Värmlänningen som blev en av Elitseriens bästa målskyttar

I veckans Old School Hockey möter vi en av de främsta målskyttarna någonsin inom svensk hockey – Pelle Prestberg.
Här berättar han bland annat om SM-gulden med Färjestad, och den allsvenska succén med Leksand.

Pelle Prestberg tillhör svensk hockey riktigt stora så kallade ”snipers”. Med ”sniper” menas på hockeyspråk som bekant målskyttar. Han var ständigt högt upp i poängligan under sina år i elitserien och säsongen 2009/10, då han spelade för Leksand, blev han Hockeyallsvenskans bästa målskytt med 30 mål.

När man pratar med Prestberg inser man ganska snabbt att han inte var mas från början. Han svarar nämligen på klingande värmländska när jag frågar honom om hur stor hockeyn var hemma i Munkfors när han växte upp där.

– Hockeyn var nog den största sporten. Det var mest ishockey och fotboll som var dom stora sporterna, men även lite innebandy och bordtennis var sporter som många höll på med där då.

Spelade du både hockey och fotboll?
– Ja, jag spelade också fotboll länge. Det var en bra kombination eftersom det inte var så hög nivå. Då kunde man spela fotboll långt in på hockeyns barmarkssäsong. Det gick att kombinera det där på ett bra sätt. Men det var många som höjde på ögonbrynen när jag till slut valde att satsa på hockeyn istället för fotbollen.

VÄXTE UPP MED BLIVANDE RADARPARTNERN

Pelle Prestberg var inte ensam om att bli en blivande storspelare från hans generation i Munkfors. Tidigt lärde han känna den blivande världsmästaren Peter Nordström. Pelle och Peter skulle sedan bli ett giftigt radarpar i Munkfors, Tre Kronor och Leksand, men framförallt under alla deras säsonger tillsammans i Färjestad.

– Peter och jag är uppväxta ihop så vi har känt varandra sedan barnsben. Han bodde 500 meter norr om ishallen och jag 500 meter söder om den. Ishallen blev mittpunkten mellan oss kan man väl säga.
– Det var landhockey som gällde när vi inte var i ishallen. Peter är uppväxt på ett område som heter Hagalund och jag i ett område som heter Munkåsen så ibland blev det matcher mellan oss.

Pelle Prestberg är nu assisterande tränare i Färjestad.Foto: Ronnie Rönnkvist

Ett brinnande intresse för sport i familjen fanns det. Pelles pappa Lennart Prestberg hade spelat hockey i IFK Munkfors, Mamma Barbro var länge kassör i föreningen och hans två systrar spelade fotboll.

– Familjen har alltid varit viktig för mig. De har alltid ställt upp på ett fantastiskt sätt.
– Jag kommer ihåg att morsan skjutsade ner mig till farsans bensinstation för att han var tvungen att knyta mina skridskor på ett visst sätt för att sedan köra mig vidare upp till Klingevi för träning.

Vem har annars varit den viktigaste ledaren för dig under uppväxtåren i Munkfors?
– Vi hade en farbror som hette Sören Jansson och som betydde mycket i bland annat mitt hockeyliv. Sören var vaktmästare upp på Klingevi. Han var alltid där och såg till att vi hade nyspolad is, nyslipade skridskor och att det alltid var öppet så att vi kunde byta om. Man kan väl säga att det alltid var hög service. Han blev som en extrapappa för mig.
– Det var också uppe på Klingevi som alla ungdomar samlades. Efter skolan gick man upp dit och åkte. Vi spelade två-mål, sköt och hade kul innan de vanliga träningarna började. Så det har blivit många timmar på Klingevi.

Var det även Sören Jansson som kallade dig till din första A-lagsmatch?
– Sören var tränare tillsammans med Kjell Johansson det året, men om det var Sören som kallade mig eller inte kommer jag inte ihåg.
– Jag var med tre matcher säsongen 1990/91. Jag spelade ofta back första åren i Munkfors. Det var så att jag spelade både back och forward i ungdomslagen. När jag klev in i A-laget blev jag ofta back eftersom jag då kunde använda mitt skott när vi spelade powerplay.

”FICK GLÅPORD SOM MAN INTE TRODDE FANNS”

Pelle Prestberg gör två hela A-lagssäsonger i IFK Munkfors innan han väljer att lämna moderklubben för spel i Sunne IK.

