En unik trotjänare: ”Var i AIK under 20 år och ingen annanstans”

Han blev en av AIK:s alla kultlirare som var med och vann SM-guld 1982 och 1984.
I dagens Old School Hockey får ni möta trotjänaren och forwarden Mats Hessel som även hann knipa ett OS-brons under sin karriär.

Mats Hessel gick den långa vägen i AIK och hade också en lång startsträcka in i A-laget. När han sedan tog plats bland Peter Gradin, Mats Ulander och grabbarna blev han spelade med en viktig pusselbit i det lag som vann SM-guld 1982 och 1984.

I dag bor han i Vaxholm utanför Stockholm och det är också där som vi möter honom för en intervju om hans karriär.

– Det har varit så roligt under hela vägen och allt har gått så fort att jag inte har hunnit reflektera förrän nu efter. Jag minns för några år sedan så kom mina döttrar – dom har aldrig sett mig spela – och sa ”farsan, farsan du ligger på YouTube”, skrattar Mats Hessel när vi slår oss ner med på ett kafé samtidigt i solen.

Mats Hessels hockeyresa började dock i Sundbyberg och inte i Vaxholm.

– Jag växte upp på Tuletorget i Sundbyberg. På den gården var vi i alla fall ett sjuttiotal ungar i olika åldrar. Där fanns det också utrymme för egentligen alla aktiviteter. Dessutom hade vi skolgården på Ängsskolan precis nedanför. Där var vi nere mycket på vintrarna när det var is.

Spelade du även hockey i Sundbyberg?
– Nej, och det här är något jag själv tycker är roligt. Jag hade aldrig spelat i någon annan klubb innan jag kom till AIK. Jag blev värvad från allmänhetens åkning via min bästa kompis som spelade i AIK:s D-pojkar, Lars Rodenkirchen.
– Han sa ”kan inte du hänga med och träna”. Visst, jag slängde ihop lite grejer och på den vägen var det. Sedan har jag varit med från D-pojkar i AIK och hela vägen. På det viset är jag nog unik, att ha varit i AIK under 20 år och ingen annanstans.
– Från början var vi på Solna-is och där på ute rinken var det motvind hela tiden. Men det var en jätterolig tid.

SATT MELLAN TVÅ NORRLÄNNINGAR: ”INTE VÅRA MUNTRASTE LIRARE”

Mats Hessel var ganska ung, 17 år, då han debuterade i A-laget 1978/79.

– Djurgården hade varit och ryckt i mig lite säsongen innan. Dom lockade mig diverse saker. Samtidigt var jag ärlig mot AIK och sa att jag ville prova på vad jag klarade av.
– Först fick jag flytta in i korridoren innan omklädningsrummet. Där fick jag sitta och svettas och kommentarerna haglade. När jag väl fick komma in i ”storrummet” blev det lite annat. Om inte annat växte jag några meter.

Du är ganska social och verbal, men du kommer till ett gäng verbala lagkompisar med spelare som Gunnar Leidborg och Peter Gradin i spetsen, hur togs du emot av det här gänget?
– Jag var inte så kaxig i början, innan jag hade växt in i laget. Dessutom blev jag satt mellan Leffe Holmgren från Kiruna och Anders Håkansson från Malmberget. Det var kanske inte våra två muntraste lirare, skrattar Mats Hessel och fortsätter:
– Jag fick försöka hålla lite låda där i hörnet, men med tiden blev det ganska bra och både Anders och Leffe är sköna lirare. Det var ändå en tuff tid att komma in där. Bland annat minns jag en sekvens då jag satt ute i korridoren. Då var Janne Olsson lagkapten. Då skrek han att vi skulle skriva på klubbar. Jag låg på massagebänken och Janne sa ”Hessel, skriv på baksidan av klubban. Den kommer sitta mot väggen och du kommer ändå inte bli någonting”.

