Heinola, Martin Linse, Peter Schank, Mats Lindberg med flera. 
– Ett fantastiskt lag. Det här var för mig stora killar och äldre än jag själv som fortfarande var ung. Jag var med någon gång redan under den här elitseriesäsongen (1987/88). Första träningen, jag kom sent då jag hade varit i skolan. Jag hade pratat med Niklas (Wikegård) om att jag skulle bli lite sen och det var okej. 
– Första övningen var uppdelad mellan forwards och backar. Niklas sa att jag skulle köra med backarna. ”Prata med Håkan (Persson) så instruerar han dig”. Jag hoppade in på isen och åkte fram till Håkan ”Hörru Håkan, Vad ska vi göra här?”  Jag kommer ihåg att han sa liknande ”Din j-la fimp, titta!” (Skratt) Det vara bara att ställa sig längst bak i kön och titta. Det var första ”välkommen hit”. 

Hur upplevde du Niklas Wikegård som coach vid den här tiden?
– Niklas var 25-26 år då, men för mig var han inte ung utan jag såg honom som äldre. Precis som han gör idag så brann han för hockeyn och har en stor del i min resa. Allt från arbetsmoral till att stå upp, tävla, fysiskt spel…
– Niklas var själv lovande som spelare, men hade problem med knäna. Jag tror att han fortfarande spelade i tankarna fast han var vår tränare. Det var inget roligt när vi visste att vi spelat dåligt. Han var en kravställare. Ville mycket. Ställde krav på sig själv på samma sätt som han gjorde med alla andra. 

Mörkade fotbollen: “Fick ultimatum”

Per Eklund spelade inledningsvis både hockey i Väsby och fotboll i Helenelund. Han var bland annat med ”Lunden” i en vänskapsmatch mot Portsmouth på Sollentunavallen. Ibland mörkade Eklund just fotbollen för sin coach i hockeyn. 
– Jag hade fått en plats i A-laget, men jag tvivlade lite på hur jag ville göra. Niklas har sagt vid något tillfälle att han till och med var in på Hötorget och lyfte på någon presenning och hittade mig där under. Vi var där och köade för biljetter till Bruce Springsteen. Han ville såklart att jag skulle träna. 
– Han jagade mig på alla sätt den sommaren för att få mig att komma och träna. Jag var inte säker på om jag ville spela hockey. Det gick samtidigt bra i fotbollen och jag trivdes väldigt bra med det. Jag fick ultimatumet att den 5:e augusti måste jag stå där med trunken ”annars måste jag släppa dig”. 

Mycket riktigt stod han där med trunken då försäsongsträningen skulle dra i gång.
– Jag hade skrivit kontrakt med Väsby, men inte läst allt finstilt. Efter en träning stack jag ut till Lidingövallen för att spela fotboll med Helenelund. Jag hade en bra kväll där. Kom tillbaka dagen efter med en lårkaka. Dessutom stod det i tidningen att det hade gått bra för mig. 
– Niklas stod där med tidningen fint uppslagen på bordet då jag kom till träningen. Han var inte helnöjd med det där och det blev sista fotbollsmatchen jag spelade. Han har både uppfostrat mig lite och har varit en stor del i den hockeyliraren jag blev. 

Spelade Junior-EM i Tjeckoslovakien: “Det gick jättebra”

Säsongen 1987/88 plockade dessutom Förbundskaptenen, Anders Melinder, med två killar som fostrats i Edsberg och Sollentuna till Junior-EM, Per Eklund och Mats Sundin. Dessutom var kompisen från Väsby, Lars-Göran Wiklander, med. Sverige slutade fyra. 
– Hela min resa däromkring var som nya överraskningar för mig. Jag har aldrig reflekterat så mycket eller aldrig tyckt att ”jag ska dit, jag vill till landslaget…”.
– Jag har alltid bara gått ut och tävlat så hårt jag kunnat samtidigt som jag älskar att vinna. Då har jag inte reflekterat så mycket vem jag lirade mot, men absolut vilka som var mina lagkompisar och allt sådant. Jag har alltid varit en person som haft fullt upp med det jag gjort och tävlade mot alla.
– JEM spelades i Tjeckoslovakien, Olomouc. Det gick jättebra och var en fantastisk turneringen, men samtidigt en ny upplevelse. Det här var då Tjeckoslovakien fortfarande var under ockupation av Sovjet. 
– Jag har faktiskt kvar två rivna lagen där ifrån. När jag spelade den turneringen var det några där som hejade på oss och skrivit Eklund på några gamla lakan. Dom här fick jag med mig hem, vilket var kul.

