OS-guldbacken som NHL-debuterade – som center

Leif Rohlin är en av svensk hockeys stora hjältar. I februari 1994 var han med i det lag som vann Sveriges första OS-guld i ishockey. 52-åringen från Västerås har även drygt 90 NHL-matcher ”på sitt samvete”. Rohlins hockeyresa började dock där hockeysverige.se träffar honom för den här intervjun till OLD SCHOOL HOCKEY. Det vill säga i det som tidigare hette Rocklundahallen.
– När jag växte upp här fanns det egentligen bara två hockeyklubbar här i stan, Västerås Hockeyklubb och Västerås IK. Jag har spelat i Västerås IK hela tiden, berättar Leif Rohlin samtidigt som tidigare stormålvakten Per Hellenberg kommer förbi och hälsar innan förra OS-spelaren fortsätter:
– Hockeyintresset har alltid varit stort här. Jag har också själv varit med och stått på läktaren i alla år när Pelle Mårts, (Hans-Åke) ”Hansa” Persson, Leif Dahlström, Jan Asplund varit med där ute och spelat. Det är många legendarer jag har sett passera revy.
– Jag har gjort hela resan med VIK i och med att jag delat ut programblad och allt vad det varit. Det har alltid varit ett bra tryck i hallen. Speciellt då det varit kval uppåt eftersom VIK har nästan alltid varit med och kvalet.
– Under 1980-talet var Kiruna en tröskel att ta sig över. Dom matcherna var jag på och då kunde det vara 6–7000 åskådare i hallen. När jag själv kom upp och spela kunde det under ”lunken” vara 1500, men när vi mötte Örebro, Vita Hästen och dom här lagen. Då var det 4–5000.

Hur upplevde du konkurrensen med bandyn?
– Den fanns inte på den här tiden. Alla skulle se live-idrott. På söndagarna var det bandy kvart över ett. Sedan gick man hem och bytte om från grönvitt till gulsvart eftersom det var hockeymatch klockan 17.00.
– Det kunde vara 4000 på bandyn och 6000 på hockey så ishockeyn har alltid varit störst i stan. Bandyn har varit mer framgångsrika. Vi har haft ett bra samarbete och roligt tillsammans.

Om vi skruvar tillbaka klockan, var det många ungdomar kring Rocklunda under din uppväxt?
– Bandyn spelade utomhus då. På vintrarna var det en stor skridskobana där nya fotbollsanläggningen ligger. Träningshallen fanns inte då, men det var tre uterinkar med träsarger.
– Rocklunda har alltid varit ett jättebra idrottsområde. Det ligger centralt och var ett naturligt ställe att umgås på, så det blev naturligt att driva runt här även sommartid.

Bodde du själv nära Rocklunda?
- Nej, jag bodde i Irsta. När jag växte upp spelade jag både fotboll och handboll i Irsta, men hockey i VIK. Det blev mycket åka eftersom det var 11-12 kilometer hit.
- Vi hade en bil. När farsan åkte till jobbet och inte kunde ställa upp och skjutsa fick jag ta bussen eller cykla. När jag fyllde 15 köpte jag moppe och åkte med den in till träningarna.
- Det var i alla fall en rolig uppväxt med mycket idrott, säger Leif Rohlin med ett leende. 

"EN HÄFTIG UPPLEVELSE"

Säsongen 1986/87 kom att bli Leif Rohlins första i A-laget.
- Debuten var vid jul 1986. Laget låg i Division 1 då och vi mötte AIK i en träningsmatch. Göran Lundberg lyfte upp några av yngre. Det var lite abrupt ”Du ska spela i A-laget ikväll”. Jag hann knappt reagera på det.
- Det var en häftig upplevelse och första smaken på hur det var att spela inför fler än 50 personer på läktaren. Jag tycker att det var en ganska lugn och bra in-matchning i A-laget.
- Säsongen efter, 86/87, var Pelle Mårts coach. Jag och ”Poppe” (Peter Popovic) är lika gamla och har kamperat ihop i TV-pucken, men gick även i samma klass i skolan, på hockeygymnasiet och hela den biten. Vi kom upp i A-laget samtidigt. ”Ni två får dela på en plats i A-laget, men ni ska få spela”.
- ”Poppe” började spela sex, sju matcher. Sedan fick jag hoppa in och spela sex, sju matcher. Efter det spelade vi båda i princip ordinarie. Det var en ganska raffinerad plan för att slussa in oss.

