Old School Hockey – Mikael Johansson

Han har vunnit titlar och hittat framgångar överallt han har spelat. I dagens Old School Hockey får ni möta en av de större i den svenska ishockeyhistorien: Mikael Johansson.
–  Jag kunde kommit längre, spelat i NHL och så vidare, säger den förre djurgårds- och landslagsstjärnan i en lång intervju med Hockeysverige.se.

LINKÖPING (Hockeysverige.se)

Mikael Johansson är en av svensk hockeys största spelare genom alla tider. Två VM-guld, fem SM-guld, fyra gånger mästare i Schweiz och dessutom har han en guldpuck stående hemma i bokhyllan. Imponerande. Idag bor och verkar han i Linköping där han coachar LHC:s J20-lag, men rötterna har han i Huddinge inte långt från klassiska Björkängshallen. 
– Mina idoler under uppväxten var Huddinge Hockey-grabbarna. Brorsan (Kent Johansson), Timo Parkkonen, Lennart Wiman och dom killarna. För mig var hockey Huddinge. Dessutom bodde jag så pass nära hallen att jag såg alla matcher där, berättar Mikael Johansson för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY då vi ses utanför Stångebro Hallen i Linköping.

Det är många som kommit fram genom Huddinges ungdomsled eller gått den vägen genom åren, vad tror du är nyckeln till att man utbildar hockeyspelare så pass bra i just Huddinge?
– Man kan säga att det var (Bengt) ”Nicke” Nilsson som startade det hela. På min tid var det många som tidigare hade spelat och nu var ledare. Det fanns en gedigen kunskap. Efter ”Nicke” gått bort har Uffe Johansson varit en stark man som skötte mycket under många år. 

Går det att beskriva Bengt ”Nicke” Nilssons betydelse för Huddinge under åren han jobbade inom föreningen?
– Han var som en fadersfigur för alla, säger Micke Johansson med ett lätt skratt och fortsätter:
– ”Nicke” och ”Rutan” var starka namnen där då. Han var en affärskille också och drev Intersport i Huddinge, eller Larssons sport som det hette från början. I stort sett kände alla som var i klubben ”Nicke”. 

Även om Mikael Johansson bodde nära ishallen var det inte enbart hockey som gällde för honom under uppväxten. 
– Jag spelade fotboll också. Bosse Isaksson var lagledare för vårt lag både i fotbollen och ishockeyn. Vi körde i stort sett med samma lag. 
– Vi började i Älvsjö AIK med fotbollen, men sedan gick vi över till Huddinge IF. Däremot var vi i Huddinge Hockey hela tiden.  
– Jag spelade fotboll ganska länge, men sedan fick jag börja träna på försäsongen med A-laget i hockeyn. Nu kommer jag inte ihåg hur gammal jag var, men det måste varit runt då jag var 15 eller 16 år. Jag var nog också bättre i hockeyn. Dessutom lirade brorsan hockey så det blev naturligt.

Storebror visade vägen

Kent ”Lill-Kenta” Johansson är tio år äldre än sin lillebror. 
– Klart att han visade hemma i garaget hur man skulle skjuta dragskott, att låta den rulla från hälen (skratt). Jag fick många sådana tips. Framför allt var han en förebild. 
– Jag fick se mycket hockey och mina föräldrar var såklart och tittade på alla matcher då Huddinge kvalade. Jag kommer ihåg då vi åkte till Jönköping när Huddinge skulle kvala mot HV71. Det här var en vardag och jag skulle upp till skolan dagen efter. På vägen hem låg jag och sov i baksätet.
– Pappa och mamma var väldigt intresserade av ishockey och jag vet inte hur många tusen matcher pappa har sett. Nu har tyvärr mamma gått bort, men pappa sitter fortfarande och kikar på C More när det är hockey där. Den här säsongen har han inget lag att följa. Förra året hade han Vita Hästen då jag var tränare där. 
– Numera bor pappa i Katrineholm. Jag har bara bott i Huddinge, men Kenta och min syster, Eva, har också bott i Katrineholm. Familjen flyttade därifrån till Huddinge och Rådsvägen 1964. Senare köpte dom ett hus på Sjövägen. Dom bodde 44 år i Huddinge, men sedan flyttade dom tillbaka till Katrineholm. 