Per Eklund spelade oftast i en kedja med Lars-Göran Wiklander och Anders Bröms. Under sina fem matcher svarade han för fem mål och totalt sex poäng. 

Under sin tid i Väsby hade Per Eklund bland annat även Roger Melin som coach. Dom båda skulle senare återförenas i Linköping. 
– När jag kom till Bollstanäs/Väsby var det en tränare där som hette Gert. Han var en stor anledning till att jag hamnade där. Gert var en fantastisk ledare. Sedan tidigare hade det laget även Lars-Göran Wiklander. Gert sa till mina föräldrar ”vad kul att Per har kommit hit. Min största uppgift är att försöka dom här två att spela ihop.” Som pojklagsspelare var det annars mycket att man åkte ner, hämtade pucken och började dribbla. 
– Niklas var annars den tränare jag hade mest i Väsby. Det var han som gav mig lite parametrar på vad jag måste göra. Han gav mig ett ruggigt bra avstamp för mitt seniorliv.  
– ”Kulon” (Bo Lennartsson) kom in efteråt. Som ung kille var jag mer att jag lyssnade och som Erik Ahlström sa till mig ”Tala inte om du inte blir tilltalad”. När jag senare blev lite varm i kläderna snackade jag mycket, men i början var det verkligen att jag visste att jag var junior. 

Hur sammansvetsade var det här gänget?
– Det var fantastiska killar med olika kvalitéer och verkligen mycket ”Vilda Väsby”. Det tävlades i alla hörn. Några med Niklas i spetsen ställde krav och vi tränade som vi spelade. 
– När vi gick ut till matcherna var det många killar där adrenalinet var på topp. Det sista som sades var ”Sankans”, inga onödiga idag. 

“Det kändes som att Huddinge hade något bra på gång”

Inför säsongen 1992/93 värvade Ingvar ”Putte” Carlsson Per Eklund till Huddinge. 
– Jag hade varit i Väsby ett tag och spelat i gamla Division 1. Vi var i något av kvalen mot elitserien i princip varje år. Dessutom hade jag haft många bra säsonger i Väsby. 
– Som junior hade både jag och Wiklander gjort en avstickare till AIK och vi vann pojk-SM. ”LG” (Lars-Göran Wiklander) ville tillbaka till Väsby eftersom han bara trivdes så där halvbra i AIK. Lojal som jag var så hängde jag på även om jag trivdes rätt bra och hade kommit in bra i det där laget. 
– Huddinge var ett lag som jag hade lagt märke till när vi möttes. Det kändes som att Huddinge hade något bra på gång, men det var också första gången jag tänkte att där kanske man kunde lira någon dag. När ”Putte” ringde var det inte så mycket att tänka på. Lars-Göran Wiklander, Peter Wallén och jag gick dit samtidigt. Det var en fantastisk resa vi gjorde med Huddinge. 

Eklunds utveckling gick snabbt uppåt och blev uttagen att spela i Vikingarna, det vill säga B-landslaget, trots att han spelade i Division 1.
– Det var också lite unikt likväl som att jag kom med i Juniorlandslaget då jag spelade i Väsby. Normalt sett var det spelare från elitserien som kom med i Vikingarna. 
– Det här blev en fantastisk lärdom och många bra spelare med som jag fångade intryck av. 

