Stjärnbacken som omkom i en trafikolycka

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var ansedd som den bästa backen i världen.
Men en sommarmorgon 1972 omkom stjärnan i en trafikolycka.
I Old School Hockey berättas nu historien om grabben från Timrå som tog hockeyvärlden med storm.
— Jag anser han vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider, säger Bo ”Bulla” Berggren.

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg växte upp i samma kvarter som Bert-Ola Nordlander och ”Eje” Lindström i Timrå. Inte heller långt ifrån ”Tjotten” Näslund, alltså Mats Näslunds barndomshem. Han började spela hockey för Wifsta/Östrands IF. Just rinken i Östrand kom att bli som han andra hem under uppväxten. Det var också här han lade grunden till sin fina skridskoåkning.

Hockey var hans liv redan från unga år, men vad få inte vet är att han faktiskt hoppade in som kyrkomusiker då han var i 14-15 års åldern. Det hände även att han kunde plocka fram dragspelet och spela lite.

Eje Lindström, Lill-Strimmas” nära vän berättar:
— Mina första tre år bodde jag i Fagervik. Sedan bodde Ola (Bert-Ola Nordlander) och jag 200 meter från gamla hockeybanan. Vi bodde i statarlängorna som fanns här då. Sedermera kom ”Strimma” dit och bodde i samma länga som mig

”Vi var tre killar som spelade i Tre Kronor och var från samma gata”

Var ni som spelade ishockey i Wifsta mest arbetargrabbar?
— Ja, vi var arbetargrabbar allihop. Det fanns två föreningar här i centrum. En som hette Wifstavarv IK och en som hette Östrands IK. Wifstavarv var en sulfitfabrik som låg ute mot vattnet. Sedan hade vi sulfatfabriken och det var Östrand.
— Klubbarna drev sin verksamhet var för sig, men det höll naturligtvis inte att eftersom det var svårt att få spelare att räcka till. Timrå var inte så stort utan jag tror att vi bara var 12 000 invånare vid den här tiden.
— Sedan slog man ihop klubbarna och namnet blev Wifsta/Östrand, vilket naturligtvis var ett annorlunda namn. När vi gick upp i allsvenskan, eller rättare sagt Division 1 norra, 1956, var vi nere och mötte Hammarby på Hovet. Det här var första gången vi som lag var nere i Stockholm och spelade. Min fru och svägerska var med dit ner och stod på läktaren. Vi hade förlorat mot Hammarby hemma, men höll på att vinna där nere (3-4). Då var det en på läktaren, som antagligen hade fått lite grann innanför västen, som sa ”Wifsta, Wifsta, Wifsta… Vart fan ligger Wifsta?”, skrattar Eje Lindström innan vi kommer in på rivaliteten mellan hockeyn i Sundsvall och den i Timrå.
— Från begynnelsen fanns det ingen rivalitet. Det fanns ett Division 2-lag i Sundsvall, Heffners, men även några andra lag som Kvickenborg, Matfors och så vidare. Inget av dom räckte till. Problemet var då dels att serierna ställdes in eftersom det var dåligt väder, lagen hade folk i lumpen och så vidare. Det fanns aldrig någon enhetlighet i serierna där.
— Vi i Wifsta/Östrand var också med i dom här serierna. Vart efter den ena efter den andra drog sig ur så hade vi inga att spela emot, men vi var ändå med i SM. Hockeyn startade i Wifsta 1937, men vi kunde inte vara med i seriesystemet innan 1943 eller 1944. Vi kom sedan med tack vare att bandylandskapet Hälsingland startade en hockeyserie.

Bert-Ola Nordlander:
— Jag växte också upp några hundra meter från gamla rinken i Östrand, Järnvägsgatan hette det. Vi var faktiskt tre killar som spelade i Tre Kronor och var från samma gata. Det var jag Eje Lindström och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg

Mats Näslund:
— ”Lill-Strimma” lärde jag känna lite senare i livet. Han spelade i Mora en tid och då han var till Timrå kom han ofta in och slipade skridskorna hos pappa.
— Pappa fick inget betalt, men jag kunde få en femma ibland för besväret. ”Strimma” var en mycket fin kille och kanske min första idol som grabb.