Hur minns du idag din A-lagsdebut?
– Det var mot Örebro på Hovet. Det fanns en bild i Dagens Nyheter, som jag naturligtvis har klippt ur, där det står att jag får med beröm godkänt. Antagligen var jag lite nervös och jag visste nog inte riktigt vart jag skulle ta vägen där ut. Man ville nog nästan vara överallt. Jag gjorde inget mål, men jag har för mig att vi förlorade (3–5).

För att hitta Mats Hessels första mål i elitserien får vi skruva fram klockan till 35:e omgången då AIK möte Modo på Hovet. Det blev förlust  med 2–6. Hessel gör 2–3 framspelad av Ulf Isaksson.

HAMNADE UTANFÖR LAGET

Mellan säsongen 1978/79 och 1980/81 spelade Mats Hessel enbart 16 matcher och har lite svårt att ta en riktigt ordinarie plats i laget.

– Det var nog lite jobbigt eftersom jag alltid ville prestera på topp. Samtidigt måste man inse att man har sina svackor. Det finns nog ingen spelare som har varit jämn hela tiden. Möjligtvis Per-Erik Eklund.
– Jag lade inte så mycket energi att tänka på det. Det var bara tillbaka och jag ville upp till A-laget hela tiden. Jag hade kört med mjölksyra förut så det var bara att kriga på och försöka göra sitt bästa. Jag kan inte minnas att det var något privat eller runt omkring som störde mig heller.

Många från det juniorlag som Mats Hessel kom fram via lämnade AIK för spel i Hammarby, Väsby och så vidare. Det var också nära att Hessel själv skulle lämna klubben.

– Som jag sa så visade Djurgården, efter juniortiden, intresse. Jag har alltid haft otroligt roligt med just djurgårdskillarna. Kanske berodde det på att Lasse Rodenkirchen gick över tidigt dit, men även Kent Erlandsson.
– Jag har fortfarande en bra kontakt med dom killarna, Micke Thelvén, Björne Carlsson, ”Mörten” (Tommy Mörth), Roffe Riddervall med flera. Jag kunde ha varit där, helt klart.

Inför säsongen 1980/81 lämnar Anders ”Ankan” Parmström tränarjobbet. In kommer istället Dan Hobér, vilket kom att betyda mycket för Hessels utveckling som hockeyspelare.

– Jag gillade Danne och tycker att han var konkret. ”Är du här så är du med” och så vidare. Det var inga konstigheter. Om jag inte minns fel så ställde han till och med över Leffe Holmgren, som då spelade i landslaget, en match för att jag skulle få spela. För mig var det bara att ”åka” och försöka nästla mig in. Sedan var det så att vi verkligen var tvungna att visa på träningarna att vi ville vara med.

Foto: Arkivbild

LYFTE UNDER NYE TRÄNAREN

Det är också Dan Hobér som släpper fram Mats Hessel på allvar och guldsäsongen 1981/82 får han som 20-åring sitt genombrott i Elitserien.

– Till dess hade jag utvecklats ordentligt fysiskt men även psykiskt. Sedan lär du dig tajming och när du ska vara vart på banan samtidigt som jag fick en del chanser. En del gånger lyckades jag men en del andra gånger kanske var mindre bra.
– Sedan har jag alltid varit hyfsad på rören, vilket har varit min styrka. Under den här resan pluggade jag vid sidan om på polishögskolan med bland andra (Ulf) Rådbjer. Plugget var inte heller det enklaste och då samtidigt satsa på eliten, det funkade ändå.

Vad är det som gör AIK till ett guldlag 1982?
– Vi var en drivande klick som verkligen ville fajtas. Det var en fajterandra som jag kände att hela laget ställde upp på.
– När vi spelade rugby på sommarträningen så var det ingen som vek ner sig någonstans. Man kände att alla villa att alla skulle lyckas eftersom alla i laget var så pass bra. Vi hade ett komplett lag helt enkelt.

HAMNADE I GRÄL MED ”VIRUS”

I finalen 1982 möter AIK Björklöven. En finalserie som AIK vinner med 3–2 i matcher.