Göran ”Flygis” Sjöberg, Roland Eriksson, Uffe Rådbjer…
- Anders Berglund…

Hur kunde ni unga killar ta för er i omklädningsrummet när dom här killarna höll hov?
- Vi hade ett framgångsrikt juniorlag där vi drev på varandra. Jag vet inte vart det kom ifrån, men vi hade ett riksintag på hockeygymnasiet vilket kan ha påverkat en del. På den tiden fanns riksintag bara på två ställen, Västerås och ”Ö-vik”. Just 68:0rna, det var första gången det kom någon utifrån, Tomas Strandberg. Han var pojklandslagsspelare då och valde Västerås.
- Säsongen 1986/87 var vi fyra som pockade på A-laget, ”Poppe”, jag, Strandberg och Jocke Lundholm. Säsongen efter var det två 69:or varav en som lyckades, Micke Pettersson.
- Efter det kom 70:orna med ”Lidas” (Nicklas Lidström), Stefan Hellqvist, ”Julle” (Patrik Juhlin) och Henrik Andersson. På det kom 71:0rna med ”Freddan” Nilsson, Tommy Salo och Peter Jakobsson.
- Plus då två 71:or ytterligare, Mikael Karlberg och Patrik Zetterberg. Dom spelade inga matcher med A-laget då utan gick andra vägar (Westmannia) och kom senare tillbaka och blev storstjärnor.
- Vi var ett gäng unga som kom in och fick spela tillsammans med ”Flygis” och dom som var 27, 28, 29 år. På något vis tog vi för oss. Det blev en juniorfemma mot dom äldre. Det blev tävlingar mellan oss.
- Här var Pelle Mårts smart. Vi avslutade alltid med smålagsspel. Dom som förlorade fick köpa en dricka för fem spänn och ge till vinnarna, så jag fick gå med en dricka till ”Flygis” som hånade mig. Sedan blev det mer och mer att vi ungdomar vann, vilket dom inte kunde ta. På så vis blev det en väldig tävling på träning.

Det talas också om att hela hockeykulturen förändrades i Västerås då den ovan nämnda generationen spelare tog klivet upp i A-laget.
- Framförallt blev intensiteten på träningarna mycket, mycket högre. Vi 68:or vann B-junior SM 1986. Det var första gången, mig veterligen, som ett VIK-lag vunnit ett SM-guld av något slag. Vi slog Modo i finalen.
- Två säsonger gick vi upp i elitserien. Då var i princip tio juniorer som gick in i A-laget. Vi började träna mer och sätta lite mer press. Samtidigt var det många som jobbade heltid och sedan tränade vi vid fyra. Sedan börjades träningarna flyttas fram till tre och när vi gick upp i elitserien blev träningarna på förmiddagarna.
- Vi unga killar hade hockeygymnasietiderna och mer istid än A-laget som kanske tränade tre, fyra gånger i veckan då. Här fick vi sju, åtta pass i veckan plus matcher. 

GICK UPP I ELITSERIEN

Kom Pelle Mårts att betyda något speciellt för dig trots att du bara hade honom under en säsong, men framförallt jobbade han på ert hockeygymnasium?
- Han betydde absolut ganska mycket. ”Pelle” och ”Hansa” Persson. Sedan kom det in en till som kom att betyda väldigt mycket, Svenåke Svensson.
- ”Pelle” hade precis slutat spela då han blev tränare. Dessutom gick han in på hockeygymnasiet då. Innan hade vi haft Kjell Larsson där. ”Pelle” var och är fortfarande lite försiktig, men framförallt blev det väldigt seriöst på hockeygymnasiet då han klev in.
- Jag ska inte säga att det inte var så innan, men med ”Pelle” kunde vi stå och nöta passningar och detaljer. Hela kvalitén höjdes.

18 april 1988 är ett historiskt datum för Västerås IK. Det var den dagen laget tog tillbaka platsen i högsta serien och samtidigt debuterade i elitserien.
- Det finns många minnen från den dagen, säger Leif Rohlin med ett stort leende och fortsätter:
- Säsongen innan var ett jätte antiklimax. Vi var i kvalserien. Av dom fyra lagen där skulle två gå upp. Alltså 50 procents chans att gå upp. Sista matchen var mot Modo hemma som var klara. Vi behövde bara vinna den matchen, vilket i och för sig var svårt nog.
- Vi ledde med 2-0 i mitten av tredje perioden då släppte vi in två mål. Samtidigt vann Väsby mot Örebro (4-2). Hade Väsby tappat poäng där hade vi också gått upp. Det var ett jäkla liv här i hallen eftersom många menade att Örebro lade sig eftersom det då var en stor rivalitet mellan oss.
- 2-2 och fem minuter sudden. Tomas Lilja skjuter i ribban. Hade vi gjort mål där eller i sudden hade vi och inte Väsby gått upp. 4.58, 4.59. 5.00… Det slutade oavgjort och det blev alldeles tyst i Rocklunda. 8 500 åskådare tänkte ”vad hände” och ”Vilda Väsby” gick upp. 

Hela staden fick ett uppsving och uppmärksamhet

Redan säsongen efter fick Västerås revansch.
- Vi mötte Väsby kvalserien. Dom hade några riktiga rävar i Torbjörn Mattsson med flera. När vi åkte dit och skulle möta Väsby så var det 90 procent Västeråsare i deras hall. Det var som att spela hemma. Hela den kvalserien var grym.
- Just den här dagen i april, när vi kom till värmningen vid elva och parkerade bilarna såg vi att det var kö från luckan ut på parkeringen och in igen. Det var flera hundra som stod i kö på morgonen för att få vara med på kvällskvisten.
- Det var en fin vårdag och vi vann mot Västra Frölunda med 7-3. Jag har sett matchen i efterhand och Frölunda hade ett bra lag med Patrik Carnbäck, Niklas Andersson, Paul Andersson (Everberg), (John) Newberry…, men hemma här och 7 500 åskådare, det var helt galet. 