Vad fattades för att Huddinge skulle ta en plats i elitserien?
– Vi spelade allsvenska finalen mot Frölunda. Absolut, Frölunda var bra, men alla våra tre centrar, Peter Wallén, ”Lill-Kenta” (Johansson) och Nichlas Falk, var borta resten av säsongen. Det här gjorde att vi inte riktigt räckte till där. 
– Inget snack om att Frölunda var värda att vara kvar, men det var små marginaler. Det här var också något av det häftigaste jag upplevt. (Bengt) ”Nicke” Nilsson, som var ansvarig i Huddinge, lade alla våra hemmamatcher på Globen. Vi ville lira i Huddinge. Det var vår hemmaborg, en mindre hall med lite mindre is. 
– Häftig ändå med hemmamatch i Globen. Fullsatt, 13 850 åskådare, och det var i princip helt vitt på läktaren. Det var helt otroligt och dessutom med ”Svullo” (Mikael Dübois) i spetsen. Han berättade att då vi ledde med 5-2 och det var tyst i hallen ställde han sig upp i hallen och sa högt ”Det här ser bra ut killar. Jag går hem nu. Vi ses på torsdag när det är nästa match.”

Efter två säsonger i Huddinge tog Ingvar ”Putte” Carlsson med sig Per Eklund till Djurgården. 
– Jag pratade med (Anders) Hedberg, som då jobbade i AIK, redan innan jag gick till Huddinge. Dessutom var MoDo på mig frenetiskt under Huddingetiden. Efter första säsongen i Huddinge var jag väldigt nära att sticka i väg, men jag fick bara fem minuter av ”Putte” för att bestämma mig. ”Jag blir kvar i Huddinge.”

Per Eklund fick även dra på sig Malmö-tröjan ett antal matcher, men där blev det inget kontrakt. 
– Då var jag fortfarande med Niklas (Wikegård) i Väsby. Jag fick frågan om jag ville åka ner till Malmö eftersom (Daniel) Rydmark skulle åka ner till L.A (Los Angeles). Jag var med en vecka. Det var ”Pekka” (Lindmark), Mats Näslund, Mats Lusth, Mats Hallin, Robert Burakovsky… Även några finska landslagsspelare. 
– Vi tränade två pass om dagen då jag var där nere. Vi mötte Krylja från Sovjet och den matchen gick bra. Timo Lahtinen var tränare. Jag hade en dialog med Percy (Nilsson), men jag ville ha lite annat än vad dom erbjöd. Då blev det Huddinge i stället. 
– Ska jag vara ärlig så har jag alltid varit lite hemmakär så jag sa nog något bara för att det inte skulle bli något med Malmö, men jag minns inte riktigt hur det var. I alla fall var det en jättebra vecka och när man är ung känns det fantastiskt att få träna och vara i en daglig miljö med professionella spelare. 

Utsågs också till årets rookie – föll mot HV71: “Har en teori”

Per Eklund klev in i elitserien säsongen 1994/95, tog för sig med råge och utsågs också till Årets Rookie. 
– Det finns olika vägar man kan gå. Vi har pratat om Mats Sundin. Han stack tidigt bort till Kanada och blev riktigt stor. Nu ska jag inte jämföra mig med Mats på något vis utan handlar mer om mig som person. 
– Jag har alltid känt att jag har velat klara av saker och ting innan jag gått vidare. När jag kom till Djurgården kände jag ”jag är redo för det här”.  Jag gjorde vad jag skulle, levererade och kände att det här var något jag kunde. 
– I Djurgården fick jag fantastiska möjligheter och ett viktigt mentorskap då jag fick spela med Jens Öhling och ”Challe” Berglund. ”Pelle lugn, gör ditt så löser vi det andra”. Lite så var det. Det betydde otroligt mycket och fick mig att växa, men man är ingenting om man inte har laget. 
– Samma sak där, när vi pratar ledare. ”Putte” Carlsson har gjort otroligt mycket för mig. Han petade på rätt saker för att jag skulle ta kliv. 
 