Trots den stora åldersskillnaden spelade bröderna Johansson tillsammans under en säsong. 
– Ja, i Djurgården. Det var då han kommit hem från Schweiz, alltså säsongen 1989/90. Vi hade bara mött varandra innan, mest i träningsmatcher då vi i Djurgården mötte Lugano, så att få spela tillsammans var jätteroligt. Dessutom fick vi vinna SM-guld den säsongen, vilket så klart var kul. 
– Nu tror jag inte att vi spelade i samma kedja någonting eftersom vi hade en ganska liknande roll, men jag minns inte riktigt. Jag tror att vi spelade i landslaget samtidigt (Trenationers i Bern och Priz Izvestija i Moskva 1988). Jag kommer ihåg att det finns en bild där vi båda sitter med landslagströjor på oss. 

Säsongen 1982/83 debuterade Mikael Johansson i Huddinges A-lag som då låg i Division 1 Östra. 
– Jag tror det var i Himmelstalundshallen. Den säsongen spelade jag två matcher.

Dan Pettersson, Tommie Johansson, Roland Nyman, Ola Andersson… 
– Steffe Jonasson, Bobo Siemensen, (Bengt) ”Bengan” Olsson…

Etablerade sig i seniorhockeyn

Det här var dina idoler, hur var det då att kliva upp och spela med dom här killarna?
– Jättekul såklart. Ola är fyra år äldre än jag så vi kände varandra väl. Bosse Andersson, som är född 1960, var min tränare mitt lag. Framför allt hade han hand om hockeyskolan där jag var med då vi var små. 
– Sedan var det ”Stumpen” (Lennart Andersson) och Eivor. Alltså Ola och Bosses föräldrar. ”Stumpen” var materialförvaltare tillsammans med ”Pudding” (Anders Weiderstål) i Huddinge vid den tiden. Det var lite småstadsatmosfär där alla kände alla och en del hela familjer som höll på med hockey. 
– Det var kul för man kunde alltid gå ner till hockeybanan för alltid var det någon man kände. Under vinterloven var jag på utebanan hela tiden och jag bodde mer eller mindre där under uppväxten. 

En tränare som Mikael Johansson tidigt kom i kontakt med var Lasse Falk. 
– Han tränade våra 65:or och jag är född 66. 65:orna kan ha varit 12-13 år då. När jag sedan skulle ta klivet upp i J18 var han där. Jag har mer minnen av honom senare i livet. 
– Han är en som har koll och kanske principfast. Jag spelade även någon match med 62-gänget, Örebro borta. Då var (Björn) ”Nalle” Johansson och dom här gubbarna med som överåriga i Örebro. Då hade vi ”Fajsing” (Hans-Åke Karlsson) som var juniortränare medan Lasse hade B-J.

Kände du någon speciell press då du kom upp i A-laget med tanke på var din bror presterat där tidigare?
– Nej, det var inget jag funderade på. Det var bara kul och jag kände mig ganska trygg eftersom jag kände många i gänget, Ola, Tommie och så vidare. Det var inte så att jag gick runt och tänkte att jag skulle bli hockeyproffs. Jag upplevde bara att det var kul att få spela hockey och vara med dom stora gubbarna. 

Inför säsongen 1985/86 lämnade Mikael Johansson Huddinge för spel i Djurgården. 
– Gunnar Svensson var tränare i Djurgården vid den tiden. Han hörde av sig. Innan det hade jag gjort två hela säsonger i Huddinges A-lag. 
– Det var en ganska bra tid för mig att gå till en annan klubb. Jag var sistaårsjunior och spelade lite med juniorerna i Djurgården under början av säsongen. Säsongen innan fanns det även ett intresse från AIK. Jag tror det var ”Ankan” (Anders Parmström) som hörde av sig.

Valde bort AIK

Valet föll trots allt på Djurgården. 
– Att det blev Djurgården var en tillfällighet. Det är inte så att jag är född djurgårdare utan det var Huddinge som gällde. 
– Jag kom i kontakt med AIK tack vare Bosse Isaksson, min lagledare, eftersom han var jätte AIK:are. Han lassade in alla oss grabbar bak i sin 245:a. Sedan åkte vi och titta på AIK i Solna. Vi stod alla där på Norra stå, men det var lugnt och inte så mycket folk på matcherna vid den tiden. 
– Både Djurgården och AIK var bra vid den här och hade mötts i final något år tidigare (1984). 