– Jag hade en dust med Tore Öqvist. Okej, jag gjorde en ganska ful crosschecking på honom bara någon meter från sargen så han var tokig. På en av tekningarna slog han mig på hälsenan så jag gick på sprutor under hela finalspelet.
– Efter den här matchen där jag hade tacklat Tore gick ”Virus” (Hans Lindberg) bakom mig och skällde ”När du kommer upp till Umeå, din jävel, då ska vi ta dig”. Då vände jag mig om och sa till ”Virus” ”Du, jag har rensat strömming förut så kom igen bara”. Direkt efter kommer ”Lejdan” (Gunnar Leidborg) och säger till ”Virus” ”Du din jävel har väl aldrig ens varit i närheten av sargen?”.
– Efteråt har jag fått höra av Roger Hägglund, som jag kände väl men som tyvärr har gått bort, att ”Virus” sagt innan matchen ”Vad ni än gör ta den där jävla nummer nio”. Jag har pratat med ”Virus” om det här efteråt och då garvar vi åt det. Det är stridens hetta och samtidigt en skön jargong att man kan vara vänner efteråt.
– I just den matchen gjorde jag mål efter att jag fått en passning av Roger Lindström. Då åker jag förbi ”Lövens” bås och sa ”kom igen nu”. Det var på gränsen hela tiden.

Efter finalen lär du ha dansat en enmansdans och skrikit rakt ut…
– (Skratt) Jag får något jäkla spel och står och spinner på ”grillorna” under en minut innan jag slänger mig platt på isen.
– Dagen efter finalen ska jag och Rådbjer upp till polishögskolan och ha trafikprov. Vi tog planet som gick klockan sex från Göteborg (där den avgörande finalen hade spelats). När vi kommer in på skolgården då står folk i korridorerna och applåderar. Det var också en härlig känsla.

Du nämnde själv att du jobbade som polis under den här tiden, hur fungerade det rent praktiskt?
– För det första hade vi en polismästare som var fantastik och idrottsintresserad. Både jag och Peter (Gradin) jobbade i Solna då och hade egentligen aldrig några problem. Vi kunde mer eller mindre forma schemat efter ur vi tränade, vilket var en otrolig fördel.
– Sedan tog jag dom här obekväma jobben. Bland annat jobbade jag på julafton när dom andra ville vara lediga och så vidare. Det här var också under en period är polisen värvade mycket idrottsfolk. Tillexempel tyngdlyftaren Leffe Nilsson. En del andra gick till brandkåren, men jag måste säga att polisen ställde upp på ett fantastiskt bra sätt och det var en rolig tid.

Efter Dan Hobér kom Tommy Andersson in som tränare i AIK vilket blev en stark kontrast mot Dan Hobérs ledarskap.

– Precis som du säger så blev det en otrolig kontrast mot det vi hade haft. Tommy hade nog en spelidé, men han fick inte fram den. Vi hade en ganska hård jargong vid den här tiden. Det kändes som att vi hade varit på en viss nivå, men nu klev vi ner några steg. Det här gjorde att det var svårt att ta till sig vad Tommy ville förmedla. Därför tror jag att vi fick en dipp.
– Sedan ska vi komma ihåg att vi hade sju landslagsspelare så vi var ett väldigt intelligent lag. Då är var det kanske inte så lätt att komma in och säga hur dom skulle spela eftersom du hela tiden får motargument. Han var nog för snäll och kanske inte lika drivande som Hobér.

Är det just drivet som Per Bäckman inför igen då han kliver in som coach 1983/84?
– Ja, så var det. Pelle var också en väldigt intelligent hockeytaktiker. Han kom in med det lite mer brutala och kunde var förbannad på rätt sätt. ”Nu är du inte bra så då får du sitta”.
– Det hände att jag fick lite bassning av honom och han trodde inte på mig emellanåt. Å andra sidan går det lite upp och ner. När det gick så gick det väldigt bra, men ibland föll jag undan och då var det bara att plocka av mig. Man måste vara lite självkritisk och analysera sig själv.

Hessel slår en kullerbytta efter guldet 1982. Foto: Arkivbild

KÖRDE ÖVER DJURGÅRDEN I FINALEN

Säsongen 1983/84 slutar med en finalserie mot Djurgården som slutar med att AIK vinner med 3-0 i matcher.