Leif Rohlin.

Vad tror du det betydde för staden Västerås att ni gick upp?
- Handbollen och bandyn var ganska duktiga, men det här blev startskottet på en era och 1990 blev Västerås årets idrottsstad. Bandyn vann SM-guld och vi var i semifinal. Dessutom var handbollen i semifinal. Hela staden fick ett uppsving och uppmärksamhet. Folk gick på liveidrott.

Om vi ser till Svenåke Svensson, Kirunagrabben som alltid har ett leende på läpparna, tillförde han främst massor av skratt, lagbygge en portion hockeykunskap?
- Svenåke, det var inte träningarna och övningarna. Det skötte vi själva till stor del genom den här tävlingen vi hade.
- Han gjorde ett väldigt bra arbete med att handplocka spelare som han sedan satte ihop och som fungerade väldigt bra. Hans definitiva storhet var att få alla att må bra. Laget blev ett. Alla var lika mycket värda. Jag tror knappt han vet själv vad som hände. Han kom, vann, sågades och försvann.
- Bland annat hade en spelevink född 1965, Eddy Eriksson, som var riktigt bra. Han hade varit med i juniorlandslag och var lite av framtiden i Västerås. Han hade troligtvis redan innan vi gick upp skrivit på för HV71 där Curre Lundmark var då. 

"KLARADE OSS KVAR VIA EN HEMSK SERIE"

Under Leif Rohlins första säsong i elitserien blev det bara 22 matcher innan spel i allsvenskan efter jul väntade.
- Steget upp var ganska stort. Nu mötte vi (Håkan) Loob, (Thomas) Rundqvist och Tommy Samuelsson istället. Sedan kom Leksand hit till Västerås med Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Per-Erik Eklund, (Magnus) ”Sigge” Svensson…
- Skillnaden på elitserien och Division 1 var som dag och natt. Alla lagen hade landslagsfolk. Exempelvis kom Djurgården med (Håkan) Södergren, ”Jensa” Öhling, Thomas Eriksson, (Orvar) Stambert och så vidare. Det här var jättestort.
- Det var 22 matcher fram till jul. Sedan åkte vi ner till allsvenskan. Det blev en ganska tuff omställning och vi fick mycket stryk i början även om vi också vann någon match. Snacka om att det var ångestladdade matcher hela tiden då. Det fanns ingen plan att bygga framåt på utan det var hela tiden att vi måste vinna nästa match och nästa match. Man kan säga att det var härdande.

Kom du själv in som hockeyspelare snabbt i elitserien?
- Ja, det tycker jag att jag gjorde. Det var ändå utmanande när vi åkte ner i allsvenskan. Från att ha legat sist i elitserien blev vi favoriter i allsvenskan. Det gick lite knackigt, men vi samlade ihop oss och klarade oss kvar via kval efter en hemsk serie i bäst av fem mot Frölunda. Vi avgjorde här hemma.
- Säsongerna från 1990 till 1993 är den kanske bästa eran i VIK:s historia. Vi lärde oss, blev rutinerade och fick känslan att i allsvenskan ville vi inte vara.
- Vi plockade in några gubbar som blev väldigt bra. Det var någon ryss, Mishat Fahrutdinov till att börja med. 1992, 1993 kom ”Palle” Andersson, Robban Nordmark, Roger Åkerström och några till in. Samtidigt har det alltid varit en bra sammanhållning i laget. 

SLOG SIG IN I OS-TRUPPEN

Leif Rohlin kom fram som stor talang i Västerås, gjorde helt okej och till och med bra säsonger i elitserien, men säsongen 1993/94 fick han lite av ett både nationellt och internationellt genombrott där han bland annat tog plats i OS-truppen till Lillehammer.
- Jag var ensam från Västerås att spela i Junior-VM 1988 i Sovjet och var första VIK:are som blev draftad. Dessutom ganska högt i andrarundan. På den tiden visste jag knappt vad det var.
- Redan då fick jag erbjudande att åka över till Vancouver och i efterhand kan jag kanske tycka att jag skulle åkt, men ändå inte. Jag var osäker. Tvåvägskontrakt…
- Vid VM 1993 var ”Poppe” och Roger Åkerström med i VM och spelade finalen mot OSS. Jag var med i Vikingarna (B-landslaget) på den tiden, men dom båda var före mig på listan. På något vis stagnerade jag lite grann.
- ”Lidas” hade stuckit några år innan, ”Poppe” stack, Roger flyttade tillbaka till Luleå och jag hade blivit förälder 1993. Det här innebar att jag fick ta mer ansvar och det fanns ett utrymme. Då blomstrade jag.
- Curre (Lundmark) och ”Pelle” (Mårts) var förbundskaptener. Eftersom VIK gick bra måste någon därifrån vara med i landslaget. Då kom jag med. Framförallt var säsongen 1994/95 fantastisk för mig. Då gjorde jag 15 mål och 15 assist. På det vann jag backarnas poängliga.