Håkan Södergren, Tommy Mörth, Jens Öhling, Rolf Ridderwall, Kalle Lilja, Orvar Stambert, Stefan Perlström, Anders Johnson, Peter Nilsson. Det Djurgården Mikael Johansson kom upp till var profilstarkt både på och vid sidan av isen. 
– Jag har aldrig varit så jättekaxig utan mest tystlåten. Det var jättekul att komma in i det här laget. Alla var schyssta och det var inga problem. 
– Vi var flera yngre. Tommy Albelin är två år äldre och hade varit med några år. Arto Blomsten var med. Han är 65:a. Pontus Molander, Erik Ahlström, Rickard Rauge…

Blev det en stor omställning för dig träningsmässigt?
– Huddinge har alltid tränat bra så jag vet inte om det var mer träningar. Alla jobbade också på den tiden och det var inte så att jag blev proffs bara för att jag gick till Djurgården. 
– Det var lite mer resor, Division 1 Östra mot att resa i hela Sverige. På den tiden kunde vi flyga hem samma kväll med linjeflyg från MoDo eller vart vi hade spelat. På så vis var det lite annorlunda.

Mikael Johanssons första säsong i Djurgården blev tuff. Med bara fem omgångar kvar låg Djurgården näst sist. AIK låg sist. Styrelsen i Djurgården tog då beslutet att sparka Gunnar Svensson. 
– ”Nysan” (Lars-Fredrik Nyström) och Håkan Eriksson kom in. Vi grejade oss kvar i sista matchen efter att vi slagit ”Löven” (Björklöven) hemma. Samtidigt slog Luleå MoDo borta så MoDo blev det lag som fick kvala, men det var ett tufft år oss i Djurgården.
– Jag vet inte om jag som ny och junior kände någon speciell press. Samtidigt har jag nog aldrig varit en sådan person för det är ändå ”bara” en lek. Så har det alltid varit för mig. Klart att jag varit nervös inför stora matcher hit och dit, men jag tror att jag haft en sund inställning till hockeyn. Sedan vet jag inte om det varit bra eller dåligt.

Vann första SM-guldet 

Du har ändå fem SM-guld och tre VM-guld så en helt tokig karriär har du inte haft. 
– (Skratt) Jo, men jag kunde kommit längre, spelat i NHL och så vidare. Man får aldrig vara nöjd. 

Har du haft lätt att somna på kvällen både före och efter en match?
– Ja, faktiskt. Det har aldrig varit att jag legat och vridit mig bara för att jag skulle spela match.

Till Mikael Johanssons andra säsong kom Leif Boork tillbaka som tränare. 
– Han kom in en säsong. Ekonomin var lite trög i klubben. Jag tror att man gjorde rekonstruktion det året. Då kom det in lite yngre killar i laget, ”Garpen” (Johan Garpenlöv), ”Zäta” (Tomaz Eriksson), (Christian) Due-Boje kom från Bajen liksom (Hans-Göran) Elo, målvakten. 
– Vi hade en kedja där jag, ”Garpen” och ”Zäta” spelade tillsammans. Vi slutade fyra och förlorade mot ”Löven” i semifinal. ”Löven” som sedan slog Färjestad i finalen. 
– Leffe var en coach som hade en jättebra koll, missade inte mycket och var noggrann. Jag kan tycka att han var lite lik Lasse Falk. 

Mellan 1989 och 1991 fick Mikael Johansson vara med om att vinna tre SM-guld. 1989 besegrades Leksand i finalen och 1990 samt 1991 Färjestad. 
– Några av våra yngre spelare stack under dom här åren, men vi hade ändå kvar en stomme. ”Challe” (Charles Berglund) kom inför 1989. ”Jensa” (Öhling) var kvar, Håkan (Södergren)… 
– Styrkan var att vi hade ett väldigt bra lag. Kollar du spelarna vi hade ”Acke” Johnson, Peter Nilsson, Janne Viktorsson, Jens Öhling, Håkan Södergren… Alla spelade landskamper.