– Det var fantastiskt, tre raka… Även fast jag vunnit ett OS-brons så är det här den största upplevelsen jag varit med om.
– Bara det här med att komma in på Hovet inför 10 000 åskådare på läktaren och med klackarna det gav så mycket energi att jag kunde gå igenom berg.
– Nu gick det personligen hyfsat i dom här tre finalmatcherna samtidigt som vi kom som lite ”underdogs” och bara städade av Djurgården är svårslaget.

Vad kom Per-Erik Eklund att betyda för det här guldet?
– Per-Erik var fantastisk och den bästa jag har spelat med. Jag, Peter (Gradin) och Per-Erik pratade nästan aldrig teori. Vi hade framför allt kul och var tre tekniska spelare så allt gick av bara farten. Per-Erik var otroligt intelligent och såg ett steg före när något skulle hända.

Han var relativt färsk i AIK och inte den direkt verbala vid den här tiden, hur kommunicerade ni fram hur ni skulle spela?
– Vi pratade lite fem mot fyra och så vidare. Annars visste vi vad vi skulle göra och hur vi skulle åka. Jag har inget minne av att vi satt och nötte någonting. Vi gick ut och körde och oftast blev det väldigt bra.

”SOM VI VAR I KOMA”

Bara två säsonger efter SM-guldet åker AIK ur elitserien. Givetvis ett hårt slag för Mats Hessel som är AIK:are långt in i märgen.

– Det var på något vis som vi kom i koma. Jag vet inte om glädjen försvann under den säsongen eller om vi hade för mycket glädje efter allt det som varit.
– På pappret hade vi ändå ett rätt stabilt lag, men det räckte ändå inte till. Att vi sedan åkte ur var skandal. Det tog oss ett år sedan var vi tillbaka. Egentligen har jag inget svar på varför vi åkte ur och jag tycker att själva händelsen är väldigt knepig. Vi trodde kanske att vi var bättre än vad vi var eller annars hade vi inte den optimala sammansättningen av krigare och intelligenta spelare.

Hur gick det att motivera sig i division 1?
– Det jag kände oavsett vart vi kom var att alla ville slå AIK. Till exempel då vi hade Skutskär borta, alltså jag kände att vi var snäppet vassare. Samtidigt krigade dom i en och en halv period och då kunde det stå 0-0, men i tredje kunde det bli 8-0.
– På något vis var vi tvungna att motivera oss själva. Det är ändå kul med hockey och vart du än spelare så ska du alltid göra ditt bästa. Klart att vi kände när vi mötte Skutskär borta att det skulle bli tufft i en och en halv period, men att dom sedan inte skulle palla längre.

Hur var då känslan att gå upp igen?
– Naturligtvis var det en glädje, men på något vis så skulle det bara ske. Jag tror inte ens att vi tänkte något annat. När vi väl var där kände vi nog att vi gjort den här resan och ”that's it”.

FLYTTADE TILL SKÅNE

Efter ytterligare två säsonger med AIK i elitserien värvar Håkan Nygren ner Mats Hessel till Rögle. Där blir det bara 16 matcher, två mål och totalt sju poäng innan han avslutar karriären.