Debuterade som 15-åring

Säsongen 1959/60 blev ”Lill-Strimmas” första i högsta serien. Då endast 15 år gammal, fortfarande forward och med pappa Arne som en av ledarna i båset. Det blev tio matcher och ett mål första säsongen. Första målet kom för övrigt hemma mot Strömsbro i en match där Wifsta/Östrand vann med 8-3.

Inför säsongen 1962/63 tog gode vännen, Erling ”Eje” Lindström med honom till Grums. Då hade ”Strimma” bara spelat tre säsonger med Wifsta/Östrand. Nu blev inte tiden i Grums speciellt lyckad. Det blev spel i kvalserien där man hamnade sist.

Efter en säsong i Värmland flyttade ”Lill-Strimma” till Brynäs. Den stora anledningen till att han valde att lämna Grums var att han ville spela i högsta serien. Redan under sin första säsong i klubben fick han vara med om att vinna SM-guld. Samtidigt fungerade inte allt helt smärtfritt vid sidan av isen i Gävle och det kunde ibland bli lite för många sena nätter. Trots det kunde han dominera matcherna även om han syntes betydligt mindre i andra.

I en intervju med Kerj Jonsson 1968 gav ”Lill-Strimma” sin syn på att folk ansåg att han inte var seriös alla gånger.
”Folk snackar ofta så mycket om vad dom inte har med att göra. Visst har jag fått mina törnar här i livet, men nu är svåra åren över. Jag känner på mig att jag har fått fast mark under fötterna och ett hem där jag kan känna mig – just precis som hemma.

Skolades om till back: ”Blev världens bästa”

Det var också i Brynäs ”Lill-Strimma” skolades om till back. För övrigt på ett träningsläger i Leksand under försäsongen 1963/64.

Tord Lundström:
— Första säsongen spelade jag Håkan Wickberg och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Det var innan ”Strimma” skolades om och blev världens bästa offensiva back.
— Nästan hela laget som var i Brynäs vid den här tiden fick förr eller senare chansen i olika landslag. ”Tigern” Johansson, Hasse Dahllöf, Lars-Åke Sivertsson, Hans ”Virus” Lindberg, Lars-Göran Nilsson, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och så vidare.
— När Herbert Pettersson och Bosse Hessel gjorde ”Lill-Strimma” till back kom Kjell ”Pipis” Larsson in på hans plats. ”Pipis” flyttade senare ner till Rögle och då tog ”Prosten” Karlsson och senare Inge Hammarström den platsen.

Mellan 1965 och 1969 kom ”Lill-Strimma” att spela för Mora där han också blev mycket uppskattad av både publik och folket på orten. Inte minst alla av barn i Mora som han spelade landhockey med eller var nere i Smidjegrav och lärde ut skridsko och klubbteknik till. Lägg därtill att det var under sin tid i Mora han träffade sin Lisbeth som var från Orsa.

Gick från Brynäs till Mora

Det sägs att ledaren, Gunnar Palm, fick åka till Gävle med 65 000 kronor i kontanter för att lösa ”Lill-Strimma” från Brynäs. Dessutom skulle ”Lill-Strimma” sitta av ett kortare fängelsestraff, vilket inte var känt för Mora. Tanken var att han skulle sitta av det på Majorshagen i Leksand, men då skull det bli problem med isträningarna. I stället hittade Mora ett ställe i Västerås där han hade möjlighet till mycket istider. Så när det var match var det bara för ledarna i Mora att åka ner till Västerås för att hämta upp honom och sedan skjutsa tillbaka honom efter matcherna.

Mats ”Tuppen” Lönn:
— Han var otrolig. Skridskoåkningen, klubbföringen, högerdragningarna… Han var verkligen suverän. Sedan flinade han bara, ryckte på axlarna och menade på att det inte var så märkvärdigt.
— ”Strimma” bodde alldeles bredvid hockeyplan och var ofta, till och med på dagarna, där nere och körde själv. Han var duktig och det är synd att det blev som det blev.

Stig Östling, backkollega i Mora:
— Jag kan inte säga annat än att det var en stor upplevelse att spela med ”Lill-Strimma”. Visserligen var han en av världens bästa backar, men trots det var han helt naturlig och dessutom väldigt duktig på att ta hand om alla i laget. En förebild som hockeyspelare i alla fall.
— Jag spelade i backpar med ”Strimma” direkt från början i Mora och visst kom han att betyda mycket för mig.