”Det här hör man ofta att det är i bra lag”

Många av killarna var inte några stjärnor innan 1989, 1990 och 1991, utan växte från att vara talanger till färdiga elitspelare. Dessutom var många killar som var från Stockholmsområdet, vilket Mikael Johansson tror kan ha påverkat prestationen. 
– Ja, så kan det ha varit. Dessutom hade vi en väldigt bra åldersstruktur. ”Jensa” är 62:a, Kalle Lilja 57:a…, säger Mikael Johansson samtidigt som han får avbryta intervju en kort stund eftersom flera JAS-plan drar förbi strax ovanför våra huvuden så det inte går att höra varandra. 

Micke Johansson fortsätter:
– Vi hade bra spelare rakt igenom. Håkan var en av dom som drev det här laget framför allt första åren, 1989 och 1990, Kalle Lilja, Thomas Eriksson… Det var ledarna i omklädningsrummet, men alla killarna i det här var väldigt duktiga. 

Det sägs att det var tuffare på träningarna än matcherna. 
– Ja, så var det. Det här hör man ofta att det är i bra lag. Det säger sig själv, att har man bra spelare blir det bättre kvalité på träningarna, att det är tuffare att spela mot bra spelare. 
– Har man då ett så bra lag som vi hade där nästan alla tre femmorna kunnat spela i landslaget då blir det också bra. Det kunde smälla rätt bra på träningarna på många sätt, vilket var bra och framgångsrikt. 

Hur upplevde du rivaliteten mot Färjestad vid den här tiden?
– Första året mötte vi Leksand och sedan Färjestad två gånger i rad. Färjestad hade satsat och fått hem Bengt-Åke (Gustafsson) och Håkan Loob. Dom hade ett väldigt bra lag, men vi lyckades slå Färjestad i båda finalserierna. Sedan har jag varit med och förlorat mot dom, men det tycker jag att vi tar en annan gång.

Utlandsäventyret

Efter säsongen 1991/92 flyttade Mikael Johansson till Schweiz för spel med Kloten. Där blev han kvar under fem säsongen. Fyra av dessa blev han mästare. 
– Vid den här tiden hade man inga agenter, i alla fall inte jag. Då fanns det övergångssummor och jag hade inskrivet i mitt kontrakt vad det skulle kosta om jag bröt det. Jag hade skrivit ett ganska långt kontrakt med Djurgården där vi lagt in att efter första året skulle det kosta så mycket och så vidare i stället för att ha ett marknadsvärde. 
– Vi vann Europa Cupen med Djurgården. Jag gjorde nog ganska bra ifrån mig och hade en avgörande roll. Vi slog Dynamo Moskva i finalen och jag tror Kloten fick upp ögonen för mig då. Conny Evensson blev tränare i Kloten samma år. Om han sedan hade ett finger med i spelet vet jag inte. 

Mikael Johansson hade tidigare haft Conny Evensson som coach i Tre Kronor. 
– Conny hade en så skön förmåga att slå på och av. Det var Anders Eldebrink, jag och Conny som var där. Jag och Anders hade barn så Conny och Birgit blev som extra mormor och morfar till barnen. Vi umgicks såklart vid sidan av, men jag hade stor respekt för honom som tränare. Kanske just för att Conny är som han är och har koll på allting. En riktigt fin människa. 