Det fanns även orosmoln på VIK-himlen då det gällde själva föreningen vid den här tiden.
- Där hade vi börjat få ekonomiska problem och var ingen stormakt i ekonomin. Vi fick samla ihop och ta det som blev över. Bland annat kom (Anders) ”Masken” Carlsson, Thomas Eriksson och Ville Sirén hit.
- Det var fantastiska spelare, vi fick ihop ett väldigt fint lag och gjorde fina resultat. 

De var valpar - men redan väldigt bra

Mitt i allt det gotta säsongen stod det alltså klart att Leif Rohlin skulle åka med till OS i Lillehammer.
- Jag visste att jag var en av spelarna som var aktuella. Vi var tre, fyra VIK:are som var med på träningsmatcherna innan. Jag och ”Julle” var med. Dessutom kom Tommy Salo fram. Han hade spelat Vikingarna innan. Där spelade även ”Freddan” Nilsson.
- Jag var inte säker på att komma med till OS. Vi spelade någon träningsmatch i Stockholm. Sedan bussade vi till Göteborg och hade läger på Tjörn. Vi spelade ytterligare någon landskamp och efter det tog man ut laget. Jag har för mig att Peter Andersson, som spelade i Florida då, var med i bilden. Jag har för mig att det handlade om han skulle komma till Malmö och då komma med.
- Självklart var jag lite ”byxis”, men Curre tog ut mig i laget. Jag kommer så väl ihåg då vi bussade upp från Göteborg till Lillehammer. Då kände jag att det var verklighet att jag skulle till OS. 

Leif Rohlin, Tommy Salo och Patrick Juhlin - tre Västeråsikoner.

Hur minns du idag turneringen?
- Återigen var det ett bra ihop plockat lag. ”Looben”, Tomas Jonsson, ”Sigge” Svensson, Mats Näslund var fortfarande i ”prime”. Dom hade kommit hem och var egentligen superstjärnor.
- Sedan hade vi dom yngsta som Kenny Jönsson och ”Foppa” (Peter Forsberg), visserligen var dom valpar, men redan väldigt bra. Till det hade vi ett kollektiv i mitten där jag och några till hjälpte till och drog lasset. 

"VI FICK MYCKET SKIT"

Turneringen började inte bra för svensk del, men laget växte sig in i turneringen precis som framgångsrika Tre Kronor-upplagor ofta gör.
- Vi fick mycket skit efter första matchen mot Slovakien. Ett nytt land och nytt lag. Peter Stastny och dom här killarna skulle vi bara köra över, men så blev det oavgjort med lite flyt. (Richard) Fagerlund… Det var press och lite tufft.
- Egentligen kände jag att det bara var målvaktssidan som var lite fladdrig. (Michael) Sundlöv och (Håkan) Algotsson var bra i sina respektive lag, men ingen var uttalad etta i landslaget. Sedan blev det Algotsson dom gick med. Samtidigt fanns det med att om hans fru skulle föda så skulle han sticka. När det blev så var inte Sundlöv tvåa.
Michael Sundlöv berättar:
– Från början var Håkan Algotsson och jag första och andramålvakt, Salo var faktiskt bara tredjemålvakt när turneringen började. När sedan Curre Lundmark skulle byta målvakt hoppade han över mig och tog in Salo i stället.
– Ganska nära efter finaldagen skulle elitserien dra igång. Jag minns ganska väl hur Tommy Sandlin ringde till Curre Lundmark och sa att om inte Sundlöv ska spela skickar du hem honom så han får träna i stället. Vi vill ha en Sundlöv i form när serien börjar igen.
– Jag åkte hem, tränade ett pass, spelade en match mot TPS i Långshyttans kalla tält. Vi vann med 5-0. Jag hann knappt komma innanför dörren efter matchen så ringer Curre och säger att Algotsson åkte hem till Göteborg för att hans fru skulle föda barn, så det är nog bäst att jag masade mig dit igen.

Rohlin:
- Vi växte under turneringen samtidigt som vi var i en OS-by. Visst var det en metalldetektor när vi skulle gå in där, men annars minglade vi med folk och var ute och tittade på tävlingar. Vi hade ackrediteringar så vi kunde röra oss överallt, mycket folk, blå himmel och fint vinterväder. Jag trivdes som fisken i vattnet vilket jag tror alla i laget gjorde.
- Finalen spelades 27:e februari. Det minns jag eftersom jag fyllt år dagen innan. Där och då förstod jag inte hur stort det var eftersom man är som i sin bubbla. Vi läste inte tidningar eller hängde med på samma sätt som folk utanför vår bubbla gjorde. Det var några journalister där. Bland annat VLT, DN, Aftonlandet och så vidare. Det var först efter finalen och när vi kommit hem som jag förstod hur stort det hade varit.
- Själva finalen var ganska tillknäppt, men det är ganska kul att se hur hockeyn var på den tiden. Det var en amerikansk domare (Rob Hearn). Loob, Näslund, vilka hakningar dom åkte på. Kanada levde på att sakta ner farten på oss så det var mycket yx-krokar och sådant.