– Munkfors låg i Division 2 medan Sunne gick upp i div 1. Lennart Sundberg, som var tränare i Sunne då och bekant till familjen, ringde och frågade om jag ville komma över dit och prova på, vilket jag då gjorde.
– Jag hade även träffat min sambo, Veronica, något år tidigare och hon kommer ifrån Sunne. Så det beslutet var egentligen inte så svårt att ta utan ganska enkelt eftersom jag hade möjligheten att gå upp en division.

Det blev bara en säsong för Prestberg i Sunne innan han flyttade tillbaka till Munkfors.

– Sunne fick kvala ner till tvåan den säsongen. Där mötte vi bland annat Munkfors. Det blev spännande matcher kan jag säga. Jag bodde i Sunne med Veronica men jobbade i Munkfors hos min far på bensinmacken. Det var en jobbig kvalserie, säger Pelle Prestberg med ett skratt.
– Det var inte så populärt och man fick glåpord som man inte trodde fanns, en del från folk man kände.
– Vi mötte Munkfors hemma på Sunnevi i Sunne. Vi ledde när det bara var någon minut kvar men Munkfors vände och kvitterade i slutsekunderna i den så kallade ”mirakelmatchen”. I och med att Munkfors tog en poäng tog de platsen från oss upp till division ett och vi åkte ner till division två. Men det slutade till slut att Sunne fick en friplats till division ett. Då valde jag att flytta tillbaka hem till Munkfors.

När kontaktade Färjestad dig?
– Det måste ha varit 1996. En dag då jag kom till macken, jag tror att det var efter lunch, sa farsan att det var någon som hade sökte mig och att han hette Håkan Loob. Han skulle ringa upp igen. Farsan visste naturligtvis vad det gällde, men det var spännande minuter innan Håkan ringde upp igen. Han ville att jag skulle vara med och träna med Färjestad under ett landslagsuppehåll, vilket jag självklart var intresserad av. Vi hade inte så mycket kontakt efter det. Det var däremot mer genom min kompis, Peter Nordström, som redan då spelade i Färjestad. Vi hade daglig kontakt. Man var ju intresserad av vad de gjort på träningen, vilka övningar, kedjor på träningen osv. Och så var man ju
nyfiken på om de frågat något mer om mig, säger Prestberg med ett lätt skratt.
– Sedan vet jag att det var Håkan och Bo ”Kulon” Lennartsson var upp till Munkfors och kollade på någon match, där jag spelade bra och gjorde några mål. Att man lyckas spela bra när de är och scoutar en är ju mycket tur. Men säsongen gick bra och jag gjorde 28 mål den säsongen i div 1.

VANN SM-GULD I DEBUTSÄSONGEN

Pelle Prestberg debuterar i Färjestad mot Frölunda. En match som värmlänningarna förlorade med 2-0. I tredje omgången visar Pelle Prestberg varför Håkan Loob tagit honom till klubben. När Färjestad möter Västerås i Rocklundahallen gör Prestberg både 0-1 och 0-2 i första perioden.

– Just matchen mot Västerås minns jag inte alls faktiskt. Det jag bäst kommer ihåg var när jag kom ner och fick spela med Jörgen Jönsson och Peter Nordström direkt. Redan från första träningen satte dom ihop oss tre.

Färjestad går till final redan första säsongen Prestberg spelar i laget. I finalen väntar Djurgården coachade av Stephan ”Lillis” Lundh och Niklas Wikegård.

– Det var en het finalserie. Vi spelade fruktansvärt bra hela det året och vi satte rekord i antalet förlustfria matcher. Djurgården hade ett väldigt bra lag och att vända och vinna finalserien var fantastiskt.
– Jag minns att vi kom hem till Karlstad för att spela den fjärde finalmatchen och Djurgården hade upplagt för att vinna guldet om man vann den matchen. Vi såg att dom kom i kostym och var lite festklädda. Det blev naturligtvis en extra tändning för oss. Vi vann hemma och sedan hade vi möjligheten att vinna i Stockholm. Jag gör 1-0 och jag har för mig att matchen blev avbruten för omspolning då det hade kastats in en massa grejer på isen.
– Sedan kvitterar Thomas Johansson. Det blir sudden death och Greger Artursson får gå in och avgöra med ett slagskott som går in mellan benen på Tommy Söderström. Det var fantastiskt.