Hur trivdes du i Kloten?
– Jättebra. Det var en drömtillvaro. Vi hade aldrig några långa resor inga övernattningar. Dessutom var det ett väldigt bra intresse för hockeyn. När vi mötte Bern borta var det 18 000 på läktarna. Dessutom gick det bra för oss. Vi vann direkt första säsongen. Då var det 27 år sedan Kloten vann senast så det var rätt efterlängtat. Det var fest i en vecka. 
– Det fanns en utebana utanför hallen. Man slog upp ett tält över hela den rinken och ställde upp en scen längst fram i den. Det var umpa, bumpa- musik i en vecka, skrattar Mikael Johansson och fortsätter:
– Där kan vi verkligen snacka om en bra åldersstruktur på laget. Jag var 26 år. Anders är lite äldre än jag (född: 1960) sedan var dom flesta mellan 23 och 30 år även om vi också hade några yngre med.
– Vi hade bara två matcher i veckan och Conny körde på bra med oss under träningarna. Några dagar i veckan hade vi dubbla is-pass. Vi hade alltid ledigt söndagar. Då kunde vi åka upp till bergen med familjen och åka skidor. Nu åkte jag inte skidor, men familjen fick göra det i alla fall. 
– Anders var i Kloten under tre år. Sedan var ”Challe” där under två. Anders var väldigt duktig där nere och bästa back i ligan. Det var det snack om Kloten skulle ta in en annan back när Anders skulle åka hem. Under ”Challes” första år i Schweiz fick lagen bara ha två utlänningar. ”Vi kanske ska satsa på en bra center till som kan ta hand om den andra kedjan i stället?” Vi vann det året också. Klart att det var väldigt roligt för ”Challe” eftersom han ersatte Anders som är en jätteikon där nere.

Återvände till Djurgården

Hur ofta är du ner till Kloten?
– Alldeles för länge sedan. Vi var nere då Kloten spelade final, men det var länge sedan. Jag har lite kontakt med den som var kapten, Felix Hollenstein. Han har varit sportchef i klubben, men var även tränare då Anders var där nere som tränare. Nu har han varit sjuk och haft cancer, men överlevde det ”peppar peppar”. Han var riktigt dålig ett tag. 
– Felix var en riktigt duktig spelare och vi spelade i samma kedja under alla fem åren. Sedan hade vi en kille med oss som heter Roman Wäger. Han var målskytten och sa till mig ”jobba upp och ner”. Felix hade också en riktigt bra skridskoåkning och jobbade hårt. Sedan åkte Roman runt och gjorde målen. 

Var det en självklarhet att återvända till just Djurgården?
– Ja, på något sätt var det självklart. Jag hade ett år kvar år kontraktet i Kloten, men kunde bryta det Jag och ”Challe” flyttade tillbaka till Djurgården. (Kenneth) Kennholt och (Tommy) Söderström kom också hem. Dom hade också varit ute på lite äventyr. Vi fick ihop ett rätt bra lag och gick till final. Där förlorade vi mot Färjestad i den femte och avgörande finalen. 

Det var vad vi inte skulle nämna…
– Nej, det ska vi ju inte prata om ha ha… 

Fanns det flera alternativ än just Djurgården?
– Jag pratade med Södertälje under något år, men jag vet inte om det var så nära. Det var mer för att min brorsa var tränare där under några år. 
– Det var uppehåll under jul och nyår. Då åkte jag hem till Sverige under några dagar och var jag med och tränade med Södertälje. Mer än så var det inte.

Fortsatte vinna SM-guld

Var det stor kontrast mellan det Djurgården du lämnade 1992 och det du kom till 1997?
– Det var mycket proffsigare så klart. Så var hockeyn över huvud taget. Meningen var att jag skulle jobba då jag kom hem, men det blev inget av med det eftersom det inte funkade praktiskt. Det hade blivit fler matcher och vi tränade tidigare på dagen. 

Innan Mikael Johansson åkte ner till Schweiz jobbade han på Folksam i Farsta. 
– Jag jobbade på vaktmästeriet där. Min pappa jobbade på Folksam så jag, min syster och bror har jobbat där. 

Under sin andra sejour i Djurgården fick han vara med om att vinna ytterligare två SM-guld, 2000 och 2001. 
– Då hade vi också ett väldigt bra lag och bra spelare. Mats (Waltin) hade varit coach innan. Sedan kom Hardy (Nilsson) in och hittade på det här nya systemet. Jag tror det handlade om vilket typ av lag vi hade med många centerforwards. 
– (Kristofer) Ottosson, jag och ”Danne” Tjärnqvist spelade som liberos. Sedan hade vi två ytterforwards som åkte och jagade längst fram.”Challe” Berglund, Nichlas Falk, ”Jocke” Eriksson, Björn Nord, jag, Danne Tjärnqvist och Ottosson var halvor, som man kallade det. Micke Magnusson, Ronnie Pettersson… Första året spelade Espen (Knutsen) och (Mikael) ”Musse” Håkanson i ett av paren så man kan verkligen säga att vi hade bra spelare. 