Straffläggningen är numera en klassiker där Peter Forsberg sätter ett blivande frimärksmål på Corey Hirsch varpå Tommy Salo slajdar och på så vis räddar Paul Kariyas straff.
- Jag såg inte någon straff (Skratt). När vi var så nära pallade jag inte med längre, men den straffräddningen Tommy gör finns inte. Jag vet inte om någon har gjort något liknande någon gång i ett sådant läge.  

Firades ni västeråsare något här då ni kom hem efter OS?
- Ja, på Sigmatorget. Det var mycket folk där och vi var i någon sportaffär där det var kaos med folk. 

FÖLL I VM-FINALEN - MOT FINLAND

Sin andra stora landslagsturnering gjorde Leif Rohlin vid VM 1995 i Globen där Sverige vann ett silver.
- Det var under toppen på min karriär. Vi gjorde en väldigt bra turnering hela vägen fram till finalen där vi inte riktigt fick till det.
- Jag var inne på två eller tre baklängesmål i finalen, men när jag tittat på finalen i efterhand gjorde jag väl ingen superfinalmatch, men ”Osten” (Thomas Östlund) som stod då gjorde inte heller någon jättebra match.
- Sedan kan man vända på det och titta på Finlands laguppställning. Dom som gjorde det för finnarna var Kalle Anka-kedjan med (Saku) Koivu, (Ville) Peltonen och (Jere) Lehtinen som sedan blev superstjärnor i NHL. Dessutom hade Finland (Raimo) Helminen, (Mika) Nieminen, (Jarmo) Myllys i mål, (Timo) Jutila på backen… Alla dom skulle vara stjärnor i vilket elitserielag som helst.
- Vi hade också ett bra lag med Andreas Johansson, (Andreas) Dackell, (Daniel) Alfredsson och så vidare. Det var synd, för tänk att få vinna i ett fullsatt Globen.

Du draftades redan 1988, varför dröjde du fram till efter VM 1995 innan du skrev kontrakt med Vancouver?
- Jag var nog lite feg. Som jag sa tidigare blev jag erbjuden ett antal tvåvägskontrakt. Däremot, 1995, hade jag levererat på en väldigt hög nivå, vilket jag inte gjort på samma sätt tidigare. Jag fick ändå ett tvåvägskontrakt då jag åkte över till NHL, men nu fick det bära eller brista. Med facit i hand skulle jag nog åkt tidigare. 

Coacherna ville markera och därför slängde dom in mig som center

Med tanke på vad du berättar om att du kände dig osäker, hur var det då att få göra NHL-debut?
- Det var egentligen helt sjukt. På trainingcamp gick det från 60 spelare, till 50, till 40 samtidigt som det inte var någon ledare som pratade med mig.
- När vi flyttade ner från trainingcamp till Vancouver var vi nere på nio backar och jag var fortfarande kvar. Vi hade Stan Smyl som är en legendar i Vancouver. Han sa att det såg bra ut ”kämpa på”. När dom sedan skickade ner två unga backar till farmarlaget för utveckling och det då bara vara sju kvar kom coachen fram och sa ”Vi vet att du kommer kunna spela i NHL, men vi kommer matcha in dig försiktigt”.
- Jag missade tio, tolv första matcherna, men jag satt i pressboxen och tittade. När vi mötte Detroit hemma fick jag vara med som ombytt sjunde back. Jag fick inte lira från början, men vi låg ganska snabbt under med 3-0. Då skickade coachen in mig. Mitt första byte i NHL blev då som center. Jag hade Tim Hunter på högerflyern och Gino Odjick på vänsterflyern. Dessutom fick jag teka mot Steve Yzerman.

Vann du den?
- Ja, jag vann den. Coacherna ville markera och därför slängde dom in mig som center. I andra perioden fick jag vara back och resten av matcherna den säsongen fick jag spela.

Backen från Irsta ggjorde en riktigt bra debutsäsong i NHL. På 56 matcher svarade han för sex mål och totalt 22 poäng.
- Med mina mått mätt gjorde jag en bra säsong. Vi hade lite turbulent med sparkad tränare (Rick Ley). Då kom Pat Quinn ner i båset, men jag fick spela mycket och växte in i det. Samtidigt fick jag en hel del självförtroende och en bra roll.
- ”Du är europé, kan åka skridskor och spela powerplay så du får ta den rollen”. Jag spelade mycket med (Jyrki) Lumme. Sedan hade vi en stjärna på den tiden som hette (Pavel) Bure och en annan, Trevor Linden, som jag spelade mycket powerplay med, vilket var jätteroligt.
- Sedan gick vi in mot Colorado i slutspelet. Vi gjorde bra matcher, men blev utslagna i första rundan med 4-2 i matcher, vilket i och för sig inte var så bra.
- Då hade Colorado en kedja med (Peter) Forsberg, (Valeri) Kamenski och (Claude) Lemieux. Jag spelade med en backpartner som heter Bret Hedican i dom matcherna, en duktig skridskoåkare. Alltid när Forsbergs kedja var inne skulle jag och Hedican också vara inne. Det här var väldigt roligt eftersom jag då kände ett förtroende i matchningen. 