Du kommer från Division 1 spel med Munkfors rakt in och vinner SM-guld och utses till Årets Rookie. Dessutom kommer du med i Tre Kronor. Blev du aldrig fartblind?
– Nej, det kändes inte så och man tänkte inte i dom banorna heller. Jag var ändå 22-23 år och när man är omkring dom här stjärnorna, som man kan kalla dom, så lär man sig att vara på ett visst sätt.
– Klart att när man ser tillbaka så förändrades man. Man mognar, får rutin, man blir van och känner sig mer bekväm i vissa situationer. Men att stå med båda benen på jorden och vara ödmjuk är något som jag varit viktigt för mig och att vara tacksam för att man får jobba med sin hobby på heltid.
– Självklart hade man som mål att vara med i landslaget när det gick så pass bra. Jag var med på sista landslagslägret inför VM. Det var Sweden Hockey Games som var sista turneringen innan man tog ut VM-truppen. Jag hade otur och var en av dom två sista som åkte ur truppen. Om jag minns rätt så var det jag och Fredrik Bremberg som fick gå in i ett rum efter sista matchen och få beskedet att tyvärr vi kom inte med. Det var lite surt och det året vann vi VM också.
– Jonas Bergqvist gjorde sin sista VM-turnering då och spelade ihop med ”Norda” (Peter Nordström) och Jörgen Jönsson. Det var en ganska bra spelare som slog ut mig, om man säger så.

Är du besviken över att det inte blev mer spel i Tre Kronor?
– Att komma med i landslaget är en bekräftelse att du lyckats vara en av de bästa . Jag var också med i turneringen i Tjeckien säsongen efter, men det blev tyvärr min sista.
– Klart att när man ser tillbaka så var en stor dröm att vara med i landslaget och VM. Vi hade en kedja som fungerade väldigt bra så visst är man lite besviken.

Vad var kemin i kedjan med dig, Peter Nordström och Jörgen Jönsson, den så kallade Jönssonligan?
– Vi körde alltid med öppna kort och var alltid ärliga mot varandra. Vi pratade genom saker och ting på ett sätt som jag inte upplever att man gör idag. Man kunde sitta i båset och få en jäkla avhyvling om man inte gjorde något som vi hade gjort upp. Utan att bli bittra på något sätt. Kraven på varandra i kedjan var skyhöga.
– Vi är tre vinnarskallar som hatar att förlora och vi ville utvecklas hela tiden. ”Norda” och Jörgen var med i landslaget och fick på det sättet mycket rutin och hårdhet med bättre motstånd och jag lärde mig jättemycket av dom.
– Dom har ju självklart betytt mycket för min utveckling och karriär men det känns ändå skönt för mig att kunna bevisa att jag kunde fortsätta hålla en hög nivå i mitt spel även utan dom vid min sida.

Prestberg bildade en framgångsrik kedja med Jörgen Jönsson och Peter Nordström.Foto: Bildbyrån

SPELADE SEX SM-FINALER

Säsongen 2000/01 lämnar Pelle Prestberg Färjestad för att flytta till Göteborg och spel med Frölunda under två säsonger.

– Jag var sugen på något nytt och fick inte heller den speltid som jag hoppades på året innan Frölunda. Det gick lite sämre och jag kände att jag kunde utvecklas bättre om jag gick någon annanstans. Då var Frölunda ett jättebra alternativ.

Du spelade med en ung Henrik Lundqvist då. Kunde man se redan då att hans hade potential att bli den stormålvakt som han blev?
– Ja, det kunde man. Han var fantastiskt bra redan som junior då han kom upp i Frölundas A-lag. Det var en upplevelse att få se Henrik, Joel Lundqvist, Jari Tolsa, Magnus Kahnberg komma upp där.

Pelle Prestberg återvänder till Färjestad och vinner ytterligare två SM-guld med klubben.

– Vi gick till sex finaler med Färjestad, tre vunna och tre förluster och vi har alltid varit i slutspel, vilket är fantastiskt.

Vad var styrkan med det Färjestad som fick sådana enorma framgångar under dina år i klubben?
– Styrkan var givetvis att vi hade bra lag med bra karaktärer som trivs ihop. Spelare som kan göra poäng och avgöra matcher framåt, spelare som slänger sig och täcker skott och offrar sig till det yttersta och en målvakt som spelar sin bästa hockey på slutet av säsongen. Att få ihop alla bitar med att få spelare att acceptera sina roller fullt ut. Alltid när man närmar sig slutspel så är Färjestad med. Nästan oavsett hur det gått under serien får man ihop det på slutet för att kunna utmana om guldet. Det sitter i väggarna.

”ALLTID HAFT KÄNSLOR FÖR LEKSAND”

Inför säsongen 2008/09 lämnar Pelle Prestberg Färjestad för andra gången. Ny klubbadress blev Leksand som då spelade i Hockeyallsvenskan.