Hur upplevde du kombinationen Hardy Nilsson och Mats Waltin?
– Mats är lite mer eftertänksam och har koll på grejerna. Hardy är bra på att driva grejer. Verkligen en bra kombination. 
– Framför allt var det, som sagt var, ett väldigt bra lag. Tyvärr tappade vi några efter första året. Espen försvann (Columbus), ”Musse” (St John´s Maple Leafs), Thomas Johansson (Jokerit) och (Per) Pelle Eklund (Krefeld). 
– Samtidigt kom det upp några nya. (Jimmie) Ölvestad var med, Mathias Tjärnqvist kom också upp så det var ett gäng yngre killar som kom med.

”Ligger på stranden med pucken”

År 2000 tilldelades Mikael Johansson dessutom GULDPUCKEN som ett bevis på att han var Sveriges bästa spelare den säsongen. 
– Det var såklart en stolthet att få den. Det året hade jag gått igenom en skilsmässa så det var lite speciellt. Jag tackade nej till VM eftersom jag varit borta så mycket. I stället tog jag med mig barnen och åkte till ”Mallis” (Mallorca). Det var också där jag fick ta emot priset. 
– Pamela Andersson, som jobbade på Expressen, och en fotograf tyckte det var en drömresa när dom fick göra ett reportage med mig på beachen. Jag har artikeln hemma där jag på en bild ligger på stranden med pucken. Min dotter, Lina, hjular förbi i bilden ha ha…  
– Så här i efterhand, det är ganska många bra hockeyspelare som fått den så visst var det kul, men också väldigt speciellt att ta emot den där nere. 

Djurgårdscentern valde att spela fram till det att han var 39 år innan han valde att lägga upp skridskorna på hyllan. 
– Jag kunde lirat ett år till, men mitt sista år var ett lock-out år och jag hade inte riktigt samma roll längre. Det började ta emot lite och jag tyckte spelarna mest åkte runt och hakade. Därför kändes det rätt att avsluta. 

Mikael Johansson är en av våra stora landslagsspelare med två VM-guld i ryggsäcken, men sin första stora turnering gjorde han vid Junior-VM 1986. 
– I Hamilton. Vi hade ett rätt okej lag. (Fredrik) Olausson var med där på backen. Calle Johansson, Robert Burakovsky, (Ulf) Dahlén och så vidare. Turneringen spelades i en rak serie och vi kom femma. Det var inte samma intresse kring turneringen som det är idag. Jag kommer ihåg att vi spelade i en liten lada då vi mötte Schweiz. 
– När Kanada spelade i Hamilton, som hade en ny arena, var det 18 000 på läktaren. Annars var det inte samma intresse. Turneringen TV-sändes inte heller så det var inte alls samma pådrag.

Mikael Johansson spelade i förstakedjan tillsammans med Joakim Pehrson och Thomas Bjuhr. 
– ”Jocke” Pehrsson från Strömsbro, men han spelade i Brynäs då. Det var en snabb spelare, bra skridskoåkare. Thomas Bjuhr var från Tumba. Han spelade senare i AIK och Södertälje. En tung spelare så vi tre passade nog bra ihop. 
– ”Jocke” minns jag väl eftersom vi hade åkt ut i kvalet mot S/G andra året jag var med i Huddinge. 
– Micke Andersson var också med. Han hade redan flyttat över till Buffalo, men fick vara med oss under turneringen.

Därför blev det aldrig NHL

Hade du chansen att åka över till NHL?
– Quebec tingade mig 1991. Jag hade barn då och vi skulle även få vårt andra. Hela gänget från Quebec var över hit. Bland annat kommer jag ihåg att Pierre Page var här. Dom var hemma hos oss, men det var ganska sent på sommaren, i mitten på juli eller början av augusti. På den tiden kunde man bli avstängd hit och dit om man skrev på för sent så jag tackade nej. Jag spelade en säsong till i Djurgården. Sedan blev det Kloten i stället. 
– Det var också lite på gång efter det att jag och Espen spelat ihop, alltså säsongen 1999/2000. Vi hade gjort ett ganska bra slutspel. Han vann poängligan i slutspelet och jag kom tvåa. Då ville Columbus, som var ganska nya i NHL, att både Espen och jag skulle komma över. Det var i samband med skilsmässan så jag tackade nej, men Espen åkte. 