FICK SPELA WORLD CUP

Leif Rohlin spelade ytterligare en säsong i Vancouver innan han lämnade Kanada för spel i Schweiz.
- På hösten där kom World Cup. Vilket ”megasuperlag” Sverige hade. Vi åkte ut mot Kanada i semifinalen efter att Theo Fleury avgjort i andra övertidsperioden.
- Då var jag sjunde back och hade inte fått spela någon match innan semifinalen. Där fick jag ”dressa” och spela med ”Poppe”.
- Även om jag inte hade fick spela så mycket i World Cup kom jag till Vancouvers trainingcamp med ett stort självförtroende. Vi hade bytt coach till Tom Renney som hade haft Kanadas OS-lag 1994. Han lade om stilen på hur vi skulle spela. Då skulle det gamla kanadensiska tillbaka, det fysiska. Han såg inte mig som en fysisk back. Jag sjönk i hierarkin och blev extraback. Det blev att jag inte gjorde mer än 40 matcher.   

Svenskbacken begärde då att bli trejdad.
- George McPhee, som sedan var i Washington under många år, sa ”Du är billig och vi vet att du kan spela så vi kommer aldrig trejda dig”. Istället kunde jag åka runt på ”roadtrips” under två veckor där jag inte fick spela någon match trots att vi kunde ha åtta matcher.
- Jag kämpade på den säsongen. Vi missade slutspel. Efteråt hade vi en utvärdering då sa man att dom ville ha mig kvar, men med tvåvägskontrakt. Då kände jag att vi var färdiga med det där. Vi hade bland annat två barn då och min grabb är till och med född i Vancouver.
- Vi ville inte komma hem till elitserien igen, men under senvintern, i februari, mars, hade vi fått hugg på Schweiz. Innan vi åkte hem efter säsongen skrev jag på för Ambri.

Hur stort avtryck hann Markus Näslund göra under er gemensamma tid i Vancouver?
- Vid jul under min andra säsong kom ”Mackan” till Vancouver. Innan hade jag varit ensam svensk i Vancouver. Jag hämtade upp honom på flygplatsen. Han var rejält stukad och ganska så tilltufsad.
- En kul grej är att ”Mackan” faktiskt varit jultomte hemma hos mig för mina barn, skrattar Leif Rohlin.
- Han hade ändå en väldigt stark tro på sig själv. Samtidigt var det en bra sammanhållning i laget trots att vi inte gick så bra som vi borde ha gjort. Det här gjorde att han kom ganska snabbt in i laget och det märktes att han hade grejer i sig, vågade mer och mer. Efter säsongen drog jag till Schweiz och vi kom lite ifrån varandra.
- Jag tror en av dom bästa trejder Vancouver gjort var när dom trejdade till sig ”Mackan” mot en dålig fajter som heter Alek Stojanov. Han var med på min trainingcamp. Han var en ”nobody”.  

Näslund och Rohlin snackar med Börje Salming.

Hur var det att ta steget från en ganska blygsam roll i Vancouver till en bärande roll i Ambri-Piotta?
- Det var helt fantastiskt. En orsak till att jag valde Schweiz var pengarna, men det roliga var att vi hade en kanadensisk coach där också, Larry Huras. Dessutom hade vi en General Manager, Jacques Noël, som var fransk-kanadensare.
- Ambri är lite som Leksand. Det vill säga folkets lag i Schweiz. Vi pratar 95, 96, 97. Det fanns knappt inte internet då så jag visste ingenting om klubben. Jag åkte ner till biblioteket i Vancouver för att ta redan på var Ambri är för något och vart det ligger. Dessutom visste jag då inte mycket om schweizisk hockey.
- Först var jag nära att skriva på för ett fransk lag La Chaux-de-Fonds, men Larry Huras sa ”kosta vad det kosta vill, jag ska ha honom”. Han var bekant med Mike Penny som var scout för Vancouver och hade på den vägen fått goda ögon och såg en roll till mig. Jag kunde inte heller ha fått en bättre roll.
- Bra defensiv, spelade 30-35 minuter per match, alla powerplay, mycket boxplay, sista fem… ”Orkar du spela så spela”. 

"DET VAR HELT GALET"

Är det här bästa tiden i ditt hockeyliv?
- Det går att jämföra med då vi gick upp med Västerås. Landet Schweiz att bo och spela i, fantastiska arrangemang och bra tryck på läktarna. Vi gick bra och även till final mot Lugano ett år. Det var helt galet.
- När man nu ser schweiziska lagen spela i Champions League förstår man att hockeyn i Schweiz håller hög klass. Samtidigt är det ett jättetrevligt folk som är flerspråkigt.

Vid den här tiden tog landslagsledningen inte med så många Schweiz-svenskar i Tre Kronor, men 2001 kom Leif Rohlin med till VM i Tyskland.
- Då var Hardy (Nilsson) Förbundskapten. 01 var Andreas Johansson, ”Julle” (Patrik Juhlin) och Fredrik Olausson i Schweiz. Dessutom kamperade Peter Andersson och Tommy Sjödin ihop i Lugano.
- Lite överraskad blev jag nog när Hardy hörde av sig. Jag vet att han bara är ute för att få med sig bra folk. Han skiter i vilkea namn det är. Jag minns att Leif Boork var jättekritisk ”pensionärssvenskar som förstör”, så det blev lite revansch.
- Det blev ändå en liten omställning eftersom Hardy spelade lite torpedhockey även i landslaget. Jag blev libero, men det fungerade bra. Återigen var jag fullproppad av självförtroende och tyckte inte att jag behövde be om ursäkt för den platsen. 