Bengt-Åke Gustafsson f.d. målvakt i Mora har tidigare berättat:
— Han var ett naturbarn och hade en fantastisk talang. Plus att det var en mycket rolig kille. Ingen diva fast han var etablerad i landslaget. En jättebra kille helt enkelt
— På dagarna åkte han nere på rinken och spelade med barnen som ville vara med. ”Strimma” hade allt och jag har inget annat än gott att säga om honom. 
— Jag minns väldigt väl då beskedet kom att han krockat med en buss utanför Sundsvall och omkommit. Det var ett tungt besked för oss här i Mora, men egentligen hela hockeyvärlden. 

”Superbegåvningen är ett problembarn”

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg debuterade redan som 17-åring i Tre Kronor i en match mot Tjeckoslovakien. Närmare bestämt 8:e december 1961. Han stod för ett mål när Sverige vann med 4-3 och spelade i en kedja med Uno ”Garvis” Öhrlund och Uffe Sterner. Han var redan då nära att komma med till VM i Colorado Springs, men uttagningskommittén ansåg att han var för ung att spela ett VM så i stället plockade man med Södertäljes Leif Andersson.

Det skulle faktiskt dröja ytterligare tre säsonger innan han fick chansen att spela VM. Turneringen spelades i finska Tammerfors. Sverige slutade trea. Dessutom fick Svedberg en puck på struphuvudet mot USA och föll avsvimmad till isen. Nu var han trots allt med tillbaka i matchen efter.

Vid VM 1966 i Ljubljana var ”Lill-Strimma” Sveriges kanske bästa spelare, men mycket av efterspelet handlade om något helt annat. Så här berättade han i en intervju med Idrottsbladet:
”Det gjordes en skandal av att vi var ute en natt. Okej, det var dumt. Men vi var unga, gröna och mycket besvikna efter förlusten mot Östtyskland. Vi hade slarvat, men vi var inte kriminella. Det kunde man annars tro när man kom hem och fick se tidningarna.”

Tre Kronor slutade fyra och efterspelet varade över ett år. ”Superbegåvningen är ett problembarn”. Själv brydde sig inte ”Lill-Strimma” speciellt mycket, men det diskuterades hans vara eller icke vara i landslaget under egentligen hela den säsongen. När så var dags för VM i Wien var han inte heller uttagen. Däremot var han tillbaka till OS 1968 och kom där med i All Star team.

VM:s bästa back – två år i rad

Turneringarna 1969 och 1970 på Johanneshovs Isstadion blev ”Lill-Strimmas” stora internationella genombrott. Han visade upp en skridskoåkning och pucksäkerhet i offensiven som man sällan skådat. Publiken skrek om vart annat ”Strimma” och ”Honken”. Sverige tog silver i båda turneringarna och ”Lill-Strimma” utsågs till bästa back både 1969 och 1970. Det blev även VM-spel 1971, men när det däremot drog ihop sig till OS i Sapporo 1972 fanns han inte med i den trupp Billy Harris tog ut.

Roland Stoltz spelade en del i samma backpar som ”Lill-Strimma” i landslaget har tidigare berättat:
— Jo, jag rankar honom utan tvekan bland dom tio bästa svenska backar jag någonsin skådat och mött. På offensiven är han helt enkelt strålande. Det är jag den första att erkänna. Som skridskoåkare var han naturligtvis rena rama virtuosen.
— Men min vän ”Lill-Strimma” har naturligtvis, precis som alla andra hockeyspelare, sina svagheter. Eller rättare sagt mindre starka sidor. För hans del är det defensiva arbetet som tyvärr inte står i samma höga klass som hans offensiva.

Arne Carlsson minns ett speciellt mål från en av matcherna mot Sovjet.
— Det stod 1-1 och jag åkte ut tillsammans med en ryss. När vi sitter där börjar tiden gå ut. Då det var några sekunder kvar fick ”Strimma” tag på pucken vid eget mål. Han åkte uppåt samtidigt som jag och ryssen kom ut från utvisningsbåset. Ryssen krockar med domaren och jag blir alldeles naken. Så när ”Strimma” kommer in i zonen passar han mig så jag kan slå in pucken i mer eller mindre tomt mål. Det här var enda gången jag varit med och slagit Sovjet.