Djurgården var storfavoriter till att vinna SM-guld säsongen 1994/95 då Eklund var ny i klubben. Men så blev det inte utan HV71, som tog sig till slutspel via vinst mot Brynäs i sista omgången, överraskade stockholmarna redan i kvartsfinalen. 
– Jag har absolut en teori kring varför det gick som det gick. HV71 var ett stolpskott i sista matchen ifrån att missa slutspelet. Vi avslutade med att vinna serien, fick HV71 i kvarten, och var jättefavoriter. 
– Då spelade man i bäst av fem matcher. HV71 kom in efter att ha spelat med kniven mot strupen. Dels var dom då vana vid, både som lag och tränaruppsättning, att använda rätt spelare och vrida ur trasan. 
– Vi hade haft en fantastisk resa hela vägen fram och inte alls spelat under samma press. I första matchen kom HV71 in och hade ingenting att förlora. Pressen låg självklart på oss. ”Challe” Berglund gjorde 1-0 efter 35 sekunder. Vi hade slagit HV71 två omgångar innan med 7-4 och hade det på näthinnan. 
– Efter ”Challes” mål var bara frågan hur mycket det skulle bli. Där var det den mentala biten som avgjorde en kort matchserie. Hade HV71 gjort 1-0 på oss i första matchen tror jag att det hade blivit en annan utgång.

Stefan Falk kvitterade till 1-1 bara två minuter senare. 
– HV71 höll ihop det. Fredrik Stillman spelade i princip non-stopp. Det skulle vara kul att veta hans minuter i dom matcherna. Han låg bakom en fyrmannamur, vi lade ner pucken bakom deras backar, forececkade… Globen är hög och Stillman lyfte ut puck efter puck. Så där höll dom på och vann till slut med 5-2. 
– I andra matchen, nere i Jönköping, förlorade vi med uddamålet. HV71 fortsatte spela enkelt och lägga ut puckar. När vi tappat första matchen var det dessutom en ännu större press på oss. HV71 vann även tredje matchen och sedan guldet. 

Draftades och debuterade i Tre Kronor

Sommaren 1995 blev Per Eklund draftad av Detroit.
– Det var en stor grej och överraskning. Jag blev draftad tillsammans med (Tomas) Holmström. Året efter skadade jag mig under slutspelet. Jag fick ett skott i huvudet av Björne Nord. Ett ledband i knäet var trasigt, en handled var trasig… 
– Att draftas var fantastiskt samtidigt som Djurgården jobbade för att jag skulle vara hemma. Jag valde att stanna hemma, gjorde det bra säsongen och fick frågan igen om jag ville åka över. 

Innan vi grottar ner oss i säsongen med Adirondack, du debuterade i Tre Kronor mot Finland redan under din första säsong i elitserien, hur minns du den?
– Jag spelade i en kedja med Jonas Bergqvist och ”Challe” Berglund. Att dra på sig landslagströjan var stolthet. Jag har nog varit stolt för alla lag jag lirat för, men det var jättespeciellt att ha fått representera sitt land och då bland annat i stora turneringar. 

Det blev 66 framtränade i Tre Kronor. 
– Tyvärr missade jag några VM-möjligheter. Bland annat fick jag nej 1996 då Björne hade skjutit ett skott i huvudet på mig. 
– Däremot var jag med i Helsingfors 1997. Det var en fantastisk upplevelse, men också enda gången man spelade tre VM-finaler. Vi mötte Kanada tre gånger och dom är ett starkt varumärke i hockeyvärlden. 
– Vi vann den första, men förlorade den andra. Man fick inte ”intefera” och grejer, men Kanada lyckades påverka lite grann så dom fick större utrymme att stänga lite åk-vägar och så vidare. Nu torskade vi det där med 2-1 i matcher. 
– Det jag verkligen har på näthinnan är när vi i slutspelet mötte Finland i Hartwall Arena. Finland hade fått hem (Saku) Koivu och någon gammal storback (Teppo Numminen). Vi vann den matchen (5-2). Dels fick jag göra en kasse som jag sett på video några gånger. 
– Just den här rivaliteten, deras hemmaplan, att dom fått hem några av sina stjärnor och att vi då slog ut dom var såklart fantastiskt. Hade vi haft Matte (Sundin) eller Peter Forsberg med, Kent Forsberg var Förbundskapten, Lidas (Nicklas Lidström)…
– Där har du skillnaden på att vinna VM-guldet eller ett silver. Inte för att ta bort något från några andra. Vi hade ändå ett väldigt bra lag med Mattias Norström, Tommy Albelin… Många duktiga.