– Jag förhandlade om nytt kontrakt och jag kände att det kanske var dags att flytta på sig och prova något nytt. Jag hade spelat sex säsonger i rad med Färjestad och jag visste att Leksand var intresserade av mig.
– Jag har alltid haft känslor för Leksand eftersom jag som ungdomsspelare var många år på deras hockeyskola. Dessutom sökte jag upp till hockeygymnasiet där, men fick inte plats. Så det dom presenterade för mig var jätteintressant. Jag skulle komma upp och bli kapten och få en stor roll i laget. Genom åren där Leksand varit i allsvenskan har jag alltid tyckt att dom saknades i elitserien och att då få möjlighet och vara med och föra upp Leksand dit igen vore en stor dröm.

Du får en stor roll och du tar den verkligen, men hur upplevde du att steget var mellan spel i elitserien och Hockeyallsvenskan?
– Första två åren tyckte jag att det var allsvenskan var ganska ojämn ändå. Det var ett toppskikt på fyra eller fem lag som var bra. Sedan var det en del lag som var mindre bra. Skillnaden mellan lagen var mycket större än vad det är idag.
– Det var ändå fantastiskt att komma in i den atmosfären med mycket folk på läktarna vart vi än kom. Det i sig gjorde att det blev en fantastisk upplevelse. Ser man det till själva matcharrangemangen så var det skillnad mot vad man var van med från elitserien.

När är det du får den höftskada som du fortfarande har problem med?
– Vi är på ett försäsongsläger med Leksand. Vi skulle spela någon match där och jag hade fått ont och skridskoåkningen fungerade inte överhuvudtaget. Det här var hösten 2011. Jag hade klarat mig ganska bra från skador genom åren. Jag hade haft en handled som krånglat lite tidigare, men den hade jag fått ordning på. Så det här var ett riktigt bakslag.
– Först lämnade jag Leksand för att komma tillbaka till Färjestad och vinna SM-guld. Det var en pärs och utmaning i sig att flytta till hem till Färjestad igen för att skriva på ett 1+1 kontrakt. Min förhoppning var att vara kvar i Färjestad eftersom jag vann vår poängliga i serien och tog SM-guld.
– Nu sa Färjestad upp kontraktet inför optionsåret och jag visste att Leksand var intresserade av att jag kom tillbaka dit. Förutsättningarna att ta steget upp i elitserien såg ännu bättre ut nu. Att bli skadad på försäsongen till att ta ett beslut att avsluta säsongen just innan kvalserien på grund av skadan inte var riktigt det jag hade räknat med.
– Den här tiden var jättejobbig både psykiskt och fysiskt. Vi hade tränat och allt kändes bra och en halvtimme senare kom man knappt upp från soffan och jag hade en värk som gjorde att man åt värktabletter hela tiden. Jag gjorde ett ordentligt försök att komma tillbaka innan kvalserien 2011/12, men det gick inte och då tog vi ett beslut att det fick var slut på säsongen. Men med en förhoppning om att en eventuell operation skulle kunna rädda hockeykarriären.

Du opereras och du tar dig tillbaka men hur gick tankarna under alla tunga månader av rehab-träning?
– Det var många tankar om att lägga av samtidigt som man bara längtade efter att komma ut till dom andra på isen igen. En blandning av himmel och helvete kan man säga. Många träningstimmar med rehabilitering för att bygga upp muskler igen och mycket cykel för konditionen. Men också mycket ensamträning på is ju närmare comeback jag kom.

Vad är det som tar Leksand upp till SHL säsongen 2012/13?
– De stora anledningen var att vi hade ett bra lag. Tommy Salo hade byggt upp laget på ett väldigt bra sätt där vi hade en mycket bra blandning av karaktärer och vi hade i stort sett samma lag som säsongen innan. Bland annat hade vi Mattias Timander, en fantastisk ledare och personlighet som var viktig för laget.
– Sedan hade vi en målvakt (Oscar Alsenfelt) som stod på huvudet och räddade i kvalserien. Flytet vi kanske hade haft emot oss förut hade vi med oss nu. Stolpe in istället för stolpe ut. Marginalerna på vår sida. Det var en jobbig säsong för alla i föreningen med rekonstruktion och så vidare, men detta tror jag sammansvetsade oss ännu mer.