Hur upplevde du stämningen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien utanför isen vid turneringarna i Stockholm?
— Vi visste inte mycket vad som hände utanför isen. Vi hade däremot en väldigt bra relation till tjeckerna. Jag, ”Lill-Strimma” (Svedberg) och Håkan Wickberg blev till och med hembjudna en kväll till (Vaclav) Nedomansky när vi var i Prag.
— Sedan såg vi matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien under VM på TV. Där såg man ju att det var rena kriget.

Kjell-Rune Milton har tidigare berättat:
— ”Strimma” var egentligen en dubbelfigur. Mellan matcherna märkte man inte så mycket av honom. Han var ingen ensamvarg, men höll sig på sin kant. Däremot då det blev match var han en vi kunde lita på.
— Herregud vad han betydde mycket för det här laget. ”Strimma” gjorde nästan vad han ville under VM.

Leif ”Honken” Holmqvist:
— ”Strimma” var en fin kille som det alltid var kul att spela med, men han kunde också sticka i väg ibland så den han spelade back med kunde stå där och bara hoppas att ”Strimma” inte skulle tappa pucken.

Nobbade NHL: ”Det är frugan som bestämmer”

Ett bevis på hans storhet var också då han 1969 bjöds över att träna med Sovjets landslag under ledning av legendariska Anatoli Tarasov. Ryssarna studerade framför allt hans fina skridskoåkning. Han lyckades dessutom komma för sent till en träning. Trots att han var gäst sattes han på extra träning. Efter VM 1965 sa Tarasov om ”Lill-Strimma” att han kan bli den Europas bästa back genom alla tider. Vid den här tiden kunde man nog inte få ett bättre omdöme som hockeyspelare.

Det var också nära att han skulle åka över och spela i NHL. Inför säsongen 1967/68 ville St. Louis ha över honom, men ”Lill-Strimma” och Lisbeth hade just gift sig och fått barnet Puck (jo, så heter hon faktiskt) så han valde att då stanna kvar hemma. ”Om jag har några allvarliga planer på att bli proffs? Tja, fråga inte mig, fråga frugan. Det är hon som bestämmer i en så viktig angelägenhet. Men jag tror mig veta att hon inte skulle nobba om det verkligen – och mot all förmodan – kom ett flott anbud. Det betalas bra där borta så kommer chansen igen så sticker jag”.

Även om det talades om att han skulle åka över egentligen efter varje säsong blev han Sverige trogen där han hyllades stort bland folket, men till och från fick också en del skit i media och av förbundsfolk. Många ansåg att han inte var seriös och festade för ofta.

Dödsolyckan 1972: ”En av de värsta dagarna i mitt liv”

Inför säsongen 1969/70 återvände ”Lill-Strimma” hem till Timrå. Det blev tre säsonger i hemmaklubben innan han en sommarnatt 1972 omkom i en trafikolycka. I en kurva hade han kommit över på fem sida av vägen och krockat med en dansbandsbuss.

Erling ”Eje” Lindström berättar:
— Vi var bästa vänner ”Strimma” och jag. Han var så oerhört snäll och vi blev riktigt goda vänner. Han hade sett upp till mig då han var på väg uppåt i karriären. Jag var som en extrapappa för honom och så fort han flyttade någonstans ringde han mig först.
— Vi hade spelat en cup tillsammans i Tammerfors. Det här var under juluppehållet tredje året på raken som vi var med. Där fanns det en kille som hette Ove Hynönen och som var medlem av finska ishockeyförbundet. Han var dessutom portier på det hotellet vi brukade bo på. Vi vart väldigt goda vänner och hela hans familj var väldigt fin.

Lennart Svedberg hade under julturneringarna i Tammerfors också blivit god vän med familjen Hynönen.
— Den här våren kom Lennart till mig och frågade om vi inte skulle bjuda in familjen Hynönen till oss, vilket jag tyckte var ett väldigt bra förslag.
— Vi mötte familjen vid finlandsfärjan som fortfarande gick här i Sundsvall. Dom kom hit en fredagskväll och då skulle Lennart och Lisbeth ha familjen boende hos sig på fredagskvällen och på lördagskvällen skulle vi ut på Vindhem. Det hör till saken att Lennart hade en grej med Arne Qvick, rosen, ett jippo i Bollnäs. Där skulle han vara klockan tolv.
— Lisbeth ringde mig på lördag morgon och sa att Lennart inte var hemma. Jag var ner på byn och tittade efter hans bil. Han hade en rödskyltad bil som han hade köpt privat av någon kille i Kiruna. Jag hittade ingen bil så jag åkte tillbaka till sommarstugan och ringde Lisbeth för att höra om det hade hänt något nytt. Jag åkte ut till henne. Sedan åkte hon och jag ut för att söka.