Fick tuff start i USA: “Hade jag vetat det jag vet idag…”

Efter VM 1997 åkte Per Eklund över till USA för att ta en plats i Detroit, men det blev en säsong i farmarlaget Adirondack i stället. 
– När jag kom över hade jag självklart stora förväntningar. Jag är rätt dålig på att prata om det som varit, försöker alltid se framåt och inte ångra något. Man tar olika beslut och försöker stå fast vid dessa. 
– Om jag ändå skulle backa bandet en gång hade jag nog förändrat den här resan lite. Nu vet man så mycket mer om NHL. På vår tid, jag kommer ihåg att då jag kom dit blev jag för första gången erbjuden en mobiltelefon. Alla killar som åker över idag vet redan innan hur omklädningsrum och allt ser ut. Jag visste inte mycket alls då jag åkte. 
– Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag åkte över direkt med (Tomas) Holmström. Då hade vi kunnat gjort den resan tillsammans, men sedan vet jag såklart inte om vi hade hamnat på samma ställe. Tomas var först nere i farmarlaget för att acklimatisera sig innan Detroit lyfte upp honom. 

När Per Eklund åkte över till Detroits organisation säsongen efter Tomas Holmström var laget Stanley Cup-mästare. 
– Detroit hade kvar samma lag. Jag har aldrig haft några stora idoler, men jag gillade såklart några spelare. 
– När jag kom in i Detroits omklädningsrum och satt mig hade jag (Igor) Larionov bredvid mig. En kille som jag lekt att jag varit då vi spelade landhockey på gatan hemma. Han var hjärnan bakom (Vladimir) Krutov och (Sergei) Makarov. En fantastisk lirare. 
– Dessutom hade jag (Vladislav) Fetisov framför mig. Det här kanske inte var något bra för då ramlade polletten ner hos mig, att vad det här hade tagit mig någonstans. Då kanske jag började fundera lite ”Jäklar vad många bra hockeylirare”. (Steve) Yzerman var där… 
– Samtidigt körde jag på, gick ut, spelade och tänkte inte så mycket mer på det där. Klart att det ändå var tufft och jag åkte ner som siste gubbe. 

Det blev 21 mål och totalt 50 poäng på 73 matcher för honom under säsongen i Adirondack. 
– Under första månaden, jag var ingen duvunge längre och kände att jag gick från landslaget och haft strålkastaren rätt på mig till att jag hamnade lite ”back yard”. Jag kände inte att jag ville åka över och byta ner mig utan skulle det inte bli NHL för mig så ville jag göra något annat. 
– Peter Wallén, min förra lagkompis, har varit min agent under alla år. Han har Alterno Management. Han kan idag förhandla kontrakt i NHL, men då hade han en samarbetspartner där borta som skötte allting. 
– Rick, som han hette, var min kontakt och jag tror att han ringde varje dag. Jag fick höra ”dom här är intresserade”, men Detroit ville inte släppa mig. Samtidigt kände jag att Detroit inte ville ha mig kvar och då kunde jag lika gärna gå någon annanstans. 
– Det här var precis då Tampa Bay hade kommit upp i ligan så dom och Detroit hade ett gemensamt farmarlag. Phil Esposito var ”GM” i Tampa Bay. Varje gång vi hade tränat eller spelat och jag var inne hos ”fysion” eller något var Phil inne och surrade. Han sa ”Om du spelat hos oss hade du spelat i NHL varje dag”. Det blev inte direkt lättare av att höra det där. 
– Första matchen jag var med i Adirondack, det tog två sekunder sedan var det tio par handskar på isen. Den matchen tog drygt fyra timmar. Jag tänkte om det verkligen var det här jag ville. Jag tröttnade samtidigt som jag med alla medel försökte komma ur det där. 
– I en match med farmarlaget, alla som skulle spela klev av medan vi andra var kvar och åkte grillor. Coachen ropade upp alla och även mig. Jag räknade inte med att lira. ”Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra med dig.” Jag fick aldrig någon feedback från honom.
– Sedan blev det en vändning där borta. Jag kom in i laget och hade några otroligt bra människor omkring mig. Sylvain Cloutier, som jag lärde känna under campen, och jag umgicks varje dag och vi blev otroligt tajta. 
– En dag sa jag till min nuvarande fru, vi var inte gifta då, ”lirar jag idag så ska jag köra”. Hon tyckte det var på tiden. Det blev lite som en saga. Jag kvitterade i slutet och avgjorde sedan i övertiden. Efter det körde jag på och spelade otroligt mycket. 
– Det står att jag spelade 73 matcher, men första 20 spelade jag knappt. Jag spelade egentligen bara 50 matcher och låg på en poäng i snitt per match. Där vände det och sedan blev det den roligaste resan jag har gjort. 