Larry hade försvunnit och vi hade istället fått Pierre Pagé, en fransk-kanadensare som var en urusel coach

Tre Kronor slutade trea efter att besegrat USA med 3-2 i matchens om bronspengen.
- Det var en fantastisk turnering med stor arena och allt jättebra organiserat. Vi hade ett bra lag från start och blev ännu bättre när dom flög in Mats Sundin till semifinalen. Sedan var det snöpligt att bli utslagna av Tjeckien efter straffar efter att (Fredrik) Modin skjutit sista straffen i ribban. Vi vann ändå bronsmatchen mot USA.
- Men VM, det grämer mig ändå lite för jag hade velat vinna ett VM-guld i Globen. 

"PRESIDENTEN BÖRJADE NÄSTAN GRINA"

Efter fyra framgångsrika säsonger i Schweiz flyttade Leif Rohlin hem till Västerås för att spela med Djurgården. En säsong som inte blev någon fullträff för den då 33-åriga backen.
- Barnen skulle börja skolan samtidigt som vi under min sista säsong hade bytt coach. Larry (Huras) hade försvunnit och vi hade istället fått Pierre Pagé, en fransk-kanadensare som var en urusel coach. Hans Old School-sätt att coacha fungerade inte alls i Schweiz. Vi gick inte alls ihop. Från att vi hade varit topp fyra hamnade vi istället i negativt kval.
- Jag hade faktiskt ett år kvar på kontraktet. I januari gick jag självmant in till presidenten (Emilio Juri) och sa upp kontraktet. Han började nästan grina. Det var tufft eftersom vi hade haft fyra härliga år. Jag hade fått spela i folkets lag samtidigt som vi hela tiden hade haft en grym sammanhållning.
- Familjen hade flyttat hem och kom bara ner en gång i månaden. Jag ville inte bo ifrån dom längre. VIK hade gått i konkurs år 2000 och spelade i Division 2. Att först spela VM i Köln och sedan gå ner i Division 2 var inte aktuellt.
- Jag ville spela där det var pendlingsavstånd. Då fanns det bara två alternativ, Djurgården och AIK. Pelle Mårts och ”Flygis” (Göran Sjöberg) var tränare i AIK.

Trots det valde alltså Leif Rohlin spel med Djurgården.
- Djurgården, när jag pratat med Jens Öhling och Thomas Eriksson förstod jag att dom hade en annan sammanhållning historiskt. AIK hade tjeckerna och så vidare.
- Det blev ett ”pannkake-år” för oss. Säsongen innan hade Djurgården vunnit SM-guld, men sedan stack (Patric) ”Bengan” Hörnqvist, (Daniel) Tjärnqvist och alla dom här till NHL
- (Mats) Waltin var sportchef. Han fyllde på med en österrikare (Matthias) Trattnig, en slovak (Ján Pardavý), två letter (Andrejs Ignatovics, Sergejs Naumovs) och en engelsman (David Longstaff). Vi hade ändå kvar Micke Magnusson, Björn Nord, Nichlas Falk, Micke Johansson, Ronnie Pettersson och så vidare.
- Men från det här genuina blev det att den ena gruppen satt på ett ställe. På ett annat satt utlänningarna och sedan var det jag (Thomas) Strandberg, ”Osten” (Thomas Östlund) och någon till. Vi fick inte ihop laget utan det var olika grupperingar överallt.
- Sedan var det en konstig konstellation av tränare, Per Nygårds kontra ”Lill-Kenta” (Kent Johansson). I min värld var inte dom kompatibla. Kenta är lite med Svenåke Svensson, Pelle Mårts medan Nygårds…
- När Kenta var borta någon gång var det konstiga övningar med kullerbyttor och allt möjligt. Lite mer ”Boork-stuket”, o-tajmade övningar och det slutade med kaos. Efter jul plockade Waltin ner dom båda som assisterande och gick själv ner i båset. Det blev bara en soppa. 

Leif Rohlin i Djurgårdens tröja,

Det blev bara en säsong i Djurgården för Leif Rohlin innan han flyttade vidare till Södertälje.
- Mats Hallin hade varit på mig redan tidigare då dom gick upp säsongen innan, men då hade jag redan sajnat för Djurgården. Södertälje hade fått hem ”Poppe” så han satt och pendlade själv åt det hållet.
- Vi hade åkt ut i kvarten mot Frölunda. Jag kände att det inte kändes riktigt bra där samtidigt som jag hade börjat få problem med ryggen. Djurgården hade internatträning var tredje eller fjärde vecka på Bosön som var väldigt hårda. Jag var 34, 35 år. Det var tre pass om dagen med bland annat skivstångsträning som jag inte var van vid.
- Jag ville inte vika in kepsen, men jag kunde knappt gå efter träningarna. Jag pratade med Patrik Berglund nyligen och Djurgården kör tydligen samma fortfarande.
- Vi hade spänsthopp med skivstång och med kroppsvikten på ryggen. Jag hade inte tekniken för att göra det så jag förstörde min ländrygg. 