– Jag hade gjort mina år i AIK och det var dags för en förnyelse, vilket var helt klart. I det läget tror jag att AIK och jag var klara med varandra. Det måste in nytt blod och jag hade faktiskt gjort 20 år i klubben då samtidigt som jag kände att det vore kul att prova på något annat.
– Jag var från början på väg till Lausanne i Schweiz som låg i division 2. Då fick man bara ha två utlänningar i varje lag. Jag hade fått ett kontraktsförslag som i stort sett bara var att rita på. Över en natt bytte Lausanne sin tränare till en jänkare (Bill Flynn). Han tog direkt över två amerikanare i stället, vilket jag tycke var lite synd eftersom det hade varit ett roligt äventyr. Sedan vet jag inte vart det hade tagit vägen.
– I samma veva var Hammarby på mig lite, men sedan kom Rögle och jag kände att jag ville prova på det i alla fall. Dessutom var det ganska bra betalt på den tiden i division 1 med Rögle. Det ska jag inte sticka under stol med även om det är ”peanuts” i dag.
– Att komma från Stockholm, där jag bott under hela mitt liv, ner till en liten ort ute på landsbygden där alla visste vem jag var… Gick jag på fredagen och köpte två lättöl på Seven Eleven visste hela byn det. Då gick ryktet direkt att jag satt hemma och krökade.
– Samtidigt hade vi ett bra lag. Bland annat var Conny Silfverberg där nere och Stefan Nilsson, backen som hade spelat i Leksand. Även Huddingemålvakten, ”Fidde” (Fredrik Josefson) spelade där då. Conny åkte på Salmonella samtidigt som vi åkte på lite skador. Vi trampade rätt mycket skridskor på försäsongen så jag fick en del ljumskproblem.

Varför spelade du inte fler matcher den säsongen?
– Jag lirade bara en halv säsong ungefär, vilket var tufft. Jag kände också att jag var mättad och det var nästan att jag började känna ”nu är det bara tre byten kvar” och jag var inte där på samma sätt. Sedan måste jag erkänna att det var svårt att ha på sig en annan tröja än den svartgula.

Kände du att karriären var slut?
– Ja, jag var less på det och ville göra något annat. Det blev en lite tråkig sorti där nere. Jag kände Per-Eriks (Eklund) advokat, Mark Perrone. Han hade bröderna Elvenes kontrakterade och som han var agent för. Mark ringde mig och frågade om jag kunde vara med på ett surr med bröderna för att hjälpa honom att sy ihop alla bitar. Han ville inte sitta ute på stan för det fanns risk att det skulle bli mycket skriverier då.
– Jag föreslog att vi kunde träffas hemma hos mig. Jag pratade med Roger och Stefan och sedan hade vi möte hemma hos mig. Det var inget konstigt med det. På kvällen hade vi match och jag tog med mig Mark till arenan och presenterade honom i fikarummet. Vid den här tiden var jag skadad, men bara någon vecka senare var det världens mittuppslag i tidningen där nere. Tommy Fors ringde mig och frågade vad jag hade gjort. Själv visste jag inte vad det var frågan om, men då stod det i mittuppslaget att jag var på väg att värva bröderna Elvenes till AIK.

”ANTAGLIGEN SÅG RÖGLE EN CHANS ATT BLI AV MED MIG”

Givetvis påverkade det här både Rögle och Mats Hessel negativt.

– Tommy sa att det stod att jag och Bengt Lundholm hade varit nere och pratat med bröderna, men nu var det ju faktiskt Mark Perrone. Lundholm är 190 cm och väger 70 kilo medan Perrone är 1.30 och väger 140.
– Det här blev världens grej och att försöka få en dementi på det där då det varit ett mittuppslag var nästan lönlöst. Det falska i det här var att hockeyjournalisten som skrivit det här umgicks med oss en del.

Hur reagerade klubben på det här?
– Jag ringde upp ordförande direkt och frågade vad fan dom höll på med. Hur är det ens möjligt att man inte ens kontaktar mig innan dom skriver. Antagligen såg Rögle en chans att bli av med mig eftersom jag kostade pengar och inte gjorde min bästa säsong.
– Efter tiden i Rögle slutade jag spela. Visserligen spelade jag lite med Höjdala i Division 4, men det var ingen idé att hålla på med. Sedan fick jag erbjudande om tränarjobb, men jag kände inte att jag ville in i samma fålla igen. Jag var klar med hockeyn. 

Det var även nära att Mats Hessel skulle få chansen i NHL.