Varför blev du inte kvar i Detroits organisation utan återvände till Djurgården?
– Det är också en grej där jag skulle vilja backa bandet lite. Då skulle jag stannat kvar. Möjligheten till det fanns, men dels hade jag hemlängtan när säsongen tog slut. Dels var Djurgården på mig samma dag som jag landade i Sverige. Dom gav mig möjligheten att komma hem och ville skriva långtidskontrakt med mig. Smicker. 
– Där borta hade jag varit en bricka i spelet. Samtidigt, skulle jag ha presterat hade jag hamnat i ett bättre läge. Med facit i hand skulle vi absolut stannat kvar och vi trivdes jättebra där. Det blir också antiklimax när du är i ett farmarlag och vet att nästa säsong börjar du om. Det blir nya människor. Skulle jag gå till en annan organisation så skulle jag också få börja om. 
– Det här påverkade lite mitt val, men jag skulle stannat kvar eftersom jag kommit in i det och lärt mig hur allt fungerade. När jag åkte över från första början var allt en stor omställning. 

SM-guldet 1999/00: “Torpedhockey”

Under sin andra säsong i Djurgården efter tiden i Adirondack fick Per Eklund vara med om att vinna SM-guld.
– Många tränare idag, jag också, sätter spelare i ett fack. Det kanske också är därför spelare byter lag. Niklas (Wikegård) såg mig på ett sätt. Sedan får du nya ögon på dig och vill visa upp att man kan mer än bara det ena. Då får du i stället lite andra ögon på dig. 
– Som spelare, det tror jag alla vill, vill du spela i alla lägen. I alla fall var jag sådan. Jag skulle velat vara superbra tre mot fem. Superbra fyra mot fem. Jättebra i powerplay. Spela i fem mot tre. Spela när man plockar keepern, vara en gjuten spelare bland dom sex. Grundplåten till det tror jag kommer inifrån. Att du vill spela.  
– Det var också vad som var så fantastiskt i Adirondack, att när allt vände spelade jag kopiöst mycket. Vi spelade en match, Kentucky borta. Niklas Andersson, som varit en stor spelare i Frölunda, spelade där då. Den matchen var, precis som jag vant mig vid, ett sjöslag. Vi avslutade den där matchen med minimalt antar gubbar i båset som man får ha för att kunna spela. Det var en skitig match och en av mina kompisar blev allvarligt skadad. 
– Jag gjorde i alla fall fem poäng i den matchen samtidigt som det gått bra hela vägen för mig. Då var Kenny Holland, Håkan (Andersson) och Jim Nill till och tittade på den här matchen. Holland var chefsscout vid den här tiden och den jag träffade då jag skrev kontrakt. Nu är han högsta hönset i Edmonton.
– Jag pratade med dom efteråt och Håkan hintade att (Brent) Gilchrist var skadad och att någon skulle bli uppkallad dagen efter. Själv var jag lite ”nu passar det?”. Jag visade inte någon större välvilja. Jag ville såklart upp. Håkan berättade att grabbarna var beredda att hugga av sina ben för att få chansen, men där var inte riktigt jag. 
– När vi satte oss i bussen dagen efter visade sig att dom hade kallat upp en jätteduktig kille, men han spelade i tredje linen hos oss, Darryl Laplante. Han kanske fick någon minut. Nu ser alla coacher det på olika sätt, men det fanns spelare som hade presterat betydligt mer än Laplante. Där kände jag att jag var klar med den dialogen. 