Efter åren du slitit med Leksand, kan du klä ord på känslan när du står i Tegera Arena efter matchen mot Rögle i kvalserien och ni är klara för spel i SHL?
– Det var en fantastisk glädje att få vara med på isen först och främst. Jag hade tillbringat många matcher på läktaren och det hade inte varit samma sak att sitta där som att vara med på isen just när det här händer.
– Ser jag tillbaka till 2008 när jag kom upp till Leksand så har hela föreningen hela tiden haft som mål att komma upp till SHL. Att då få vara med på isen efter två skadefyllda säsonger var fantastiskt. Att se alla glädjetårar runt omkring sig på isen var fantastiskt. En härlig känsla, säger Pelle Prestberg.

PELLE PRESTBERGS DRÖMFEMMA

Avslutningsvis lät vi tidigare i år Pelle Prestberg plocka ut sin drömfemma. Så här landade det:

– Jag känner idag en stor tacksamhet och ödmjukhet över att jag fått jobbat med min hobby, ishockey, i så många år. Först som spelare och nu sedan något år tillbaka som tränare. Alla upplevelser och trevliga människor man jobbat med och spelat mot genom åren, säger Pelle Prestberg som under många år i Färjestad tillhörde den så kallade ”Jönssonligan” tillsammans med Jörgen Jönsson och Peter Nordström.
– Vi körde alltid med öppna kort och var alltid ärliga mot varandra. Vi pratade genom saker och ting på ett sätt som jag inte upplever att man gör idag. Man kunde sitta i båset och få en jäkla avhyvling om man inte gjorde något som vi hade gjort upp. Utan att bli bittra på något sätt. Kraven på varandra i kedjan var skyhöga.
– Vi är tre vinnarskallar som hatar att förlora och vi ville utvecklas hela tiden. ”Norda” och Jörgen var med i landslaget och fick på det sättet mycket rutin och hårdhet med bättre motstånd och jag lärde mig jättemycket av dom.
– Dom har ju självklart betytt mycket för min utveckling och karriär men det känns ändå skönt för mig att kunna bevisa att jag kunde fortsätta hålla en hög nivå i mitt spel även utan dom vid min sida.

Pelle Prestberg firar SM-guldet 2006 med Jörgen Jönsson.Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån

Pelle Prestberg har plockat ut sin drömfemma med spelare han spelat med under åren. Så här kom den att se ut:

MÅLVAKT

Henrik Lundqvist

”En otroligt talangfull kille som kom upp i A-laget när jag spelade i Frölunda. Träna på mitt skott efter träningarna är något jag alltid gjort. I Göteborg fick jag allt som oftast sällskap av en ung Henke, som också ville vara kvar och ha fler skott att rädda”

BACKAR

Zdeno Chára

”Spelade med Zdeno i Färjestad under lockoutsäsongen 04-05 . Han var nyttig på alla sätt och vis. Noggrann och ville bli bättre varje träning. På hans första träning fick jag känna på hur det var att åka på en tackling av 205cm och 113 kg Zdeno, då han klev upp och körde över mig under träningens första övning, som dessutom var en uppvärmningsövning…”

Oliver Ekman Larsson

”Vi kom upp samtidigt till Leksand, jag som 33 åring och Oliver som 16-17 åring. Spelsinne och skridskoåkning som få, redan då. En otroligt snäll kille som jag gillar skarpt”

FORWARDS

Filip Forsberg

”Nyfiken och talangfull kille som jag fick spela med och sitta bredvid i omklädningsrummet under en säsong i Leksand. Målkänsla som få och magiskt fina handleder. Räckvidden och förmågan att få med sig pucken ut ur trånga situationer fanns där redan då”

Jörgen Jönsson och Peter Nordström

”Min center och andra forward. Jag är otroligt stolt över att fått spela tillsammans med dessa killar under så många år i Färjestad i den så kallade ”Jönssonligan” I dessa herrar finns det hockeykunnande i massor. Kompletta ishockeyspelare med sina otroliga spelsinnen. Vinnarkänsla, ledaregenskaper, personkemin, hängivenheten. Deras driv och nyfikenhet att utvecklas för att bli ännu bättre varje träning, är något jag skulle vilja att fler kunde ta efter.”

COACH

Tommy Samuelsson

”En tränare som jag haft i Färjestad och som jag har största respekten för. Hans arbetsmoral, noggrannhet och hockeykunskaper är något extra. När vi vann 2011 tycker jag att han behandlade gruppen på ett mycket bra sätt. Vi var några hemvändare den säsongen. Målet var såklart SM-Guld. En bit in i säsongen såg vi inte ut som några SM-vinnare, men över tid föll bitarna på plats och vi kunde ta det nionde SM-Guldet i Färjestads historia”