OS 1988 kom att bli hans första stora turnering på seniornivå. 
– I Calgary. Det var jäkligt skoj. Jag och (Ulf) Sandström var dom två yngsta i laget. Han är ett år yngre än jag. Här spelade jag ihop med Bosse Berglund och ”Jensa” Öhling, men även en del med Sandström. 
– Det var häftigt att få vara med på ett OS samtidigt som det var ett roligt OS eftersom dom mesta tävlingarna låg samlade på samma ställe. Jag var även med 1992 då var det inte lika roligt. Då bodde vi på ett hotell där det bara var hockeyfolk. Vi skulle åka och titta på längdskidor, kom för sent och (Christer) Majbäck ”dog” i backen (skratt). Det OS:et var inget roligt alls och mycket mer än så var vi inte ute på.
– Det var roligare i Calgary. Där var vi och tittade på när Thomas Gustafsson vann 5000 och 10 000 meter på skridskor. OS-byn låg på universitetsområdet. Där låg också ovalen där dom åkte och det var väldigt kul att se när skridskoåkarna tävlade.

Mikael Johansson vann två VM-guld. Det första spelades hem i Åbo 1991. Förbundskaptener var Conny Evensson och Curt Lundmark. 
– Jag hade varit med 1990 också då vi vann ett silver. Ryssarna hade börjat tappa dom allra bästa, men både (Vjatjeslav) Fetisov och (Alexei) Kasatonov var med. Även (Sergei) Makarov var med. Ryssarna var såklart bra, men vi vann sista matchen mot dom med 2-1 efter att bland annat ”Sudden” (Mats Sundin) gjort ett av målen. 
– Det var minnesvärt. Speciellt hemkomsten. Den var skithäftig och smockat av folk på Sergels Torg. Visserligen hade jag tagit några öl dagen innan så jag var ljummen (skratt), men det var en häftig känsla.

VM-gulden ramlade in

Vad var nyckeln till att ni vann den här turneringen?
– Vi hade det rätt tufft och i matchen mot Finland låg vi under med 4-2. Sedan gjorde ”Sudden” två mål i sista minuten. Jag tyckte att vi egentligen spelade bra hela vägen, men att vi just slog Sovjet var häftigt. 
– Jag spelade mycket med Per-Erik Eklund och ”Garpen”.  Sedan var Thomas Rundqvist och hela det gänget med så vi hade ett bra lag. 

Och en ung VM-debutant vid namn Nicklas Lidström. 
– ”Lidas” var med, Kjelle Samuelsson kom hem.”Challe”, Viktorsson, Bengt-Åke (Gustafsson). Roffe (Ridderwall) stod dom flesta matcherna. Den säsongen hade han spelat i Division 1 med Boro.

Andra VM-guldet var Mikael Johansson med och vann 1998 i Zürich. Förbundskapten var Kent Forsberg. 
– På den tiden var det lite roligare eftersom vi spelade två finaler. Det var inte direkt målrikt. Första finalen vann vi med 1-0 och den andra slutade 0-0. (Tommy) Salo var duktig i målet och (Johan) Tornberg gjorde vårt mål. 
– Vi fick hem rätt spelare, ”Foppa” (Peter Forsberg) och ”Sudden”, (Fredrik) Modin… Vi hade ett bra gäng där också. ”Foppa” och ”Sudden” var ju hyfsade, skrattar Micke Johansson och fortsätter:
– Finnarna fick inte hem lika bra spelare som oss och vilka man får hem brukar vara rätt avgörande i ett VM. 

Var det samma känsla att komma hem och möta folket på Sergels Torg?
– Ja, det måste jag säga. Då visste jag lite mer vad som väntade och det var väldigt kul då också.