Vad var nyckeln till att Djurgården vann SM-guldet 1999/00?
– Under min första säsong hade vi Mats Waltin. Till andra säsongen kom Hardy Nilsson in och satte tydliga ramar för vad han förväntade sig av oss. Vi hade inte så mycket sämre lag säsongen innan, men rollerna blev betydligt mycket tydligare. 
– Sedan var vi det bästa laget med Espen Knutsen, Micke Johansson och ”Challe” Berglund i sin ”prime” tillsammans med många fler som gjorde det fantastiskt bra. Tydliga rollfördelningen i laget tror jag var den stora skillnaden jämfört med säsongen innan. 
– Där kom också det här med torpedhockeyn. Du kan kalla det för vad du bill, men vi var ett aggressivt lag som gick hela vägen och checkade hårt. Vi vann det där guldet för att vi helt enkelt var Sveriges bästa lag.

Vände hem till Sverige – till Linköping: “En fantastisk tid”

Inför säsongen 2000/01 valde Per Eklund att tillsammans med målvakten, Roger Nordström, spela för tyska Krefeld. Där blev det bara en säsong innan han återvände till Sverige där Linköping blev hans nya klubbadress. 
– Jag har aldrig känt mig färdig någonstans och är otroligt stolt över att jag kom tillbaka till Djurgården tre gånger under min hockeykarriär. Har man en gång lämnat Djurgården så brukar man inte plockad tillbaka dit, så något bra måste jag väl ha gjort. 
– Planen var att vi skulle vara kvar i Krefeld, men vi fick barn samtidigt som jag skulle skriva två nya och stanna kvar. Ena dagen kändes det okej att åka, men andra dagen var det som att världen rasade och jag ville vara kvar hemma eftersom vi just fått barn. Vi stoppade det där avtalet med Krefeld i faxen och jag valde att komma hem. 
– Då hade jag flera erbjudanden, men kände att komma hem och gå till Djurgården igen, lite som vi pratade om tidigare, hamna i fack som spelare och så där. Hade jag klivit tillbaka till Djurgården skulle jag varit tillbaka i samma ”Så här är Pelle Eklund”.  

Christer Mård i Linköping förklarade vad Linköping önskade, ville och drömde om. 
– Det kändes otroligt utmanande och roligt. Jag åkte ner, träffade Linköping och det visade sig vara ett fantastiskt gäng människor runt klubben. 
– Jag visste också att om det skulle gå bra så fanns det en uppsida. Samtidigt som att om det inte skulle gått bra kunde jag vara mer eller mindre slut på den nivån jag ville vara. 

Blev det en stor kontrast för dig att komma till Linköping jämfört med Djurgården?
– Absolut, men det gick egentligen inte att jämföra. Jag började i Stångebro. Var med på hela resan fram till att vi byggde Cloetta Center, som idag är Saab Arena. Från nykomling till slutspel. 
– Mike Helber spelade första säsongen. Sedan blev han ”GM” (General Manager) där nere. Jag kom dit samtidigt som Stefan Gustavsson. Vi som hade varit med lite satte det här med rutiner, omklädningsrum och så vidare. Där klev vi in med erfarenhet och det blev också väldigt bra. 
– Sedan hade vi kanske det bästa laget i Linköpings historia då Thomas Johansson, Micke Håkanson och Andreas Pihl kom dit. Där var jag med och pratade för att få dit dom killarna. Roger Melin kom dit och då var jag med och käkade middag med honom innan det blev klart. Jag hjälpte till lite bakom kulisserna och trivdes hur bra som helst med det.

Trivdes du bra socialt i Linköping?
– Visst gjorde jag det. Linköping är en väldigt fin stad, men när sonen vår började säga ”her och der” var det dags att börja åka hem, skrattar Per Eklund. 
– Annars var allt bra, en fantastisk tid och en otroligt rolig resa. När vi hade bästa laget under min tid i klubben hade vi det som jobbigast. Samtidigt hade vi en otroligt stark spelargrupp med många viljor. 
– Vi misslyckades och var i kvalet den säsongen. Det var en ruggig härva just den säsongen med tränare ut, tränare in… Vi knöt nävarna och fixade det där. Efter det var resan bara uppåt.