– Jag hade lite samtal i samband med att Pelle Lindbergh blev proffs i Philadephia. Då hade jag och en agent i Philadelphia en hel del dialog under Spengler Cup som spelades mellan jul och nyår. Han höll kontakten, men på den tiden ville lagen ha stora forwards så jag var inte riktigt i den digniteten. Det var först när Mats Näslund slog igenom som det började komma lite mindre killar till NHL.
– Det hade varit kul att få prova på det, men jag känner ingen bitterhet över att jag aldrig fick chansen. Däremot hade jag klarat av det. Vi spelade något som hette Viking Cup då jag var 16 år där (Hannu) Virta var med men även Dave Tippett som jag senare mötte med i landslaget och James Patrick som senare kom att spela med New York Rangers. Senare fick vi, tre stycken, erbjudande att spela collegehockey med dom. Det var jag, Janne Ericson och Matte Ydehed. Då hade jag tjej hemma och så vidare, men det hade varit en rolig resa att fått vara med på. Dessutom skulle vi ha fått betalt. När jag senare kom till OS mötte jag Dave Tippett igen.

OS – EN MÄKTIG UPPLEVELSE

OS-turneringen Mats Hessel pratar om är givetvis turneringen som spelades i Sarajevo 1984.

– När man får det här brevet i lådan att man är uttagen… Jag var med på en resa till Norge med Vikingarna (B-landslaget). När vi efter det kommer till Centralen med våra trunkar och grejer kom Lennart Åhlberg och sa att jag inte behövde packa upp eftersom jag skulle till Izvestija.
– Då hade Tommy Samuelsson blivit skadad så jag fick vara med i den turneringen. Där mötte vi Sovjet och förlorade med 4-1, men jag fick hänga ett mål på (Vladislav) Tretiak, vilket var häftigt.
– Till den turneringen stod det mellan mig och Matti Pauna enligt ”Ankan” som var förbundskapten då. ”Ankan” kände väl mig och visste vilken typ av spelare jag var. Om inte annat tyckte han kanske att jag var bra för gruppen och ett bra komplement.

Hur upplevde du OS-turneringen?
– Allt det här med ackreditering och allt sådant. Det stod vakter med vapen utanför OS-byn. När man sedan kom innanför grindarna var det diskotek, matsal, banker och frisörer. Det var en helt annan värld.
– Det var dessutom en helt otroligt bra stämning i truppen och alla var väldigt taggade. När vi sedan fick stå där och ta emot medaljerna så var det fantastiskt. Sedan var det inte helt oväntat att Sovjet vann eftersom dom hade ett otroligt bra lag.

1-10 mot Sovjet, vad hände där?
– (Skratt) Vad ska jag säga? Ryssarna var i en klass för sig. Det är en ära att ha fått spela mot (Sergej) Makarov, (Vjatjeslav) Fetisov och dom här.

Hur ser du tillbaka på din prestation i turneringen?
– Jag hade ingen ordinarie plats bland våra tre kedjor. Jag, Thom Eklund och Tommy Mörth delade lite på positionen som extraforward. Bland annat satt jag på bänken i den sista avgörande matchen mot Kanada som vi vinner med 2-0. Däremot hängde jag en kasse då vi vann mot Polen med 10-1, men så mycket mer bidrog inte jag. Antagligen var jag även med för att hålla uppe stämningen i gruppen.

”SPELARNA I DAG ÄR MER EGOISTISKA”

OS i Sarajevo blev också Mats Hessels enda stora turneringsframträdande med Tre Kronor.

– Efter 1984 hade jag några bra säsonger till, men vad jag vet var jag inte aktuell för något VM-spel. I dag hinner du knappt få din första klubba och puck innan dina tankar är att bli proffs. Jag hade egentligen aldrig några tankar på att jag skulle kunna bli proffs. Jag ville bara ta mig till A-laget i AIK men att jag skulle spela med landslaget, det fanns inte en sportmössa.
– Det var inte för att jag hade ett dåligt självförtroende utan det var för att allt var som i en annan värld jämfört med idag. Spelarna i dag är mer egoistiska för att synas än betydelsen av vad laget gör på isen. Det har att göra med att dom vill iväg och tjäna pengar. Samtidigt kan du få en axel eller knäskada och då måste du ha något att luta dig emot.

---

TV: Pilgrimsfärd med Warg och Bodin i Studio Oddset