Tränarrollen

Efter karriären som spelare valde Mikael Johansson kliva in i coachkostymen. 
– Vi mötte Frölunda i slutspelet under lock-outen och förlorade. Då ringde Uffe Johansson från Huddinge mig. Jag hade inte riktigt funderat på om jag ville bli tränare. 
– ”Det blir perfekt. Vi har åkt ur allsvenskan nu så det blir inte så många resor. Det är stockholmsserien så du kan ta tunnelbanan till matcherna”
– Det stämde och jag tyckte det var väldigt kul eftersom Huddinge var ett nybygge. Några killar som varit med och spelat i allsvenskan var kvar, men sedan kom Linus Klasen, Dick Axelsson och bröderna Ahlström (Oscar och Victor) upp så det var väldigt många talangfulla spelare. På den tiden hade Huddinge kvar dom bästa. Nu flyttar dom flesta i väg till hockeygym innan dom kommer upp i A-laget. 
– Vi hade ett så pass bra lag att vi gick upp till allsvenskan. Jag var kvar en säsong till sedan kom Djurgården, men det var Uffes förtjänst att jag hoppade på det här. 

Eller fel…
– (Skratt) Eller fel. Jag hade kanske då gjort något annat idag än suttit här. 

Du har ofta varit assisterande coach, är det en roll som passat dig bäst?
– När jag kom till Djurgården var ”Säcken” (Hans Särkijärvi) där. Då var jag och (Tomas) Montén assisterande till honom. Han körde ett år. Sedan flyttade han till Skellefteå. Jag och Montén körde delat ledarskap en säsong. Sedan kom Hardy (Nilsson) in. Då blev jag assisterande under tre säsonger. Sedan fick jag och Hardy sparken.

Vad hände i Mora då du och Mattias Karlin fick lämna?
– Jag antar att resultatet var för dåligt, men vi låg inte på nedflyttning. Det var tråkigt, men jag trivdes väldigt bra med Karlin. Vi jobbade senare ihop i Västervik. En väldigt bra kille. 
– Säsongen 2020/21 var jag i Vita Hästen J18, men pandemin gjorde att det bara blev träning. Då hoppade jag och Jussi Salo på Tranås i slutspelet. 
– Men assisterande… Det kanske passar mig bra, man jobbar ändå i ett i team. Niklas Czarnecki och jag körde tillsammans ett år i Vita Hästen. Han blev sedan sportchef och jag headcoach, vilket jag skulle varit ett år vill. Då sparkade Hästen min assisterande, Pär Hellenberg, en vecka innan seriestart. ”Vad fan håller ni på med? Då skiter jag också i det här.”

”Man köar så jäkligt där…”

Du nämnde själv att du har en viss distans till hockeyn, har du tagit med dig det in i din ledarfilosofi?
– Jag tror att jag använder det lite. Det är inte så att jag är en står och gapar och skriker. Jag försöker vara lugn och sansad, vilket jag oftast är. Sedan kan jag såklart bli förbannad om grabbarna inte gör som jag säger, men jag tror inte att man tjänar på att vara gapig. Då skulle jag behöva spela en roll som inte passar mig, vilket jag tror killarna skulle genomskåda rätt fort. Sådana coacher genomskådade jag i alla fall.

Tror du det är bra att inte ta hockeyn på blodigt allvar dygnet runt?
– Ja, det tror jag – såklart. Sedan vet jag inte om man blir framgångsrikast så, men jag tycker att det fungerar hyfsat. 

Idag bor Mikael Johansson i Linköping sedan ett antal år tillbaka. 
– Vi har ”stalkat” våra barn, skrattar 56-åringen från Huddinge och fortsätter:
– Vi var uppe i Mora och sedan visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Frugan fick jobb här nere och jag i Västervik. Dessutom bodde tre av våra barn här, så vi följde efter och bor nu nära våra barnbarn. Sedan bor min grabb med familj i Huddinge och det är inte så långt heller.
– Idag jobbar jag här i LHC och är assisterande i J20, men även med på hockeygym. Det verkar vara ett skönt gäng där Niclas Hävelid är sportchef för juniorerna och Andreas Melin huvudcoach. Vi har det bra, tar hand om barnbarnen ibland så vi trivs bra. 
– Det är en lagom stor stad och numera blir jag stressad över att komma till Stockholm eftersom man köar så jäkligt där, men vi åker såklart upp till barnbarnen i Huddinge så ofta vi kan, avslutar Mikael Johansson med ett leende.

---

TV: Emil Bemström om framtiden i Columbus