Tillbaka i Djurgården: “Kände mig inte riktigt klar”

Det blev fyra säsonger i Linköping innan han återvände till Djurgården. Där blev det bara en säsong innan han åkte ner till tyska Straubing Tigers tillsammans med Peter Casparsson och Christoffer Norgren. 
– Även fast jag började bli äldre kände jag mig inte riktigt klar. Jag gjorde 17 kassar med Djurgården min sista säsong i elitserien. Jag var fortfarande sugen på att göra någonting. Samtidigt hade jag träffat Sollentuna. Dom var på mig och frågade om det inte var dags att börja jobba för Sollentuna Hockey. 
– Då dök chansen upp att åka ner till Straubing, men det funkade inte något bra eftersom min fru och barn stannade hemma. Jag gjorde då ett aktivt val, rätt eller fel, och bröt kontraktet. Kanske är det felet med att ha ett stort hjärta… 
– Min fru och barn kom ner dit en gång i månaden. Separationen mellan sonen och mig var fruktansvärd. Jag fick slita bort honom och han höll inte på att komma på planer hem eftersom han var så söndergråten. 

Du skulle trots allt prestera samtidigt som den här separationsångesten hängde över dig, hur hanterade du det?
– Klart att jag blev påverkad. Massor… Då blev det att jag kom hem till Sollentuna i stället. 
– När jag kom hem ringde Robert Nordmark mig. Han var tränare för Almtuna samtidigt som ”Ragge” (Marcus Ragnarsson) spelade där. Dom hade en ambition med Almtuna och ville att jag skulle komma dit. 
– Jag åkte upp på tisdagen och tränade. Sedan satt jag och ”Ragge” kvar länge och pratade. Almtuna skulle ha match onsdag och sedan var det träning torsdag. Jag sa att jag skulle träna, känna på det. ”Sedan åker ni och spelar match och efter det tar vi ett beslut.” 
– Det fanns egentligen bara två anledningar till att jag skulle spela för Almtuna. Nordmark och framför allt hade det varit kul att få spela ihop med ”Ragge”. När jag kom upp till Uppsala dagen efter deras match och skulle träna kom ”Ragge” in och det visade sig att han hade brutit okbenet under deras fight och var borta för resten av säsongen. Jag tränade den träningen, men tackade sedan nej. 
– Då åkte jag och träffade Sollentuna. Dom hade lagt upp en tioårsplan. Jag såg mig själv vara där en säsong, max en och en halv, men nu har jag varit i Sollentuna 15 år, skrattar Per Eklund. 

Tränare för Per Eklund i Straubing var en av Tysklands mest ikoniska hockeyspelare, Erich Kühnhackl. 
– Här kan vi prata om respekt. Bilen var lika stor som han själv. Kühnhackl är en legendar och ungefär den enda jag kunde i det tyska landslaget då han spelade. En bra kille som ville mycket. 
– Straubing ligger nära München. Lederhausen, stolta tyskar… Jag hade inga bekymmer med honom. Det var självklart krav på oss importer och dom hade slagit knut på sig själva för att få ner mig. Det förstod jag och inga konstigheter med det. 
– Vid något möte efter att vi åkt ur cupen på hans födelsedag… När tyskar pratar och är lite uppe i varv låter det för oss som dom skäller. Jag fattade egentligen inte ett ord av vad han sa eftersom jag inte kan så mycket tyska. När det går fort och är mycket har jag svårt att hänga med. 
– Jag frågade min kompis bredvid som kunde både tyska och engelska ”vem är han arg på?”. ”Han pratar om dig”. Jag var glatt ovetande så det tog inte så hårt, säger Per Eklund med ett skratt. 

Hur ser ditt liv ut idag, är du i Borlänge ofta och ser när din son Charles spelar?
– Inte så mycket som jag velat eftersom jag själv tränar Sollentunas J18. Vi spelar och tränar nästan mer än vad Borlänge gör. 
– Planen var att jag skulle se honom mycket mer den här säsongen, men så har det inte blivit. Jag har ändå sett en del av hans matcher. 
– Idag är jag konsult och driver en egen hockeyakademi, avslutar Per Eklund innan vi letar oss ut i ett soldränkt Sollentuna för att ta några bilder. 

---