Eje Lindström tystnar ett tag, tar sats med en röst som alla gånger inte håller, och fortsätter:
— Vi hittade honom inte, men vi hörde att han varit ute på en festplats. Lisbeth och Lennart bodde ute i Söråker och kåken låg lite långt ner för en backe. När vi kommer ner mot huset ser jag och Lisbeth polisbilen som står bredvid Lennarts hus. Lisbeth säger ”vi åker inte dit”. Klart att vi ändå måste dit ändå.
— Då var klockan halv ett och alla i hela Timrå visste att Lennart hade kört ihjäl sig utom vi två. Dom som bodde hemma hos Lennart och Lisbeth hade sin pojke med sig och han var en ”Strimma”-fantast.
— Ove blev heltokig. Han fick en chock och stod i köket och slog huvudet i köksdörren. Han anklagade sig själv för att hade inte dom varit där hade Lennart inte gett sig ut. Usch, det var en riktig cirkus.

Efter Eje Lindström fått dödsbudet åkte han hem till Lennart Svedbergs föräldrar.
— Lennarts föräldrar hade bara något år tidigare skiljt sig och bodde var för sig. När jag kommer upp till hennes gård så ligger hon i hammocken och sover. Hon hade jobbat natt på ett äldreboende här i Timrå. När hon såg mig sa hon direkt, ”vad är det som har hänt?”. När jag sagt vad som hade hänt gick hon in och satte sig vid köksbordet och jag följde efter. Givetvis var hon helt knäckt.
— Sedan skulle jag åka till Arne, alltså pappan. Då hade radio, TV och alla möjliga börjat vakna till. Ändå hade jag sagt att dom inte fick släppa någonting innan jag hade fått tag på Arne. Jag ringde honom och han var ju som han var. När jag säger att Lennart har gått bort är det enda han säger ”Jag står för begravningen”. Han var väl chockad.
— Sedan var det radio och TV hela den dagen. Sista gången jag var in till radion tror jag var klockan tio på kvällen. När jag sedan kom till jobbet på måndagsmorgonen klappade jag ihop. Jag kom inte ur bilen. Det kom en rektor och skulle ha några papperskopior av mig. Han såg att jag satt i bilen och frågade hur jag mådde. När han såg hur jag mådde sa han bara ”Du Eje, åk direkt hem och lägg dig så sköter jag det här”. Det här kommer jag alltid minnas som en av de värsta dagarna i mitt liv.

Hyllningen till Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg: ”Sveriges bästa genom alla tider”

Bo ”Bulla” Berggren:
— Det var fruktansvärt, säger Bo Berggren som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
— Jag minns det som igår. Det var hemskt. Vi spelade i samma lag då. Det var ”Eje” som ringde mig på morgonen och frågade om jag visste vart ”Lill-Strimma” var någonstans eftersom han inte hade kommit hem på natten. Sedan fick jag beskedet via radion. 

Hur upplevde du honom som spelare och person?
— Jag anser han vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider. Oavsett ”Foppa” (Peter Forsberg), (Ulf) Sterner eller (Sven) Tumba. 
— Jag tycker att han var så allround. Först suverän som forward. Sedan blev han suverän som back. Han hade allt. 
— Som person var han också suverän. En snällare människa gick inte att uppbringa, en fantastik människa. Han tog hand om alla andra. Jag hade precis kommit upp i A-laget då han kom hem till Timrå. Han var överbeskyddande mot oss ungtuppar och hjälpte oss på alla sätt och vis, avslutar ”Bulla” Berggren.

Efter hans bortgång instiftades ”Lill-Strimmas” stipendium, vilket gick till TV-puckens bästa back. En utmärkelse som Svenska Ishockeyförbundet har valt att plocka bort.

Source: Lennart Svedberg @ Elite Prospects