LÄMNADE - FÖR SSK

Leif Rohlin kom att spela en säsong i SSK innan han skickade upp skridskorna på hyllan hemma i Västerås.
- Det var ett gemensamt beslut att lämna Djurgården. Vi gjorde upp med Djurgården. ”Ni vill inte ha mig kvar, jag vill inte vara kvar och har inte heller presterat”. I stället gick jag till Södertälje.
- Vi hade en okej säsong, kanonförsäsong, började serien bra och låg femma, sexa, sjua. På nyårsafton hade vi träning eftersom vi hade match någon dag senare. Då fick ”Säcken” (Hans Särkijärvi) sparken av (Mats) Hallin.
- Då kom Timo Lahtinen in som Hallin kände sedan Malmö-tiden. Efter jul gick vi ner oss, hamnade i ingenmansland och missade slutspelet. Säsongen efter kom jag aldrig igång.

Handlade det om ryggen?
- Ja, jag fick mer och mer problem, gjorde en magnetröntgen på sommaren och det visade sig att jag hade något diskproblem. Samtidigt band jag upp lite kapital för Södertälje och ville göra några saker säsonger efter eftersom dom låg lite pyrt till.
- Sedan kom domen att jag måste operera. Sjukvården ville inte operera bara för att jag eventuellt kunna spela hockey då jag var 35 år så dom dömde ut mig helt enkelt.
- Det var lite tråkigt eftersom jag också hade tänkt att avsluta i VIK. Då hade dom börjat resan uppåt. 

Leif Rohlin

2007 klev Leif Rohlin in i rollen som sportchef för Västerås. Ett jobb han idag minns tillbaka på med blandade känslor.
- Vi hade en ordförande som heter Christer Brostedt. Han bodde i samma område som jag. Vi sprang på varandra ”Vad ska du göra nu, kan inte du komma och hjälpa oss?”
- Från början var jag lite mentor och hjälpte till lite grann. Satte man sin fot här blev man uppslukad av alla. Marknadssidan frågade ”Kan du inte hjälpa oss också?” och så vidare.
- Någonstans runt 04, 05 kom jag in och jobbade som något av en allt i allo på kansliet. Jag hjälpte sporten också. Pelle Bäckman var coach, vilket var en stjärnvärvning VIK gjort. Göran Lundberg hade hand om hockeygymnasiet, men var även lite sportchef. Själv satt jag med på lite styrelsemöten och så vidare. På så vis blev jag inblandad i lite värvningar. Försöker dra lite i ”Julle”, ”Poppe” och ”Z” (Patrik Zetterberg) som jag känner. 

BERÄTTAR OM SUPPORTERILSKAN

Hela tiden blir också ekonomin bättre och bättre hos Västerås enligt Rohlin.
- 2007 gjorde man en klubbchefsroll. Där hamnade Anders Eklund. Jag blev sportchef. Allt gick fort då. Det gick lätt att bygga framgång, man har inte så stora krav på sig och alla var glada.
- Sedan blev det sommar och värvningar. Då startade jag säsongen med skyhöga krav, högre än då jag avslutade den innan. På något sätt är förväntningarna på olika lagen högre än vad något lag levererar. Jag tycker att det känns så i alla fall. Som sportchef blir det ett väldigt krävande jobb då.
- När jag sedan slutade som sportchef var vi mitt i säsongen 2009. Vi startade den säsongen lite trögt och ligger någonstans mitt i tabellen. 

Framåt november, december börjar folk, dom så kallade supportrarna, åka hem till mig och mitt grannskap

Under en fredagsmatch hemma mot Bofors börjar en del supportrar vädra sitt missnöje.
- Några i klacken klev över till sidan där båsen är och skrika rakt ner i båset och attackera Lasse Ivarsson som var headcoach då.
- Lasse proklamerade på lördagsmorgonen att det här inte var något roligt, vilket han säger till laget. Jag säger det till styrelsen som säger ”Då har han gett upp och då måste vi ta bort honom”.
- ”Freddan” Nilsson kommer in, men det går inte så mycket bättre. Framåt november, december börjar folk, dom så kallade supportrarna, åka hem till mig och mitt grannskap. Supportrarna vickade ur min soptunna mitt i natten. När jag kom ut på morgonen hade kråkorna varit där och spritt ut alla sopor. Då fick jag gå runt till grannarna och be om ursäkt.
- Då kände jag ”Okej, jag gör det här för jag vill” Vi hade inte världens största plånbok, men var ändå med där upp och tävlade mot många stora drakar. Jag kände där och då att okej, någon annan får ta över. Jag kände att jag var färdig med hockey. Det var sista officiella uppdraget jag hade hockeymässigt.

Hur ser ditt liv ut idag?
- Idag jobbar jag med pensionärer, veterankraft heter bolaget. Det har jag gjort under fem år och är otroligt stimulerande. Den äldsta som jobbar åt oss är 82 år. Här jobbar pensionärerna för att dom vill göra det och inte för att dom måste. Alla uppdrag dom gör åt oss är frivilliga.